Vilken vinter!

Ja, nog blev det plötslig vinter i år, så säg. Här bara vräker det ner, timme efter timme. Känns som man kommer att bli totalt insnöad här. På morgonen var fåglarna som tokiga vid fågelbordet och attackerade det med största aptit från alla håll. Inte konstigt då helt plötsligt naturen förvandlades till ett vitt landskap, kallt och oätligt för de små liven.
Ja, jag ska ju inte klaga. Jag har det ju så bra. Det slog mig nu då jag såg på nyheterna om alla människor som idag är strandsatta pga inte tåg, flyg, bussar osv går som dom ska. Stackars människor som står på busshållplatser och väntar på bussar som inte kommer. Men så slog det mig en annan ruskig sak. VAR tar de stackars människor vägen som aldrig kan kliva på någon buss, de som inte har ett hem att åka till, de som bor ute , alltså de hemlösa, som finns i samhällena i vårat land? Hur har dom det i en sådan här situation? Huga mig, vad det känns kusligt och kallt att tänka på att vandra runt och försöka hitta någonstans att sova.....

En gång då barnen var små kom det en eftermiddag en man gående med sin cykel ner till vår gård där vi bodde på den tiden. Min hund var ute och skällde till på honom så jag öppnade dörren för att se vad hon gjorde. Där kommer mannen gående mot mig och våra blickar möttes. Denne lille man kommer jag aldrig att glömma. Det var helskumt. Hans blick var så genomskådande på något vis, han såg ut som han kom direkt från ett fattigthem på tjugotalet, en riktig luffare. Klädd i gamla gamla kläder, en gammal ryggsäck hängde på hans rygg, långt grått skägg och jag tror han hade ganska långt hår också under hatten....Han sa ingenting.....
Jag bara harklade ur mig att hunden inte var farlig! Så lockade jag in henne och låste dörren. Det var så fruktansvärt obehagligt då i den situationen. Jag kände mig ensam med barnen . (vilket jag ju också såklart var)
En stund senare kom Patrik åkande i ilfart och sprang in i huset för att höra att vi alla mådde bra. Han hade då mött denne man på skogsvägen en bit från gården och fick en läskig känsla av att se honom.
  Dagen övergick till kväll och vi hade gäster hemma. Rätt som det var så kom en polisbil hem till oss och ett par poliser ville höra om vi sett en udda klädd man, som betett sig lite underligt?
Jo, det kunde vi ju intyga bägge två.
Vi fick senare höra att denne man hade tillbringat ett antal dygn i skogarna runt gården, ätit av skogens bär och sovit på marken. Ja, det var ju höst så vädret kanske var bra. Men sådan lustig känsla det var, att veta att han tillbringat tid så nära oss men utan att vi känt till honom. Det sas att han rymt från något hem och cyklade omkring och gjorde inte någon skada. Fast nog har jag svårt att tro att han kan ha cyklat så långt som det sas, han kom ju knappt upp på cykeln då jag såg honom.....
Ja, undrar var han tog vägen?

Vad vill jag nu säga med dessa tankar då?
Ja kanske helt enkelt att vi ska tänka på våra grannar och människor omkring oss. Inte minst nu i juletid och inte minst då det är så kallt och tufft utomhus.
Kan vi göra något för någon? Kan vi hjälpa någon? Kan vi ge någon en hjälpande hand?
Det är inte alltid det stora som är det viktigaste. Ibland kan ett litet ord eller samtal hjälpa.....