Välkommen Frank

I dag skriver jag i tacksamhetens tecken.
💓💓💓
Nu har jag blivit Farmor.
Förra fredagen föddes lille Frank, så underbart vacker och så välskapt. Ja, frågar man mig så är han såklart vackrast i hela världen.
Jag fick träffa honom då han endast sett världens ljus i fyrtio timmar. Så fascinerande att se de små tårna och känna de små fingrarna greppa om mitt finger. Att känna den lilla hand som jag bara har känt puffa inuti Ebbas mage. Nu är det på riktigt.
Du lilla barn. Vad jag önskar dig allt gott. Dig och din goa familj.

Tänk att en liten barnahand kan ge sådan otrolig glädje i hjärtat.  Denna lilla hand hoppas jag att jag får hålla i många gånger under många år i framtiden. 

Stolt? Jo, det kan man väl säga. 

Välkommen till den här världen Frank. Vi skall göra det bästa för att du skall trivas och ha det bra. Måhända världen ser otäck ut med allt som händer runt om oss. Men vi hoppas du skall få uppleva det goda och det fina i livet. Allt det vackra som omger oss här i vårt land. 

Välkommen. 💝💝💝💝💝💝

Dagarna går

Jo, dagarna går. Men OJ vad jag saknar min Zelma.
Går inte långa stunder förrän det fortfarande tar tag i mitt hjärta av smärta och sorg. Att man kan sakna en hund så enormt. Men det är väl bevis på att man har trivts väldigt bra tillsammans. Att jag har älskat henne mycket. Jag besöker hennes grav så gott som varje dag och förundras över blommorna som ännu står vackra. Trots regn och rusk.

Den här rosen kom kompisar med, ja de hade med sig varsin ros som vi satte på graven. Tänk att de står så vackra ännu. Stora och fina. 

Moa och Bezzie har varit där också. De nosar ivrigt och undrar nog vad som hänt. eller vad skall man tro? Hur mycket förstår en hund? Hur tänker dom om detta? 

Märks det mycket på våra hundar då vi är tillsammans kanske du undrar? Ja, att Moa känner sig lite ensam och är ännu mera mattig, det är väl helt klart. Hon följer mig som en skugga ännu mer nu än tidigare. En annan sak som jag märkt är att då Zelma löpte så snurrade hon alltid ett antal varv efter att ha gjort ifrån sig ute. Så gjorde inte Moa. Men nu, hon började löpa ett par dagar efter att vi sagt adjö till Zelma och hon snurrar!!! Precis likadant. 

 Det är klart att det är skillnad för Moa, nu har hon ingen som tvättar och sköter om henne som Zelma alltid gjort. Tur är ju att Moa har andra att sköta om, hon tvättar alla hon kommer åt. Inte minst Zitas mun kvällstid, inga matrester där inte!

Nu är tid för att plocka ner stängslen också efter sommarens betande kor som nu lämnat oss för denna säsong. Alltid lika spännande att ge sig ut i markerna för att se vad man kan hitta. Igår tyckte jag mig se en liten ödla för nog är det ganska likt så säg? I alla fall vid första anblicken.

Naturen har sina utsmyckningar minsann.

I veckan som har gått fick jag också ett brev med lite speciell innebörd. Ett brev från ett parti som skrev att jag blivit nominerad att ev delta inför kommunvalet nästa år!!! Men hur det kan bli då. 

Politiker!

Njae, jag tror inte jag är rätt ämne för det. Men nog blev jag lite glatt överraskad i alla fall.

Runt den 26e september kommer förresten ett reportage i tidningen Allers att handla om min vän Åsa och mig. Om vår resa efter cancern och Hjärtats Hus. Det blir spännande tycker i alla fall jag. Jag har läst texten men bilderna har vi inte sett. Hu, lite läskigt är det alltid. Men vad gör man inte för att få sprida om vår verksamhet i Jönköping?! All positiv marknadsföring tar oss ett steg framåt, så tänker jag.

Nehej, klockan är nu snart 16.Jag har tillbringat större delen av dagen bland papper här på kontoret och funderar om jag skall ge mig ut i markerna en sväng. Det är faktiskt uppehåll nu. 

Fick idag ett nytt väldigt bra ordspråk tycker jag:

" Ordning är till för idioter

Genier klarar kaos"

Ja, skulle ni se mitt skrivbord nu så skulle ni  nog förstå vilken jag syftar på. Jag gillar ordning och reda men se att inte ha en enda pappershög på skrivbordet , det fungerar inte. Det är för många saker som inte kan arkiveras och läggas undan, vi har för många saker som är på gång, jag och min livskamrat. Så är det.

Nu önskar jag er alla en riktigt skön helg. 

Zelma, min älskade Zelma, du är för alltid i mitt hjärta.

"Mycket är bra". Ja så kan man svara på frågan som vi ofta får, hur mår du? Det ligger mycket i det.  På Hjärtats Hus i onsdags var det en av våra nya volontärer som sa denna mening och dess innebörd och jag har tänkt mycket på det sedan dess.
Somliga dagar så skulle det inte fungera att svara ärligt hur man mår, det orkar inte åhöraren lyssna till. Men att svara att "mycket är bra", inger ändå ett positivt bemötande. Och visst KAN mycket vara bra även om man är mitt i något jobbigt.
Jag vill nu dela senaste dagarnas tuffa resa för min del. Där faktiskt mycket ÄR bra.

Som jag berättat om tidigare så har min goa Zelma haft en tumör utanpå bröstkorgen i flera år. Efter mycket tankar hit och dit så bestämde jag då att inte göra någon operation, då hon aldrig behövt vara sövd eller opererad el dyl tidigare. Och dessutom inte är glad i att besöka veterinären.  Brukar vara tvärbroms vid dörren. Efter avstämning med veterinär tidigare i sommar så förstod jag att mitt beslut var rätt. Att döma av hur tumören såg ut nu så hade det inte hjälpt att operera, kanske tvärtom.  Nu har hon istället fått njuta av livet fullt ut under flera år till.
Hon har på senaste tiden pendlat väldigt mellan att vara full fart speciellt under morgonen. Rally på altanen, gira in köket för att få frukost. Full rulle. Nästan att hon tappat kontrollen på bromsen och sladdat in i möbler i sin iver och glädje. Men däremellan sovit, väldigt tungt och väldigt mycket. Tumören har ökat på sig på sistone och hon började få allt mer besvär att nå ner till vattenskålen, lite jobbigt att äta. Och hon hade tendens att magra av så portionerna har blivit allt större.
Jag har lovat Zelma att hennes sista tid skulle bli bra och att hon inte skulle behöva lida. Tycker jag är skyldig henne det, då hon har ställt upp på mig i alla år.
Så i torsdags morgon kände jag att det var dags att ta det tunga beslutet som var tvunget att komma. Jag försökte locka med henne på promenad ut i skogen för att plocka svamp, det som hon alltid älskat. Hon följde mig en bit sedan vände hon tillbaka till huset.  Hon ville helt enkelt inte mera. Jag kan inte tyda det till annat. Hon gick ut och gjorde det nödvändiga sedan ville hon bara in och sova igen. Hon hade också börjat hosta lite, vilket jag tror hänger ihop med tumören som veterinären trodde skulle gå mot lungorna.
Älskade Zelma.

I tolv underbara år har jag fått äran att få ha dig till vän. Du goa lilla hund. Du har följt våra flyttar från Fotsjö, till Näs, till Målviken. Du har gett livet till sex fina valpar. Du var min tröst och följeslagare då jag låg utslagen vid mina behandlingar, troget låg du vid min fotända och tröstade mig. Älskade lilla hund. Tack för allt du betytt för mig Zelma. Jag kommer alltid att bära minnet av dig i mitt hjärta.

Tänk att jag skulle få möjligheten att få ha en sådan fantastisk hund. Minns då jag såg bilden i en tidning på en sådan hund som du, som sprang över ängar med öronen fladdrande rakt ut. Tänk att jag fick uppleva det med dig. Hur du sträckte ut på fälten och lät vinden lyfta dina öron. En fantastisk syn som jag nu får bära inom mitt inre.

Jag har flera gånger besökt din grav. Och jag tycker fortfarande jag hör dina steg tassa runt här i huset. Tror mig se dig i fönstret, komma med svansen på vift, glad som du alltid var. 

Men nu vet jag att du inte lider. Du märkte aldrig vad som var på väg att hända dig. Du behövde aldrig åka till veterinären, du var hemma i din trygga miljö till sista andetaget. 

Moa och jag tog en promenad och letade upp några fina kottar. Nu får andra i hundhimlen kasta kottar till dig, det som du älskade så.  Nu får du sträcka ut på de himmelska fälten istället.

Tack Zelma.

Livet går vidare. 

Idag tog dimman en bra stund på sig att lätta från sjön. Men det var ändå en vacker morgon. Din grav, Zelma, vätter mot sjön, den vy du så ofta har suttit och skällt på och njutit av. Sov nu så gott älskade hund.

Och vet ni vad jag svarar om ni frågar mig nu hur jag mår? Jo jag svarar att mycket är bra. Jag är stolt att ha fått vara med Zelma alla år, jag är stolt att vi fick ett så fint avslut tillsammans. Jag har så oerhört mycket att vara glad för och känna att det är bra.
Nu ligger min Moa bredvid mig och Bezzie vid min fot här i soffan. Mysak, vår katt, sitter vid dörren och vill komma in. Ensam? Nej det är jag inte. Jag har gott om sällskap. Mina tårar är ömsom av saknad och ömsom av tacksamhet. Så som livet kan vara.  Mycket är bra.........