Önskar dig ett gott slut på detta märkliga år och ......

 .........önskar dig ett riktigt Gott Nytt År. 

Må 2023 få bli ett bra år, för oss alla. För vårt land, för Europa, för världen. För barnen, för oss vuxna, för djuren, för alla. 

Hur skall man kunna sammanfatta ett sådant år som 2022? Det känns som vi som lever har fått uppleva så mycket som vi knappt visste att det kunde bli till. En väldigt omtumlande tid för de flesta av oss. 

Men mitt i allt som händer runt om oss så gäller det att se till det goda, det positiva, det glada och det som betyder mest för oss. Att få vara friska och ha varandra. Och det är jag tacksam för. Att få följa dessa härliga barnbarn som är fulla av liv och energi, det ger mig energi.

Under detta året har familjen här i Målviken också utökats med dessa två härliga katter. Charlie och Prinsen. Två underbara herrar som nu är sju månader gamla och sköter sig alldeles utmärkt. Har redan tagit möss och gör som katter skall göra, både allvar och mys.

Oscar kämpar vidare, öppnar upp portarna till nästa ställe i serien för Haga Tårtcompani och Bageri, denna gång på Mariatorget. 

Premiär öppning, alla laddade som vanligt. Fyllda hyllor med gosaker. 

Härlig miljö även på detta ställe. 

  

                                               I augusti laddades det för bröllop. Killarna kör slips-skola

En förväntansfull brudgum med finklädda barn. Frank fick äntligen kliva i sin kostym

Familjen Målevik

Kerstin.

 Att ännu ett år ha fått ha kvar mina kära föräldrar som ännu kämpar på och visar bevis på att hålla i och hålla ut. Jag är så imponerad av mor och far. Jag önskar jag vore närmare så jag snabbt kunde komma in på en fika och bara vara där en stund. Men med dessa åttio mil emellan oss så är det inte så enkelt. Men de har varandra fortfarande, det är jag evigt tacksam för. Kram till er kära mor och far, vi ses framöver hoppas jag.

Besök på kyrkogården i Marieby, september -22

Julen är nu över, vi fick äran att vara med Oscar och familjen i Tingshuset under julafton. Denna miljö är magisk och såklart blir julen ännu vackrare då. Vi hade dessutom lite snö vilket förhöjer stämningen.

Måleviks barna  julen-22

 Henrik tänder ljus innan vi sätter oss till bords. Ho ho ho.

Jag fick bidra med lite med betoning på lite. Gjorde bla en "ost-gran" som rullades i färsk persilja och "ljusslinga" av flagad mandel och "julgranskulor" av granatäpple.  

Vid jul brukar vi ju jaga också. Ofta står jag vid spisen så de andra jagar men i år kunde även jag vara med. Och en galt på runt åttio kg kom i min väg, eller rättare sagt bössans väg. Kul då det går bra och känns bra. 

Denna bild målade jag för flera år sedan, då jag började jobba fram tanken som blev våra mötesplatser. Den känns lika rätt idag som då. 

Jag vill skriva några rader om Hjärtats hus också. Det älskade projektet som har tagit stor del av min tid och engagemang under åren sedan 2014. Ja egentligen började det hela med min cancer sjukdom 2009! Hade jag inte blivit sjuk då och överlevt det hela hade jag heller inte fått uppleva allt detta som sedan hände! Du som följt mig sedan tidigare vet hur vi har jobbat för att få till våra mötesplatser som idag finns på fyra orter i Jönköpings Region. I Jönköping, Eksjö, Värnamo och Tranås. De ca femtio volontärer som jobbar ideellt i detta och gör ett fantastiskt arbete. En vision som gick till ideellt arbete, som ledde till projekt med Regionen som samverkanspartner, till att bli en del av Region Jönköpings verksamhet. Där vi under 2021 bestämde oss för att även bredda och bjuda in besökare från andra diagnoser och grupper. Nu spelar ingen roll vad man lever med för sjukdom, vad man har med sig i sin ryggsäck, tidigare patient eller patient nu, närstående idag eller tidigare. Alla är lika välkomna. 

Nu är detta unikt i vårt land igen, det finns ingen annan region som bedriver samma verksamhet som oss. Där vi samverkar med sjukvården, både regionens vård, kommunens, privata aktörer, med personalen, med patientföreningar, med studieförbund, med företag, med kommun, med landsting etc. 

Sedan starten med Regionen 2016 har vi haft ca 6500 besökare hos oss. Det värmer mig så oerhört då jag tänker på alla vänner jag fått, alla goa kontakter jag fått, alla fina samtal jag fått ta del av från besökare såväl som volontärer. Otrolig resa.

Dock finns det ju en ände på det mesta. Efter lång tids funderande och frustration att inte räcka till, blev det i november bestämt att jag lämnar stafett pinnen vidare och kliver av som samordnare för Hjärtats hus. Det gör ont och det är inget lätt beslut att ta. Men någonstans måste jag i detta vägskäl ändå välja familjen och vårt egna företag. Energin är tämligen använd i mina batterier.  Och någonstans måste jag landa i att det vi har åstadkommit genom dessa år har bringat god frukt och alltjämt skall få leva vidare. Jag är så stolt och tacksam att vi fick prova detta och att det har burit så fin frukt. 

 Ersättare för mig är redan tillsatt och kommer att ta över allt mera under första månaderna på det nya året, innan jag lämnar helt. Det kommer att bli bra, det vill jag tro. 

Egentligen känner jag mig inte färdig med visionen jag har för Hjärtats hus. Det finns så mycket mera att göra. Att få igång även kvällsöppet för de som arbetar dagtid, för yngre besökare. Att komma på banan igen såsom det var innan pandemin, där är vi inte än. Men ingen vet heller om det kan bli som det var innan, ibland känns det som det inte blir som innan någonsin mer. 

Nej, det känns faktiskt som vi människor har gjort ändringar i våra liv som gör att samhällsengagemanget och ideellt arbete har förändrats. Jag hör från bla studieförbund att det ser så ut hos dom också, att det är svårare att få kursledare, att föräldrar valt andra aktiviteter liksom barn och unga.  Ja, tänk vad ett virus kan förändra världen!

Nu är det några timmar kvar av detta år. Snart vänder vi blad och ser fram mot ett nytt oskrivet år. Ingen vet hur det kommer att se ut. Spännande eller skrämmande? Ja, det väljer vi själva hur vi vill se på det. Jag vill tänka att det nya året skall bli ett spännande och givande år. Ett år då vi får uppleva positiva saker, både nära och fjärran. Det finns så många goda krafter, så många människor som vill oss väl. Så mycket ljus att lyfta fram. Och kom ihåg, hur mörkt det än är, finns det en enda ljusstrimma så syns den, det kan inte mörkret dölja.  Ljuset skall övervinna mörkret. 

Önskar dig ett riktigt Gott Nytt År.

Magiskt bröllop

 Valdagen 2022. En minst sagt spännande dag. Som jag hoppas leder till något riktigt bra. Jag har såklart varit och röstat, viktigt att få göra det i vår demokrati. Och så hoppas jag innerligt att det går att bilda en stadig regering som kan ta itu med så mycket i vårt land som behöver en trygg hand. Istället för pajkastning och hårda ord så skulle jag vilja se mer av god handling. Det finns mycket bra i vårt land men det finns även mycket som skulle kunna vara så mycket bättre.

Jag påbörjade detta inlägg för några dagar sedan men blev inte klar. Så nu gör jag ett nytt försök.

Några veckor har gått sedan bröllopet som vi så länge längtat efter. Jag har nu landat, efter att ha svävat i det blå i flera dagar. David och Ebbas bröllop blev verkligen sådär fantastiskt drömlikt vackert som vi bara kunde fantisera om. Så otroligt glad och lycklig jag är att ha fått vara med om denna dag.

Redan på morgonen kom David med sina marschalker hit hem för att tillbringa några timmar här. Ja, kanske inte främst för att umgås med mig och Patrik förstås, utan för att ladda och förbereda sig för eftermiddagens vigsel. Vi åt frukost, de tvättade bilen, de knöt slipsar, vilket var väldigt roligt att se. De polerade bilen i bara kalsongerna, då det var varmt och fint och de ville vara rädda om kläderna såklart. 

De åt lunch och barnbarnen kom, klädda och fina de också. Spänd förväntan då bruden kom med sitt följe. 

Älskade unga tu, så fina ni är. Och så glada. 

Kerstin, David och Frank redo att möta Ebba

Ebba med lilla Kerstin hemma i Målviken

Frank i sin älskade kostym, dagen till ära

Att få vara med då David första gången fick se sin brud i den vackra klänningen, var magiskt. Inte ett öga torrt. Att se de små barnen sitta tillsammans med sina lyckliga föräldrar, ja det värmer otroligt.

Det blev mycket fotograferande och filmande innan tjejerna tog lite lunch och så begav de sig vidare för att fotografera på fler ställen innan vigseln

Då alla lämnat huset och jag körde ner disk i diskhon kom jag på att jag var hungrig!!! Jag hade glömt att äta kom jag på. Ja, ja, det hann jag. Och jag hann sätta upp mitt hår och få på mig kläderna också innan vi begav oss till Gränna kyrka där vi fick uppleva en fantastisk stund. Med mycket sång och musik. Att se Ebba svänga med brudbuketten i gången ut, så lycklig och glad, det var magiskt. 

Ja, så följde en fin fest på logen i Hullaryd. Där Ebba och David gett allt, verkligen allt, av förberedelser med blommor, ljus, skyltar, fina arrangemang, allt så genomtänkt och fint. 

Toastmaster kvällen till ära var Oscar och Henrik. De firade just denna dag sin elvaåriga bröllopsdag, häftigt så säg. Och de gjorde ett galant jobb, riktigt proffsigt. Oscar hade dessutom så klart med tårtor, de som visst heter naked cakes. Gott gott, även om lilla mamma, som så ofta, tyckte det var lite syrligt. Jag är ju hopplös då det gäller syrligt och surt! Det behövs inte mycket för det skall dra upp i nerverna i hårfästet!! Ja, ja det är säkert bara inbillning

Dagen efter bröllopet hjälptes vi åt att städa och plocka det mesta från logen. Rolig känsla att känna vilken stor familj vi blev nu! Känns så gott.

Nu har några veckor gått och vardagen har återtagit vårt fokus. Jobba och försöka göra det bästa av tiden vi får. Jag njuter av mina små kattungar som växer så det knakar. Bossen och Prinsen, två härliga livliga killar som har väldigt roligt tillsammans, även med Nisse som ibland hänger på i samma tempo. Och de ligger gärna tillsammans och sover, dricker vatten ur samma skål osv. Så inga problem med kamratskapen där inte. 

             

                                              Ofta ligger de nära varandra och håller om varandra

Söndag är det idag. Och ny vecka stundar. Med nya utmaningar och säkert roligheter också. Jag kör på vidare med våra träffar på Hjärtats hus. Hade förra veckan två härliga volontärträffar, en i Tranås och en i Jönköping, med ett gäng härliga och fina volontärer. Gav verkligen kraft och glädje att få se varandra igen, efter sommar o sol. Och med förhoppningen att vi nu alla skall kunna hjälpas åt att få hälsa nya både besökare och volontärer till våra fyra mötesplatser. Nu kör vi. Kanske vet du någon som skulle vilja komma till oss? Hör av dig om du funderar eller har frågor. Våra Hjärtats hus vänder sig ju nu till alla med långvariga sjukdomar (inte som tidigare bara cancer) och viktigt att poängtera är att vi finns här för närstående, anhöriga och vänner också. 

Önskar dig en fin vecka, önskar oss i vårt fina land ett bra resultat där vi kan fortsätta jobba tillsammans för en bra framtid. Det vill jag tro på.

 Hej vänner.

Idag vill jag presentera vår familjs nya medlemmar. Jag lovade ju det förra inlägget jag gjorde. 

De har bott hos oss en vecka nu, våra små kattungar.

Här har vi Prinsen, han hittade snart sin plats hos Nisse. Nisse var dock mer förvånad tror jag då han första gången kröp ner vid honom.

Prinsens bror Kungen flyttade också till oss. Och ni kan tänka att de har roligt tillsammans. 

Klokt att ta två? Jag vet inte men jag tänker att de kan slösa energi på varandra istället för att riva huset. Ja, vi får väl se om det är smart eller ej. 

Så här långt fungerar det alldeles utmärkt i alla fall. Och jag är övertygad om att Nisse uppskattar sina nya kompisar också.

Namnen de har fått, ja, Prinsen kändes som en liten prins. Kungen för att han håller sig framme först, tar för sig mest, hörs och syns mest av de två. Och framförallt för att mitt barnbarn tyckte att det var ett fint namn. Två härliga personligheter som blir spännande att följa framåt. Idag har jag klätt in soffan i påslakan, deras klor är ju inte helt roliga, det liksom kliar i dom och det skall testas att klättras överallt. 

Om en stund skall Patrik och jag åka med vår traktor i kortege till Klevens loge i Gränna. Idag har budkavlen gått Vättern runt, den som vill hjälpa till att bevara Vättern som den är idag. Vi som bor här i närheten är oroliga för vad en gruva i Norra Kärr skulle kunna ställa till med , både för Vättern som vattentäkt men även i områden runt ikring. Får se om jag kommer ut med lite bilder här framöver.  Vi har varit med på något möte angående detta, men idag är alltså en stor dag då politiker skall sluta upp tillsammans med oss medborgare. 

Kort inlägg idag. Men önskar er alla en fortsatt fin söndag. På tisdag är jag tillbaka på mitt jobb igen, då vi jobbar vidare med våra mötesplatser Hjärtats hus. Jag laddar alltså för fullt.....

                         Hälsningar Maggie, Nisse, Prinsen o Kungen

Blogga vidare eller inte, det är frågan

 Oj, jag har en blogg ju! Den har jag i princip helt glömt bort. Nej, nu ljög jag, men jag har faktiskt inte funderat mycket över den på länge nu. 

Frågan är om jag skall satsa energi på den eller om jag skall lägga den i malpåse? Vad tycker du? Är det någon som vill läsa om mina aktiviteter och händelser numer?

Under en period såg jag nästan bloggen som en slags dagbok, där jag fick skriva av mig och ventilera tankar, även om det ofta kanske bara blev med mig själv. Numer är jag mer osäker om man skall hålla på och skriva offentligt alls. 

Jag kom under våren fram till en gräns i mitt yrkesliv då jag kände jag var nära att köra slut på mig, ja jag var nog väldigt nära känner jag nu så här efteråt. Det är lätt att gasa då man brinner extra för något och vill förändra saker och ting. Och envis är jag ju sedan födelsen så det är inte så lätt att dra i den berömda handbromsen heller. 

Nu är jag inne på sista semesterveckan och har landat och vilat ut. Senaste veckan hade både Patrik och jag semester tillsammans, wow, ja det är sant. Vi fick ta dagarna som de kom. Underbart. Vi pratade om att åka iväg en tripp men det blev inte så. Vi semestrade hemma istället. Sovmorgon om vi kände för det, vilket vi gjorde nästan varje morgon. Satt uppe sent om kvällarna, har varit en fin sommarvecka nu med sköna temperaturer även under kvällen. En dag tog vi oss en biltur uppåt slätten, bara över dagen. Ja, först åkte vi upp mot Kisa och körde runt i de trakterna. Så åkte vi upp på Östgötaslätten där vi landade i Väderstad. För dig som känner till så finns det en alldeles fantastisk fisk och skaldjurschark där. Först pratade vi om att gå in och äta någonstans men det slutade med att vi köpte med oss skaldjur hem istället och njöt av delikatesser hemmavid. Då  får man väl ändå säga att man är hemmakär. 

Dessutom räckte skaldjuren till kvällen därpå då Oscar och Henrik kom hem så kunde de vara med på kalas då också. 

En kväll tillbringade vi på Örserumsbrunns Getgifveri, där vi njöt av räkfrossa och en underbar buffé. Dit färdades vi i båt, perfekt ju.

Helgen innan var det återigen dags för En helg i Hullaryd. Sååå roligt och så intensivt. Oscar preppade bakelser, David gräddade våfflor, Patrik bryggde kaffe och diskade, Henrik körde guidade visningar i deras tingshus, loppis utanför i boden, jag med hjälp av andra serverade kaffe och fika på löpande band. Ebba var på sin möhippa hela lördagen så hon hade annat roligt för sig. Men under söndagen kom hon med i alla fall.  Vi hade tur med vädret, bara lite regn på lördagen medans söndagen blev jättefin. På lördagskvällen bakade Oscar ett sextiotal pizzor, Henrik körde musikquisse i trädgården och sedan blev det lördans så hela byn kunde hänga på om de ville. Vilka killar, att de orkar. 

Nu laddar de för att bygga en klockstapel för pengarna de fick in. Så får vi se hur det blir nästa år, det vet man inte. Den som lever får se.

Här hemma har vi i år fått smaka flera härliga aprikoser från vår fruktlund. Så roligt att trädet verkar trivas hos oss, det är så gott att äta solvarma helt färska aprikoser.

Av Oscar fick jag en ätbar bukett härom kvällen. Nog är det vackert med ringblommor så säg.

Nu måste jag avbryta, middagen är på gång. Men jag lovar, jag skall titta in här någon dag framöver. Jag har ett par nya kompisar här hos oss som jag gärna vill visa för er. Två små rara kompisar som nu börjar bli bekanta både med mig och Nisse. 

Önskar er en fin kväll, här lyser solen nu efter en rejäl regnskur under eftermiddagen.

En stund i sänder

 Hej vänner.

Nu äntligen sitter jag här, med datorn i mitt knä och har känslan att jag vill skriva några rader. Har inte haft lust till det på länge vilket beror på flera saker. Det har varit mycket kring arbete och den eländiga pandemin som påverkar oss alla på så många sätt. Men nu är jag taggad efter att ha haft en fin helg med mycket spännande innehåll.

Jag hade barnbarnmys igår. Min älskade lilla fyraåring som höll mig sällskap hela dagen. Förutom legobygge och annan lek så roade vi oss med att göra ny musli (den är populär min hemgjorda musli, av honom liksom andra barn) så burken blev proppfull. Så bakade vi bullar. Såklart gjorde han alldeles egna som han så fint ringlade runt sitt pekfinger. Inte första gången han bakar bullar inte, det märks att han får vara med i köket. Han fick dessutom den geniala iden att tvätta mina köksluckor, vitrinskåpet över diskbänken. Med en liten trasa putsade han glasrutorna och var så stolt. Att de kanske inte direkt blev renare, det får man förbise, det viktigaste är inte alltid resultatet. Det är viljan att hjälpa till som är värdefull. 

En fingerfärdig kille.....

....gör så fina o goa bullar. Hoppas han fått bjuda sin familj idag.

Efter gräddning och disk tog vi en picknick tillsammans ut i det fina vädret. Underbar dag. Och tänk att få njuta av ljummen nybakt bulle och varm choklad, bättre kan man väl inte ha.

Mys mys

Jag försökte fånga Nisse på bild men det var ju inte enkelt att få en lycklig hund i farten.

Hur har vi det annars i dessa tider då? Ja, 2021 blev ännu ett omtumlande år då det gäller pandemin. Och nog hade jag en stor förväntan att 2022 skulle bli bättre. Men men inte känns det då så nu inte. Jag vet inte vad man skall tro egentligen. När tar det slut? Tar det slut på detta virus? Blir det som det var innan? Eller hur blir det nya normala som det pratas om?

Ja, jag har inga svar. Vet bara att jag jobbade hårt under hösten förra året för att få igång våra mötesplatser på Hjärtats hus igen. Så hårt så att jag veckan före jul nästan började bli rädd för mig själv. Du vet då man säger saker man inte minns man sagt, skrev en sak men tänkte en annan, gjorde saker jag inte kom ihåg att jag gjort osv. Sov urdåligt på nätterna då hjärnan jobbade på högvarv för att finna lösningar på saker som egentligen inte låg i mina händer att lösa, definitivt inte under nattens timmar. Att man aldrig lär sig....

Sista jobbdagen före jul tog jag på väg hem från jobbet tredje dosen av vaccinet. Och kvällen före jul blev jag sjuk. Hosta osv som höll i sig i tre veckor. Så den ledigheten blev verkligen hemma och lugn, isolerad och tråkig. Det var inte covid, i alla fall inte enligt snabbtester som jag köpte på apoteket och gjorde hemma. Om nu dom stämmer!!! Jag ville ju inte belasta vården med prov så därför tog jag dessa snabbtester istället. Men har i efterhand hört att de inte är så tillförlitliga! Suck, vad stämmer och inte? 

Det är väl det klurigaste med allt detta. Vad stämmer och vad stämmer inte? Vem har rätt och vem har fel svar? Vad var rätt och vad var inte rätt att göra under denna tid av pandemi? 

Ja, den som lever får kanske svar i framtiden. 

Jag har efter denna ledighet i alla fall landat och vilat upp mig. Och efter att nu återigen fått inse att vi inte kan öppna våra mötesplatser för fysiska träffar inomhus får jag göra så gott jag kan i detta. Att få kontakt med besökare och volontärer, att få jobba vidare för att nå fler patientföreningar som kan vilja samverka med oss på Hjärtats hus, ja det finns saker att ta tag i. 

Kanske skulle jag här lägga till en kort förklaring vad som hänt under 2021 som får stor betydelse för Hjärtats hus i framtiden. Vi har ju tills förra sommaren i första hand vänt oss till den som har eller har haft cancer, till närstående och vän. Men då projektet avslutades och vi blev en fast del av Region Jkp läns verksamhet kände vi att tiden var mogen för att bjuda in andra långtidssjuka. Alltså vill vi nu nå andra patientföreningar och medborgare med tex kroniska sjukdomar, handikapp av olika slag osv. Vi är helt övertygade om att vi tillsammans kan stötta varandra och ge varandra kraft och mod att göra livet ännu bättre. Vi har så mycket erfarenhet att ge till varandra. 

Jag längtar efter att höra skratten från besökare som delar gemenskapen i rummen, från sorlet av röster som pratar om allt mellan himmel och jord. Jag längtar efter personliga möten vid dörren där vi kan räcka ut en hjälpande hand. Jag längtar efter att få se människor glada igen. 

Dit skall vi igen. Vill du vara med?

Så nu vill det till att ta en dag i taget. En stund i sänder. En sak i taget. Att se till varandra och vara rädda om varandra. 

God fortsättning på det ganska nya året vill jag önska dig som läser detta.