Hurra för mig, det är min alldeles egna födelsedag

 Ja, så är det. Jag fyller år, än en gång. För femtiosjunde gången närmare bestämt! Wow. Ofta ojar man sig för att man börjar bli gammal, men jag tänker att vi skall väl vara oerhört tacksamma om vi får uppleva att bli gamla, eller hur? Livet är inget självklart. Livet är en gåva som vi får vårda så länge vi kan. Idag har jag njutit från det att jag slog upp mina blå.

Kaffe på sängen och paket av min käre livskamrat. Som alltid hade han varit och inhandlat en klänning till mig. Det är jag bortskämd med, jag vet. Nu gäller det bara att hitta tillfälle att använda den.....Till min stora glädje så fick jag också ett 1500 bitars pussel, det ser jag fram emot att sätta igång med någon dag. Men kanske får det vänta då våren alltid är smått körig med allt man vill göra utomhus och så. Jag målar huset nu, blir så fräscht och fint. Målandet är kul men att borsta väggarna innan är såååå tråkigt men jag vet, nödvändigt. Man får ta en vägg i sänder.  

 Efter sen frukost blev det en stund vid telefonen för att få vara med på livesändning vid konfirmation. Väldigt fin gudsjänst med många härliga ungdomar. Proffsigt filmat må jag säga om än konstigt för familjemedlemmar att inte få vara med i kyrkan.

Så bar det av till Viredaholm för mat. Så gott och skönt att slippa laga middag idag.

Och så åkte vi vidare till yngste sonen och familjen där så fick jag mysa med barnbarnen en stund också. Ja, jag kan väl inte ha det mycket bättre. 

Flaggan har jag dock inte fått upp idag. Varje gång jag varit på gång ut så har himlen öppnat sig och regnet har fullkomligt forsat ner. Nu är det blött blött blött... Lite värme efter detta så kommer det att fullständigt explodera i naturen.

Jag måste få berätta en häftig sak också. I går fick jag syn på ett gammalt armbandsur som legat i mina gömmor, men direkt då jag såg det så kände jag såväl igen det. Ett litet armbandsur som jag bar då jag gick i tredje-fjärde klass. Jag minns kläder jag hade samtidigt. Jag minns saker som hände då jag bar denna klocka. Jag var tvungen att testa att vrida upp uret, ja, man gjorde så på den tiden! Och tro det eller ej, men den gick igång direkt. Den fungerar perfekt. Otroligt, efter att ha legat undangömd i en låda i typ 45 år så går den igår helt normalt. Tala om att det var bra kvalitet på den tiden!!! Svea är namnet på urverket också.

Jag har fått många samtal idag från släkt och vänner. Bland andra såklart från mor och far. Pappa om du läser detta, vi pratade ju idag om att du tycker att det var bättre förr. Ja, du kan ha rätt i det. I alla fall så måste vi ju säga att urverken som gjordes var det väldigt god kvalite på, eller hur? Den här klockan vill jag för alltid spara. Tack far och mor för den, för jag antar att det var ni som såg till att jag hade en klocka om armen för att lära mig hålla tiden. 
Nu är det kväller och jag känner mig laddad för ny arbetsvecka. Hoppas på goa samtal med de som har koppling till Hjärtats hus på olika sätt. Till mina arbetskamrater på Qulturum osv. Att få vara med vidare och utveckla dessa mötesplatser känns verkligen som ett stort privilegium. 
Önskar dig en fin vecka också. Var rädd om dig. Och ta tillvara på dagen idag, den kommer inte tillbaka.
Och stort Tack till alla som smsat, ringt, sjungit, hejat via facebook under dagen. Jag är så tacksam för det. Att ha vänner som bryr sig är en stor rikedom. Tack

Nisse njuter av bonna-livet

 Idag var det premiär för Nisse att både åka traktor och vagn ut på beten för att hägna. En fantastisk dag och med sol som värmde gott även om vinden ännu är lite kall. Vi stängslar inför att kossorna ska komma framöver. Det absolut roligaste för Nisse var helt klart att springa i vattenfyllda diket. Och efter ett par timmars springande och hoppande ligger han nu vid min sida och sover tungt tämligen slut i kroppen.

Då vi följdes åt Patrik och jag var det perfekt tillfälle att träna på inkallning. Jag kunde ibland passa på att gömma mig bakom ett träd och vissla. Så härligt att se honom komma springande bland vitsippor o våriga ängar. 

Idag fanns det också utslagna gullvivor i soliga lägen. Jag plockade en fin bukett och så klart tänkte jag då på Maj-Stina. Den här våren får jag plocka gullvivorna själv men för varje blomma så tänker jag så klart på henne.

Att ha en Wellsh springer spaniel har jag förstått är en spännande tillvaro. Det händer alltid roliga saker i hans sällskap. Nu är tid att greja i trädgården och så klart är han med där. Jag får hela tiden tänka mig för var jag lägger saker, till exempel här om dagen då jag fyllde gjord i min rosenrabatt, hade jag då en halv full säck så vips var den väck! På ett ögonblick fick den fötter och drogs iväg i flygande fart. Nisse är dessutom otroligt bra på att öppna till exempel plastsäckar med jord. Konsten är bara att hålla säcken på rätt sätt så Nisse gör hålet där jag vill och inte där han vill!!! Det är liksom som om han absolut vill hjälpa till att bära. Jag börjar inse att då jag bär saker som är tunga då är det bästa att han får hålla i och hjälpa mig. Då är han lycklig och glad. Försöker jag istället att hålla saker högt då blir ju hans önskan att hoppa och försöka nå saker istället.

Nu är Nisse fyra månader gammal, för det mesta fungerar allt bra. Han följer mig fint och ja han är redan en trogen vän. Det vi måste träna på mer är att han ska kunna vara ensam korta stunder. Det gillar han inte. Att vara ensam nere i huset om jag är på övervåningen är inga problem. Men att vara ensam och jag går ut det är inte lika roligt. Bara att träna på.

I veckan fick jag min första spruta mot covid-19. Känns jättebra och nu börjar man att se ljuset i tunneln. Men jag måste säga att det kändes märkligt då vi stod på rad in i lokalen för att få vaccin. Personal med visir och munskydd, numrerade bord längs väggar, människor som följde tydliga markeringar var man skulle gå.

Kanske det mest märkliga ändå var då jag efter att ha fått sprutan skulle sitta i ett rum 10 minuter tillsammans med ca tjugofem andra människor. Det slog mig att så många personer i samma rum har jag inte upplevt på över ett år. Jag tror att fler än jag satt och funderade på samma sak. Det som vi förr inte tänkte på utan såg som helt normalt det känns idag väldigt annorlunda. 

Till veckan ska vi ha volontär dagar för volontärer på hjärtats hus. Jag ser fram emot att få träffa dem igen. Vi hade planerat att träffas alla tillsammans men nu blir det istället i mindre grupper. Hoppas att vädret är bra då vi ska vara utomhus.

Nu har vi vilat en stund så det är dags att ge sig ut igen. Vi hinner med några stängselstolpar till innan kvällen är kommen. Vi önskar er en fortsatt fin helg, håll i och håll ut så hoppas vi att det går mot normalare tider framöver. Jag längtar efter att få krama barnen, att få krama far och mor. 

Sorg och glädje, så är livet

 Men oj vad länge sedan jag var inne här då!!!!

Pinsamt, du som brukar titta in här undrar väl var jag tagit vägen? Vill bara säga att jag lever och mår väl, så ock min familj. Mycket har hänt sedan sist.

Om man skall börja med tråkigheter så ställer ju pandemin till det för oss alla. Så frustrerande att inte kunna mötas då man vill, att inte kunna njuta av varandras sällskap då man vill. Jag vet inte hur många gånger under detta år som jag har fått en idé att , tex nu skall vi bjuda hem dem.... för att i nästa sekund komma på att , nej det kan vi ju inte alls det! Och med tiden har jag nästan blivit likgiltig, tappar modet fast jag inte borde göra det. Kunde väl aldrig tro att det skulle få sådana här stora påverkningar och under så lång tid. Men håll i och håll ut, vaccin är på gång och jag vill se ljuset i tunneln.

Nog om det nu.

Jag vill nämna några ord också om min goa och kära vän MayStina, som stilla somnade in i sitt hem 24e februari, efter lång och otroligt tuff kamp. Goa MayStina, som jag har haft så många fina samtal med genom  åren. Fick lyckan att få ha henne som vän i ca 37 år! Många är vi som kan ställa oss i den skaran att känna oss sedda och hörda, då MayStina var en stjärna på att lyfta och stötta. Så rik jag känner mig att ha fått vara med henne så lång tid men sååå jag nu saknar att inte längre kunna samtala med henne. Ja, senare tid har det mest varit via mail och sms, då hennes hälsa gjorde det jobbigt för henne att tala. Men då hon hade talets gåva även i skrift så blev det många stärkande digitala samtal också. Vi hade en gemensam sak varje vår nämligen att plocka gullvivor här i Målviken. Ibland kom hon hit till oss och vi kunde gå ut i hagen för att plocka tillsammans, ibland åkte jag dit med ett stort fång av gullvivor som jag visste hon älskade så mycket. Denna vår blir inte detsamma, nu får jag plocka mina gullvivor själv. Men jag kommer att ägna var blomma till minnet av dig. Vila i frid MayStina och TACK för allt du har gett oss alla. 💓💓💔💖💖💖

Tider kommer och tider går, vänner kommer och vänner går. Glädje och sorg, omvartannat, så är livet för de flesta. 

Den 3e februari fick vi för andra gången uppleva lyckan att få bli Farmor och Farfar. Underbara lilla Kerstin föddes och kom till vår familj med stor Lycka. 

Älskade lilla tös, att jag får vara med om detta är fantastiskt. Så tacksam är jag.

Frank blev stolt storebror efter lång väntan. 

På natten då Kerstin kom till världen facetimade vi med mor och far och vi fick för första gången se det lilla underverket. Du vaknade Frank där vi satt med mobilen i sängen. Och lyckan vi alla tre kände då vi fick somna igen var total. Så mycket roligt vi skall ha i framtiden. 💖

Kerstin Anna Margareta

En annan rolig sak som hänt. Jag har ju sedan jag fick ta farväl av Moa (januari 2020) känt en stor tomhet och längtan men inte vågat tänka mig att bjuda in en ny hund i familjen. Det fick gå en tid. Men så i höstas kände jag att det var dags. Jag har länge tittat på olika raser och landade så i att jag skulle vilja få en Welsch Springer Spaniel. Men att hitta en var ju lättare sagt än gjort, nu under pandemin verkar alla vilja skaffa hund! 

Tur eller vad men jag fick nys om en uppfödare inte långt härifrån. Bjöd in mig själv till dem för att få träffa en hund. Kennel Funbone visade sig vara en fullträff, valpar var på gång och i slutet av året stod det klart att jag skulle kunna få bli vid en valp. Nu blev väntan lång. Att både vänta på ett barnbarn och en valp, det är stort. 

Och det blev så att samma morgon som goa MayStina lämnade oss så var det dags att hämta min nya livskamrat! Glädje och sorg, så som livet är för många.

Välkommen till vår familj Funbones Go-Go Boy, vår Nisse.

Zita vande sig snabbt vid en ny familjemedlem. Fördelen med Jämtar som är så vänliga och förståndiga. Turligt nog så har ju Zita sin fotölj som bara hon ligger i och dit når inte Nisse än så länge, så dit går hon när hon vill vara själv. 

Nisse, åtta veckor gammal. 

Så mycket roligt vi skall ha, du o jag. En ny följeslagare då vi stängslar, åker båt och mycket annat. Hoppas dock att du inte blir allt för fascinerad av fåglar och annat som man kan jaga. Vi får se.

Ja, detta inlägg blev verkligen av skiftande karaktär. Liv och död, glädje och sorg. 

I MayStinas dödsannons står det en dikt av Bo Stterlind.

Att dö är seger

inte nederlag

Det lyser över bergen

Natt har blivit dag

Sörj inte den som äntligen är fri

Och frukta ingenting ty Gud är liv

MayStina , du lyser i din frånvaro.