Translate

fredag 30 oktober 2020

En hälsning från bilen, på väg söderöver.

 I morgon är det Alla Helgons dag.

En dag att minnas de som vi har förlorat under året, under tider tillbaka. 

När jag skriver detta sitter jag i bilen på väg söderut efter en veckas älgjakt i Jämtland. En oerhört skön vecka där jag fått släppa från alla måsten och saker att göra. Bara vara, få sitta på pass och vänta på älgen eller i alla fall hunden som letar frimodigt. Njuta av den fantastiska naturen som vårt land bjuder på. Växlande väder med snö, regn, solsken och slutligen geggiga vägar. Som sedan övergick till minusgrader som gjorde det omöjligt att släppa hundar idag då skaren skär sönder tassar och ben. Att dela gemenskapen med goda jaktkamrater. Tack för dessa dagar. 

I tisdags nåddes vi av beskedet att en av våra kära volontärer på Hjärtats hus har lämnat oss. Det var väntat och det var under rådande läge efterlängtat från hennes fönster. Hennes liv var inte längre värdigt att leva. MEN så vi kommer att sakna henne, hennes glädje och kloka ord, hennes humor mitt i allt, även det svåra. Hon sa då jag besökte henne sista gången att "vägen till himlen är så vinglig". Jag förstod verkligen då vad hon menar. Nu vilar du och behöver inte längre lida. Ditt verk på jorden är avklarat. Men vi är många som kommer att sakna dig och bära minnet av dig med oss vidare i livet. Tack för allt du gav oss.

Jag tänker också på min kära svärmor som inte heller finns bland oss längre. Älskade Nancy som jag saknar dig. Du fattas oss som man säger. Du finns med mig ofta i mina tankar, inte minst då jag är i det kök där du har bakat sååå många bullar och annat som du frikostigt delade med dig av.

En sak som dock har grumlat glädjen den här veckan är att jag inte vågade besöka mor och far några dagar. Tyvärr. Vi har pratat hit och dit hur jag skulle göra, om jag skulle ta buss ner till dom i slutet av veckan. Men då coronan än en gång ökar så kände vi att vi inte vågade riskera något. Men såååå jobbigt. 

Kanske är det inte så lätt för dig som läser att förtå vad jag menar. Många av er har era föräldrar och nära i er närhet. Ni vet inget annat. Jag valde att flytta 90 mil från min mor och far i min ungdom. Inte kunde jag då ana att det skulle kunna bli så här! Att ett virus skulle kunna ställa till det så pass att jag inte kan träffa min egen mor och far..

Men vi ville ändå se varandra. Jag har inte sett dem sedan jag var hemma hos dom i januari. I våras var jag sjuk, då kunde jag inte åka. I somras då vi var på gång hade vi plan på att åka längs Höga kusten på ett håll men då kom det stora utbrottet i Gällivare och vi vågade inte ge oss iväg norröver. Kanke inte främst av rädsla för våra egna liv, men för att inte ställa til det för andra, för vården i andra län osv.

Så har vi hela tiden intalat oss att det kommer att gå över snart. Det blir ingen andra våg som det pratas om. Men tji så fel vi hade. Nu sitter vi här och det bara ökar igen. Inte bara här i vårt land utan det ser ut illa i många länder.

Hur blev det nu då? Jo vi valde att åka vägen förbi mor och far. Vi möttes utomhus med luftkram som den närmaste kontakten. Vi stod utomhus och pratade och låtsades som allt var normalt när inget är normalt någonstans. Det här är så fel så jag finner inte ord. 

Jag hade med blommor till dom. Jag hade med ett litet farsdags paket till far då den dagen snart är här också. Vi diskuterade lite av varje, vädret, årets skörd, de nya fina trapporna  som pappa gjort under sommaren. Vi konstaterade också att måtte det få bli ett slut på detta virus, vi längtar efter att få träffas under samma tak. 

Jag vill uppmana er alla som läser mina rader. Håll avstånd till dina medmänniskor. Tvätta händerna och håll dem borta från ansiktet. Stanna hemma om du känner dig minsta sjuk. Och snälla du, detta gäller ALLA ÅLDRAR. Även unga människor. Även ungdomar. Nu måste vi hjälpas åt. skippa festen i helgen. Vi måste hjälpas åt för allas skull. Det här går inte över så lätt som många verkar tro.

Jag åker nu hem till Småland med den stora förhoppningen och önskan att snart kunna åka hem till min mor och far och få KRAMA OM DOM.     Var fortsätt rädda om er mor och far så hoppas jag att vi snart ses igen.

Och alla ni andra, var försiktiga. Det är allvarligt läge. Luftkram från mig med önskan om en fin helg.

fredag 2 oktober 2020

Förunderligt är livet

 Hej vänner.

Fredag kväll och jag har dumpit ner i min soffa och bara njuter efter en veckas inspirerande möten med människor. Vilken ynnest jag har att få möta så många intressanta människor och ta del av deras liv och erfarenheter.

Igår och idag har jag fått delta i en kurs med temat Human Dynamics, för dig som vet vad det är så förstår du varför jag är lite extra upprymd i kväll. Det var fantastiska dagar där jag fick förstå lite närmare hur jag fungerar, hur jag är i medspelet med mina medmänniskor. Jag fick det liksom bekräftat. Sååå intressant och en kurs som jag kommer att bära med mig erfarenheter från resten av mitt liv. Önskar att alla kunde få gå denna.

Då jag stod uppe vid rummet där vi höll till, på Fjällstugan med blick ut över Jönköping slogs jag av stor tacksamhet och förundran. Kolla in bilden skall du se.


Vad är det med det tänker du kanske?
Jo, om du kan zooma in den här bilden så kan du skymta Länssjukhuset Ryhov. Och för x antal år sedan stod jag på liknande plats och fotade ut mot just Länssjukhuset Ryhov och drömde om att få till en mötesplats för cancersjuka och anhöriga. 
Och idag står jag och blickar utåt och vet att ni finns där! Alla goa människor som jag träffat och lärt känna på , ja numer är det en av våra FYRA mötesplatser. Här har jag fått möta de som kämpar mot sin sjukdom, anhöriga som står vid deras sida och anhöriga som lämnats ensamma. En kamp i ordets rätta bemärkelse för de som blir ensamma. 

En annan tanke som slog mig häromdagen är att då jag startade min blogg i oktober 2011, ja det är faktiskt så länge sedan. Då döpte jag bloggen till 

Maggies blogg
En blogg där jag lyfter mina tankar om ett föränderligt samhälle. Om mina visioner och drömmar. Hänger du med?

Och tänk att det är ju precis vad det blev. Många tankar har passerat denna blogg genom åren och visioner och drömmar om att få vara med och förändra vårt samhälle. Och det bästa av allt, det blev verklighet. Jag har fått vara med och förändra en liten liten liten del av samhället till det bättre. Och jag vet att det har betytt väldigt mycket för många människor jag mött genom dessa år som vi har jobbat fram Hjärtats hus. Att tillsammans med andra fantastiska medmänniskor och medarbetare få föra ett sådant här projekt framåt är fantastiskt. Ja, jag känner mig väldigt ödmjuk och priviligierad. 

Vad framtiden har att erbjuda har jag ingen aning om där jag sitter nu. Men jag känner mig glad och tacksam till livet, tacksam till de personer som har stöttat mig igenom denna process. Tacksam till ledare inom Region Jönköpings län som har trott och tror på vårt Hjärtats hus. Tacksam till alla volontärer som finns med oss och gör en fantastisk insats, utan er hade vi inte stått där vi gör idag. Tacksam till medarbetare som var och en tillför på sitt sätt.
TACK säger jag från djupet av mitt hjärta. 

Igår kväll fick jag äntligen träffa mina goa kompisar Stina och Evelina, för er som känner till resan vet ni att dessa två underbara tjejer var med mig i början av bildandet av Hjärtats hus. Vi satt i går och minns tillbaka hur allt startade. Vi minns det med glädje hur vi startade bloggen där vi gjorde en marknadsundersökning, om man nu får kalla det för det. Hur vi bollade vad det skulle heta, hur vi bestämde oss för namnet, hur vi skapade facebook och så tillsammans lobbade för att ta det vidare. Tog kontakter med beslutsfattare, Coompanion, vårdpersonal, utvecklingsledare för att nämna några. Och dessa två tjejer har alltjämt funnits vid min sida och hejat på genom åren. Tänk då de överraskade mig med att Maria från TV 4 kom in på Hjärtats hus i Jönköping med mikrofon och blommor i högsta hugg. Sällan har jag blivit så överraskad. Tala om kupp, där lyckades ni Stina och Evelina.
Då vi pratade om detta igår, yppade jag att det inte bara är av godo att jag är en bild för Hjärtats hus. Ibland kan jag faktiskt känna som att cancer "står skrivet på min näsa". Inget ont i det, men jag blir förknippad med cancer överallt jag visar mig, i jobbet såväl som privat. Men utifrån kursen jag nu har gått så förstår jag än mer att det blir så. Jag är en känslomänniska som känner av hur andra mår. Och jag är bra på att lyssna. Och jag gör det gärna. Det är en självklar del av mig. Vad skulle jag annars vara?

Jag ser med nyfikenhet framåt mot en vidare utveckling av Hjärtats hus. Tillsammans kan vi göra detta hur bra som helst. 

Jag bifogar även en youtube länk där du kan höra lite mera om Hjärtats hus. Kanske känner du som ser detta att du skulle vilja vara med och vidareutveckla detta vidare? Hör då av dig. Det finns en uppgift för alla. 


Och så måste jag ju tipsa om föreläsningar som vi anordnar nu i oktober. Den första redan på måndag, då i samarbete med Studieförbundet Vuxenskolan. Kolla in vår hemsida eller facebook Hjärtats hus så hittar du mera information. 

Nu vill jag önska dig en fin helg. Hoppas du kan ut och njuta av höstens skådespel där färgerna växlar nästan från timme till timme. Var rädd om dig och tack att du finns.
Maggie