2017 snart till ända

Ja, så är det snart dags igen, att få summera och stänga ner ett gånget år. Och få känna spänningen och förväntningar inför ett nytt oskrivet blad, ett år som vi inte vet vad det kommer att innebära.
Sitter och lyssnar till go musik, granen sprider sina strålar här i rummet då skymningen nu faller på. I kaminen sprakar det gott av brasan som just är på gång. Hundarna sover gott vid min sida. Jag har förberett middagen, vi har det gott. Vad kan man mer begära?
Då jag nyss kom in började det snöa och nu ligger det ett tunt vitt lager på altanen och åkern utanför är till viss del vit i alla fall. Och då blir det lite ljusare, vilket jag gillar. Det är väl Norrlands-tarmen i mig som drar.
Vad har då hänt under året som gått? Ja, käre vänner så mycket som hänt. Vi har förärats med en ny familjemedlem, då lille Frank kom till oss i september. Detta underbara gossebarn som jag redan är totalt förälskad i. Tänk att man kan bli så lycklig av att få bli farmor. Så rik känner jag mig.

Frank njuter i Farfars goa famn.

Frank myser i pappas knä.

Såklart måste Frank få en Frölunda dress av sin pappa i julklapp....och så glad är han för den.....

Vi har kämpat vidare i vårt företag. Våra duktiga medarbetare stretar på, år efter år. Ja, en av dem har faktiskt varit hos oss i tjugo år nu i januari! Otroligt privilegierande att få uppleva det med. Det skall vi fira såklart.
Vi har kämpat vidare med Hjärtats Hus. Vi har haft öppet för besökare varje onsdag, utom några veckor under sommaren som det var stängt för semester. Vi brukar vara runt trettio personer var gång som samlas och umgås, stöttar och har det gott tillsammans. Det är en otrolig styrka i att kunna stötta varandra, att kunna lyssna till varandra, skratta tillsammans såväl som att gråta tillsammans. Region Jönköpings Län klubbade ja i sin budget för fortsatt stöd för oss. Vi har fått godkänt från Allmänna Arvsfonden för att få jobba i ett treårigt projekt nu med start från januari 2018, medlen blev godkända. Vi har fått uppleva så mycket positiva händelser och möten under året som gått,  helt fantastiskt.
Jag fick under hösten ett överraskande brev med posten, någon ville nominera mig till ett politiskt parti! Jag har under hösten blivit nominerad till Årets Smålänning, för andra året i följd tror jag. Jag har blivit nominerad till något på Aftonbladet.... ja, mycket har hänt omkring mig. Och det är ju såklart uppmuntrande och roligt. Men det som ger mig mest är helt klart all respons och goa kramar jag får av dem jag möter under våra träffar, alla goa vänner jag fått i detta arbete. Hur skulle livet ha varit om jag inte ha lärt känna alla dessa goa människor som delar med sig av sin livserfarenhet och rikedom som vänner?
Då jag häromdagen satt och gjorde en tillbaka blick hur jag började med tankarna kring Hjärtats Hus ser jag att jag faktiskt började att aktivt söka kontakt med beslutsfattare och andra redan 2014! Då kan ni tro att jag idag är glad då vi nu är en arbetsgrupp som står bakom och jobbar för att få detta projekt framåt. Att ha ett sådan projekt tillsammans med Region Jönköpings Län med så många kloka människor, att ha så många fantastiska patientföreningar som jobbar sida vid sida med oss för att föra detta framåt. Det är fantastiskt. Att känna att konceptet fungerar, att vi alla är vinnare av att hjälpa varandra, vården med sin kompetens och klokhet, patienter med sina erfarenheter och besökare som vet vad de vill och behöver ha stöd och hjälp med. Fantastiskt.
Ja du må tro att jag har stora förväntningar på 2018. Nu vill vi jobba vidare och utveckla och också utöka till att det skall finnas möjlighet att komma till Hjärtats Hus på fler orter i länet. Helt fantastiskt.
Ja mycket har varit välsignat bra under året.
Sista augusti var dock en hemsk dag för mig personligen. Då kom vi till vägs ände och det var dags att ta farväl av min älskade Zelma, efter att ha levt tillsammans i tolv år.  Nu var det dags att låta henne vila ut. Det är alltså bara fyra månader sedan men känns som mycket längre tid gått. Jag saknar henne så oerhört mycket, men tänker att det är ju bevis på att jag har haft det gott med denna lilla hund. Att vi trivdes tillsammans. Jag får vara tacksamma för alla år vi fick och alla roliga minnen vi har från henne här i vår familj.
Och nu har jag ju fyrfota vänner kvar. Så inte skall jag klaga..... Moa, min lilla Moa, har blivit otroligt mattig och sällskaps sjuk. Var jag är skall hon ligga vid mig, hon ligger nu bakom min rygg här i fotöljen. I sängen ligger hon helst på min arm med nosen vid min hals och snusar och sover så gott. Närhet och värme, ja jag njuter skall du tro.

Måste berätta om något knepigt som hände mig härom natten. Jag har ofta ett pass runt fyra på morgonen då jag ligger vaken och snurrar runt, försöker övertala mig att jag är jättetrött och ligger jätteskönt och ja, skall sova. Vilket inte alltid lyckas.... ja jag vet, det är säkert bara dumheter. I alla fall denna natt var likadan. Jag låg där och försökte somna om. Så fick jag kramp i vänstra vaden, så där rejält du vet, så man blir som en spänd fiolsträng och inte vet hur man skall få loss det. Jag for upp på fötterna i sängen och försökte få loss på det och det släppte successivt. Under tiden gick Patrik på toaletten då han vaknade av min plötsliga rörelse i sängen.
Jag står nu upp vid sängen och känner hur det börjar dimma i öronen, du vet sådär som det gör innan man svimmar. Jag vet att jag ställde mig vid sänggaveln och tror jag lutade mig mot densamma. Sedan minns jag inte mer! Jag vaknade liggande på golvet och kände skapligt av huvudet som jag hade lyckats landa med troligtvis i sängen...

Jaha, nu hoppar vi lite här i tiden. Jag hann inte klart igår så nu fortsätter jag. Nu är det inte många timmar kvar på detta året. Vi har just kommit in från en skön promenad. Lite snö kvar som lyser upp i alla fall. Jag har försökt flytta över en liten film hit till sidan men lyckas inte med det. Tanken var god.

Det får bli en bild här från oss i Målviken istället. Med en varm önskan om ett riktigt Gott och Bra år 2018. Ett rikt år då vi får fortsätta att stötta varandra, dela med oss av varandras glädje och mod, erfarenheter och positiv anda. Var rädd om er och varandra.

Bröst, bröst och åter bröst.

Idag togs budgeten i Region Jönköping. Äntligen.
 Och jag är lättad och glad och, ja jag måste erkänna, Stolt, att Hjärtats Hus lever vidare i regionens arbete. Så spännande det är, så glad jag är att få vara med under denna resa.  Nu väntar vi på att förhoppningsvis få klartecken från Arvsfonden då vi sökt medel från dem för att köra ett treårigt projekt. Jag ser fram mot detta med stor spänning.
Under tiden kör vi på i flygeln, med i morgon träff då vi bjudit in även medlemmar för Prostatacancerföreningen till deras snackcafe. Det är så häftigt att kunna köra dessa träffar, med grupper som kör parallellt. Att aldrig veta från ena onsdagen till den andra, vad som väntar, vilka eller hur många som kommer. Hur många man får trösta eller prata i förtroende med, eller hur många man får gråta med. Eller hur många man får skratta tillsammans med. Och jag vill allt betona att det är det senare som är vanligast, så här långt. Jag har suttit i tuffa samtal, mest som lyssnande medmänniska. Men att sitta i en grupp med människor, där jag vet att ångesten kan vara stor, att rädslan att sjukdomen skall ta övergrepp, att få dela den gemenskapen och skratta och glädja varandra. Att få uppmuntra varandra och ge varandra kraft och livsglädje. DET är stort.

Det känns som vi håller på att hitta fram till en bra form för våra träffar. Att kunna erbjuda promenad, med eller utan stavar. Att kunna få ge pyssel aktiviteter som tex att göra kransar till advent eller att göra änglar av sidor från gamla böcker. Att lyssna till bra föreläsare som berättar det våra besökare vill höra om , som tex bildvisning om Jönköping Då och Nu, om hur det kan vara att gå igenom en cancerbehandling, om hur vårdpersonal arbetar tex som lymfterapeuter, som sexterapeut, som utvecklingsstrateg etc.  Att kunna erbjuda våra besökare att delta i en enkel övning som vi kallar för Kroppskännedom. Den innebär att alla deltagare står i strumplästen i en cirkel, att en "ledare" leder i olika balansövningar och slutligen ger dem en skön avslappningsövning. Det märkliga där är att jag är ledaren vid flera tillfällen nu! Hade du frågat mig för ett år sedan om jag skulle stå som ledare och inspiration inför medmänniskor och göra balansövningar och avslappning , det hade jag inte trott på då kan jag säga. Men faktum är att då jag känner att mina vänner i sällskapet slappnar av och känner harmoni så ger det mig energi också att våga fortsätta och tro på mig själv. Ett praktiskt bevis på att ge och ta av varandras energier.
Att få sådana underbara medarbetare som Hjärtats Hus alldeles unika Volontärer är, är hur stort som helst. Aldrig är de aviga att hjälpa till, många är initiativen och förslagen framåt, hela tiden står de med siktet framåt med nya visioner i kikaren. Underbart. Vi kommer såklart att behöva fler volontärer i framtiden, framförallt om vi skall vidareutveckla verksamheten i andra delar av regionen också. Kanske vet du någon som skulle vilja vara med i vårt arbete. Någon som har erfarenhet av cancer, som tidigare sjuk eller som närstående. Hör av dig i så fall.

 Ja, käre vänner, hur livet kan bli. Inte kunde då jag ana att det var detta jag skulle komma att ge min tid och engagemang åt. Allt utifrån min egen cancer-resa. För det är inte troligt att jag hade varit där jag är idag om jag inte först hade gått ronden mot denna sjukdom. Om jag inte hade skrivit boken. Om jag inte hade suttit med i styrelsen för Bröstcancerföreningen Victoria, om jag inte hade suttit med i Patient- och Närståenderådet i Regionen. Om jag inte varit med och jobbat med Standardiserade vårdförlopp i regionens process för bröstcancer, diskussioner om 1177.se osv. Om jag inte varit med i Fonden för Klinisk Cancerforskning Jönköpings Län, Om...Om om om.........
Är det slumpen eller var det meningen med livet? Ja, jag vet inte.

Men det jag vet är att jag känner mig privilegierad , att jag känner det som att det var någon mening med eländet jag åkte på för några år sedan, så det blev något bra av det.  Att jag har fått många nya vänner, som jag inte hade fått om jag inte gjort denna resa. Att jag lärt mig mycket och lär. Ständigt lärande. Jag är helt enkelt en vinnare. Varje dag är en stor gåva att vårda och ta hand om.

Jag är tacksam att jag lyssnade till de goa medhjälpare som kämpat vid min sida. De som tyckte att jag skulle köra detta arbete ihop med regionen, inte som ett  vinstdrivande företag utanför. Som en del i regionen och inte som en förening. Ja, ärligt talat, Om  ni inte hade pushat mig och hejat på så hade det inte blivit något av det alls. Då hade jag gett upp. Ja, det vet ju du som har följt mig genom åren i min blogg här.  Hur mina tankar har snurrat runt och vridits och vänts utan och innan. I hopplöshet och frustration för att i nästa stund vändas i glädje och framtidstro.

Nu är jag bara tacksam och nyfiken på vad framtiden har i sitt sköte. Vad väntar bakom nästa hörn måntro?  Vad skall jag mer få vara med om?

Från det till något helt annat. I går kväll hade Bröstcancerföreningen Victoria här i Jönköping sin årliga julfest. En väldigt rolig kväll med ca 50 kvinnor. Det stod överraskning på programmet och överraskning blev det minsann.

Jessica och Åsa från Teater gruppen i Huskvarna gav oss en föreläsning om kvinnans olika stadier och utveckling, eller förfall om man så vill. Vi vek oss dubbla av skratt.  Det kan ju räcka med att se bilder för att få ett skratt.-utbrott. 

Jag lyckades fånga deras sista replik. Så roligt var detta. 

Vinstbordet var överfullt av vinster då många av kvällens gäster bidrog med vinster., som det alltid har gjorts Jag hade lite svårt att förstå poängen med detta då jag var med för första gången för ett antal år sedan. Men nog är det roligt då många har chans att vinna och många går därifrån med vinster i sin hand. Vi bjöds på gröt och smörgås, kaffe och kaka. Vi fick också lyssna till skön sång av Lena som har en så ljuvlig stämma. Hon sjöng både egna sånger såväl som några julsånger. Ja, det var verkligen gått att få träffas och dela gemenskapen tillsammans. 

Nu är det tisdag kväll, jag sitter här i soffan med mina hundar omkring mig. Laddar inför morgondagens Hjärtats Hus. Måntro vad som väntar i morgon. 

Önskar dig en fortsatt fin kväll. Och du, OM du vet någon som drabbats av cancer, som sjuk, eller som närstående. Hjälp oss gärna att tipsa om att vi finns. Vi behöver all hjälp vi kan för att nå ut till våra medmänniskor i samhället , så de vet att vi finns.

Obs. känn ingen panik. Men då jag nu hörde på nyheterna att de pratar om framtidens utbyggnad av 5G, att det kommer att finnas snart och att det då tex kommer att ge oss tjänsten att mjölken "talar om " att det är dags att köpa ny!!!!!!!!!!!!!!! Nej men nej. Då kommer det att pipa i kylskåpet också, vi som dricker så lite mjölk numer!!!!!!!!!!!!!Suck. Nu drar jag kudden över huvudet och njuter av hundens ljuva lugnande suckar då hon sover gott vid min sida.  Övar på att andas lugnt och rogivande, så jag kan sova gott framöver.