Drömmar i verkligheten

Oj. var tar dagarna vägen? Jag ser att jag inget har skrivit här sedan tjugofemte oktober! Och det är inte för att jag inte har något att berätta. Nej, det är snarare så att jag inte hinner med. Det är ju full snurr från morgon till kväll.
Nu är det i alla fall kväller, ute är det redan helt mörkt, det regnar och blåser. Riktigt november väder med andra ord. Perfekt att sitta inne och njuta i värmen. Vi ska upp vid fyra i morgon för att flytta maskiner så jag lär lägga mig skapligt i kväll. Men lite hinner jag berätta.
Senaste tiden har jag drömt ovanligt mycket i sömnen. Väldigt mycket . Och väldigt tydligt. I natt till exempel så var vi ute på något typ av läger, åkte runt i landet/världen. Men så gick en av mina framtänder sönder. Ja, den var stor som en av de större tänderna där bak. Men den satt fram. Och jag kunde plocka bit för bit och lade dem i min vänstra hand. Detta var precis innan klockan ringde och jag vaknade till sans till verkligheten. Jag berättar för min käre livskamrat om nattens fruktansvärda händelse, samtidigt som jag blir medveten om att jag håller min vänstra hand knuten. Så samtidigt som jag berättar öppnar jag min hand, som för att visa att de trasiga tandbitarna skulle ligga däri! Men se det var ju tomt!!!! Ja, jag var nog nätt och jämnt säker på att jag verkligen drömt. Oj, oj, att det kan bli så verkligt. Och såååå snurrigt.
     Jag tror jag vet lite varför jag drömmer mera nu. Om jag ska vara ärlig. Jag har tider inbokade för diverse undersökningar nu närmaste veckorna. Både mammografi, gynekologen och vanlig hälsoundersökning. Snurrar väldigt mycket i huvudet och då inte minst om nätterna när jag tror att hjärnan vilar.
Det är nu fem år sedan jag var klar med cellgifter och strålning efter bröstcancer svängen. Fem år. Då är det ju den där omtalade femårskontrollen då man skall kunna bli friskförklarad. Ja så sa man förut i alla fall. Jag är inte säker på att det är så längre.
Men en sak är jag säker på. Har man en gång haft cancer så är det lätt att tankarna kommer tillbaka att det skulle vara något på gång igen. I alla fall funkar jag så. Jag vaknar ganska ofta av hjärtklappning och smått panik, helt övertygad om att sjukdomen har fått grepp om min kropp igen. Ändå tycker jag att jag har bearbetat detta så lång tid och på så många sätt.
Ofta vaknar jag dessutom med att min vänster hand är bortdomnad. Alltifrån ett par fingrar till hela handen. Det är den armen som de tog några lymfkörtlar i armhålan vid operationen. Vet inte om det har med det  att göra. Men jag får så gott som alltid ta av mig ringar på vänster handen numer då jag ska sova. Annars har jag ett elände att få av dom då handen somnat och fingrarna svullnat.
Ja, ja, den där kroppen. Och den där hjärnan som man inte styr fullständigt själv.
Nu har jag klagat så det räcker.  Nog nu.

Bara en kommentar att dela kvar. Funderar om det är tack vare att jag mår som jag gör som jag vill kämpa för att få till en bättre rehabilitering och omhändertagande för cancersjuka och deras anhöriga? Kanske är det så. Och i så fall så är det ju någon mening med det med.
   
Måste få dela med mig av ett par fina bilder från den fantastiska hösten vi haft. Helt enormt vilken färgprakt naturen har bjudit på i år. Och lång period blev det också.

 

Vy från mitt favoritberg.

 

Och här står den gamla hästräfsan och minner om gamla tider.

 

Nu ska fru Målevik krypa till sängs. Så får vi se vad nattens inre filmduk har att erbjuda. Sov så gott och dröm sött alla därute.