I kroppen min

Fick tips att lyssna till Sommarprataren i P1 från i söndags. Kristian Gidlund pratade då och gav av sitt allra innersta. Jag blev otroligt starkt berörd och tagen, så rakt på berättar han hur han nu kämpar inför att livet snart ska ta slut för honom. Han är 29 år och har obotlig cancer.
Har du möjlighet så ber jag dig att gå in och lyssna till det.  Om inte så kan du följa honom i hans blogg:  ikroppenmin.blogspot.com
Han läser ett brev han har skrivit till sitt älskade barn som han aldrig fick....ifrån pappa som han aldrig blev. Ja, berör inte detta oss som lyssnare så vet inte jag vad som ska kunna sägas.
I radioprogrammet sa han bla:" Min frånvaro här är min hemkomst någon annanstans."
Han hade liksom jag funderingar på vad som kommer att hända efter sista andetaget. Vad är meningen med oss då? Han funderar om han kanske ska möta barn som lämnat sina föräldrar för tidigt, för att ge dom sällskap och tröst. Är det meningen? Är det någon där som behöver honom nu, eller varför får han inte leva längre tid på jorden?
Jag såg Kristian tidigare på tv då han kom ut med sin bok. Tror boken har samma namn som bloggen, i kroppen min.
I sin blogg skriver han väldigt rakt och ärligt, uttalar det som många av oss idag inte vågar diskutera eller ens yppa.

Han berättar hur han känner som tröst att det alltid kommer att finnas minnen från honom, dels med boken. Sådan tacksamhet känner jag också. Jag har lämnat ett minnesmärke efter mig som förhoppningsvis får vara till hjälp och stöd för människor i framtiden. Gott att veta.

Nu mår ju jag bra. Jag ska absolut inte klaga. Det vore skamligt att klaga efter att ha lyssnat till honom. Och tacksamheten att få leva hoppas jag kunna ta vara på även i framtiden.

 

Sommarfint på köksbordet. Sådan rikedom att kunna gå ut och bara plocka.