Livslängden är verkligen inte rättvis

Ja igår skrev jag om Kristian som än så länge lever men är obotligt sjuk i cancer. Intet ont anande att  jag idag skulle få ännu ett bud om en vän som gått bort i cancer.
Dagarna vi får leva är verkligen inte rättvist tilldelade, inte på något sätt.  Denna man som nu har lämnat oss hade jag verkligen önskat att han skulle få njuta av en lång tid av pensionärsliv, ett litet lugnare liv då han alltid har varit så engagerad för alla andra. I många föreningar och även politiskt har han arbetat så aktivt, ja varit en frontfigur i mångt och mycket. Satt andra framför sig själv. Och så blir det så här! Så tar livet plötsligt slut ..... Saknaden efter honom kommer att bli stor. Stor, mycket stor. Tala om att lämna spår efter sin gärning här på jorden. Tala om starka fotspår.
 Då jag fick beskedet gick jag en promenad med hundarna och bara grät. Grät av ångest. grät av skuldkänslor. Grät av frågor i mitt huvud som jag aldrig kommer att få svar på. Varför får jag leva än så länge men inte han? Varför fick jag hjälp, fick inte han det? Varför upptäcktes inte cancern i tid så han fick rätt hjälp? Jag vet inget idag. Han kanske fick rätt hjälp, jag vet inte. Ibland räcker inte människans vilja och kunskap till.... Jag bara känner sådan ånger att det ska vara så orättvist. Måtte vi komma till något bättre efter detta jordelivet. Det måste finnas något bättre, vad är annars meningen med livet?
Då jag gick där på grusvägen med hundarna tittade jag upp mot himlen och funderade om han ser mig från ovan? Ser han nu hur människor gråter av saknad och chock runtom i bygden? Ser han hur budet om hans död sprids från hem till hem, över bygden , över landet, över världen?
Just att vänner går bort i cancer slår mig så hårt i ansiktet, så grovt. Det får mig att tänka till hur nära det kanske var att jag hade gått bort om inte jag fått hjälp i rätt tid. Det får mig att tänka till hur nära det kanske är att jag somnar in, ingen vet, inte jag och inte någon annan. Gäller att ta vara på varenda dag vi har till låns. Varje dag som en gåva. Varje stund som aldrig kommer åter. Inte vänta med att säga hur mycket vi älskar våra nära och kära. Inte vänta med att göra den där resan som vi drömmer om. Inte vänta med att be om förlåt till den som vi borde säga det till. Inte vänta med att njuta av det vi tycker bäst om. Livet är unikt. En gåva, värd all omsorg och kärlek.
Inom mig blir jag arg av frustration varför det ska behöva bli så här. Kan vi inte bättre i vårat land? Kan vi inte nyttja våra resurser bättre? Kan vi inte ta tillvara kunskapen vi trots allt har bättre? Måste vi inte få människor att bli mera observanta och beredda på att cancern kan slå till mot vem som helst, att se tecknen i tid, att läkare ser bredare och inte felbedömer? Så mycket har vi att lära. Jag vet inget hur det gick till den här gången, jag bara känner mig så frustrerad.

Så kastas man mellan blodigt allvar på liv och död, till värdsliga ting som jag gjort ikväll. Jag har installerat en skrivare, trådlöst. Och var nöjd med det. VÄRDSLIGT så det förslår. Men det är väl så här livet är, ju äldre jag blir desto mera ska jag kastas mellan ojustheter och världsliga ting. Det verkar då så .

Och i morgon ska jag göra något annat värdsligt. Mycket värdsligt. Gå på loppis. I Sunhult och Bälaryd. Årets begivenhet där man får ställa sig vid det man är intresserad av och sedan bjuda och hoppas att man får köpa det..... lustigt skådespel men ack så roligt. Största nöjet är nog för min del att få umgås med Oscar och familjen och träffa andra jag känner också. Men visst hoppas jag på att få göra något fynd, du vet något som jag inte visste att jag behövde. Värdsligt och inte krävande, tämligen slappt.

Snart tänds lamporna utanför huset och natten sveper in över gården. Ännu en dag är slut och jag går till sängs. Laddar för morgondagen. Dess värdsligheter och hoppas vi får en bra dag. En bra dag.