Så mycket känslor

och jag vet inte var jag ska göra av dem alla. Läste precis bloggen jag följer där Kristian skriver från sin sjukbädd, så sjuk. så svag och slut i kroppen. Men tänk att jag ännu kan höra hans klingande dalländska dialekt. Så klingande vacker. Tänker hur mycket han kommer att lämna efter sig, den dag hans liv här på jorden tar slut. Hur oändligt många tankar han lämnar kvar efter sig, hur enormt många människor han har berört med sina tankar och rakt på om liv och död.
I morgon kommer en lokaltidning hit för att intervjua mig. Om mina tankar sedan jag drabbades av cancer. Om hur det gick sedan....hur mitt liv har varit efter det..... Inte underligt att mycket snurrar i mitt huvud. Jag vill så gärna kunna förmedla något bra till mina medmänniskor, något handgripligt att ta fasta på och lära av. Att få dela med mig av mina innersta känslor. Många är de som har uttryckt sin beundran för att jag orkar, att bara orka att samtala om en så allvarlig sjukdom som cancer kan vara. Men jag känner att det är det minsta jag kan göra. Kan det hjälpa en enda människa så är det mer än nog och mödan väl värd. Jag hoppas verkligen att mina ord ska kunna få vara till tröst och stöd för någon där ute, någon utanför min dörr. Någon utanför min gård, min bygd, min kommun, mitt län. Ja kanske kan mina ord få ge kraft och tröst åt någon långt långt bort...Jag vet inte. Vet bara att min blogg läses av människor i flera länder. Hoppas inte bara av misstag utan av intresse. Måhända vore det lättare för min familj och mina nära om jag bara levde livet och inte pratar om det förgångna, om hur det var och hur det känns nu. Men jag är inte sådan. Jag vill påverka, jag vill tala om hur det faktiskt känns. Först och främst för att jag hoppas det kan hjälpa någon annan.
Morgonen idag flyttade vi på våra lånade betesdjur. Jag är så fascinerad över detta härliga gäng kvigor och stutar. Så väluppfostrade och kloka. Jag gick dom till mötes och ropade på dom och dom svarar direkt. Dom kommer glatt mot mig och stannar framför mig så jag kan räkna in dom alla. Sist och nästan minst kommer så den lilla kvigan som Alltid kommer sist. Hon har liksom ingen panik, ingen stress. Hon bara tar det lugnt. Hon kan springa men gör det inte mer än nödvändigt. En klok ko med andra ord. Och så ställer dom sig på led och då jag börjar gå så går dom efter mig. Ja, dom är ju smidigare en vilken skolklass som helst, så fint går dom där på rad. Förväntansfulla inför nästa hage, nästa bete, nästa vattendrag.

 

På väg mot nya hagar med nya möjligheter. Så som dom går målmedvetet framåt så vill jag också gå framåt. Vem vet vad som väntar bakom nästa öppning i stängslet, bakom nästa krök på vägen. Jag vill leva och se.....

Jag önskar dig en bra vecka.