Önskar er alla ett riktigt bra 2015.

Nyårsafton, solen lyser från en blå himmel, bara några dimmiga molntussar dansar i rymden. Snön ligger fortfarande vit och ren utanför mitt hus. Jag sitter med fötterna i en hink med varmt vatten, sköööönt med andra ord. Riktigt skönt.
Idag är dagen då man ska summera året som gått. Vad var de lyckligaste stunderna och vad var det tragiska? Vad präglas årets av, något särskilt?
Ja, om jag ska börja med de roligaste minnena så är det förstås vår fantastiska resa tillsammans med grabbarna till Marocko i höstas. Helt magiskt och fantastiskt, en resa vi aldrig kommer att glömma. Senast i går kväll tittade vi på alla bilder via tvn tillsammans med svärmor och svärfar. Svårt att återge upplevelsen via bilder men i alla fall en liten inblick i det vi var med om.
Så var det mitt femtionde levnadsår också. Firade med närmaste familjen i maj och så hade vi vårat häftiga 100 årskalas i augusti. Jätteroligt och även det en fest vi sent ska glömma. Kanske mycket pga den icke så roliga grisen vi tänkt grilla och bjuda folket på men som i sista minuten fick bytas ut mot köpta fläskfileer och vätternröding! Ja, allt blir inte alltid som man hoppas och planerar. Så är livet. Mätta blev alla i alla fall och som sagt, en fest vi inte glömmer.

Min önskepresent på plats, Är så oerhört glad för den. Vacker idag också med ett snötäcke som skydd och hängande istappar som sakta släpper droppe för droppe från sig. 

Året 2014 har förstås präglats mycket av mitt och tjejernas idoga arbete framåt i vår vision om ett #HjartatsHus. Många roliga och inspirerande möten har vi varit med om och vår förhoppning är såklart jättestor inför nya året.
2014, ett år då jag är tacksam för de mina som lever och mår bra. Mor och far som jag inte får träffa så ofta jag skulle vilja göra, men som donar på och grejar i sina trädgårdsland, bakar sina tunnbrödskakor osv. Ja, jag är så tacksam att de har varandra och att livet är förhållandevis gott mot dom.
David som har sitt hus och arbete , att få dela tid med honom titt som tätt är en ynnest och jag är lycklig och stolt i hans närvaro. Stolt .
Oscar som öppnade sitt Haga Tårtcompani och Bageri i januari och redan efter ett par månader blev nominerad till white guide och dess fina utnämningar. Många smaksensationer har han skapat och fler lär det bli. Lycklig och frisk är han och hans familj.
Vår familj har utökats med en ny medlem, vår goa jämthund Zita. Ännu en kelig hund som ger oss glädje och mys i stora mått.
Min käre make som kämpar på med arbeten och diverse projekt. Vi har fått ett år till tillsammans friska och hela. Det är stort.
Jag har fått må allt bättre till kroppen tycker jag. I måndags var det fem år sedan de opererade bort cancern ur min kropp så hösten 2015 ska jag fira femårsjubileum som frisk! Det är stort.
Ja, det är ju så, att jag tar inget för givet längre. Längs vägen möts vi av krockar och smällar av olika karaktärer. Det är inte givet att få vara frisk eller klara av att leva med sjukdomar hur länge som helst. Nej året 2014 har också smällt mot oss. Vi har förlorat flera vänner som har varit tvungna att ge upp sin kamp om att få leva ett värdigt liv. Vänner som lämnat fotspår efter sig som vi alltid kommer att märka av på olika sätt. Om inte alltid rent synligt så finns det fotspår i våra hjärtan som vi kan ta fram när vi önskar.
Livet är grymt och inte rättvist. Det sägs så ofta och nog är det så. Blott en dag, ett ögonblick i sänder. Så är det. Ingen vet något om morgondagen, inte ens nästa minut.
Med andra ord så känner jag tacksamhet. Tacksamhet för de människor jag har fått lära känna, de som inte längre finns bland oss men ändå har lämnat så djupa och märkbara spår efter sig. Tänk att jag fick ta del av deras resa på jorden, olika mycket såklart. Vissa mer än andra.
En av dessa vänner sa till mig en gång : "Vi har bara jorden till låns en liten liten period av dess flertusenåriga historia. Vi ska vara tacksamma som får vara en del av historien och göra det bästa av det ansvaret. "
Tack för de orden. De bär jag med mig så länge jag finns kvar här på jorden.

Nu vill jag önska er alla ett riktigt Gott Nytt År. Önskar och tror att vi ska få ett bra år tillsammans. Var rädd om dig och ta väl hand om dig. Du är värdefull.

Nu ska jag ta upp mina blöta och mjuka fötter. Nu är de nog rena inför nya året.... Kram

God fortsättning

Inte många timmar kvar nu av år 2014. Och som alltid så tänker man tillbaka med nya erfarenheter och upplevelser att lägga i minnenas ryggsäck. Och som vanligt så hoppas man på ett bra år. Ja kanske till och med ett bättre år.
År 2014, vad har då det innehållit? Ja, mycket ideellt arbete för min del. Väldigt mycket ideellt arbete. Min vision om ett #HjärtatsHus driver mig vidare. Men jag får erkänna att jag nu är väldigt trött. Trött på att tro och hoppas att det ska bli verklighet av visionen. Men ändå kan jag inte låta bli att hoppas och tro såklart. Det bara måste bli något bra av detta. Det är för bra för att glömma bort och lägga alla mina anteckningar och dokumentation i en byrålåda och låta det falla i glömska. Det är för bra.
För många timmar har jag och mina kollegor lagt på denna vision för att vi bara skulle lägga det åt sidan. Så är det med det.
Väntar nu varje dag att det ska komma ett reportage i Tranås Tidning. Skulle vara runt juldagarna och de dagarna har väl varit nu såvitt jag förstår. Så nu hoppas jag verkligen att det står något om det i morgondagens tidning. Annars vet jag inte vad. Då måste något ha hänt.
Sedan blir det väl till att vänta tills efter alla helgdagar är över tills vi får börja jaga de vi vill nå och höra om vidare arbete framåt. För framåt ska vi. Så är det.
Vilken peppning detta blev då! Bara skriver av mig.
På sistone har jag tyckt det oviktigt att jag över huvud taget engagerar mig i min blogg eller andra mediala forum med för den delen. Känns som inget händer i alla fall.
Öppnar inte bloggen varje dag längre som jag gjorde tidigare. Men se de gånger jag öppnar så blir jag alltid glatt överraskad. Där är ni , ni trogna läsare som följer mig dag ut och dag in. Trots att inget nytt är skrivet. Eller? Ja, det är i alla fall ett antal läsare som är inne varje dag, det ser jag på statistiken.

Här en vacker vy från min gård, vår kära gärdsgård fick klä sig i vinterskrud lagom i juletid. Just på julaftons eftermiddag så föll snön och har sedan dess legat vit och fin. Helt underbart. Tänk så fina fördelar det är med lite lagom snö. Framförallt ljuset som det ger. Till exempel på kvällen då jag ska ut med hundarna på kvällspromenad, nu med lite snö på backen ser jag ju var jag sätter fötterna någonstans. Vilket jag inte gör utan snö kan jag säga. Väldig skillnad. Dessutom är det rena tassar som kommer in i huset efter promenaden.

Nu ska det slå om igen har jag hört, en dag i sänder. snart sitter jag väl här i mörkret igen. 

MEN nu har det vänt. Nu går det mot ljusare tider. Dagarna blir längre och längre. Så är det.

Har du haft en bra jul då? Hoppas det. Vår har varit alldeles förträfflig. Mysigt att umgås och njuta med familjen. Mätta har vi varit varje dag.

Precis som tidigare år var vi överens om att inte ha så mycket julklappar och precis som vanligt så satt vi och delade massor med paket i alla fall.
MEN hörni, det har hänt något. Finns ordspråk som säger att det var bättre förr och jag är faktiskt sugen på att hålla med. I alla fall då det gäller julklappspapper. Hallå, det är ju helt sanslöst vad dåligt dagens omslagspapper är, Inte meningen att man ska vika in hörn och klippa och hålla på, det går ju så hemskt lätt sönder. Går åt massor med tejp för att laga pappret man just slagit in klappen med. Kanske är det som är meningen föresten. Tejpen kanske är framtiden, det är den vi ska använda oss mera av. Den tjänar tillverkarna mera på kanske än papperstillverkarna? Ja, inte vet jag. 

Tycker du att jag är hit och dit i mina tankar nu? Det tycker i alla fall jag. Och jag får erkänna att jag sitter och sneglar på tv programmet Historieätarna samtidigt. Ett fascinerande program som jag önskar jag hade fått ta del av under historieundervisningen under skolåren. Tala om bra skolmaterial. Eller?

Nehej, nu ska jag stänga locket till datorn för denna gången. Ha en fortsatt bra kväll nu så ses vi en annan dag, hoppas jag. 

God Jul önskar jag dig.

Ja så är det dan före dan före dan före dopparedan. Tänk vad tiden går. Sitter i soffan trött och nöjd med helgens skurande och städande. Hade inte planerat att dra igång sådan storstädning som det blev. Men det vill till att passa på då andan faller på. Drog igenom några garderober också och har möblerat om uppe i hallen. Då vi renoverade vårat hus här för två år sedan var ju planen att vi skulle kunna sitta där uppe och läsa och mysa och njuta av utsikten mot sjön. Men se så långt kom vi inte. Nog för att det stått ett par fåtöljer där men det har inte känts färdigt att sitta där och mysa. Nu packade vi upp min käre gamle vän, stereon som jag fick av mor och far i början av sjuttiotalet! Så mysigt och härligt. Har inte fått till skivspelaren ännu men hoppas att få liv i den igen också Har packat in mina vinylskivor och det kändes verkligen häftigt. Så där blev vi sittande halva natten Patrik och jag, lyssnade på gamla låtar och pratade. Jättemysigt.

Idag tog vi en promenad i skogen och hämtade oss en gran. Då lärde jag mig något nytt, Patrik visade mig hur frosten kan ställa till det i backen. Har ju hört om det men aldrig sett det så tydligt. Kolla här...

Svårt att se på bilden kanske men det här gruset har rest sig, lyfts, flera centimeter uppåt. Vilket leder till att det blir luftfickor under gruset. 

Här nere ligger det en sten, i en håla långt under gruset! 

Hörde idag om en jakthund som hade varit på jakt under dagen och kom hem med totalt trasiga tassar och då funderar de på att det är just detta fenomen som har ställt till det för hans tassar. Mycket troligt. Det blir ju jättevasst och frasigt detta.

Frostskadade plantor i skogen förstår jag också lite mer av allvaret med då frosten alltså kan lyfta hela plantan och rotsystemet. Inte bra inte.

Så vill jag önska dig en riktigt God Jul. En fridfull jul. Var än du befinner dig på jordens yta.

Dagens Lucia.

I huset doftar det gott från en sjudande köttsoppa som står på spisen och gonar till sig. Mackorna är bredda och klara. Kaffet är klart. Korgen med porslin och annat är packad och klar.
Sopplunch på gång för ett tiotal gubbar som har kurs. Idag är de en del utomhus så då tänkte jag att varm soppa kan smaka bra. Så klart är den gjord på älg, vad annars.
Fick i går senaste numret av Cavalierbladet. Och vem ser jag där på en av sidorna om inte:

.....Moa min Moa.

Kul tycker jag. Jag hade själv skickat in bilden så det är väl inget underligt med det.

Idag är det dagen före lucia. Överallt i vårat land tågar väl luciatågen som bäst fram genom skolans korridorer och kyrkor. En av luciorna är i år min son! Jo, det är sant. Min son Oscar är Lucia idag. Ja, mycket ska man då vara med om. De hade omröstning på Haga Tårtcompani och Bageri för alla kunder och andra som gick in på hemsidan.... Oscar vann så idag får han uppleva hur det är att vara i blickpunkten. Ja, som jag förstår det så har han kronan på sig bland bullar och plåtar. Ha ha, ja man har ju inte roligare än man gör sig.

Söt eller hur? Och GLAD.

Oscar och Anna.....Anna som tärning som Oscar sa då han och hans lillebror lussade då de var små. Oscar var lucia då med och David var tärna, Oscar sa: "Här är jag Lucia och han är tärning!"

Önskar jag vore närmare Stockholm så jag kunde smita in och smaka på godsakerna de har att erbjuda. Man blir ju totalt snurrig och sugen på allt de visar på facebook osv.....

Men som sagt, här blir det köttsöppe idag.....

Nu ska jag dra iväg med soppan, balansera ett par mil i bilen utan att spilla.....

Önskar dig en fin tredje advent. 

Andra advent

Tiden går. Ja, nu har vi redan kommit till andra advent. Jag skriver inte så ofta i min blogg längre, av olika anledningar. Främst för att jag inte har tiden och engagemanget som det kräver.
I ugnen står nu en gratäng och gottar till sig. Till den ska vi idag äta en köttgryta på nöt faktiskt. Inte så vanligt då vi mest lever på älg känns det som.
Ute blåser det, känns som vinden tilltar alltmera och det ska det väl enligt meterologerna göra, så det är i sin ordning. Men vad gör väl lite vind på det här sättet , om man jämför med Filippinerna som än en gång blir drabbade av stormar. Suck, detta stackars folk som försöker resa sig gång på gång på gång.

I går försökte vi oss på vildsvinsjakt i de småländska skogarna. Det närmaste jag kom gris var dock detta bök i marken!

Dock var böket väldigt färskt. De måste ha varit där sent under natten, tidig morgon, efter att snön slutat falla. Så de var säkert inte långt borta.

Hur som helst kom ingen gris i skottläge för någon av skyttarna och vad jag förstår var heller inte hunden så intresserad av deras sällskap. Bättre lycka en annan gång. Ja, gladast var väl grisen....

Fotade lite medans jag stod där i skogen och blev blöt i nacken av regnet som strilade ner från skyn. Nog är det vackert så säg. 

Ja, man hinner tänka ganska mycket då man står på pass timme ut och timme in. Stundtals hör man på radion att det närmar sig passkytten och då torkar man linsen på kikarsiktet än noggrannare. För att i nästa stund slappna av lite mera.  Och fundera. 

Igår kan jag väl ärligt säga att jag mycket funderade varför jag i allsin dagar ställer mig där? Vad gör jag där? När jag har så mycket annat att göra. Och med tanke på vädret som inte var det roligaste. Jag har en jakthatt, som jag för övrigt trivs väldigt bra med. Med brätten runt om och jag kan vända på överdelen så vips går den från grönt till orange så jag syns bra på passet. 

Men det är bara det att i skarven mellan själva hatten och brättet så regnar det liksom in vid dåligt väder. Tänk då att stå där i skogen , känna regnet smattra mot hatten och känna att sakta sakta börjar det bli svalare runt kalotten. Och med tiden börjar man känna en viss form av väta i denna ring. För att slutligen känna hur vattnet börjar sprida sig längs kanten och ut i håret, ner mot nacken. 

Det är ingen skön känsla kan jag tala om. MEN det är helt frivilligt, ingen som tvingar ut mig. Och definitivt inte någon som tvingat på mig hatten heller. Så det kan jag ha.

Hur som haver så var det väldigt gott med en varm dusch då jag kom hem igen. Tänk så bra jag har det.

Måste visa en bild på familjens nya kelhund också. Zita är så kramgo och kelig. Vill gärna ligga i knä och hålla tass och kela livet igenom känns det som,
Mys mys.
Nu är snart gratängen klar och plikten kallar mig till spisen. Önskar dig en fortsatt fin adventstid och var rädd om dig.

StigHelmer Myra lever.

Yes. Så glad jag blir då jag idag får se en blogg på nätet från en förskola i Sunne i Värmland. Och vem ser jag på deras blogg om inte min StigHelmer Myra. Där hade förskolan tagit fasta på chansen att använda boken i barngruppen och låtit barnen få rita vad de tror händer för den lilla myran i boken.... såååå glad jag blir. Kändes som lön för allt arbete jag lagt ner med den boken.
Har fått goda vitsord från en vän som har köpt flera till en barngrupp också. De ha även de använt den i gruppen, till och med gjort egna myror med röda ben. Ja, så glad jag blir....

Jag blir riktigt nyfiken vad barnen kan ha hittat på med StigHelmer. Undrar vad som hände honom där i Sunne?

Annars kan jag ofta undra vad jag håller på med. Förutom arbete tar jag mig för en massa ideellt arbete som inte ger något klirr i kassan utan tar mycket tid och engagemang av mig. Men jag är väl sådan av naturen. Vill hitta på nya saker och pröva vingarna allt längre....

Idag  har jag träffat mina goa vänner Stina och Evelina igen. Vi har planerat vidare i arbetet med vår vision om ett Hjärtats Hus.    www.hjartatshus.blogg.se
Det rullar framåt och vi har goda förhoppningar om att det ska kunna få bli verklighet en vacker dag. Även om vägen dit just nu känns kringelikrokig och lång.
Vi deltog i Adelövs Julmarknad i söndags och sålde mängder med armband som vi gjort för Hjärtats Hus. Fick prata med många människor och berätta om vår vision. Jätteroligt och lyckat på alla vis.
Till veckan skall vi träffa en reporter från Tranås Tidning som vill göra en intervju med oss. Bara att tacka och ta emot chansen att få berätta om vår vision.

Nu ska jag hämta in Zita från hundgården. Det är dags för mat och kvällsmys. Underbart med alla goa hundar att krama om efter en arbetsdag. Önskar dig en skön kväll. Ute är mörkt och dystert, men snart tänder vi upp i fönstren och då kan livet kännas lättare igen. Var rädd om dig.

Oj, nu var det längesedan.

Kära vänner. Idag är det fjorton dagar sedan jag skrev senast på min blogg. Du tror väl att jag har gått under jorden? Men nejdå, det har jag inte. Jag sitter här i min soffa och funderar och laddar inför en ny vecka med nya möjligheter.
Jag har medvetet legat lågt med skrivandet och kommer nog att göra det en tid framåt. Har känt det nödvändigt att dra i handbromsen för att orka med. Så mycket omkring mig, så många bollar i luften samtidigt så jag blir så splittrad. Du vet det där jag har skrivit om tidigare, att inte tanken räcker hela vägen. Jag tänker något men det når inte hela vägen och kan sluta i att jag blir frustrerad då det inte alls blir som jag tänkt mig. Tex häromkvällen då vi skulle baka, barnen och jag i kyrkan. Jag hade med mig elvisp, bunke, mått, mjöl, margarin, salt , mjölk mm för att göra scones. Kollade att det var tillräckligt med mjöl i påsen för att kunna göra ev fler satser beroende av hur många barn det skulle vara med. MEN det jag hade missat var ju att kolla i bakpulver burken, hur mycket /lite pulver det fanns! Och det var inte mycket kan jag säga. Slutade med en sats och alla barn fick inte baka en egen bit som jag tänkt. Då blir jag såklart frustrerad. Ja, nu blev det ju så att alla blev mätta och nöjda ändå, bröden räckte till. Men just känslan av klantighet är så frustrerande. Och detta är klockrent pga att jag har för mycket i huvudet på samma gång. Tanken räcker inte till.
 Nu jobbar jag på att sålla bland mina uppdrag och sysslor. En sak i taget. Inte stressa för mycket för det mår jag inte bra av.
Vissa saker tar det ett helt liv för att lära sig.

Vad har då hänt sedan sist? Ja, jag har fått hjälp i projektet med drömmen om center för cancersjuka och anhöriga. Två underbara tjejer som är helt fantastiska. Tillsammans jobbar vi nu konkret med affärsplan, planerar framåt ett upplägg som vi hoppas ska resultera i något riktigt stort. Många är gångerna jag undrar vad jag håller på med, varför lägger jag så mycket tid och energi på detta? Istället för att tänka på mig och min familj, leva livet i ett lugnare tempo. Varför håller jag på och engagerar mig i detta som känns så stort och svårt att gripa om? Ja, den frågan ställer jag mig nästan dagligen. Men jag landar i samma tanke, jag kan inte låta bli. Det är för bra för att låta bli. Vi måste prova denna ide och se bärigheten. Såklart går inte allt på räls, det ska stötas och blötas och massor med pusselbitar ska falla på plats. Men än så länge ger jag mig inte. Och nu är vi tre. Nu stöttar vi varandra och uppmuntrar varandra. Nu kan vi dela upp arbetsuppgifterna mellan oss. Och det är såååååå spännande.
Vi startade för snart två veckor sedan en face book sida med namnet Hjärtats Hus. Vi har fått otroligt bra gensvar och många som gillar vår sida.
Nästa söndag är det dags för årets julmarknad i Adelöv, då ska vi vara med och sprida vår ide och tanke där. Spännande.

Stina Holmesson, jag och så Evelina Golander. Tillsammans kämpar vi vidare. 

Vill du besöka vår facebooksida så hittar du den genom att söka på facebooks sida på just Hjärtats Hus. Var gärna med och sprid denna tanke vidare. Desto fler som känner till och vill vara med och påverka, desto lättare kan vi tillsammans göra skillnad.

Jag önskar dig en riktigt bra vecka. Trots mörka november dagar då ljuset lyser med sin frånvaro. 

Nu känns det lite hoppfullare

Efter att ha haft sjuka hundar i en och en halv vecka så känns det som att det äntligen ger med sig nu. Ja jag ska inte ropa hej för tidigt men känns bättre. Moa började ju med att bli jättedålig i magen. Kräktes blod och fick inte behålla någon mat. Så hon fick jag passa och hjälpa under ett par dygn innan hon fick krafterna tillbaka. Koka kyckling och köttfärs för att få en mild mat till magen.
Så i torsdags var det så dags för nästa, Zelma. Hon kräktes inte blod vad jag såg men har varit desto värre i magen. Har behövt springa ut varannan timme under två och ett halvt dygn. Om jag hade haft grannar så hade de väl undrat vad i hela världen jag håller på med, ut i nattlinnet mitt i natten....
Nu har jag tvättat filtar och handdukar, duschat Zelma och skurat golv och bur. Så nu känns det hoppfullt. Hon är glad och hungrig nu vilket är ett bra tecken. Ska strax få lite kokt mat hon också. Varför dom blev sjuka vet jag inte. Vi har inget råttgift utlagt eller annat dumt som de kan ha fått i sig. Det enda jag kan komma på är fodret som jag bytte ut för en tid sedan. Långsökt men jag vet inte annars vad jag ska tro.
I morgon åker jag och köper det gamla fodret som de brukade ha förr i alla fall så hoppas jag att det blir bra igen.
I köket står nu en frall-deg på jäsning. Vi har servering och möte i kyrkan i eftermiddag. Så det laddar jag för .
Ja, den här helgen blev inte vad jag hade hoppats och trott. Jag har varit helt ensam hemma då Patrik och David är på jakt i Jämtland. Hade tänkt åka någon sväng till ex Jönköping för att träffa lite människor och shoppa lite. Men se det gick ju inte då hundarna har varit som dom har varit. Så kan det bli.
Jag har hunnit desto mera med affärsplan och andra saker då vi ska träffas till veckan igen, Stina, Evelina och jag. Kul kul.
På onsdag ska jag till Göteborg. Som representant från RCC Sydöst. Vi är två som ska åka dit för att träffa RCC från andra delar i vårt avlånga land. Ser fram mot den träffen, att få höra vad de andra jobbar med och vad vi kan göra tillsammans. Spännande.
På fredag ska jag på hälsokontroll. Det ser jag faktiskt fram mot också. Det kanske man inte ska göra men jag ser fram mot att få kolla mina värden, få prata med en sköterska och ta en allmän tjeck. Faktiskt. Jag fick ju svar från mammografin i fredags att allt var bra. Så det kan jag pusta ut från. Men då man har haft cancer en gång så känner i alla fall jag att det är gott att få ta en koll på allmäntillståndet också någon gång. Som  nyss fyllda femtio så är jag erbjuden denna koll av landstinget. Jag tackar och bugar.
Nej, nu ropar degen på mig. Nu har den jäst färdigt. Dags att rulla frallor.
Hoppas att du har en bra och fin dag.



Så här fin har munksjöbron i Jönköping varit under oktober månad. Rosa månaden. Lamporna i toppen ska alltså föreställa vara rosa även om jag tycker de känns väldigt lila.
Hur som helst, tack till Jönköpings Kommun som ställer upp på detta.

Sista dagen i Marocko

Ja, fredagen var den sista dagen för denna fantastiska vecka i Marrakech. Och solen sken som vanligt från klarblå himmel. Denna dagen njöt vi till fullo vid poolen, underbara bad och lapade solens vitaminer för att ladda inför vintern.
Sista simturen jag tog i  poolen blundade jag och njöt, kände solens värmande strålar i mitt ansikte, tänkte på alla kalla dagar som väntar och mörker under lång tid. Då , de dagarna, ska jag minnas hur det kändes där i poolen. Underbart.
Kvällen gick vi ut och åt och jag körde högläsning av brevet vi fick av barnen inför resan. Det var verkligen dråpligt att se hur mycket vi faktiskt hade hunnit med och fått uppleva av det som de hade skrivit där. Ja, till och med det där att vi garanterat skulle villa bort oss i soukerna men så småningom hitta tillbaka. De visste inte hur rätt de hade då det skrevs på pappret! Haha.

Ja, farväl detta fantastiska land. Tack för denna gång.

Och TACK älskade barn för en fantastisk resa. Dessa minnen kommer vi att ha med oss för evigt, det kan jag skriva under på. Denna resa är ingen annan resa lik.

Nu har det gått ett par veckor sedan vi landade hemma i vårat trygga Sverige igen. Vardagen kom snabbt på och livet rullar vidare.

Senaste veckan har hundarna inte varit på topp. Moa började förra helgen med att kräkas och bli jättedålig i magen. Då hon var som sämst kräktes hon blod. Inte alls kul. I går var det Zelmas tur. Hon ligger nu i tvättstugan och sover och sover. Nu får hon också gå på specialdiet och så får vi hoppas att det ger sig. Inte roligt då de inte mår bra.

Tisdagen förra veckan var jag på mammografin i Nässjö- Alltid lika jobbigt tycker jag. Väntan följer , det vet jag ju. En kompis frågade om inte vi som har varit med om bröstcancer tidigare får besked direkt eller snabbare än andra. Men så är det ju inte. Inte vad jag vet i alla fall. Men tyckte ändå att jag fick besked ganska snabbt denna gång. Tio dagar av ovisshet innan brevet damp ner i postlådan igår och provsvaret var bra. Inga underligheter ser de på bilderna. Såååå skönt.

Så nu kör vi igen. 

Och nu har jag suttit i flera timmar och jobbat med en affärsplan inför projektet med centrat. Detta är sååå kul. Nätterna är lite knepiga då jag nu titt som tätt känner lite smått ångest inför allt arbete som det måste till innan det kan bli verklighet. Knepigt att alltid nätterna ska vara jobbigast. 

Men jag känner mig så styrkt av goa Evelina och Stina som nu är med i projektet och är så inspirerande och drivna. Underbart.

Till veckan ska vi träffas för tredje gången och dela upp arbetsuppgifter vidare. Och spåna vidare. Mycket som ska bestämmas och planeras och kontakter som ska knytas och så vidare.

Livet är spännande. 

Nu ska jag slappa och mysa här i soffan. Se om det är något att se på dumburken.... 

Önskar dig en riktigt bra helg. Alla Helgona Helgen. 

Marrakech 2014

Hej vänner. Ska vi göra ett försök att fortskrida i reseskildringen måntro? Vet inte var tiden tar vägen, jag hinner inte riktigt med.
Var var vi?
Jo vi var väl på onsdag morgon vill jag minnas. Då hade Henrik anlänt under natten. Även hans plan var visst försenat men han fick i alla fall med sig all packning direkt.
Denna dag bjöd Marakech på vackert väder, igen. Strålande sol och fint bad i poolen. Efter lunch tog vi oss ut på stan. Först till parken Jardin Majorelle, den som ägdes och drevs av Yves Saint Laurent tills han dog 2008. En helt fantastisk trädgård med massor med växter, palmer, bananträd, klivior, kaktusar, bogamville, ormbunkar, osv, Allt mixat med vatten och den vackert blå färgen på kakel och annat. Helt fantastiskt.

Helt fantastiskt. Svårt att återge i bild. Men jag rekomenderar det verkligen.

Så tog vi hästskjuts därifrån till Jemaa El Fna torget. Fick en riktig rundtur där vi satt i den fina vagnen och mannen styrde hästen fint och förhållandevis säkert i den täta trafiken genom stan. Detta myller av bilar, åsnor, hästar, mopeder osv osv. 

Jag har för övrigt inte suttit många gånger på vagn efter häst. Vem kunde väl ana att jag skulle få uppleva det i detta land?

Ja, kvällen tillbringade vi på marknaden igen. Vi shoppade och lekte turister bland ormtjusare, tillagade fårskallar och mycket annat. 

Torsdagen hade vi bokat ännu en dagsutflykt. Denna gång till Atlasbergen. En minibuss hämtade oss på hotellet på morgonen och vi färdades ett antal mil neråt landet. Stannade till vid ett par stopp och då vi kom till bergen så mötte oss en trevlig guide som lotsade och följde oss hela vägen . Under en timme vandrade vi, stundom klättrade vi, i bergen , uppåt uppåt uppåt. Vi var uppe på 1700m då vi kom till ett fint vattenfall. Lite längre upp var det en liten, med betoning liten, servering på en klipphylla där vi fick pausa en stund. Där beställde vi juice. Färskpressad, läskande och mycket god. 

Ja käre vänner. Dessa höjder, inga räcken här inte. Jag var förundrad över hur mycket folk vi var som gick längs de upptrampade stigarna. Undrar var de sätter gränsen för om man ska kunna klara av att gå eller inte. Det krävde verkligen god fysik och smidighet för att ta sig runt. 

På ett ställe stod en liten man vid en stege. Han hade en pappkartong framför och ville då ha pengar för att ta bort den och lotsa oss upp, såklart. Det var väl hans arbetsplats. Men vår  guide var snabbt framme och gjorde upp med honom.

Den lilla serveringen visade sig, får bära upp sina apelsiner och annat på ryggen. Något annat sätt fanns inte. Och ändå var den juicen inte dyrare än nere på torget. Underligt kan man tycka.

Inte ens åsnor skulle kunna ta sig hit upp. 

Denna bro gick vi över ett vattendrag, högt upp i luften. Du kan se vajrarna som finns under och att hålla sig i var också vajrar! Vingligt med andra ord. 

Här fanns det små killar som var välvilliga att hjälpa oss över. Jag tog handen på en kille och han fick en slant som tack för hjälpen. Det var det värt.

Det vackra vattenfallet. Verkligen värt denna tuffa promenad. 

Långt därnere går det människor. 

Promenaden ner tog ungefär en timme den med. 

Vi kom ner till byn Fatima. Guiden förklarade hur vägen tar slut i denna by. Men inte livet inte. Nej, efter denna by är det ytterligare 24 byar! Och till de byarna var det åsna som gäller då, inga bilar där inte. Då kan man ana hur de levde. 

Ja, detta var en helt fantastisk dag. Då vi kommit ner gick vi till "floden" som det nu var lite vatten i. Här fanns det matställen längs med flodbädden och vi fick ett bord precis vid vattnet. Väldigt enkelt och primitivt. Men gott. Var maten kom ifrån vet jag inte, den lagades till på andra sidan gatan inne i ett hus. Vi mötte bara de vänliga kyparna som gjorde allt de kunde för att vi skulle trivas och bli mätta.

Tala om att sitta i sjön och äta! 

Efter denna måltid fick vi en promenad i byn bland styckade lamm. Hönor som låg och ruvade bland soporna längre upp i "floden" Var nog bra att man såg det efter att vi ätit, annars hade man väl funderat på hur rent det var egentligen. Att tvätta händerna i vattnet och så. Ja, det var bra flöde på det vatten som fanns så jag var inte orolig. 

Resan hem gick bra och vi åt och hade en lugn och skön kväll på hotellet. En dag kvar, snart är resan slut.

Landa efter en hektisk och innehållsrik vecka.

Fredag kväll. Slut i huvudet efter allt som hänt i veckan. Jag har ågren för att jag inte skriver här på min blogg, vet att flera är här och väntar på min fortsättning på resan.....
Men ikväll har jag inte energi kvar till det.
Men jag måste bara få säga att jag har haft en suverän förmiddag då jag fick träffa mina goa kompisar Stina och Evelina som hjälper mig att spåna vidare i vårt gemensamma framtida projekt. Ett digert arbete där vi vill vara med och påverka och förändra tillvaron för både cancer sjuka men även för anhöriga. Anhöriga, denna stora grupp som är så oerhört värdefulla och gör ett fenomenalt "arbete".
Ja käre vänner. Det här är så stort och ännu så många olika tankar att samla och göra något av. Men såååå roligt. Detta går jag igång på. Och får energi av. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att det ska bli så bra som vi drömmer om. Och med hjälp av dessa fantastiska ungdomar tror jag än mer att det är ett mål som är fullt möjligt att nå. Nu kör vi.
Men först, nu är det fredag kväll. Jag ska tagga ner och landa i en skön natts sömn. Släppa taget om mina drömmar, i alla fall lite.
I morgon ska vi åka på rally. I våra gamla hemtrakter. Runt vårat hem i Fotsjö där vi levde våra liv under tjugo års tid. Det ska bli så jätteroligt. Som att uppleva gamla tider.
Önskar dig en riktigt bra och fin helg. Och glöm inte att ställa om klockan. I morgon natt får vi sova en timme till. Eller använda den på annat sätt. Valet är ditt. Kanhända jag ligger och funderar och drömmer om vårat projekt..... Vi får se.

Nu fortsätter vi resan....

Måste först och främst berätta om incidenten från måndag kvällen. Det läskigaste under hela resan men även dråpligt så här i efterhand.
Vi besökte under kvällningen den stora marknaden Jemaa El Fna, innanför Medinan. Där inga bilar får vara men desto mera mopeder och åsnor och hästar såg det ut som.
På torget stod ormtjusare och män med apor som skulle tjusa besökare. Folk stod och berättade historier, inte för turister utan för invånarna. Historier som ofta inte hade ett slut utan besökaren fick dra sin egen slutsats av. Så har vi hört det vill säga, vi förstod ju såklart inte ett ord.
Vi förstod dock snart att kåbrorna var levande och att om man tog kort så fick man betala för det, som så mycket annat.

Vi höll oss på behörigt avstånd, ville för allt i världen inte ha en orm om halsen.

Ingen apa heller för den delen. Kändes inte så fräscht. Ja , Oscar fick en apa på axeln för ett ögonblick så klart.

Så här kan det se ut på torget framåt skymning. Det ryker från diverse grytor där det lagas lammhuvud och andra delikatesser!

Runt omkring torget går det gränder,  souker, där man kan gå och handla massor av saker. Kryddor, kläder, skinnväskor, frukt och grönt, mattor, skor, prydnadsgrejer, lyktor och mycket mycket annat. Överallt står  försäljarna och lockar en med sina saker. 

Denna gång gick vi först upp på taket på ett av husen vid skymningen för att se verksamheten och höra hur prästerna , böneutroparna sjunger från minareterna runt omkring oss. Ett oerhört annorlunda skådespel, alla dessa människor, ormtjusare, ap-männen, åsnor som hämtar sopor , allt i en salig blandning och så dessa böneutropare. Klockan tio minuter över sju på kvällen var det som mest intensivt. Vi lyckades stå utanför en moske strax efter och såg då hur mängder med människor vällde ut därifrån efter kvällsbönen. De kom med sina tofflor i handen för att ta på dom vid tröskeln ut. Ja, några kvinnor också om än rätträknade.

Hur som helst. Ikväll skulle vi minsann shoppa loss. Så vi gav oss in i soukerna. Slingriga gångar och gränder. Somliga med något som skulle likna tak, plåt och annat som skydd mot sol och regn. Kvällen gick och det blev mörkt. 

Ja, sagt och gjort. Efter ett par timmar där inne så visste vi helt plötsligt inte hur vi skulle hitta ut! Vi hade ingen aning om vilket håll vi kom ifrån eller vart vi skulle gå för att komma ut på torget igen. Vi gick och gick och spänningen och frustrationen steg. Det dråpliga var att vi skojat om detta innan, att vi säkert kommer att gå vilse!

Vi kom fram till ett litet torg där tre killar satt. Den ene frågade oss vart vi skulle, han såg väl att vi var vilse. Han hängde på då och ville visa oss vägen ut. I brist på annat så ville vi lita på honom och följde honom. Han gick med stora steg längs gränder som blev allt smalare och framför allt än mörkare. Folktomt och inga mopeder. Vi stannade upp gång på gång och ville vända men visste samtidigt inte vart vi skulle ta vägen. Var han rätt person att lita på? Var tog hans kompisar vägen? 

Ja, vi var rädda för att bli påhoppade rätt vad det var, någon kanske skulle dyka upp bakom nästa  husvägg för att kräva pengar av oss eller vad? Ja, huga mig så rädda vi var. Inte bara jag utan allihopa. Ändå var vi tre män och jag, ändå var jag livrädd.....

Alltså , jag vill ju verkligen inte vara misstänksam mot människor som vill hjälpa till men detta var riktigt jobbigt.

Vi kom så småningom fram till en stor träport som precis skulle stängas framför oss. Vi ropade på mannen som stod vid porten att vi ville komma ut. Han stannade upp och vi tog snabbt fram slantar och gav till killen som lotsat oss. Han var dock inte nöjd, han ville ha mera. Men vi bara rusade ut genom porten , med andan i halsen. Ut ut ut.....

Han fortsatte att följa efter oss och det visade sig att gångarna och gränderna fortsatte. Vi var inte ute på torget och heller inte klokare på vart vi skulle. 

Men då fick jag se ett par, europeer. Jag frågade dom om hjälp och vi tog följe med dom en bit och de förklarade hur vi skulle gå för att komma ut.  Därefter såg vi inte killen mera. Varken den kvällen eller senare i veckan.

Ja, käre vänner. Jag slås av tanken , undrar hur vanligt detta är. Hur många av turisterna villar bort sig i dessa gränder? Var vi unika? Har svårt att tro det. Så vitt jag vet så finns det inte kartor över gränderna och det stod inte mycket till skyltar och namn heller. Så det är lätt att gå fel.

Sällan har jag varit så tacksam att få komma ut, ut i friheten, tillbaka till tryggheten.

Vi hastade oss hem till hotellet för att pusta ut efter detta äventyr. Och jag kan säga att sömnen var allt utom bra natten som kom. Jag kommer nog aldrig att glömma känslan av hur det kändes då vi småsprang där i gränderna och fick akta oss för mopederna som körde som stollar i dessa trånga gator. Känslan då mörkret föll och vi helt plötsligt inte hörde människor mera, hur mopederna tystnade och allt var stilla och tyst. Huga mig. Aldrig mera säger jag.

Vi besökte dessa souker fler gånger under veckan men aldrig längre in än vi säkert hittade ut igen.

Tisdag Marrakech, klockan 7.30 lokal tid. Kliver ombord på en minibuss utanför hotellet för att bege oss på en dagsutflykt till Essaouira. En vacker stad utmed västkusten, två timmars resa.
Ett varierande landskap seglar förbi.
Vi gör ett snabbt stopp vid de trädklättrande getterna! ??? Jo , det är sant. Jag såg faktiskt getter uppe i träd. Ett par meter över marken. Enligt historian så lär de geten att klättra, för att äta frukterna som finns på trädet. Efter att ha spytt upp frukten kan människan ta hand om den. Sant eller inte, men geten var där i alla fall.

Under detta träd stod en man, så ja, det var högt upp. Undrar om geten njuter av utsikten?

Längre fram under resan stannar vi på ett ställe där det tillverkas olja. Kvinnor sitter på rad och knäcker dessa små nötter/frukter som de sedan använder till flera olika saker, Oljor, till mat till boskap mm.

Essaouira var en vacker stad. Där vandrade vi under hela dagen. Gick bland köpmän, fruktstånd, kryddstånd, klädstånd , ja allt möjligt fanns att köpa. Och överallt gäller det att pruta. Och då menar jag pruta. Förstod med tiden att det var bra att säga varifrån man kom. Trodde de att man var från Ryssland så var deras utgångspris svindlande högt.....

Jag köpte nygräddat bröd av en kvinna, vi köpte mandlar och nötter längs gatan. Vi gick i hamnen och njöt av de tusentals båtar som låg inne. Somliga arbetade med sina träbåtar medans andra båtar såg ut att ha legat för ankar under många år. Från en svunnen tid.

I denna hamn gick fransmännen i land en gång i tiden. 

Det här brödet påminner faktiskt om mormorbrödet hemifrån Jämtland. Åh så gott.....

En otroligt intressant och givande utflykt. Kändes som att gå tillbaka långt i tiden, tillbaka till fiskares slit och möda i svunnen tid. Och såklart såg vi även viss del av fattigdom, såklart finns den där också. Vissa hus vi passerade längs vår resväg såg verkligen inte beboeliga ut, men rätt som det var stod det en bil bredvid och hängde en handduk ut genom fönstret. Eller barn som lekt utanför och sparkade boll. 

Denna kväll blev det ett dopp i poolen innan middagen intogs på hotellet. Till ackompanjemang av ett par glada inhemska spelemän. De spelade och sjöng så gott de kunde, vi hade allt lite svårt att hålla oss för skratt åt denna underliga underhållning men klappade troget händerna efter avslutat sångnummer. 

Jaha, tisdag avklarad . Nästa gång jag öppnar bloggen tar vi nästa steg i resans minnen. 

Marrocko 2014

Så är vi hemkomna från vår livs resa. Wow. Så mycket vi har fått uppleva under senaste veckan.
Patrik och jag fick ju i present av våra barn en resa till Marocko. Tillsammans med dom. Helt fantastiskt.  Vi har haft det jättekul tillsammans och fått uppleva så otroligt mycket. Svårt att föreställa mig innan då jag inte visste mycket om detta land.
Vi började med att titta in några timmar hos Oscar på Haga Tårtcompani och Bageri. Där fick vi lunch och vara med och fira att det just denna dagen var ett år sedan de skrev på hyreskontraktet för lokalen... Kul att det var just denna dag då vi var där samlade.

Väl på flygplatsen fick vi varsin underbart god kanelbulle av Oscar. Sämre kan man ju ladda för en utlandsresa.... Spända av förväntan.

Så kom en spännande resa med mellanlandning i Casablanka, norr om Marrakech vilket var vårt slutmål. En intressant flygplats där inget verkade fungera. Inte en enda klocka i den hall dit vi slussades för att vänta, inte stod det något på monitorerna som skulle visa när flyget skulle lyfta, folk grälade med personal då de troligen hade missat en flight och resenärer var totalt ilskna över att inte komma med. Total förvirring med andra ord. Inte underligt att då en av våra resväskor också blev kvar på denna flygplats. Tror vi i alla fall.

Den var inte med då vi sent om sider landade i Marrakech. Mitt i natten , lördag, vilket senare visade sig att det även var offerhelg just denna helg. Så verksamheten stannade liksom av! 

Sagt och gjort. Vi fick vara utan den resväskan i ett och ett halvt dygn. Och däri låg Patriks alla kläder, min bekini och våra necessärer. Så det kan bli. Lyckades få tag i tandborstar och tandkräm och Patrik fick låna kortbyxor och tshirt av David. Men se kängorna fick han vackert trampa omkring i och poolen kunde vi glömma....

Ja ja, Hotellet var toppen fint. I stadsdelen Gueliz, en ny del. Det heter Diwane Spa och Hotell. 

Den vackra hallen i hotellet. 

Våra hotellrum låg på rad i denna vackra korridor.

Utsikt från vår balkong ner mot restaurang och poolen. Helt underbart. Såklart.

Under söndagen tog vi promenad i staden och fick bland annat se hur de slaktade lamm innanför staketet in mot ett hus, mitt i stan, hur de sköljde blodet med vattenslang rakt ut mot gatan , inget konstigt med det! Är det offerhelg så är det..... Inte det en annan tänker sig precis men där var det fest.

Ja, det var faktiskt väldigt tydligt hur folket här liksom försvann under helgen och sakta kom tillbaka till vardagen under veckan som kom. Söndagen var det lugnt, måndagen tilltog mängden folk och sedan accelererade det. Precis som en vänlig personal på hotellet förklarade för oss under måndagen då vi själva börjat förstå att det var något speciellt i görningen. De firade under helgen och behövde väl några dagar på sig att kvickna till? Eller?

Måndagen då vi fått vårat bagage äntligen, efter att Oscar besökt flygplatsen vid flertalet gånger, njöt vi så äntligen i poolen. Underbart. 

Under tisdagen fick vi uppleva oerhört mycket och jag kan säga att jag aldrig i livet har varit så rädd någon gång som denna tisdag kväll. Varför? Ja, det ska jag berätta nästa gång här på bloggen. 

Nu måste jag laga middag.

Sned

Fredag kväll och jag är som vi säger på småländska "leabröten". Efter en hård arbetsvecka så är jag öm i kroppen, mör i muskler som jag inte visste fanns. Men nöjd är jag . Har fått massor gjort. många saker avprickade på min att-göra-lista.
Bland annat har jag sopat ett helt golv på ett ränne, en lagårdsloge. Det tog sin lilla tid och det är nog det som gör att jag känner av magmuskler nu.... En annan dag travade jag ved i timmar, då fick armarna sitt. Ja, nog är det kul att jobba. Jag gillar att använda kroppen i arbete. Brukar säga att då behöver jag inte gå på gym den dagen heller! Frisk luft får jag ju ofta också då många sysslor är utomhus.

Loggolv under bearbetning. Inte helt lätt då det bitvis låg om lott också så det var fyllt med halm mellan brädorna. Bra träning för magen.....Och fint blev det.

Fredag kväll kan man känna sig lite som dörrens gångjärn. Lite sne och sliten! Men glad ändå.

Nu njuter jag av aftonen, vi ska strax äta kräftor maken och jag. Korna har lagt sig till ro här utanför och idisslar och njuter av den sköna luften skulle jag tro. Det är ju så varmt. Varmt för årstiden.

Morgon i Målviken.

Dimman lättar.....korna har vaknat.

Så kommer kvällen. Mörkret sluter alla färger om sig och allt går till vila. Laddar för en ny dag.

Trevlig helg önskar jag dig. 

En gång i tiden hade vi.....

Ja, en gång i tiden hade vi en hund som totalt saknade lokalsinne. Han hittade verkligen inte alls. Då han dessutom var jakthund var problemen totala då han inte hittade tillbaka hem igen, Mystiskt det där.
Nyss då jag tog en dusch träffade jag en annan som totalt saknar lokalsinne. Och dessutom är totalt på fel plats vid fel tillfälle och inte begriper det heller . Vem talar jag då om?
Jo, en liten fluga. En LITEN fluga. Var nog en unge tror jag. Och den saknade lokalsinne. Helt klart. Den envisades med att vara kvar i duschen trots att jag skvätte vatten på den och sa till den att ge sig iväg. Den satte sig på väggar och draperi, på handduken osv.... Inte enkelt att vara en liten fluga och inte hitta rätt i livet. Mig veterligt så är den kvar i duschen. Den får väl så vara då.
Själv sitter jag nu i soffan, lite leabruten i min kropp efter att ha lastat och kört ved hela dagen. Staplat i timmar och fyllt vedboden. Så nu tänker jag sitta här och inte röra mig förrän det är dags att förflytta  mig till sängen. Så det så! Ja får se hur länge det varar. Sisådär fem minuter kanske. Vill nog strax släppa in alla hundar så de också får sitta gott i soffan. ......

Så här fin blev min skörd på paradisäpplen, första gången sedan vi planterad det.  Kokade äppelgele av dom.

Idag är det så första oktober, det är rosa månaden, alltså månaden då vi mer uppmärksammar cancersjukdomar och allt vi kan göra för att det ska bli bättre. Hoppas inte människorna tröttnar på allt prat om detta bara. Ica har än en gång lyckats i sin reklam. Det senaste jag såg var just en film där man uppmärksammar cancer. Väldigt bra tycker jag. Man blir ju i regel rätt trött på reklam men den här är faktiskt bra och har ett tydligt budskap.

Jag blir så kluven då jag pratar om min resa med cancer och engagerar mig i det. Jag vill ju och kan inte låta bli. Men får samtidigt dåligt samvete då jag lider med dem som har förlorat en kär i denna sjukdom. Då känner jag mig väldigt tjatig. Måntro om folk blir trötta på mig? Eller blir ledsna? Jag hoppas verkligen inte det. Jag hoppas de förstår att jag verkligen vill förändra och påverka till det bättre. Jag hoppas det.

I Jönköping ska nu i oktober belysningen på munksjöbron vara rosa, just med tanke på rosa månaden. Undrar hur många Jönköpingsbor som känner till det? Jag pratade om det på lokalradion för något år sedan vet jag. 

I måndags träffade jag politikerna i Jönköping ja, Tror jag nämnde att jag skulle göra det i en tidigare text. Hur gick det? Jo, det kändes riktigt bra. De lyssnade verkligen och gjorde sina anteckningar, tror jag. Ja, det vara ganska intressant att studera hur de lyssnade, vad de gjorde under tiden. Någon såg väl mest ut som den satt och lekte med sin laptop kanhända! Säger inte mera...ha ha.

Nej, men de lyssnade och vi fick sagt det vi tänkt tror jag. Bra diskussion. Skulle önska att det hände oftare egentligen. Inte typ vartannat år. Dessutom kommer i alla fall en del av dessa politiker att avgå framöver så man kan undra vad våra tankar kan leda till egentligen. Fast jag tror nog att de kan få beröra framöver i alla fall. Allt protokollförs ju så jag hoppas att de kommer till nytta framöver.  Det är bara att vänta och se.

Nu är det snart bonde söker fru och tänk att det tänker jag se. Så mysigt det ska bli.

Önskar dig en fortsatt skön kväll.

Estonia tjugo år

 Ännu en vecka att lägga till ryggsäcken. En vecka med arbete men också med roliga möten. Det roligaste var allt i fredags då vi fick fira vår älskade David som fyllde tjugotre år. Tänk vad tiden går.
Han bjöd oss på en helt suverän god och vällagad middag. Fantastiskt gott. Paket hade vi med oss såklart. Allt från salt och pepparkvarn till hembakad kavring och hemlagad paradisäppelgele´.
  Ser på min blogg att antalet besökare ökar. Spännande såklart. Undrar bara vem du är som läser mina tankar? Några vet jag men långt från alla. Önskar jag kan påverka och uppmuntra, kan hända kan vi tillsammans få arbeta för en stor förändring framöver. Jag har ju som du kanske känner till många tankar och saker på gång. Drömmar om projekt som ska komma till att påverka många människor och förhoppningsvis vara till stor hjälp. Jag väntar som bäst nu på att få svar från landstinget för att sedan kunna köra vidare. Väntar på att nästa länk ska falla på plats.

Jag skrev häromdagen ett långt brev till en av våra kända tv profiler här i landet, men det brevet har jag inte fått iväg än. Det ligger till sig om jag säger så. Vissa saker måste få mogna.

I morgon ska jag få tillfälle att möte politiker i Jönköping och ställa några frågor. Ska vara med som representant för Victoria föreningen i länet. Hoppas att vi kan få goda diskussioner och att vi kan få vara med och påverka. Håll tummarna att våra tankar går fram.....

Idag är det som väl de flesta känner till, en speciell dag. En sorgsen dag. Igen. Idag är det tjugo år sedan Estonia sjönk och med den större delen av folket som befann sig ombord. Många vet jag som var med och såklart går mina tankar främst till min morbror Ingvar som var med. Kära morbror Ingvar. Som gjorde sin sista resa inom jobbet, för att hjälpa till i Estland. Hjälpa var verkligen synonymet för min morbror. Han var så snäll och god, så hjälpsam i alla lägen. Ja, jag minns bara gott om honom. Minns en resa jag fick göra men honom och hans fru, då var jag i tonåren och det var så oerhört spännande att få ut och åka stora vikingline färjan. En tur över dagen. Vi står i  shoppen och de erbjuder mig att köpa godis. Vi går längs välfyllda hyllor och de stannar och frågar om jag gillar den eller den sorten, om jag har smakat den eller den sorten. De plockar i korgen vad jag önskar och jag känner mig så priveligierad. Eller den gången jag bor hos Ingvar och min kusin i Stockholm, han tar med mig på tur i staden, jag får åka Katarina hissen, vi går i parker, han berättar och visar så mycket för mig, han kan så mycket. Han är imponerande och trygg. För mig var dessa besök i Stockholm stort, lilla jag från byn på landet.
Eller den gången han har med ett par män från Tanzania till Sverige. De besöker vår affär hemma i byn och får också komma hem till mitt hem för att äta med oss. Philip K Temba och Benjamin I Hyera heter de männen. Jag kom att brevväxla med dom under många år så därför kommer jag ihåg deras namn än i dag. Jag minns att vi bland annat åt ost och de hade aldrig sett vår svenska magiska uppfinning.osthyveln! Och ingen är förståndig nog att visa hur man använder redskapet heller, utan det bär sig inte bättre än att en av dom ta osthyveln och hugger ett hugg rätt i osten för att klyva sig en bit! Inte snällt av oss då de säkert sedan ser hur vi skär osten galant..... Eller hur det nu var. Jag kommer inte ihåg det helt klart. Ingvar gav mig en större bild av världen och vad man kan göra för andra människor.
Så var det även då han åkte på denna sin sista resa. Han skulle hjälpa till att iordningställa en affär i Estland och hade kontakt med oss innan resan ifall vi hade lite penslar och annat som han kunde få med sig dit. Vi hade ju på den tiden en färgaffär i Gränna. Därför visste jag att han var där . Men vi hade ingen aning om när han skulle åka hem.
Alltså visste vi heller inte att han var med på Estonia denna hemska natt.
Men jag minns som igår då jag vaknar tidigt, tidigare än vanligt, hur vi sätter på radion redan vid fyra tiden på morgonen. Det gör vi aldrig annars, varken före eller efter. Vi hör att det har varit en stor olycka med en färja ute på Östersjön och med ens går mina tankar till Ingvar.
Det är en vanlig arbetsdag, egentligen. Jag kliver upp och kommer iväg till jobbet. Men hjärnan är såklart helt off. Jag kan inte ringa hem, jag kan inte ringa till Ingvars fru. Jag vet ju inte alls hur läget är. Jag bara går med rädslan i hjärtat på jobbet och allt känns fel.
Så ringer far till mig på arbetet och bekräftar mina farhågor. Ingvar var med.....
Mina ben försvinner och jag blir en hög på golvet där i köket på förskolan där jag arbetar då.
Ja, hur man kan minnas detaljer. Jag är inte i stånd att göra något vettigt mera denna dag utan jag hämtar upp mina barn och tar mig hem. Sedan är det bara jobbigt. Hemskt att vara så långt från mor denna dag och tiden som följer. Inget kan jag göra.
Ja, tiden går. Vi fick aldrig hem Ingvar. Han är borta.
Vi har en begravning utan Ingvar, där hans foto står i kyrkan. Vacker bild men väldigt knepigt att tackla alla känslor.

Ja, tiden går. Minnena består. Känslorna finns kvar. Vi lider än i dag av alla frågor vi har fått efter denna tragedi. Frågor vi aldrig lär få svar på,
Men vi får också leva med minnen från goa morbror. Minnas honom som den han var.
Vi får också försöka tänka som Mats Hillerström säger i en intevju häromdagen. (Mats var en av de som överlevde från bibelskolan i Jönköping ) Han säger att det är ett under för varje person som överlevde katastrofen denna natt. Som det såg ut och som det skedde så borde ingen ha klarat sig. Men det gjorde ju trots allt över ett hundra människor.

                   
                                    Bild från Storsjön. en lugn dag sommaren 2010.

Ja, livet är inte lätt att förstå alla gånger. Och inte är det rättvist på något sätt. Alla har vi våra törnar och sår att bära på. Men livet måste ju gå vidare. Vi måste kämpa på. Och tillsammans får vi försöka hjälpa varandra.

Hoppas du kan hjälpa någon idag. Kanske möter du någon som behöver känna sig behövd. Kanske kan du ringa någon som behöver höra ett gott ord eller bara din röst. Tillsammans kan vi förändra.

Återanvändning

God torsdag. Ska skriva några snabba rader innan jag går ut och börjar ta ner stängsel. Om inte himlen öppnar sig totalt igen vill säga. Det är skapligt plaskigt under fötterna nu efter natten och morgonens ösregn.
Härom dagen då vädret var så där höstskönt och vackert passade jag på att roa mig igen, att återanvända gamla brädor. Fantasin flödade, svetten rann och fort ska det ske. Så är jag, har jag fått en ide så ska det gå snabbt helst att få till den. Försökte dock att stanna upp och fundera innan jag satte sågen i de gamla brädorna från det som tidigare var staket här i Målviken. Höll mig fast vid tanken en stund tills jag hade mått och bilden klar i huvudet hur det skulle se ut, det jag fått ide att göra.
Sagt och gjort. Fram med såg och hammare o spik. Tumstock och skruv.....

Efter att ha sågat och påbörjat monteringen började det pilliga, att hålla upp sidorna och fästa upp. Helst skulle det ju bli rakt också. 

Men se så bra det blev.

Här står min färdiga drivbänk. Tänk vad gamla väderbitna brädor och lite färg kan göra.... Nu är det bara att vänta till våren då jag får plantera. Nja, får jag som jag hoppas på så kommer jag nog att börja redan i höst. Några lökar ska i och några plantor som jag hoppas ska kunna övervintra. Men först måste jag ha i massor med sten eller grovt grus, jord mm och fylla upp.  Tanken med denna är ju såklart att jag ska kunna stå i det närmaste rak då jag rensar och jobbar med denna.

Bra eller hur?

Så känns det såklart ännu bättre då man kan använda gammalt virke.

Så var det projektet klart. 

Nu ska jag ta en kopp kaffe och ge mig ut mot stängslen. Dags att ta ner tråden i första betet, där har korna gjort sitt för detta år. Bort med tråd och stolpar, in i lagården så de får torka till inför nästa säsong. Önskar dig en bra dag. 

Mörkret sänker sig

Måndag kväll, mörkret sänker sig. Från köket hör jag hur två av våra hundar ligger förnöjsamt och gnager på ben. Denna goda tingest som kan förgylla livet och tillvaron för dessa små fyrbenta varelser så lång stund. 

Nu har vinden lugnat ner sig, släppt taget om sjöns vatten och träden längs sjökanten. De har fått visa att de står stadigt idag minsann då nordanvinden drog på så det åkte vita gäss på sjön i hiskelig fart. Jag gick nyss en promenad och slogs av att det rann och porlade i ett dike som jag aldrig förr har hört ljudet av vatten av. Så nog har det regnat alltid.

Före helgen tog jag mig an gärdsgården med varsam hand. Den behöver också lite omsorg så här framåt höstkant. Oljade varenda liten bit på alla slanor och vidjor. Det gick åt ett stort antal liter olja kan jag säga, så det gjorde gott. Och känns perfekt idag att veta att den är mättad och nöjd då regnet skvalade ner längs hela gärdsgården. 

Jag hade dessutom trevligt sällskap av hela hjorden av kor och stutar. Tjugofem djur som ömsom åt och fes och sedan låg och vilade och sov tungt. De låg väldigt nära mig och jag slogs av alla ljud som följer dessa ståtliga djur. De är som en stor resonanslåda. Det bubblar och smaskar, kurrar och bluddrar. Och så ett host. En och annan suck hördes också. Mäktigt. 

Ja sämre kan man då ha det. Inte alla som har sällskap av kor då de jobbar. 

I lördags kväll la vi ut några nät maken och jag. Kom i land då det mörknat och vaknade såklart med spänd förväntan över att vittja näten. 

På söndags morgonen så åkte så Patrik och svärfar ut på sjön. Någon timma senare ringde Patrik och önskade om jag kunde komma till hjälp....... Ett antal timmar senare har vi så rensat näten och fileat etthundra femton fina matiga abborrar! Helt enormt. Vilken rikedom att få paketera och lägga in så mycket egen fångad fisk i frysen. Vi behöver inte köpa fisk på hela vintern. Vilken lyx. 

Ja nog har jag det bra. Och nu har jag nya kontakter på gång då det gäller centret som jag drömmer om att få vara med om att se växa fram i vårat land. En mötesplats för cancersjuka och deras anhöriga. Åh, jag hoppas jag får vara med om det.