Estonia tjugo år

 Ännu en vecka att lägga till ryggsäcken. En vecka med arbete men också med roliga möten. Det roligaste var allt i fredags då vi fick fira vår älskade David som fyllde tjugotre år. Tänk vad tiden går.
Han bjöd oss på en helt suverän god och vällagad middag. Fantastiskt gott. Paket hade vi med oss såklart. Allt från salt och pepparkvarn till hembakad kavring och hemlagad paradisäppelgele´.
  Ser på min blogg att antalet besökare ökar. Spännande såklart. Undrar bara vem du är som läser mina tankar? Några vet jag men långt från alla. Önskar jag kan påverka och uppmuntra, kan hända kan vi tillsammans få arbeta för en stor förändring framöver. Jag har ju som du kanske känner till många tankar och saker på gång. Drömmar om projekt som ska komma till att påverka många människor och förhoppningsvis vara till stor hjälp. Jag väntar som bäst nu på att få svar från landstinget för att sedan kunna köra vidare. Väntar på att nästa länk ska falla på plats.

Jag skrev häromdagen ett långt brev till en av våra kända tv profiler här i landet, men det brevet har jag inte fått iväg än. Det ligger till sig om jag säger så. Vissa saker måste få mogna.

I morgon ska jag få tillfälle att möte politiker i Jönköping och ställa några frågor. Ska vara med som representant för Victoria föreningen i länet. Hoppas att vi kan få goda diskussioner och att vi kan få vara med och påverka. Håll tummarna att våra tankar går fram.....

Idag är det som väl de flesta känner till, en speciell dag. En sorgsen dag. Igen. Idag är det tjugo år sedan Estonia sjönk och med den större delen av folket som befann sig ombord. Många vet jag som var med och såklart går mina tankar främst till min morbror Ingvar som var med. Kära morbror Ingvar. Som gjorde sin sista resa inom jobbet, för att hjälpa till i Estland. Hjälpa var verkligen synonymet för min morbror. Han var så snäll och god, så hjälpsam i alla lägen. Ja, jag minns bara gott om honom. Minns en resa jag fick göra men honom och hans fru, då var jag i tonåren och det var så oerhört spännande att få ut och åka stora vikingline färjan. En tur över dagen. Vi står i  shoppen och de erbjuder mig att köpa godis. Vi går längs välfyllda hyllor och de stannar och frågar om jag gillar den eller den sorten, om jag har smakat den eller den sorten. De plockar i korgen vad jag önskar och jag känner mig så priveligierad. Eller den gången jag bor hos Ingvar och min kusin i Stockholm, han tar med mig på tur i staden, jag får åka Katarina hissen, vi går i parker, han berättar och visar så mycket för mig, han kan så mycket. Han är imponerande och trygg. För mig var dessa besök i Stockholm stort, lilla jag från byn på landet.
Eller den gången han har med ett par män från Tanzania till Sverige. De besöker vår affär hemma i byn och får också komma hem till mitt hem för att äta med oss. Philip K Temba och Benjamin I Hyera heter de männen. Jag kom att brevväxla med dom under många år så därför kommer jag ihåg deras namn än i dag. Jag minns att vi bland annat åt ost och de hade aldrig sett vår svenska magiska uppfinning.osthyveln! Och ingen är förståndig nog att visa hur man använder redskapet heller, utan det bär sig inte bättre än att en av dom ta osthyveln och hugger ett hugg rätt i osten för att klyva sig en bit! Inte snällt av oss då de säkert sedan ser hur vi skär osten galant..... Eller hur det nu var. Jag kommer inte ihåg det helt klart. Ingvar gav mig en större bild av världen och vad man kan göra för andra människor.
Så var det även då han åkte på denna sin sista resa. Han skulle hjälpa till att iordningställa en affär i Estland och hade kontakt med oss innan resan ifall vi hade lite penslar och annat som han kunde få med sig dit. Vi hade ju på den tiden en färgaffär i Gränna. Därför visste jag att han var där . Men vi hade ingen aning om när han skulle åka hem.
Alltså visste vi heller inte att han var med på Estonia denna hemska natt.
Men jag minns som igår då jag vaknar tidigt, tidigare än vanligt, hur vi sätter på radion redan vid fyra tiden på morgonen. Det gör vi aldrig annars, varken före eller efter. Vi hör att det har varit en stor olycka med en färja ute på Östersjön och med ens går mina tankar till Ingvar.
Det är en vanlig arbetsdag, egentligen. Jag kliver upp och kommer iväg till jobbet. Men hjärnan är såklart helt off. Jag kan inte ringa hem, jag kan inte ringa till Ingvars fru. Jag vet ju inte alls hur läget är. Jag bara går med rädslan i hjärtat på jobbet och allt känns fel.
Så ringer far till mig på arbetet och bekräftar mina farhågor. Ingvar var med.....
Mina ben försvinner och jag blir en hög på golvet där i köket på förskolan där jag arbetar då.
Ja, hur man kan minnas detaljer. Jag är inte i stånd att göra något vettigt mera denna dag utan jag hämtar upp mina barn och tar mig hem. Sedan är det bara jobbigt. Hemskt att vara så långt från mor denna dag och tiden som följer. Inget kan jag göra.
Ja, tiden går. Vi fick aldrig hem Ingvar. Han är borta.
Vi har en begravning utan Ingvar, där hans foto står i kyrkan. Vacker bild men väldigt knepigt att tackla alla känslor.

Ja, tiden går. Minnena består. Känslorna finns kvar. Vi lider än i dag av alla frågor vi har fått efter denna tragedi. Frågor vi aldrig lär få svar på,
Men vi får också leva med minnen från goa morbror. Minnas honom som den han var.
Vi får också försöka tänka som Mats Hillerström säger i en intevju häromdagen. (Mats var en av de som överlevde från bibelskolan i Jönköping ) Han säger att det är ett under för varje person som överlevde katastrofen denna natt. Som det såg ut och som det skedde så borde ingen ha klarat sig. Men det gjorde ju trots allt över ett hundra människor.

                   
                                    Bild från Storsjön. en lugn dag sommaren 2010.

Ja, livet är inte lätt att förstå alla gånger. Och inte är det rättvist på något sätt. Alla har vi våra törnar och sår att bära på. Men livet måste ju gå vidare. Vi måste kämpa på. Och tillsammans får vi försöka hjälpa varandra.

Hoppas du kan hjälpa någon idag. Kanske möter du någon som behöver känna sig behövd. Kanske kan du ringa någon som behöver höra ett gott ord eller bara din röst. Tillsammans kan vi förändra.