I höstas fick jag höra talas om centra som finns på flera platser i Skottland. Centra dit människor kan komma då de är sjuka av cancer. Men inte bara dom. Nej, även anhöriga och familjen, vänner osv är välkomna dit.
Lite kort historik. På nittiotalet levde en kvinna där som hette Maggie Keswick Jencks. Hon drabbades av cancer och fick även återfall. Hon fick ett par månader att leva men klarade sig några månader längre. Under denna tid kände hon hur hon saknade någonstans att möta andra människor i samma situation som hon, hur hon önskade att anhöriga också kunde få stöd och hjälp i denna cirkus som det ofta medför.Hur viktigt det är att kunna få stöd och positiv stimulans mm.
Hon hade en vision klar för sig. Och började arbeta med att få igång ett centra. I juli 1995 dör hon i sviterna av cancern. I november 1996 öppnas det första centrat.
Maggies Center ligger i anslutning till sjukhuset men som egen byggnad. Arkitektritat med skön atmosfär och mycket ljus.
Idag finns det ett tjugotal i Skottland, England, Ett öppnat i HongKong och ett på gång i Barcelona.
Vad jag kan förstå så är dessa väldigt uppskattade i deras land. Dit kan de komma med sina frågor, bara droppa in på en kopp te, eller för att delta i kurser och aktiviteter. Eller att få träffa kuratorn i en helt annan miljö än sjukhusets.
Då jag så önskar vi hade bra möjlighet att ta hand om varandra i vårat land också, i ett tidigt skede, så brinner jag för detta och har en stor dröm om att vi skulle kunna få uppleva något liknande i vårat land. Jag vet att behoven finns. Vi pratar om rehabilitering. Jag vill mena att rehabiliteringen börjar redan dag ett, då du förstår att du drabbats av sjukdom , eller som anhörig. Vi måste bli bättre på att ta hand om varandra.
Detta är alltså ingen konkurrens till vården utan ett komplement.
Och det ska inte kosta något för besökarna utan alla ska kunna komma oavsett cancerdiagnos, ekonomi etc.
Så väcktes min nyfikenhet att få åka till Skottland för att på plats se hur de fungerar. Hur det är uppbyggt och om det finns möjlighet att ta med konceptet till Sverige. Om detta fungerar så bra som det ser ut som hos dom och har så gjort under snart tjugo års tid, då borde vi väl kunna ta till oss av det med? Vi behöver väl inte uppfinna hjulet en gång till?
Sagt och gjort. Jag sökte stipendium hos BRO (Bröstcancerföreningarnas riksorganisation). Många sökande var det så jag trodde inte jag hade stor chans. Men resonerade som så att får jag pengarna så är det meningen att jag ska åka. Så får vi se vad det leder till.
Så fick jag stipendiet och åker alltså nu till veckan. Så häftigt. Känns som min livs resa. Kanske dels för att jag åker helt ensam. Ja, vi är fler från Sverige men jag åker i egen regi och vi letar väl på varandra där skulle jag tro.
Under tisdagen ska jag så besöka två olika centra, ett ca tio mil från Glasgow. Dit ska jag ta mig med buss och har bokat besök. På eftermiddagen ska jag förhoppningsvis hinna titta in på ett centra inne i Glasgow. Kul att se två olika och jämföra och se likheter osv.
Onsdag, torsdag och fredag är det så den 9e Europeiska Bröstcancer Conferensen där jag får vara med och lyssna och träffa människor. Där lär jag stöta på fler svenskar.Vad jag förstår är det en väldigt stor konferens så det finns massor med olika seminarier att välja mellan. Många olika länder deltar osv.
Jag ska bo på hotell i Glasgow och tidigt på lördag morgon lyfter jag för hemresa. Då förhoppningsvis full av ideer och inspiration.
Ja, jag vet ju inte alls om detta är något vi kan använda här i Sverige. Och inte vet jag hur jag ska gå vidare även om jag såklart har mina tankar och drömmar. Jo, en liten plan har jag.
Vi får se vad det leder till. Det kanske bara stannar vid mina drömmar men då har jag i alla fall försökt. Hälften vågat är ju hälften vunnet sägs det ju.
Tänk gärna på mig i detta. Det skulle kunna betyda så oerhört mycket för så otroligt många människor. Bara vi vågar se det stora i det.
Maggie hade ett ordspråk: Vi människor må inte förlora glädjen av att leva på grund av rädslan för att dö.
In May 1993, Maggie Keswick Jencks was told that her breast cancer had returned and was given two to three months to live.
She joined an advanced chemotherapy trial and lived for another 18 months. During that time, she and her husband Charles Jencks worked closely with her medical team, which included oncology nurse, Laura Lee, now Maggie’s Chief Executive, to develop a new approach to cancer care.
In order to live more positively with cancer, Maggie and Charles believed you needed information that would allow you to be an informed participant in your medical treatment, stress-reducing strategies, psychological support and the opportunity to meet other people in similar circumstances in a relaxed domestic atmosphere.
Maggie was determined that people should not “lose the joy of living in the fear of dying” and the day before she died in June 1995, she sat in her garden, face to the sun and said: “Aren’t we lucky?”
In November 1996, the first Maggie’s Centre opened in Edinburgh and what Maggie had planned became real.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Skriv gärna en kommentar här om du vill.