Vy från vårat hyttfönster, flera meter över vattenytan.
Ja tänk, det är nu nära tjugo år sedan Estonia sjönk. Och jag har åkt båt flera gånger sedan dess. Men än idag kan jag slås av en viss fasa då jag går omkring i båtar av dessa modeller. Min kära morbror Ingvar blev ju kvar på Estonia, ja det är vad vi har fått acceptera i alla fall. Har aldrig fått hem honom.
Trots att det är så många år sedan den fruktansvärda tragedin inträffade så är minnena så starka ännu. Jag kan än frammana känslan av rädsla och frustration över att inget kunna göra.
Och speciellt tydligt blir det då jag går på bildäck eller då jag vistas i trappuppgångar och vestibuler. Då har jag alla möjliga bilder i mitt huvud, bilder som jag själv har skapat till största delen. Knepigt. Det måste vara en väldig bearbetning för människor som varit med i dramat, att åka båt igen.
Kanske blir det också lite mer tvetydigt för mig då han och jag åkte med just Viking Line en gång då jag var i tonåren. Det jag minns främst från den resan är hur vi går i Taxfree shopen och jag får handla massor med godis. Han frågar om jag tycker om sötlakritspipor vilket jag älskar.....ja men då köper han sådana till mig. Han frågar om jag gillar alla möjliga sorter och helt lyrisk svarar jag ja och han handlar godis till mig. Minns speciellt de där sötlakritsgodisarna i stavar med en lite småsyrlig citron kräm i, med papper runt om varje, sådana köpte vi också.
Ja han var snäll och alltid lika omtänksam och mån om att man skulle trivas och ha det bra. Minnen som är jättemysiga att frammana.
Bättre att tänka på de minnena.
Och vilken ynnest att ha fått ha en sådan morbror. Över huvud taget så kan jag ibland bli så enormt glad och tacksam över släkt och vänner som finns eller har funnits. Jag känner mig så rik. Livet har gett mig så mycket gott. Och minnen kan ju aldrig någon ta ifrån oss. Dofter som finns sedan barndomen till exempel från min mormors kök, de kommer jag alltid att kunna bära med mig. Liksom bilder i huvudet av min mormors händer, knotiga efter allt slit. Ja, bilder av min mammas och pappas händer, händer som är märkta av arbete och säger så mycket om deras liv. Händer är fascinerande och är nog bland det första jag tittar på då jag ser människor. Händer är så personliga.
Ja, nu ska jag inte bli för konstigt lyrisk här. Dags att komma tillbaka till verkligheten. Att använda mina händer och skapa lite middag skulle vara bra.
Önskar dig en fortsatt bra helg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Skriv gärna en kommentar här om du vill.