Vissa dagar behöver man känna sig ledsen för att uppskatta glädjen en annan dag. Eller?
Idag, eller snarare i eftermiddag har jag känt mig sorgsen och vemodig. Vet egentligen inte varför. Dagen började toppenbra då Oscar och Anna var med på Nyhetsmorgon och bakade tårtor, helt underbart. Jag är sååå stolt för honom såklart.
Vill du se så kan du gå in på denna länk.....

http://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/s%C3%A5-bakar-du-en-leonore-prinsesst%C3%A5rta-2653577

Ja den söndagsmorgonen kan man ju inte klaga på.

Sedan har vi tillbringat dagen med vänner. Blev lite trädgårdsplock och mysig gemenskap. 

Men då jag åkte hem dalade humöret och jag kände mig ledsen och vemodig. Ledsen för vänner jag vet inte mår bra. Ledsen då jag längtar efter mor och far. Önskar jag kunde träffa dom oftare. Var ledsen en stund och tog en lugn promenad till sjön där jag satt på bryggan och funderade över livet en stund. Med en hund i knät. Tror hon kände på sig att jag behövde hennes närhet lite extra. 

Tog mig i kragen och åkte ut till vägskyltarna ute vid avtagsvägen till gården och skurade vägskyltarna. Har länge tänkt göra det men inte blivit av. Nu är de rena och fina. Som nya.

Då jag står där och skurar kommer en kille förbi, stannar och vi pratar lite. Visar sig att han minns mig från sin barndom då han var på förskolan här i trakten och jag gjorde praktik där ( för typ trettio år sedan! ). Förstår inte att han minns mig, jag tror att jag bara var där någon vecka. Då jag sa det att det var underligt att han kom ihåg mig då jag var där så kort tid säger han: Ja, men du skilde dig från de andra och hade roliga saker som jag kommer ihåg. 

Då kände jag att , okay, man lämnar små spår här och var i livet. Ibland väldigt små men som ändå kan finnas kvar i människors minne under lång tid.

Då kände jag att okay, jag ska väl vara här nere och verka i Småland. Jag lämnar små spår här och där. Det hade jag väl gjort hemma i Jämtland med, men nu är det som det är.

Bara att gilla läget. I morgon känns det säkert bättre, då jag vaknar till en ny dag. Ny vecka som ännu är ett oskrivet blad. Vad som kommer att stå inom dess ramar vet jag inte ännu. Jag hoppas på en bra vecka. En vecka där jag får fortsätta lämna små fotspår för mina medmänniskor. Och lyssna och finnas. För nog är det en stor del av livet, att kunna lyssna och finnas där för mina medmänniskor.