En kväll i soffan.

Hej vänner.
Måndag kväll, idrottsgalan på tv och jag sitter och njuter av mina hundars sällskap. Nu mår vi alla bra. Jag har dessutom smaskat på ostkrokar, dessa underbart goda gula krokar.
Det är underligt, då jag fick cellgifter var jag fullständigt besatt av just ostkrokar. Efter avslutad behandling kunde jag inte äta dem alls, vilket inte är så underligt. Men nu har jag fått tillbaka längtan efter dessa igen och verkligen njuter.
Ja, nu ska jag inte uttråka dig med mina tankar om ostbågar.

Vad har hänt sedan sist? Ja, dagarna rullar på. Jag jobbar mycket med researching för att hitta rätta kontakterna och medarbetarna till Hjärtats Hus. Det är nog det första jag tänker på då jag vaknar och det sista innan jag lägger igen mina blå.
Och det ena mötet avlöser det andra.
Det mest fascinerande numer tycker jag är att se hur den ena kontakten efter den andra dyker upp när det bäst passar. På något vis är det som att lägga ett pussel. Bit för bit så faller det på plats. Människor som jag mött för flera år sedan dyker upp igen och kan på olika sätt hjälpa oss vidare. Otroligt fascinerande. Men än återstår det många många bitar i vårat pussel. Oerhört många. Det är inget hundra bitars pussel inte, nej det är nog snarare ett tusenbitars pussel.
Och mina tankar snurrar. Ena stunden tvivlar jag på att det kommer att bli verklighet för att i nästa stund tänka att det måste det ju bli.
 Däremellan försöker jag jobba med det jag har ansvar för.

Denna vackra dekoration stod i goda vänners trädgård under nyårshelgen. Vackert eller hur?

Jag sitter och tittar på min älskade Zelma som sover vid min sida. Älskade Zelma. Som jag vet har knölar som växer på hennes bröstkorg. Veterinären gjorde klart för mig att det troligen är tumörer som bör tas bort. Ja, vi var ju dit förra veckan. Jag inbillade mig att det kanske är fettknölar eller körtlar som bråkar. Men så verkar det inte vara.

Första reaktionen var att jag inte vill göra något åt detta. Och jag var tillbaka i min tanke då jag själv satt hos läkaren och fick beskedet om min bröstcancer. Ja, det kanske jag inte ska jämföra. Men det var faktiskt ett slag i ansiktet. Då jag fick behandlingar vet jag att jag funderade hur Zelma tål dessa gifter! Tänk om hon blir sjuk av dem? Tokiga tankar men så var det. Och jag ville inte heller ha några behandlingar vid första tanken efter beskedet. Där ändrade jag mig såklart då jag hade samlat mig och börjat förstå vad som hände. Det är klart att jag måste ta emot den hjälp jag kan få. Det var med mig det.

Så vad gör man nu då?

Ska jag låta dom operera min Zelma?

Vad är bäst och rätt?

Ja, jag slits mellan olika tankar i detta. Jag är av den åsikten att inte bråka för mycket med djur, att inte utsätta dom för lidanden i "onödan". Att absolut inte lägga in mänskliga egoistiska tankar utan se till hundens bästa. 

Om vi opererar så är det en läkeprocess och väntan på besked om godartat eller ej? Ingen garanti för att hon får flera år till för den delen.

Om vi inte opererar vet jag inte hur länge hon får vara med, hur lång tid till hon får må bra. 

Men jag vet att hon trivs och älskar att vara med mig här hemma. I vardagen. I lugnet här hemma. 

Och jag vet att hon är jätterädd hos veterinären, ingen miljö hon vill vara i. En stress som jag inte vill utsätta henne för mer än nödvändigt. 

Men så kluven jag är. Vad är rätt och vad är fel?

Hon är i år tio år, hör illa men för övrigt jättepigg. Full fart. Och nu är hon bra i magen.

Ja, det är inte lätt inte.

Vi får fundera vidare och känna oss för vad som är bäst för Zelma.