Året började väldigt lugnt och stilla. Njöt av friden. Med stor förhoppning om ett bra och spännande nytt år.
Så på tisdagen ( trettondagen) var det reportage i Tranås Tidning, Jönköpings Posten mfl på nätet. Om vår vision om Hjärtats Hus. Då bara small det. Efter ett par timmar ringde en reporter från GT Expressen och ville göra en telefonintervju och så blev det. Den artikeln på nätet kom att delas hur många gånger som helst och gensvaret har varit makalöst.
Siffrorna på antalet läsare på vår blogg steg stadigt liksom facebook gilla. Härligt.
Onsdag morgon. Då ringer Elin från Radio Jönköping och undrar om vi kan göra en intervju i direktsändning om fyrtio minuter. Självklart säger jag. Den chansen vill jag inte missa. Funderar innan vad det är jag vill ha sagt och hur. Men så vet jag att det blir som det blir.
Och så blev det. Fick samtala med henne i jag tror nio minuter under morgonsändningen och har förstått att många hörde det och blev berörda och positivt taggade.
Så under dagen då jag var ute i skogen och arbetade får vi förfrågan från SVT Jönköping om att göra ett reportage. Självklart. Men denna gång jobbar vi för att få till en träff med Stina och Evelina och mig. Och lyckas med det. Kul att göra det tillsammans.
Så torsdag eftermiddag samlas vi på Ryhov och kör vår inspelning. Känns bra så långt. Nu är det bara att vänta på hur det blev. Hur många sekunder det blev av den långa intervjun. Eller kanhända minuter? Ja , vi får se. Hoppas det kommer i början av veckan nu.
Efter det hoppas jag få tag i ännu flera bra kontakter som kan hjälpa oss vidare framåt. Nu måste det hända något också. Till handling.
Efter en tuff resa till huvudstaden så anländer vi hemmet lagom till att nästa gäst står för dörren. Nämligen Egon.
Egon! Vem bestämmer namnen på dessa rasande vindar?
Nu hälldes det upp vatten i hinkar och grytor. Fram med ljus och tändstickor lättåtkomligt ifall... Och så batterier till den gamle radion.
Och Egon kom! Verkligen, med dunder och ökande vrål kom han allt närmare och allt intensivare. Redan vid 23 tiden försvann strömmen och det blev totalt mörker. Ingen snö kvar så natten var svart. Dessutom hade vi ingen teckning på någon mobiltelefon och någon fast telefoni har vi över huvud taget inte alls. Så vi var tämligen off från världen. Totalt isolerade. Men det skrämmer mig inte. Inte så länge inget allvarligt händer så man behöver hjälp. Då kan det bli tokigt. Nej jag känner mig lugn.
Sådana här nätter vill jag helst ligga i sängen och sova, lyssna till vinden som drar i huset och regnet som piskar rutorna. Helst med tända ljus vid min sida. MEN. Ända problemet är att Zelma är dålig igen. Nu har hon återigen fått problem med magen och behöver gå ut stup i ett. Och hon bryr sig ju inte om vilket väder det är. Eller vilken tid på dygnet såklart.
Så varannan timme var det bara att hoppa i kläderna och stövla ut i det totala mörkret med en pannlampa till hjälp för att se var jag sätter fötterna.
Tala om att känna sig liten och underdånig. Tala om att vi är små i sammanhanget. Naturens krafter når vi inte på. Då jag står där nere vid sjön och hör det starka DÅNET från vinden som river längs bergen och sliter i träden omkring mig, det är bara såååå mäktigt. Skrämmande men ändå så fascinerande. Förstår allt som natten går att inte taket på drängstugan nere vid sjön kommer att vara sig likt då morgonen gryr. Och mycket riktigt, då vi går ut i dagsljus ser jag hur takplåten har blåst av från halva taket! Så var det med det.
Men det är ju världsliga ting. Värre är det med Zelma. Är verkligen bekymrad för henne. Vad är det som är fel? Jag ska i alla fall ringa veterinären i morgon och försöka få en tid. Måste undersöka henne även om hon hatar att besöka det stället. Jag har i eftermiddag gjort risavkok som vätska och försöker verkligen pyssla om henne allt jag kan. Zelma, lilla Zelma.
Dagen idag har mest bestått av att åka runt och reka Egons förstörelser. Patrik med motorsåg och jag plocka ris för att vi skulle kunna ta oss fram de vägar vi ville. Vissa skogspartier har fått stora skador och landskapet förändras än en gång. Medans andra ställen står sig lika. Ja, naturen är verkligen stark och mäktig.
Någonstans här under alla ikullblåsta träd finns en väg!
Ikväll kom strömmen tillbaka, efter att ha varit frånvarande i nitton timmar. Så nu är jag tillbaka i verkligheten med dator, telefon och annan lyx.
Och i morgon är det måndag. Ny vecka med nya möjligheter. Var rädd om dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Skriv gärna en kommentar här om du vill.