Empati, ett ord att lära och leva av.

Nu måste jag skriva av mig lite. Trots att jag har annat att göra. Men känner att jag vill dela mina tankar med dig.
Härom kvällen såg jag på kunskapskanalen och det var ett program med rubriken "Döden på schemat" som tog tag i mig. Och fast klockan var mycket så kunde jag inte sluta titta på det.
Det var från The Harley School i Rochester, som erbjuder en kurs till samtliga avgångselever. De har så gjort i många år och det är väldigt många som tar den här kursen. Många i tron att det är ännu ett ämne att klara av, ett i mängden, en kurs som alla andra. Men så är inte fallet.
Det var oerhört intressant att se hur dessa elever fick verkligen tänka till och förstå vad livet handlar om. Att våga vara ledsen och att våga känna hopp och ta vara på den tid vi har. Att få ta del av palliativ vård, verkligen vara med in i det sista av jordelivet. Det var sååå starkt.

Jag kan bara gå till mig själv. Jag kanske har berättat om detta tidigare. Men i tonåren fick jag chansen att arbeta på ett ålderdomshem. På hemmet låg en kvinna som var väldigt dålig. Hon kunde inte tala , inte röra sig själv utan det krävdes av personalen total omsorg, Vi hade vändschema för att hon inte skulle få liggsår. Personal informerade mig om hennes läge, att jag inte skulle vänta mig att få svar då hon aldrig säger något. Och gumman var så liten, så liten , där i sin säng.
Under denna sommar var jag hos henne många gånger, hjälpte henne med mat osv. Jag är ju som jag är. Har svårt att sitta tyst för långa stunder. Så jag babblade väl på som vanligt antar jag. Med tanken att jag inte kommer att få någon respons. Det hade de ju talat om för mig.

MEN. I slutet av sommaren då jag än en gång skulle ge henne mat, jag var ensam inne hos henne och fick lyfta upp henne i hennes säng så gott jag kunde. Hon var som sagt inte stor och tung, men det är inte lätt att lyfta en liten kropp själv i alla fall. Jag gjorde vad jag kunde och jag pratade på.
Som jag minns det nu så sa jag :
- Åh jag får inte upp dig bättre än så här. Tror du att du kan äta så här?

Då jag mötte hennes blick såg jag hur en tår rullade nerför hennes kind och hon svarade mig med svag röst:
- Det går nog.

Denna upplevelse har jag fått förmånen att bära med mig resten av livet. Jag kan än i dag se hennes lilla kropp, hennes tår på kinden och höra hennes röst. Hon kämpade verkligen för att säga att det nog skulle gå bra.

Det är detta jag menar med empati och förståelse. Åh vad jag önskar att alla ungdomar finge uppleva denna känsla till närhet och förståelse för en medmänniska. 

Döden behöver inte alltid vara otäck. Genom att förstå den bättre tror jag att vi skulle förstå livet bättre.

Tänk om vi inom svensk vård kunde ha en mer öppen miljö för att låta ungdomar komma in i verksamheten och delta på olika sätt. Jag vill faktiskt tro att vårat samhälle skulle kunna se annorlunda ut då. Empati är ett viktigt ord och innebörden och förståelsen av empati är ett viktigt redskap vi behöver för att kunna fungera i samhället.

Jag vill därför tipsa dig om att se detta program. Du hittar det på svt play, kunskapskanalen, programmet heter alltså,  "Döden på schemat" Det sändes 17 mars 2015.

Se det.
Och låt dig bli berörd. Vi lär av att bli berörda.

Häromdagen då jag satt vid sjökanten njöt jag av ljudet  från isen som i krossade kristaller och miljoner bitar trycktes mot isen mot viken av vinden som slet och gjorde sitt . Ett fascinerande skådespel. 

Önskar dig allt gott.