Har förstått att somliga undrar om jag hittat skedarna?

Svaret är Nej! Inga försvunna skedar i sikte. Jag förstår inte var de tagit vägen, får bara glatt konstatera att jag nog är dags att skrivas in på hemmet. Eller vad ska jag tro?...

Ja, ja , livet går vidare i alla fall. Igår fyllde min käre far 79 år. Ringde honom på morgonen och önskar så att jag kunnat titta in på en fika under dagen men det är ju omöjligt med åttio mil mellan oss. Får nöja mig med att höra hans röst.
 Idag är det lördag, solen lyser och dammråttorna syns extra bra. Det är lite typiskt den här tiden på året , eller hur? Att man på något vis lägger märke till smutsiga fönster och kolossala dammråttor helt plötsligt. För inte är det väl så att de är lika tydliga under sommaren, eller? Kanske man vänjer sig, jag vet inte.  Men det är klart att med fyra hundar i huset så är det inte konstigt om det cirkulerar dammråttor också.
Nu är de i alla fall väck för en stund. Jag har städat av huset och bakat flarn till desserten i kväll. Vi ska ha gäster ikväll igen och även i morgon till middagen. Ett evigt firande av maken. Kul är det i alla fall.
 Jag ska ge mig ut i trädgården om en stund. Kliar i fingrarna att få komma igång i rabatter och land. Planerar att göra ett par små planteringar i pallkragar. Och så har jag ju min drivbänk som jag gjorde i höstas, den ska invigas framöver. Jag byggde en sarg inuti nu i veckan så att botten kommer längre upp i drivbänken, annars går det åt jord för en förmögenhet.
 Vad händer annars? Ja, då det gäller visionen och arbetet om Hjärtats Hus har det väl inte hänt så mycket den här veckan. Förra lördagen var vi inbjudna till en patientförening för att berätta och gensvaret var helt fantastiskt. Jag var helt rörd och tagen efteråt.
  Det var flera personer i samlingen där som gärna vill vara med och arbeta vidare med visionen så lite mailande och telefonsamtal har det varit i veckan.
Känns så skönt att förstå att vi är på rätt väg i alla fall. När vi når målet, det har jag ingen aning om i dagsläget.

Ofta möter jag människor som kämpar på med sin oro att bli sjuka igen. Att cancern skall slå till igen. Det finns en kurs inom landstinget som har just namnet "Att lära sig leva med cancer". Det är en väldigt träffande mening för det ligger väldigt mycket i det. Då man har klarat av behandlingar och försöker se framåt så gäller det att lära sig leva med rädslan, livet igenom, dag för dag, år efter år.

Egentligen gäller det ju anhöriga som har mist nära också. Att lära sig leva med den rädslan och sorgen, saknaden, det är en tuff utmaning för många. En livslång kamp.

Åh, vad jag längtar till att få slå upp dörren till Hjärtats Hus och göra personliga möten med människor.

Då det gäller mig och rädslan.Jag är likadan. Jag är inte egentligen rädd att dö, men jag är rädd för hur det skulle slå mot mig och mina nära, på vilket sätt jag skulle behöva lida det sista. Och framför allt att inte få vara med och följa mina barn och vänner vidare här på jorden. Det kan jag ha mardrömmar om och vakna av djupa mörka tankar. För värst är det helt klart under natten. Det är då jag bearbetar mina möten och situationer jag hamnar i. Tanken att hjälpa andra sätter såklart igång min hjärnverksamhet också.

Härom dagen då jag plockade i min garderob, fann jag lådan med min peruk i. Jag har inte kunnat med att göra mig av med den! Är väl något psykiskt, om jag gör mig av med den kanske jag får cancern tillbaka?! Så dumt, jag vet. Men den ligger bra där i lådan.

Här är en bild på peruken som jag prydde mitt kala huvud med under mina behandlingar. 

Mest förunderligt är det att se hur det ena leder till det andra. Hur den ena erfarenheten blir till något konkret längre fram i livet. Hur en kurs kan ge nytta flera år senare. Hur min bok kan få vara till hjälp och ge tröst och stöd än i dag. Hur min bok leder till att jag idag har stor nytta och än större tyngd av mina bilder i bildspel än tidigare. Nu har jag en vision och en dröm om en konkret förändring för många människor. 

Jag sa faktiskt det på mötet förra lördagen, alla dessa erfarenheter och upplevelser har gett mig så mycket. Så många kontakter och också vänner som jag inte hade fått annars. Ja, erfarenheter som jag faktiskt inte vill vara utan. Även om jag såklart önskar att cancern aldrig hade funnits. 

Så går mina tankar denna dag, en helt vanlig lördag i mars månad. 

Men nu från tanke till handling. Nu måste jag greja vidare så vi har något att äta också ikväll, inte bara havreflarn.

Önskar dig en riktigt skön helg. Var rädd om dig.