Min önskan för kvällens program är att de verkligen lyckas visa på vilka framsteg som sker inom forskningen och då även för patienter. Att det verkligen går framåt. Det är så lätt att se nattsvart i allt då vi ideligen hör om människor som blivit drabbad av denna sjukdom. Så många ledsamheter.
Jag såg på tv 4 nyhetsmorgon nu härom dagen, då var en man som jag tror heter Kim med. Han hade drabbats av cancer och läkarna hade inte mera att göra för honom, det var kört. Men så fick han en annan läkare och han visste om nyframtagna mediciner som ännu inte hade använts på människor. Så Kim fick delta i en studie och ta del av denna behandling. Och den har hittills gett väldigt bra resultat. Han var så oerhört tacksam att nu kunna följa med sina barn ut och leka igen, efter att ha varit liggande i soffan och oförmögen att överhuvud taget kunna delta i barnens aktiviteter.
Att just kunna göra det vardagliga, enkla, viktiga. Att få en tid till tillsammans med sin familj. Det är väl fantastiskt så säg.
Det är det som forskningen kan göra. Skillnad för föräldern som har barn som den vill vara tillsammans med vidare. Skillnad för barnet som vill växa upp och få vara med om sådant vi andra tycker är självklart. Skillnad för dem som man förr bara sa att vi kan inget göra.
Skillnad för många.
Dock tyvärr inte för alla. Tyvärr. Senast denna dag nåddes vi av nyheten att David Bowie har dött i sviterna av cancer också. Men tänk att han hann både fylla år och släppa den alldeles färska skivan så sent som i fredags. Nu har världen förlorat ännu en person som har lämnat många fotavtryck efter sig, många bestående minnen och i hans fall, musik och mycket annat.
Jag har just läst ännu ett kapitel från en god väns berättelse där hon förlorar sin livskamrat i sviterna av denna hemska sjukdom. Och det är med tårar både på kind och i själ som jag måste ta in att det inte alltid går bra. Jag vet ju att det ser ut så för många, men det gör alltid lika ont att försöka förstå. Vi har så oerhört mycket kvar att göra, att lösa, att förstå, för att kunna hjälpa ännu flera familjer att förbli hela. För att få fler barn att få behålla sina föräldrar och vise versa.
Jag beundrar min vän som orkar dela med sig av sin historia. Hon beskriver det i så levande ord, så starkt. Och jag är helt övertygad om att hennes blivande bok kommer att vara till stöd och hjälp för många i framtiden.
I dag invigdes den nya strålningsenheten här i Jönköping. De nya stora strålningskanonerna som än bättre ska kunna sikta rätt och hjälpa till där det behövs. En stor satsning för vår region och det kommer att bli väldigt mycket bättre. Det hoppas jag verkligen. Fina lokaler och som jag förstår så kan de hjälpa många personer varje dag, fler än tidigare. Och säkert bättre träffsäkerhet med nya maskiner.
Så här kommer det att se ut på nya strålningsenheten i Jönköping.
Ja, nog behövs det satsningar alltid. Och nu hoppas jag och är säker på att kvällens satsning med galan kommer att ge mera resurser så vi tar oss vidare framåt.
Och vi som arbetar med visionen om ett Hjärtats Hus här i Jönköpings region kämpar också på. Vi har inte gett upp. Även om man kan tro det då tiden går och det syns inget synligt resultat. I drygt två år har jag nu kämpat för detta. Att få en mötesplats för cancersjuka och deras anhöriga o vänner.
Ja, Hjärtats Hus ja! Då jag skrev några rader på vår facebook sida härom dagen så nåddes den texten av över två tusen människor! Tyder inte det på att intresse och behov finns så vet inte jag?
Nu ska jag ta mina fyrfota vänner ut på promenad i mörkret. Snön gör att det lyser upp lite på vår väg och kanske visar oss också månen lite väg.
Önskar dig en trevlig kväll och önskar att vi ska fortsätta kämpa på tillsammans.
Tillsammans kan vi göra så mycket. Det vi tycker känns som lite för en själv kan bli så mycket för många. Kom i håg det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Skriv gärna en kommentar här om du vill.