Translate

söndag 29 mars 2020

Sista söndagen i mars 2020

Solen lyser, himlen är blå. Vad det är skönt att leva då........... Så går en barnvisa som ofta sjungs. Här hemma stämmer det idag, solen lyser och himlen är blå. Ändå är det inte som vanligt.

Vi, och då menar jag hela världens befolkning, har kommit till ett läge där det tar nya stategiska steg varje dag, ja varje timme. Våra beslutsfattare och experter och många andra jobbar på högtryck för att finna lösningar och bromsa hemskheterna som ingen av oss kan missa att förstå. För att inte tala om vården som sliter dygnet runt för att rädda liv.

Idag vaknade jag upp till att det är sommartid. Det höll på att gå mig förbi. Det försvann liksom i allt flöde av information som väller över oss. Och det kändes inte som det brukar göra då vi ställt om klockan idag. Det kändes oroligt.

    Vad är det som händer? Var är världen på väg? Ja, många är vi som ställer oss den frågan. Inte kunde väl du och jag ana att det skulle se ut så här i Sverige idag, då vi först hörde talas om Coronas framfart i Kina. Eller, kunde du?

Jag har legat däckad med hosta och andra influensasymtom, hållt mig hemma nu i tre veckor. Vi kan kalla det för karantän, frivillig sådan, då jag inte har några bevis på att det skulle vara corona. Första veckan satt jag i soffan nattetid för att få någon slags sömn. Dagarna sov jag sittande för att ta igen det jag inte fick på natten. Ja, det är väl världsligt. Men jag har aldrig varit så trött vid tidigare influenser eller så. Men jag fixar det. Hostan ger sig till känna allt mer sällan nu, om än kraftig.

Då det uppenbarade sig att vi inte skulle kunna fortsätta hålla våra Hjärtats hus öppna för en tid, pga risken för spridning bland våra besökare, fick vi så bestämma att stänga ner alltihopa. I princip från en dag till en annan. Det gick åt mycket arbete att styra av allt, att få ut information till så många som möjligt, att ge återbud till inplanerade aktiviteter osv. Men numer kan man ju göra mycket hemifrån då vi lever så digitaliserat. Så detta kunde jag ju göra hemifrån, även om jag var sjuk. Och såklart har jag goda medarbetare, volontärer och andra krafter som har hjälpt till.
Då vi snart insåg att det kommer att bli väldigt tomt för många av våra besökare att inte få träffas föddes tanken på att vi måste göra något av det. En volontär kom med förslaget att de kan ut och gå i vårvädret så länge det går. Håller vi bara distans till varandra så är det ju okej att vara ute. Sagt och gjort, min goa vän Kristina ordnader bild för detta som vi började sprida ut och bjuda in till.


Fler volontärer på de andra orterna  hängde också på så tack vare dom kan vi nu bjuda in alla våra besökare och andra att komma med ut för att möta våren. Vill du se tider och platser så finner du mer information på Hjärtats hus.se

Vi skall ju alla hjälpas åt att skydda våra äldre, det är ju ett budskap som vi får höra dagligen. Och det vill vi såklart göra. På allra bästa sätt. Ett sätt kan då vara att försöka bryta ensamheten på de sätt som är möjliga. Det var där iden föddes med att öppna upp telefonen. Sagt och gjort. Vi gör ett Hjärtats hus på tråden. Två eftermiddagar i veckan sitter jag i telefonen vid samma tid och alla som vill får ringa in samtidigt. 
Vi testade första gången i torsdags. Spännande , då vi inte visste om någon alls skulle ringa. Men vi var totalt tio deltagare och hade ett gott samtal. Där vi kunde ge varandra lite energi, dela tankar och inspirera till saker att göra där i vår ensamhet. Kändes väldigt bra. 
Mer information om detta ser du på bilden nedan, men också på vår hemsida
Hjärtats hus.se



Ja, det var angående det jobbet ja. Men vi har ju eget företag också. Vi har ju skogsmaskinerna med våra anställda som vi värnar om och känner stort ansvar för. Det går åt mycket energi till dessa funderingar kan jag säga, hur skall vi göra nu? Vad skall vi göra nu? Hur ser det ut om en vecka? Hur ser det ut om en månad? Om ett år? Vad är logiskt och mindre troligt? Det mest frustrerande i dagsläget är nog just det , att inte ha något tidsperspektiv på detta. Att inte veta hur länge det kommer att hålla på eller hur utvecklingen framåt ser ut. Tuffa tankar. Dystert. Nu gäller det att hålla modet uppe och försöka se det positiva i allt.


Ponsse fyller femtio år i år. Det firar dom med en världstour och planen var att vi skulle vara med dem i Värnamo. Inställt! Ja, såklart fick de ställa in allt också. Tvärstopp. De hade bokat 150 portioner mat inför dagen, det gav de till Värnamo medborgare istället för att slänga. Kyrkan och kommunens omsorg mfl fick hjälpa till att dela ut dessa portioner så de kom till glädje. Bra Ponsse. Föredömligt som vanligt.
Kanske skall lägga till för dig som inte känner till Ponsse, de tillverkar skogsmaskiner och vi har varit kund hos dom sedan många många år tillbaka. På bilden syns en Ponsse Elk. En skotare.

Ja, solen lyser och himlen är fortfarande blå.....

Att detta virus med namnet Covid19 kan få så stora konsekvenser, kunde i alla fall inte jag ana. Att branscher, butiker, företag från en dag till en annan skulle tvingas stänga ner. Total kollaps. 
Vår älskade Oscar kämpar på. Han och Anna, kollegan, öppnade ju upp sitt fjärde ställe i Stockholm i oktober förra året. Haga Schweizeri. Som de har jobbat, ja så är det ju att driva företag. Inget kommer av sig självt utan det kräver sin man och kvinna. De har fått bra gensvar i branschen, många trogna kunder och det såg så bra ut. Tills detta kom! Den oron är tuff att leva med. Vi vet att de är envisa, de ger sig inte förrän det verkligen inte går längre. Men det är klart att det får ekonomiska konsekvenser som är svåra att förstå nu. Men jag måste säga att jag är så imponerad av deras engagemang och driv, deras ständiga positiva uppmaningar till kunder, deras påhittiga filmer och bilder för att synas, för att överleva, för att bjuda in fler kunder. Senast i går syntes den traditionella påskharen springa runt i Stockholm igen, självklart. Varför skulle inte han synas? Det är ju jättebra att vi får något igenkännande, något att skratta åt. De åker runt i staden och levererar bröd och godsaker hem till kunderna. Allt för att överleva och slippa sätta företaget i konkurs. 

Så är det såklart så att det är oroligt i mitt mamma hjärta, över mina barn och deras familjer. Oron att någon skall bli sjuk. 
Ja, tankarna är oändligt många idag och lär så vara för lång tid framåt. Men vi får försöka ta en stund i sänder, en dag i taget och njuta av solen som lyser och  himlen som är blå.

Usch, så trist detta inlägg blev. Så deprimerande. Så negativt. Hur skall jag avsluta för att få dig att le lite i alla fall? 

Jo, det får bli med en bild på en liten kattunge. Hon heter Lovis. Hon är nu några veckor gammal och hon skall snart flytta hem till mig. Ja, det blir så. Jag saknar mina älskade hundar så gräsligt men orkar inte med att bjuda in en hund i mitt liv nu. Men en katt, som kan hålla mig sällskap om natten såväl som ute på gården, det längtar jag till Det ser jag fram emot.


Min chef gav oss ett tips härom dagen då vi skypade på jobbet. Att ta en stund var dag till att ringa någon som du kanske inte vanligtvis ringer till. Att vi tänker på varandra och värnar om varandra. Och ett litet samtal kan göra skillnad, stor skillnad. 
Då kanske det blir lättare att se att uppleva att solen lyser och himlen är blå, kanske blir det också lite skönare att leva då?

Var rädd om dig.


   

1 kommentar:

  1. Härliga o fina Maggie! Tråkigt att du legat hemma däckad men det är nog tusen tals människor som varit o är det ännu! Det är alltid så intressesant att läsa dina ord som ger kunskap. Längtar så till att detta elände försvinner från vår jord! Jag har klarat mig än så länge om än lite sviter med lungan fortfarande men jag kämpar på ändå. Hoppas vi får ses snart igen på härliga Hjärtats Hus som hjälpt mig att skapa positiva tankar efter min jobbiga cancer sjukdom. Styrke Kramar till dig o alla jag känner från Hjärtats Hus! <3 Rose-Marie

    SvaraRadera

Skriv gärna en kommentar här om du vill.