Helt plötsligt är det juli 2020!

Hur är det möjligt? Var tog tiden från mars tills idag vägen? Ja, inte vet då jag. Alla dessa dagar, var blev de av.....
Ja, lite är det faktiskt så att jag mitt i allt glömde bort min kära blogg. Jo, det är sant. I denna underliga vår och sommar så försvann lite av glädjen att dela med mig av roliga och viktiga ting. Knepigt. Var faktiskt en person som min man träffade som påminde mig om att det var länge sedan jag skrev, hon följer visst mina rader här.... Så nu gör jag ett försök att hitta tillbaka.
    Ja, jag nämnde nyss att jag tappade lite av glädjen att vilja dela med mig. Och det stämmer. Såklart har det hänt många roliga saker senaste tiden också, men det har också varit oerhört tröttande med allt corona - snack och allt vad det fört med sig. Jag har försökt fokusera på att hålla facebook och hemsidan vid liv för Hjärtats hus del, jag har talat in min bok och delat med mig av, haft många samtal från medmänniskor som lider i det tysta. Som lever isolerade och ensamma, då vi skall hålla distans till varandra och vara rädda om våra sjuttio plusare.... Ja, en minst sagt sugande och frustrerande tid.
Ändå har ju jag det så bra. Jag har min familj, jag bor så jag kan gå ut precis när jag vill. Men det känns som jag lever i en bubbla som jag väntar på skall spricka snart och allt skall bli något sånär normalt igen. När kan jag få åka hem till mor och far igen och krama om dom???
 Måntro om det blir det gamla vanliga igen? Njae, jag tvivlar på det ibland. Och kanske är det bra. Kanske var det inte bra så som vi levde innan, mänsligheten körde på i ett rasande tempo, jagande på framtid och upplevelser, på att synas och utöka. Att hela tiden växla upp till nästa växel, och nästa, och nästa..... Kanske var det bra med en broms som fick hela världen att stanna upp och tänka till hur vi har det egentligen. Vad är meningen med livet? Vad är meningen med att jag finns här, just nu?
Ja, tro nu inte att jag gillar corona. Absolut inte.
Men ibland känner jag att jag måste försöka se något positivt med hemska saker som händer. Det måste väl kunna komma något bra utifrån detta elände, eller hur?
Och visst har vi redan sett effekter som vi kan ha stor nytta av i framtiden. Hur vi tex har fått lära oss digitala lösningar, som kan hjälpa oss att till viss del få  umgås med våra medmänniskor, om än i en inte så speciellt social tillvaro. Hur det går att köra möten och konferenser digitalt, vilket sparar både resurser och miljö mm. Jättebra. Men du skall veta att det också kan vara oerhört frustrerande att sitta uppkopplad med flera personer som försöker föra en dialaog via dataskärmen, där den ena "slängs ut", medans någon inte kommer in, och ytterligare någon kommer in sent och samtidigt har du någon uppkopplad via telefon som inte har tillgång till dator..... En ganska stressande miljö och tröttande om än lärorik.
Men nog är det gott att ses öga mot öga då man skall diskutera saker och ting. Hoppas den möjligheten återkommer snart.

Jag måste dock erkänna att jag fortfarande är oerhört trött efter min influensa i våras. Känns som jag går i en bubbla, kan somna i sittande ställning i princip efter att ha klivit ur sängen. Jag borde nog bege mig till vårdcentralen för lite check men har inte kommit mig för.
Ja, ja ,det rer sig. Ingen fara med mig.

Nu skall jag dela med mig av lite bilder tänkte jag.Vi börjar med våra kära husdjur.

I februari hämtade vi en ny liten familjemedlem. En katt som vi trodde var en tjej visade sig vara en Mio. En helsvart mer eller mindre jaktmaskin som redan efter ett par månaders ålder kom in med första fångsten , en mus. Som bilden visar så har Mio gott sällskap av vår Zita, ja de trivs bra ihop.

Eftersom de trivs bra ihop så stängde jag in katten en stund i hundgården för att se hur de reagerade. Mio gick runt och kikade, lade sig att sova en sväng hos Zita. Numer klättrar han in själv till henne då han vill ha sällskap! Hund och katt trivs så gott ihop, i alla fall här.







Apropå att klättra. Och vara kompis. Mio tror han är odödlig. Totalt orädd för höjder, djur osv. Här tar han sig en titt på kossorna. Ström i tråden, ja vadå då!

Sommaren 2020 har för min del gett oss väldigt mycket blommor. Tror aldrig jag sett clematisen blomma som detta år. Värmen gjorde susen. Men så kom regnet och sköljde varenda blomma bort. Hoppas på en andra omgång nu.... bara att vänta och se.

Lilleman då? Jo, han växer minsann. Vi följdes åt en dag förra veckan, Ebba, Frank och jag, till Oberga för att plocka jordgubbar. Det var den veckan då sommaren slog tvärnit och gick över till blöt höst. Jag blev blöt vad jag än företog mig. Stängsla, klippa gräs eller som här , plocka jordgubbar. Allt slutade i total genomvåta kläder. Suck. Ja ja, regnet behövdes, men nu efter att vi fått ca 130 mm på ett par veckor känns det som det räcker för ett tag.
Jordgubbarna var i alla fall supergoda. Och det blev både saft, sylt och en härlig jordgubbstårta.

Uj uj, vad jag har klagat nu då! Då jag läser igenom så jag inte stavat tokigt, så ser jag, är ju mest elände och tandagnisslan. Men får bli så idag.

Alla dagar är inte i topp. Men morgondagen kan bli jättebra. Det vet jag inte ännu. Spännande att se. Jag har semester några veckor till och har flera projekt att sätta händerna i, så det blir säkert bra.
Det regnar lite lätt ute, ser jag. Funderar om jag skall ta mitt spö och se om jag kan få mig en abborre måntro. Det är så avkopplande att fiska. På med mina favoritplagg, sydväst och stövlar. Det är grejer det.
Önskar dig en fin kväll och fortsatt fin sommar så ses vi här en annan dag.