Stipendium

I år är det val. Det kommer vi att få höra om mycket anar jag. Idag drog det igång med svt direktsändning på förmiddagen då de hade reportrar utsända utanför olika sjukhus i vårat avlånga land. Jag satt och tittade på det via nätet nu ikväll. Det diskuterades mycket om landstingens vara eller icke vara, vem som ska ta ansvar, hur vi ska få en bättre vård, hur olika vården ser ut i vårat land. osv osv. Men en röd tråd som gick genom allt känns som att vi måste få till bättre rutiner så vi kommer från dessa väntetider från besked till behandling. Inom cancervården, men jag antar att det kan se likadant ut i andra områden.
De intervjuade en kvinna som har tre barn under åtta år. Hon fick beskedet i somras om en aggresiv form av cancer men fick beskedet att det inte fanns tid förrän om ett hundra dagar att få komma till operation. Ja du läste rätt. ett hundra dagar!!!!
Ett hundra dagar av psykiskt förtryck, av förnedrande ovisshet, ett tillstånd som somliga beskriver som värre än att gå genom själva behandlingen. Som en kvinna sa, Inte blir man friskare av att vänta också. Då ska vi behandlas för det också.....
Den här kvinnan lyckades bråka och kämpa sig till en tidigare operation. Men hon kände då dåligt samvete för att ha trängt sig före i kön, kanhända var det andra före som var i samma skriande behov av operation men som inte orkade bråka?! Men hon gjorde det som hon sa, för sina barn. Vilket jag förstår till fullo.

En man hävdade att landstingen inte behöver mera pengar, att pengarna finns men att det handlar om att använda resurserna bättre. Att använda operationssalar bättre, att hålla öppet dygnet runt. Sjuka är ju sjuka även julafton så då borde ju även sjukhusen ha öppet då och kunna ge vård. Han sa att i mitten av sextiotalet var det  ca 5500 läkare (låter väldigt lite, måste ha hört fel) , idag är den siffran 40 000. MEN att dagens läkare använder 1/3 av sin tid till det de är utbildade för. Vad gör de då resten av tiden? Administration?
Ja inte vet jag. Och inte löser jag det heller. Men nog är det underligt hur det ser ut i Sverige idag.
En man som blev intervjuad sa att vården är bättre i Littauen än här. Och jag  har hört det från flera.

På fredag ska jag till Linköping igen. Nästa träff för patientrådet i RCC sydöst. Hoppas på en givande dag. Jag har fått frågan att berätta om min bok och en ide som jag har så jag får en halvtimme på mig. Har laddat med att göra ett litet bildspel som jag ska ta och prata till. Hoppas jag får fram min mening och min tanke. Det handlar i allra högsta grad om flera av dessa frågeställningar som debatteras nu i media. Om väntetider och hur olika vården ser ut i landet.
Ja, jag kan inte göra om världen, eller ens Sverige. Men jag kan så ett frö och vara med och påverka.

Så som trädet här på bilden skulle jag vilja säga att jag kan känna mig ibland. Lite risig och vilsen och inte i bästa skicket. Rätt körd faktiskt somliga dagar.

För att få spåna vidare i min ide som numer upptar en stor del av min tankeverksamhet så har jag sökt ett stipendium. Jag skulle vilja få pengar för att åka till ett land och studera detta på plats. Jag försöker att inte ha för stora förhoppningar och förväntningar. Försöker tänka att är det meningen att jag ska åka och studera detta så får jag stipendiet, annars var det väl inte meningen! Så håll tummarna för mig vänner.

Idag fick jag förresten ett brev från en kvinna som läst min bok. Så gott då man får uppmuntran och förstå att man har kunnat göra något gott för en medmänniska. Hon hade läst min bok flera gånger och kände igen sig så väl i min berättelse om resan med cancern.
Hon frågade också om jag har skrivit om hur jag har haft och har det efter att jag gått igenom behandlingarna. Alltså en fortsättning. Underligt. Jag har fått frågan från flera senaste tiden. Och har väl tänkt tanken några gånger att jag kanske skulle göra det. För det är ju just detta jag känner mig så frustrerad över, att man är så utlämnad då man klipps av från vården efter att vara färdigbehandlad. Alla som har gått denna resa vet vad jag talar om. Att vi inte är klara bara för att vi har tagit oss igenom den planerade behandlingen. Då vi kommer ut så ska vi ju förstå vad vi gått igenom, lappa ihop vår själ och förväntas vara lika starka som vi var innan världen rasade. Vi behöver stöd och medmänsklig värme. Vi behöver bli sedda och hörda för att hjälpa varandra. För att orka resa oss och bli starka igen. Det är viktigt för att hela samhället ska hålla i framtiden. Ju mer vanlig cancer eller andra sjukdomar blir i vårat samhälle, desto mera har vi att vinna på att ta hand om varandra. Stöd och mänsklig support.

Nu blev det verkligen mycket tung läsning här på min sida idag. Blir ibland ett forum för mig att skriva av mig på. Hoppas du inte tröttnar på mig.
Det finns ju ett ordspråk som säger: Det hjärtat är fyllt av det talar munnen.
Så är det nog för mig nu. Försöker tänka mig för så att jag inte tröttar ut min familj totalt bara.