En stund i sänder

 Hej vänner.

Nu äntligen sitter jag här, med datorn i mitt knä och har känslan att jag vill skriva några rader. Har inte haft lust till det på länge vilket beror på flera saker. Det har varit mycket kring arbete och den eländiga pandemin som påverkar oss alla på så många sätt. Men nu är jag taggad efter att ha haft en fin helg med mycket spännande innehåll.

Jag hade barnbarnmys igår. Min älskade lilla fyraåring som höll mig sällskap hela dagen. Förutom legobygge och annan lek så roade vi oss med att göra ny musli (den är populär min hemgjorda musli, av honom liksom andra barn) så burken blev proppfull. Så bakade vi bullar. Såklart gjorde han alldeles egna som han så fint ringlade runt sitt pekfinger. Inte första gången han bakar bullar inte, det märks att han får vara med i köket. Han fick dessutom den geniala iden att tvätta mina köksluckor, vitrinskåpet över diskbänken. Med en liten trasa putsade han glasrutorna och var så stolt. Att de kanske inte direkt blev renare, det får man förbise, det viktigaste är inte alltid resultatet. Det är viljan att hjälpa till som är värdefull. 

En fingerfärdig kille.....

....gör så fina o goa bullar. Hoppas han fått bjuda sin familj idag.

Efter gräddning och disk tog vi en picknick tillsammans ut i det fina vädret. Underbar dag. Och tänk att få njuta av ljummen nybakt bulle och varm choklad, bättre kan man väl inte ha.

Mys mys

Jag försökte fånga Nisse på bild men det var ju inte enkelt att få en lycklig hund i farten.

Hur har vi det annars i dessa tider då? Ja, 2021 blev ännu ett omtumlande år då det gäller pandemin. Och nog hade jag en stor förväntan att 2022 skulle bli bättre. Men men inte känns det då så nu inte. Jag vet inte vad man skall tro egentligen. När tar det slut? Tar det slut på detta virus? Blir det som det var innan? Eller hur blir det nya normala som det pratas om?

Ja, jag har inga svar. Vet bara att jag jobbade hårt under hösten förra året för att få igång våra mötesplatser på Hjärtats hus igen. Så hårt så att jag veckan före jul nästan började bli rädd för mig själv. Du vet då man säger saker man inte minns man sagt, skrev en sak men tänkte en annan, gjorde saker jag inte kom ihåg att jag gjort osv. Sov urdåligt på nätterna då hjärnan jobbade på högvarv för att finna lösningar på saker som egentligen inte låg i mina händer att lösa, definitivt inte under nattens timmar. Att man aldrig lär sig....

Sista jobbdagen före jul tog jag på väg hem från jobbet tredje dosen av vaccinet. Och kvällen före jul blev jag sjuk. Hosta osv som höll i sig i tre veckor. Så den ledigheten blev verkligen hemma och lugn, isolerad och tråkig. Det var inte covid, i alla fall inte enligt snabbtester som jag köpte på apoteket och gjorde hemma. Om nu dom stämmer!!! Jag ville ju inte belasta vården med prov så därför tog jag dessa snabbtester istället. Men har i efterhand hört att de inte är så tillförlitliga! Suck, vad stämmer och inte? 

Det är väl det klurigaste med allt detta. Vad stämmer och vad stämmer inte? Vem har rätt och vem har fel svar? Vad var rätt och vad var inte rätt att göra under denna tid av pandemi? 

Ja, den som lever får kanske svar i framtiden. 

Jag har efter denna ledighet i alla fall landat och vilat upp mig. Och efter att nu återigen fått inse att vi inte kan öppna våra mötesplatser för fysiska träffar inomhus får jag göra så gott jag kan i detta. Att få kontakt med besökare och volontärer, att få jobba vidare för att nå fler patientföreningar som kan vilja samverka med oss på Hjärtats hus, ja det finns saker att ta tag i. 

Kanske skulle jag här lägga till en kort förklaring vad som hänt under 2021 som får stor betydelse för Hjärtats hus i framtiden. Vi har ju tills förra sommaren i första hand vänt oss till den som har eller har haft cancer, till närstående och vän. Men då projektet avslutades och vi blev en fast del av Region Jkp läns verksamhet kände vi att tiden var mogen för att bjuda in andra långtidssjuka. Alltså vill vi nu nå andra patientföreningar och medborgare med tex kroniska sjukdomar, handikapp av olika slag osv. Vi är helt övertygade om att vi tillsammans kan stötta varandra och ge varandra kraft och mod att göra livet ännu bättre. Vi har så mycket erfarenhet att ge till varandra. 

Jag längtar efter att höra skratten från besökare som delar gemenskapen i rummen, från sorlet av röster som pratar om allt mellan himmel och jord. Jag längtar efter personliga möten vid dörren där vi kan räcka ut en hjälpande hand. Jag längtar efter att få se människor glada igen. 

Dit skall vi igen. Vill du vara med?

Så nu vill det till att ta en dag i taget. En stund i sänder. En sak i taget. Att se till varandra och vara rädda om varandra. 

God fortsättning på det ganska nya året vill jag önska dig som läser detta.