Slut på påsken

Så är påsken över för denna gång. Summan av helgen är att den var jättetrevlig med varierande uppslag. Gott att få träffa barnen och gänget, att få umgås med goa vänner, att ha det varmt o gott och om jag så önskar så kan jag ha det dragit runt näsan utomhus. Men jag behöver inte frysa för den delen. Har hur mycket kläder som helst att ta på mig,
Behöver heller inte hungra, har så mycket mat så nu äter vi rester ett par dagar framåt minst.
Ja, jag kan verkligen inte klaga. Vi har så mycket i vårat land att vara tacksamma för.
Och jag är tacksam att ha fått uppleva än en påsk tillsammans med familjen.

Ja, om jag ska klaga lite så är det om mina händer....... Vad har hon nu hittat på tänker du väl? Nej, jag har inget hittat på. Jag är bara lite bekymrad för mina händer. Så pass så att jag faktiskt ringde min bröstcancersjuksköterska idag för rådfrågning. Jag äter ju en medicin nu under fem år, som sista åtgärd för att inte få cancern tillbaka i min kropp. Och som alla mediciner så har såklart även denna sina biverkningar.
Men dessa problem som jag har hade hon inte upplevt att andra har. Så hon ska rådgöra med läkare i morgon och återkomma.
Vad är då problemet? Jo, det är att jag flera gånger per natt vaknar, inte bara pga mina vallningar alltså, utan av att halva händerna är "döda", bortdomnade. Får ligga och skaka liv i dom då jag har tappat känseln helt och hållet. Det är ungefär lika med bägge händerna, det är alltid lillfingret och ringfingret som försvinner och nu börjar det gå allt längre uppåt i armarna känns det som. Helmystiskt.
En dag i helgen då jag varit ute och jobbat lite och kom in, skulle skriva lite på ett papper och mina fingrar bar mig inte alls. Gjorde inte alls som jag ville.
Vad mystiskt. Och det räckte med den lilla känslan den lilla stunden, oj kan jag inte skriva? Tänk om något händer o jag inte kommer att kunna skriva mera! Jag som älskar att skapa med mina händer....att texta etc... Direkt känner man tacksamhet då det efter en stund återgår till det normala igen. Behövdes inte längre stund för att inse hur värdefulla mina fingrar är för mig.
  Ja ja, vi får se vad dom säger från sjukhuset. Måntro om det kan vara sviter från cellgifterna? Men det är ju så länge sedan. Och jag äter ju bara en medicin och den brukar inte ge dessa biverkningar.

Ja, det ordnar sig säkert.

Ute lyser solen från en klarblå himmel. Jag har avverkat några timmar på kontoret och väntar nu på att komma loss för att ge mig ut och dra spik på ytterväggarna här. Bort med ribben och det gamla för att ge plats till det nya.

 

Här en bild från helgens rivning av balkongen. Nu är den ett minne blott. Vemodigt men nödvändigt då vissa delar var helt uppruttna.

 

I väntan på att Patrik ska bli ledig från telefonen så vi kan göra klart lite papper som väntar oss på kontoret så får jag väl nu ta mig en liten påtår kaffe. Tänk, jag kan brygga hur mycket kaffe jag vill också. Så bra vi har det. Vårat ilands problem är väl snarare att inte dricka för mycket kaffe så vi får ont i magen!!!! Olika är det helt visst här i världen.