Läste precis en väninnas blogg där hon skriver hur tiden står stilla för henne , då hon i år inte kan rusa fram i vårens naturliga tempo på grund av sjukdom. Så sant hon skriver. Så fint hon formulerar tankarna. Vill du läsa den så hittar du den på "Stjärntals och sandkorns". Pga stillheten som råder i hennes hem denna vår hinner hon följa pelargonen i fönstret som växer och slår ut- till skillnad från alla som irrar runt omkring på allt som ska hinnas med under denna ljuvliga månad.
Jag irrar också omkring. Det gjorde jag inte våren 2010 då jag fick mina cellgiftsbehandlingar. Den våren minns jag hur jag upptäckte naturen på ett nytt sätt. Jag följde små knoppar på ett stort träd, som jag passerat tusentals gånger innan men aldrig reflekterat över. Jag la märke till små oansenliga blommor i buskar o träd som jag aldrig sett förut trots så många chanser. Ja finns det någon enda fördel med att bli sjuk och tvingas bromsa livets tempo så kanske det är just det. Att se vad som finns omkring oss. Att stanna upp och verkligen ta tid att titta. Och lukta.
Idag då jag passerade äppelträden, de som vi planterade i höstas, såg jag blomknoppar. De här träden fick ju påhälsning av både kossor och älgar under hösten så dom blev aningen tilltuffsade. Men nu blommar dom i alla fall.
Tänk att så vackert färgade blommor gömde sig inne i bladen.
Nu har mannen i mitt liv kommit hem och får också avnjuta abboren. Sedan ska vi ut för nästa projekt. Kolla beten och klippa gräs osv osv. Skönt med ljusa kvällar. Och förhoppningsvis hinner jag stanna upp några gånger längs sysslorna och njuta av våren som sveper förbi också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Skriv gärna en kommentar här om du vill.