Nästa vecka är det dags igen. Mammografi! Inget underligt med det alls men efter min cancerdiagnos 2009 så är det med en helt annan känsla jag går dit numer. Nu känns det inte som en rutinundersökning längre utan en kontroll för att se om jag får leva vidare! Krasst sett. Gruvar mig redan. Dels för oron innan man får svar, dels för att det gör så ont i bröstet som inte är vad det var. Det opererade bröstet pressas samman om möjligt ännu mera än tidigare, om det är möjligt. Känns i alla fall så.
Men jag ska vara så tacksam att det finns undersökningen för mig, att jag får möjligheten gång på gång. Så var den klagan över för denna gången, bara att bita i.
Solen lyser, naturen blir allt rödare och mera färggrann för varje dag som går. Det är fredag, vi ska få fira David ikväll som fyllde tjugotvå år igår! Otroligt vad tiden går. Jag ska lägga lite extra energi på middagen ikväll så det blir både förrätt, huvudrätt och efterrätt. Vad? Ja det kan jag inte avslöja här och nu. Det får jag återkomma till.
På köksbordet står en vacker bukett rosor som vi fick förra helgen av goda vänner. Står så otroligt vackert ännu, varje ros slår ut till fullo. Inte alltid det gör det.

På radion hörde jag precis Lena Nilhammer då hon och hennes vän berättade om Kärlekskromosomen. Vad glad jag blev att jag satt vid radion, just nu. Visste inte att hon skulle vara med idag.
Lena hade en underbar syster, allas vår älskade Mari, som föddes med Downs syndrom. Hon dog efter att ha drabbats av Alzeimer. Hon förgyllde våra samlingar i släkten under alla år hon var med, med att läsa dikter och hålla tal. Ja, jag har skrivit om henne tidigare. Vi saknar henne alla så mycket.
Efter hennes död bildade Lena och en kompis till henne ett insamlingskonto där pengarna går rakt in till Hjärnfonden för forskning om Downs Syndrom och Alzeimer. Med just namnet Kärlekskromosomen. De hade som mål att få in summan de satte som mål inom ett och ett halvt år. Det fick de in på ett halvår!
Namnet säger väl allt eller hur? Kärlekskromosomen. Precis som Mari var och många med henne.
Lenas dotter Mikaela dog dessutom bara nitton år gammal. Så forskning behövs, helt klart.
Det jag blev gladast av att höra idag var deras tankar om att få till stånd en mötesplats för människor med funktionshinder och alla andra. En gemensam plattform öppen för alla. Dit man kan komma kanske för en kopp kaffe eller bara för en KRAM. Jag tror starkt på den tanken. Önskar er verkligen lycka till med detta projekt. Kärlekskromosomen har kommit för att stanna, helt klart. En värld, ett samhälle, en mötesplats där vi kan ge varandra mera kärlek, det ger bättre fysisk såväl som psykisk hälsa.
Så ut och krama om någon i din närhet. Vem vet, kanske behöver han/hon den kramen väldigt bra just idag.