Vilken rolig kväll

Hej o hå så är det redan torsdag kväll. Och jag har ångest över att inte ha skrivit något här sedan i söndags, tror jag. Ja, jag började igår morgon men se då ville inte vare sig tiden räcka till eller tekniken vara med mig. Något är fel med laptopen så jag kommer inte åt min sida. Tur man har en kontorsdator också, här funkar det....
I tisdags kväll gästades vårat hem av mina kära gamla goa arbetskamrater från förskoletiden. Sååååå roligt det var att få träffa dom igen och sitta och prata både gamla minnen och om varandras barn mm. Då vi startade förskolan Lukas 1988 var vi alla väldigt unga. Idag har alla varit med om så mycket mera och känns som ett privilegium att vi fick vara del av det som sedan blev den förskolan.
Några arbetar ännu kvar på förskolan. Otroligt imponerande att hålla sig kvar i samma hus år efter år. Jag är mycket imponerad. Inte för att jag inte trivdes, det gjorde jag. Men imponerad och kanske lite avundsjuk att de har lyckats stanna kvar i alla år. Tänk vilken trygghet dom är för barnen och familjerna som passerar där. Och för varandra i personalen. Ja, det är bara att gratulera.
Vi åt kolbulle som jag stekte på murikan ute på altan. Till kaffet bjöd jag på en hembakad budapestrulle. Tror nog att samtliga var mätta och nöjda då dom vände åter hemåt.
I tisdags hade vi även besök av ett par killar som gjorde reportage om Patrik och mig som ska komma i Året Runt framåt november. Små ringar på vattnet sprider sig som man säger. Fotografen hade visst sett reportaget i Jönköpingsposten och de ringde härom dagen för att få en träff med oss. Vi var lite tveksamma till detta då fokus i reportaget skulle handla om hur vi möttes och hur vi har klarat av att hålla samman i alla år. Känns inte som det viktigtaste att fokusera på i tider då så många blir sjuka och har det jobbigt på olika sätt. Känns som det kanske är fel att sätta fokus på oss som privatpersoner då jag hellre vill göra något för att hjälpa andra, andra som har blivit eller är sjuka,  anhöriga etc etc.
Men hur som helst så gick vi med på en intervju. Och fotograferande. Du milde tid, vi plåtade nog i en timmes tid ute i det fria. Och hade otrolig tur med vädret, då fotografen sa att han var nöjd och vi började gå inåt för att dricka kaffe och prata vidare, DÅ började det regna. Han var lyrisk. Förstås, det är ju bra mycket roligare att få fota ute i det fria än inne i en soffa , som han uttryckte det.
Denna gång ska vi få läsa manuset innan det går i tryck vilket känns bra. Är så rädd att det blir tokigt. Att man låter märkvärdig. Kan låta så enkelt att finna varandra och leva sida vid sida år efter år. Men det är inte så enkelt. Hitta rätt person som man kan lära sig leva med och acceptera för den den är, att få vara friska och få möjligheten till tid tillsammans, inte givet på något sätt.
Att kunna acceptera varandras fel och brister såväl som varandras godhet och värme, att ge utrymme för varandra, det är inget man lär sig på en kafferast. Nej , det är en skola för livet. Vi blir aldrig fullärda eller klara. Alla dagar är inte lika roliga och enkla. Det gäller att kämpa och se bortom fel och brister.  Att ha tålamod med varandra. Och såklart att kunna ge varandra uppskattning och kärlek, ja allt som gör att vi som människor mår bra. Att uppmuntra och se varandra, med öppna ögon.

Ja, nu har jag skrivit av mig lite igen. Och klockan går. Är nog dags att krypa till sängen. Ögonen börjar bli skapligt tunga känner jag. I morgon är det fredag och jag ska in på bilprovningen med både bil och släp. Håll tummarna att det går bra. Det vet man aldrig. Förhoppningsvis är dom på bolprovningen glada att det är fredag och tycker att livet är toppen. Sov så gott.