Godmorgon världen
Ny dag med nya möjligheter. Vaknar till ännu en solig dag, klarblå himmel och våren visar sig från bästa sida här i Jämtland. Hemma hos mor o far några dagar.
De här dagarna när snö ännu ligger kvar på lägdan o i skogen, drivor på gårdsplanen, isen ännu på sjön men den ändrar sakta färg från vit till grå allteftersom solens varma strålar värmer o smälter ner. I dikena är det ännu snö men under porlar o rinner den smälta snön och tussilagon börjar kika fram allt eftersom snön ger vika. Den doften, doften av fuktig jord och tussilago, DÅ är det vår. Och just nu är jag hemma. Jag gick längs diken i går, då var det ännu lite kvar innan den rätta stunden är här. Men två dagar till av sol så tror jag att jag hinner njuta av även doften innan jag åker tillbaka till Småland igen. Barndomsminnen för mig.
Istället för tussilago är här en bild från rabatten vid föräldrarnas hus. Ser du de små myrorna som ännu har vingarna kvar? Nu är våren här.
Då jag anlände Östersund i tisdags morgon, efter en natt på liggvagn i ett ringlande skakande rusande tåg, fick jag en skön promenad till centrum där jag åkte vidare med buss. Denna turen åkte via Frösön och det visade sig vara tiden då ungdomarna skulle till skolan i Brunflo.
Så många minnen passerade då jag tänkte på hur det kändes då jag själv var i deras situation. Det är ju några år sedan nu, om man säger så! Hur tänker dom, hur upplever dom livet, vilka rädslor lever dom med? Somliga sitter ensamma, djupt försjunkna i sina telefoner. Andra sitter o pratar om allt som hänt sedan de sågs för några timmar sedan (fast de säkert haft kontakt via mess o dyl sedan de sist sågs)
Bussen passerar så många hus o gårdar där jag vet att mina forna klasskamrater växte upp. Hur är det med dom idag? Vad gör dom? Finns de kvar i bygden? Kvar på gården? Är det deras ungdomar som åker vid min sida? Jag försöker se likheter för att lista ut men lyckas såklart inte.
Att det alltid ska bli så mycket känslor o minnen då jag kommer hem till mitt barndomshem. Jag vårdar dom väl, jag lägger dom varsamt inom mig, för att kunna ta fram dom fler gånger o njuta av känslan jag får.
Men det är också sorg då jag vet att inte alla fick chansen till ett fint liv. Jag minns hans hus, hans familj också. Han, min klasskamrat, som tidigt i livet valde att kliva av. Jag minns honom ännu med klara bilder.
Då jag växte upp kunde jag säkert känna rädsla också. Men den var av annan sort. Jag visste knappt vad cancer var, mobbning på sociala medier existerade inte. Krig fanns men var långt bort.
Idag ser verkligheten så annorlunda ut.
Hur som helst så har du dagen idag framför dig. Den är din. Utanför mitt fönster vaknar nu även fåglarna inför en ny dags arbete. De bygger som bäst sina bon och rustar för att anta ännu en sommar.
Jag är laddad för att tillbringa ännu en dag med mor o far, kanhända blir det en promenad längs dikeskanten i eftermiddag.
Önskar dig en fortsatt fin vår.
