Translate

lördag 31 december 2016

Den röda tråden.

Så är jag där igen, sista dagen på ett år är här. Och jag är med! Tacksamhet får bli ordet för min del idag.
Det är populärt att ge en årskrönika i olika versioner, att ge en tillbakablick på året som gått. Och det är ju inte utan att man lätt ramlar i det spåret själv, tankarna snurrar över tider som gått. Men framförallt är jag oerhört nyfiken på året som ligger framför. 2017. Måntro vad det kommer att ge oss? Ett helt oskrivet blad, spelar ingen roll hur vi planerar och tror det skall bli. Vi vet ändå inte förrän efter året hur det faktiskt blev.

Året 2016. Ja, det har varit ett oerhört spännande och på samma gång slitigt år. Jag har fått så många nya vänner, så många nya upplevelser. I början på året fick vi klartecken från Region Jönköpings Län att de vill att vi drar igång verksamheten i Hjärtats Hus på allvar. Första träff blev i februari då vi bjöd in medlemmar från patientföreningar i länet. Under våren hade vi öppet vid fyra tillfällen, en gång i månaden.
Men så i augusti ökade vi växeln. Öppet varje onsdag eftermiddag. Jag har alltid åkt till flygeln med en flygande fjäril i magen, tänk om ingen kommer. Tänk om det här inte håller. Tänk om det inte är som jag tror. Tänk om??????
Och varje onsdag har jag åkt hem från flygeln med en GLAD och tacksam fjäril i mitt hjärta. En fjäril som vittar om att , jo, det här är rätt. Vi är på rätt väg. Så många möten med medmänniskor har stärkt vår tro på att vi är på rätt väg.
Så inte är det konstigt att jag ser fram mot ett nytt år.
Det är fortfarande många pusselbitar som skall falla på plats, vi hoppas ju och jobbar för att detta skall bli en självklar del i vårt samhälle. Vi hoppas och tror att det skall bli spridning på det, så att fler i länet kan få ta del av det. Fler i landet.
Vi behöver såklart mer ekonomiska medel framöver. Allt kostar ju. Men jag vilar i tron att är det meningen att vi skall löpa på så löser det sig också. Ja, jag sitter ju inte och väntar på att pengar skall ramla ner från himlen, det gör jag inte. Men jag hoppas vi kan komma till skott att söka pengar från Allmänna arvsfonden snarast. Och att de gillar vår verksamhet. Att det löser sig då det är dags.

Någonstans så känns det som det går en röd tråd genom hela denna process med Hjärtats Hus. En tråd som har sin början för många år sedan.
Då jag började min blogg, i oktober 2010, skrev jag som rubrik för min blogg
"En blogg där jag lyfter mina tankar om ett föränderligt samhälle. Om mina visioner och drömmar. Hänger du med?"
Jag har läst denna rubrik med jämna mellanrum, ibland kan man ju behöva ändra och förnya saker och texter. Men varje gång slås jag av att den stämmer lika bra idag som då. Exakt det är ju det vi håller på med , att göra verklighet av en dröm som kan göra stor förändring för många i vårt samhälle. Den där röda tråden........

Nu vill jag ta chansen att sända ett STORT TACK till alla ni som hjälpt till med visionen som blev verklighet. Utan er hade det inte gått. Och utan er besökare hade det definitivt inte blivit något.

Jag vill önska er ALLA ett riktigt bra  2017. Min önskan att vi skall få tillsammans utvecklas vidare, sprida möjligheten att träffas. Och framförallt så önskar jag er ALLA GOD HÄLSA. Må vi få ett bra år tillsammans.

I veckan fick jag filmen som Region Jönköpings Län har gjort under hösten. Här är länken. Hjälp oss gärna att SPRIDA filmen och bjud in den du känner.

https://youtu.be/Us60CHixQ7M

 
Gott Nytt År.
Välkommen 2017.





torsdag 15 december 2016

Tacksam.

Måste skriva av mig lite.
Huvudet fullt av tankar och känslor. Tacksam.
Sitter själv vid tvn och slötittar på Ernst som pysslar till jul. Själv har jag knappt kommit igång med julförberedelser men känner mig förvissad om att det blir jul hur jag än beter mig. Jag orkar inte stressa i år. Jag har köpt hem min sill som jag skall lägga in. Jag har lämnat in kött för rökning. Jag har fått iväg julklappar till mor och far och julkorten ligger klara att skicka iväg.
Jag njuter.
Nu har vi haft sista träffen för Hjärtats Hus för detta året. Och sååå gott det känns. Jag blir så varm i hjärtat då jag känner sådan kärlek vi får av våra besökare. Det är tufft såklart, det är inte alltid, eller kanske sällan jag finner ord att svara med i våra samtal. Men jag känner mig privilegierad av att få lyssna, att få vara delaktig i den här resan som vi gör nu. Så många goa vänner jag fått under detta år. Så många möten jag fått göra som berör mig på djupet. Jag är helt enkelt så evigt tacksam att få vara med om detta. Att få vara i livet och arbeta för att kunna göra dagen bättre för mina medmänniskor.
Idag är det reportage i Jönköpings Posten. Då reportern tog kontakt med mig för ett par veckor sedan  och frågade om de kunde få göra ett uppföljningsreportage från det de gjorde för några år sedan blev jag så klart glad. Men framförallt kände jag att yes, nu får vi chansen till lite mera marknadsföring om vår mötesplats. Så det blev direkt min förmaning till reportern, det måste handla om det jag brinner av framförallt.
Han var lyssnande och förstod mig. Han mötte mina tankar och det känns bra.
Jag visste inte vilken dag reportaget skulle komma. Men i morse då jag startade upp mobilen så hade jag en hälsning från en kompis som hade länkat reportaget till mig, då jag inte själv har tidningen. Tack Werner.
Under dagen har vi haft möte i arbetsgruppen då vi planerade lite inför våren och annat som stod på agendan. Tiden räcker inte till för allt vi behöver prata om. Men några saker hann vi i alla fall klara av idag.
Efter mötet gick jag till pressbyrån och köpte mig en tidning. Fick en smärre chock då jag slog upp mittuppslaget och ser mig på en hel sida! Gissa vad min första tanke var då? Jo, att bildens storlek påminde mig om min tonårstid då jag kunde ta ur en helsida ur en tidning på ett band eller en musiker som jag gillade då. För att sätta på väggen! Ha ha. Kanske skulle jag ta och sätta mig på väggen???? Nej, så långt har det inte gått. Men det är klart att jag känner mig berörd av detta.
Jag blir berörd av tanken att jag är med och påverkar människor i min närhet. Och jag blir varm i hjärtat då jag tänker på möjligheterna som kan ligga i framtiden. Region Jönköpings Län är verkligen med i arbetet, jag ser sådana möjligheter att detta kan få spridning och ge stöd åt fler i länet, i landet.
Igår då vi pratade om min resa med cancern, om jag hade velat ha den ogjord? Då kan jag inte bara säga ett rakt ja på den frågan. Såklart hade jag gärna velat slippa cancern, MEN under resans gång har eländet gett mig så mycket. Så många goa vänner som jag inte hade fått möta annars. Så mycket jag har fått lära mig som jag inte hade fått om inte..... cancern hade kommit i min väg.
Detta är väldigt kluvet. Och jag kan känna mig tjatig i mycket. Men jag är helt enkelt tacksam att få vara med, tacksam för vad livet har lärt mig. Tacksam för det jag får vara med om att förverkliga av drömmar och mål. Tacksam att få se fram mot ett nytt år med nya möjligheter.
Tacksam.




lördag 10 december 2016

Förevigade regndroppar till ackompanjemang av hundars klang.

Lördag i skogen. Ja, idag har jag tränat mig på att bara vara. Att stå stilla på pass och lyssna till ljudet av drivande hundar. Inte alltid så lätt då man har så mycket i huvudet och känslan att man borde göra nytta istället. Men idag tog jag mig som sagt tid för att bara vara.
Jag har en dröm. I framtiden skulle jag vilja skaffa mig en riktig kamera och lära mig den så bra så jag kan krypa nära och göra spännande foton. Idag kröp jag nära i naturen bland buskar och snår med min mobilkamera och fotade så gott det gick. Men jag blev faktiskt ganska nöjd, eller vad säger du?

 
Regndropparna skimrade som små ljus på grenar och blad.



 
Så skimrande vackert.
 
Nästan så man kan spegla sig i droppen.
 
Nog lever vi i en fascinerande natur så säg. Och jag är så tacksam att jag tog mig den stunden idag.
 
 
Skogen speglar sig i droppen.... fascinerande.
 
 
 
 
 

söndag 27 november 2016

Adventstid

Tänk så är vi där igen. Än en gång får vi uppleva adventstid då vi tänder våra ljusstakar och njuter av ljuset det sprider, då det är så mörkt då dagen skymmer tidigt. Snön är borta här i Småland vilket gör det än mörkare. Vad gott det då är att få tända lite mera ljus och belysningar i och runt våra hus.

Snart är det lucia. Och jag gläds extra i år då min goa brorsdotter Olivia blir Tranås Lucia.




https://goo.gl/PAu8qR

Jag ser fram mot kröningen i Tranås Kyrka då jag hoppas kunna vara med och få njuta av deras sköna sång och värme. Och jag önskar att du Olivia och ni alla i luciatåget får njuta av upplevelsen. Det lär vara en intensiv period och ett minne för livet. Allt gott önskar jag er.
Det är dessutom så att flera av tjejerna i tåget bor i Adelöv. Så roligt tycker jag.

Idag tar jag det lite lugnt än så länge. Och det är ju söndag så då kan man ju få göra det. Jag har klarat av ett pass på kontoret och betalat räkningar. Det är lite turbulent i huset då mina små hundar inte är riktigt bra. Vi tror att det är något virus/maginfluensa! Har inte tänkt på att hundar kan få det. Men det började med att Zelma blev helt sabb i magen för ca en och en halv vecka sedan. Hon var knepig i magen i  sju dygn vilket innebär ett evigt spring även på nätterna för att hon skall få komma ut. Hon är jätteduktig på att säga till men det har inneburit att jag har legat på soffan nere för att snabbt komma till undsättning och få släppa ut henne, gå ut med henne.. Hon är bra nu men så i onsdags var det dags för Moa. Nu är vi inne på fjärde dygnet så det ser ut att bli en sjudygns sjuka även för henne. Bara att bita i och sova de stunder vi får. De är pigga för övrigt och hämtar sig bra, det är huvudsaken. Nu hoppas jag bara att de andra hundarna klarar sig, det räcker så här.

Vad händer för övrigt här då? Ja, till veckan så laddar vi för att hälsa ännu flera besökare välkomna till vår mötesplats Hjärtats Hus. På onsdag är det dags igen, kl 13-18. Förra onsdagen var vi ca 20 besökare och det känns att reportagen i tv gör verkan nu så att fler hittar till oss. Känns jättegott att få känna att vi kan vara till stöd för varandra och hjälpas åt. Verkligen gott. Snart släpper Region Jönköpings Län en film som vi tror skall vara till god  hjälp för att sprida informationen om oss också.

På onsdag skall jag göra något jag kanske inte trodde att jag skulle göra. Jag har bokat tid hos Team Olmed i Jönköping för att få göra ett inlägg till mitt bröst. Jag har inte brytt mig om att göra något efter min canceroperation för sex år sedan. Men känner att jag sliter ut bh-ar  på löpande band och linnen och tshirtar hänger snett på min kropp. Ja, det ser faktiskt rätt dumt ut. Så nu efter senaste mammografin då jag fick ett okay igen. beställde jag tid för att få hjälp med detta. Jag kommer aldrig att göra ett operativt ingrepp för att justera eller fixa. Aldrig. Men ett inlägg kan ju vara bra hjälp. Ja, vi får se hur det går. Det blir en ny upplevelse.

Nu brinner det gott i braskaminen, på tv visas 15 km herrarnas skidor från Finland. Damernas redan avklarad. Som jag förstod det så gick det inte alls bra för Charlotte Kalla. Och jag önskar att ALLA har förståelse för att det inte måste vara kris eller katastrof då det inte lyckas, att hon är en vanlig tjej också med känslor precis som du och jag. Att vi är ödmjuka och stöttar henne och inte dömande. Jag tycker mig se så många hårda ord och kommentarer mot våra fantastiska idrottspersoner. Önskar att vi kunde vara mer berömmande och uppmuntrande i stället. Det skulle alla vinna på.

Jag skall ta och baka lite lussekatter nu. Har längtat länge men inte haft tiden att göra det. Nu skall det bli. Trots att det är söndag.

Jag önskar er alla en riktigt fin adventstid nu. Var rädd om varandra. Ta vara på dagen i dag och tänk på dina medmänniskor.

  Som jag vill bli bemött, så skall jag också bemöta mina medmänniskor.

måndag 14 november 2016

Hjärtats Hus

Hej alla vänner.
Vad mycket det händer. Vilken vecka, vilken dag! Och nu tänker jag sätta mig ner och bara skriva, det som jag gillar att göra så gärna. Det är så avkopplande då man är uppe i varv.

Ja, var skall jag börja? Nu har jag ju inte skrivit på ett tag igen. Men ni som känner mig vet ju att jag har kämpat en längre tid för att få igång en mötesplats för cancersjuka och närstående, det vi döpt till Hjärtats Hus. Och sedan augusti har vi ju nu öppet varje onsdag eftermiddag i flygeln vid Ryhovs Herrgård i Jönköping. Känns så inspirerande och jag har fått såååå många goa nya vänner under denna tid. Vänner som jag annars inte skulle ha fått träffa.

Hur som haver. Förra onsdagen var en vanlig onsdag. Tänkte jag. Vi började med möte i arbetsgruppen först på förmiddagen. Mycket diskussioner och funderingar framåt. En av knutpunkterna är marknadsföring. Hur skall vi nå ut till våra medmänniskor så de vet att vi är igång? Inte helt enkelt av olika anledningar.

Innan jag åkte på förmiddagen så var Patrik lite "på" angående min klädsel. Typ: -har du inget roligare än den där tröjan? Den har du väl haft mycket ????? Jag blev såklart lite smått konfunderad men gick lydigt och bytte till det han föreslog. Kjol hade jag redan på mig men jag tog min favoritkavaj så blev han nöjd. Och slängde på lite mera smink... för fridens skull.....

Tidigare i höst har SVT Smålandsnytt varit i kontakt med mig för de vill göra ett uppföljningsreportage från det de gjorde för ca ett och ett halvt år sedan. Vi bestämde att höras framöver någon gång. Så i onsdags, under vårat möte, ringde de från redaktionen. Vi kom överens om att de kunde komma framåt tretiden på eftermiddagen. Då skulle jag kunna hinna förbereda våra besökare på att vi skulle komma att få besök från tv. Vilket jag också hann berätta för arbetsgruppen innan vi skildes åt.

Det är klart att jag hade mina misstankar då. Hm, undrar om Patrik och Smålandsnytt har kokat ihop något, eller varför var han så mån om vad jag hade på mig?

Jag åt min fil och musli till lunch, plockade fram roll upen och andra saker vi skulle ha på eftermiddagen. Så började folk droppa in. Alltid lika roligt att träffa dom. Alltid lika goa kramar. Inte alltid en del av dem mår lika bra men tillsammans så brukar vi hitta energi och roliga skratt.

Efter en stund går ett gäng iväg på stavgång som vi brukar göra om vädret tillåter och besökarna är på det humöret.
Jag sitter kvar och pratar med ett par i huset.
Så ringer Stina och Evelina. Kommer ni ihåg mina goa tjejer? Ja, jag säger mina goa tjejer. För det är vad de är. Tjejerna som var med i ett tidigt skede, då vi startade facebooksidan, bloggen, började göra armband, vi åkte runt och "uppvaktade" alla möjliga personer som vi tyckte borde nappa på vår ide.....affärsplan, marknadsundersökning...... Goa Evelina och Stina.
Det var nämligen planerat att de skulle komma och hälsa på hos oss den här onsdage. Och jag längtade verkligen efter att få träffa dom.
Nu ringer dom och säger att vi strax kommer in. Ja, visst , det går jättebra säger jag. Ni är sååå välkomna.
Jag håller utkik i ett av fönstren och ser skymten av tjejerna OCH en kamera man. Slås av tanken att nu kom smålandsnytt tidigare än det var sagt! Ja ja, det spelar ju ingen roll. Ett gäng är på promenad men de kommer ju snart tillbaka, det löser sig. Det brukar ju det mesta göra.

Jag går för att öppna dörren och vad möte mig väl där????
Ja, inte var det Smålandsnytt inte!
Kolla skall ni se!

http://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon?video_id=3631072

Ja, det var första drabbningen. Tala om kupp. Tala om chock! Och såklart var det detta Patrik visste om! Ha ha, han sa sedan: Ja men tänk om du kunde lyssna på mig någon gång!!!

Fortsättning följer:

http://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon?video_id=3631212

Ja, käre vänner. Vi som pratade om att vi hade svårt att nå ut till våra medmänniskor! Ja, idag nådde vi många kan jag säga.
Jag har försökt att svara på kommentarer på Facebook osv men jag la ner det. Jag hann inte förrän det pep till och nästa hälsning kom. Så det här får bli mitt TACK till er alla.

Nu hoppas jag att alla berörda parter inom Region Jönköpings Län och vården etc kan känna sig DELAKTIGA i detta projekt. Det är ju inte bara jag som jobbar i det. Vi är många nu. Volontärer, personal inifrån sjukvården etc. Men TILLSAMMANS kan vi göra jättemycket , bara vi får fortsätta.

Ja, jag kan väl tillägga att under eftermiddagen kom ju även Smålandsnytt till oss. Så det var intervjuer om vartannat i olika rum. Tur vi har ett så bra hus där man kan dela upp sig.

Jag hoppas nu av hela mitt hjärta att detta skall slå väl ut. Att drabbade personer skall våga komma till oss. Vi har en trevlig tillvaro i huset, vi pratar och skrattar och kan ibland även gråta. Precis som livet ter sig i verkligheten.
Flera gånger har besökare sagt hur de har känt sig trötta eller risigt skick och inte knappt orkat ta sig till oss. Men efter en stund tillsammans så går de glada och lite lättare till mods därifrån. Tänk att det kan göra så stor skillnad att få möta andra. Och förstå att DU ÄR INTE ENSAM.

Till sist vill jag såklart säga ett STORT TACK till Evelina och Stina. Ni är helt underbara. Det är så roligt att ni är med oss i verksamheten, trots att ni inte finns i Jönköping. Ni är guld värda.
Nu skall jag ta på mig den fina t-shirten jag fick dagen till ära. Den får jag bära med vördnad. Ha ha.


                                                              Tjingeling......


måndag 10 oktober 2016

Ömsom kallt och ömsom varmt.

Ja, idag har varit en dag med olika temperaturer. Det var ju älgjaktspremiär idag så vi gav oss upp vid 4,30 för att klä oss, göra matsäck, gå ut med hundar, packa bössa osv osv. Är ett företag att komma iväg på morgonen så det krävs lite planering kvällen innan.
Jag satt i ett högt torn, från början i mörker, men sakta kom ljuset och jag kunde urskilja träd och stenar, jordhögar som i gryningen skulle kunna vara ett djur, i fantasins värld. Det var urkallt. Blåste och regnade på tvären.
Så varför utsätter man sig för detta? Ja, det undrar jag också. Men nog är det lite spännande i alla fall, IFALL han kommer där rätt var det är. När du minst anar det kan han stå där.
Han kom dock inte fram idag, inte till mig. Jag satt och värmde mig med mitt kaffe och min filt. Det kan jag verkligen tipsa om att ha med en filt är suveränt. Jag drar runt på en tunn fleece filt, ser inte mycket ut och tar inte mycket plats. Men ack så skönt det är att svepa den runt benen, eller huvudet om det är riktigt illa.
Dagens jakttorn var ombonat och fint. Till och med en hylla att ställa kaffekoppen på. Inte illa.

Ja, hem och byta om. Kolla mailen och ringa några samtal. Och så gav jag mig ut i betena. Nu har nämligen korna begett sig hem till sin gård så nu skall stängslen ner. Och nu bytte jag temperatur kan jag säga. Nu frös jag INTE.

Nu är det kväll och jag sitter vid brasan och skall se på Kockarnas Kamp i tv4.
Jag har just läst bloggen om Fabian Bolin som berättar om sin kamp mot Cancern.

http://fabianbolin.waroncancer.com/2016/10/09/fabian-bolin-war-on-cancer-day/

En stark kille som blir allt starkare mitt i allt det sjuka han tvingas att gå igenom.

Och nu skall jag vila min kropp.
Trevlig kväll önskar jag dig.





fredag 7 oktober 2016

God morgon världen.

Klockan är bara fyra på morgonen och jag har legat och snurrat runt i min säng under någon timmes tid, kan inte sova.... För mycket i huvudet. Är trött egentligen men känner mig för trött i huvudet för att kunna sova. Måste skriva av mig lite.....
Jag önskar att jag ska få vara med om en fin morgon då det snart gryr där utanför mitt fönster. Det är alltid med viss spänning man vaknar kan jag tycka, undrar vad som skall möta en under kommande dag. Vilka nyheter skall man nås av idag? Hur ser världsläget ut idag? Hur går det för de arma människorna i Aleppo? Hur ser det ut där orkanen har haft/har sin framfart längs Floridas kust? Har det varit lugnt på olika resdestinationer under natten? Hur går det med det stundande viktiga valet som USAs folk står inför?
Är korna kvar här ute i hagen? Har vi vatten att dricka idag också? Vattenståndet sjunker ju hela tiden, det ser vi så tydligt på sjön där snart båten ligger på grund i båthuset. Mår mina barn bra idag? Mår mina kära föräldrar bra idag? Har dom sovit gott i natt? Mår våra anställda och deras familjer bra idag?
Känner du igen frågorna? Känslan då en ny dag är på gång.

Det händer så mycket omkring oss , hela tiden. Och så mycket kan vändas till frustration. Som du kanske vet så har jag mycket kontakter med människor som är sjuka, har varit sjuka, som är i kontakt med vården osv. I och med mitt arbete i Hjärtats Hus möter jag många inom cancervärlden. Men även i min nära omgivning möter jag många människor som på olika sätt kämpar sig fram. Somliga via vårdens krångliga korridorer och ibland underliga bemötande.

I förrgår kväll gav ännu en ung kvinna upp efter en lång tids kämpande mot cancer. Hennes kropp orkade inte längre. Vila i frid kära du och jag sänder mina tankar till hennes familj som jag vet har ett riktigt elände efter en tuff tid vid hennes sida.

 
 
Då jag nu under några års tid har mött så mycket personal inom vården och människor som arbetar med att utveckla vården så kan jag inte annat än häpna och bli förfärad över hur jag gång på gång får höra de mest tråkiga berättelser. Hur människor blir konstigt bemötta. Trots att vi tycker vi har kunskapen och lever i ett land som borde ha förutsättningen för att ge ett bra bemötande.  Jag vill ge ett exempel. Tänk dig att du är under "utredning" för misstanke om ev en svår sjukdom. Du går på röntgen och väntar på svar. Det kommer inget..... du blir kallad för blodprover och gör dem.  De säger då att du kommer att få svar inom en vecka, kanske en vecka och ett par dagar...... tiden går,,,,, du hör inget.
Du läser på dina vårdkontakter via webbtjänsten för att se om det står något där. Nej, inget svar där heller. Du skriver då till vården med en liten fråga om när du kommer att få något svar.... Du får svar..... att en läkare har i åtanke att ta kontakt med dig i slutet av november!!!!!!!!!!!!!! Ja, men det är ju två månader tills dess!!!! Sextio dagar! 1440 timmar. 86400 minuter!!!!!
Och då har du redan väntat och funderat i fyra månader innan.....
Du skriver ett svar: -Jag tycker det känns lite länge att vänta tills i slutet av november innan jag får veta något.
Morgonen därpå ringer en sköterska upp och säger snabbt : "Hade det varit något akut så hade du ju blivit kallad. Det är nog inget du behöver vara orolig för"
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
 
Efter samtalet känner du att du skulle ha besvarat det, att du skulle ha sagt att du faktiskt är orolig och inte visste att DE tänkte så, att du faktiskt väntade dig ett svar då de ju lovade det.... men du hinner inte finna orden i tid... innan sköterskan har lagt på luren. Du var ju inte beredd på samtalet denna tidiga morgon. Samtalet blev utifrån sjukvårdens tidsplan, inte utifrån dig som patient. Igen.
 
Bemötande.
Att möta patienten där den är.
Att sätta patienten i fokus.
Patientnära vård.
Att se patienten som en kund.
 
Hej och hå, säger jag. När vi inte ens kan tänka oss in i hur det är att gå och vänta och inte veta!
 
Hur i alla sina dagar skall en patient veta och förstå att "om jag inte hör något, om jag inte får svar trots att de lovat, så är det NOG INGET AKUT" ????????????

VEM MÅR DÅ BÄTTRE AV DENNA VÄNTAN? AV DETTA BEMÖTANDE????

Ja, inte är det många inte. Jag begriper inte varför det skall vara så svårt att sätta sig in i hur det är att som patient gå och inte veta. Var har empatin tagit vägen? Måste det stå på skärmen att man skall tänka på patienten och återkoppla svar för att det skall ske? Varje gång?
Jag förstår inget.
Och jag blir så trött att då försöka förändra och berätta gång på gång hur viktigt detta är. Hur många står och berättar om sina upplevelser vid olika seminarier, hur vi ¨gamla" patienter gång på gång lämnar ut oss själva och berättar om vår upplevelse under en sjukdomsresa. hur vi ville bli bemötta. Hur mycket bättre det skall bli.
Och så kan vårdens personal inte ens förstå det givna, att man vill ha SVAR, Att vi patienter inte kan läsa läkarens tankar, inte sköterskans. Att vi är vanliga dödliga personer som inte mår bra av att inte få svar. Att ingen blir friskare av att vänta på provsvar osv. Denna ovisshet, den tär så oerhört mycket.

Men så finns det såklart de där underbara undantagen. De där fantastiska läkarna och sköterskorna som har fattat poängen. De som ser oss som medmänniskor som faktiskt har en själ och hjärna och kan tänka sig in i hur det faktiskt kan kännas. De som bemöter positivt och omhändertagande. De som visar på medkänsla och omsorg. Som tur är finns de också.

Dom borde ha dubbel lön!


Jag är så tacksam för alla goa människor jag får möta. Människor som jag får lära känna då de besöker oss på Hjärtats Hus. Det känns verkligen gott. Det känns som vänner för livet.
Jag har också goa vänner i styrelsen för Bröstcancerföreningen Victoria. Riktigt goa vänner. Vi är ett gott gäng som gör allt som står i vår makt för att hjälpa varandra och köra föreningen vidare. Trots att vi inte har någon ordförande.... och det är inte lätt skall jag säga.  Nej, det har faktiskt gått så långt att jag nu har bestämt mig för att kliva åt sidan vid nästa årsmöte. Trots att jag håller gemenskapen med mina styrelsevänner så högt. Jag får nästan gråt i halsen då jag tänker på att inte vara med på mötena som ofta har diskussioner högt i tak. Med många glada ideer.
Det suger för mycket nu. Det tar för mycket av min hjärna. Jag blir för splittrad av att ha  för många saker igång samtidigt. Mina olika högar på de två skrivborden måste bli färre. Jag kan ofta stå och titta på högarna och undra vilken hög jag skall angripa nu. Vad var det jag skulle jobba med nu? Vad var det jag skulle ringa nu, innan jag JOBBAR? Vem skulle jag maila nu, innan jag ska göra det jag skall göra, JOBBA?
Och jag måste fokusera på Hjärtats Hus. Det måste gå först för min del nu. Jag känner att mitt ansvar väger tungt där.
Och jag vill verkligen vädja till dig där ute i samhället, i Jönköpings Län. Du där som skulle vilja jobba i en styrelse för bröstcancerdrabbade. Nu har du chansen. Snälla, det måste finnas fler goa människor som skulle vilja vara med och dela vårt jobb. Blir vi fler så blir det ju lättare och inte så betungande. Tillsammans går det lättare. Och du finns där någonstans också som vill vara ordförande. Det är jag säker på.
Det gäller bara att du kommer på det. Och att vi hittar dig.....HÖR AV DIG.
Kanske är det någon man som skulle vilja vara  med i styrelsen? Det vore häftigt. Och bra.

Ja, det får bli min förhoppning för den här dagen. Tänk om jag finge ett samtal från någon trevlig medmänniska som säger att han/hon vill vara med oss i styrelsen? Wow, det skulle göra min dag till en fullträff.....

Och så hoppas jag av hela mitt  hjärta att jag får goa nyheter då morgonen gryr. Att Sverige vaknar till en lugn morgon, tänk om världen vaknade till fred och frihet, över hela jorden!
Att jag kan ringa mor och far och få höra att allt är gott där. Att få önska dem trevlig helg som jag alltid gör vid vårt samtal på fredagar. Att mina barn är på jobbet och mår topp. Att kossorna går i hagen och att vi kan dricka av vårt vatten idag också.

Jag önskar mig och dig och er alla en riktigt bra fredag.

måndag 19 september 2016

Min kompis fotografen


                                       Kolla vilken bild......
Helt magisk. Jag blir helt lyrisk och jag är så glad att jag har Nancy som vän här på facebook också där jag får ta del och njuta av hennes bilder. Nancy och jag gick på Förskollärarutbildningen tillsammans för ett antal år sedan och man förstod redan då att hon hade öga för att se det vackra. Hon har verkligen förmågan att fånga ögonblicket, eller hur? Åh så sugen jag blir på att äga en fin kamera och få go på fotokurs hos dig Nancy. 

 
Jag får själv ägna mig åt att berätta historian om höstens sista utflygning här på gården. Nämligen svalorna. Jo, det blev minsann två kullar i år också, precis som förra året. Men två helt nya bon. Förra sommaren nyttjade man samma bo men se det dög inte i år. Nej, i år byggdes det två nya på vår altan och jag kan inte med att förstöra dom såklart utan har följt deras uppväxt med stort intresse.
I årets andra bo såg vi så småningom fyra små  huvuden sticka upp och bli ivrigt matade av föräldrarna. Och denna  höst var det ju tämligen gott om mat. Luften var full av gott. Och det är klart att byggmaterial finns det ju gott om då vi har flera hundar som har go päls att isolera med, eller i alla fall bädda med.
Fredagen den 9 september, klockan var 8 på morgonen, jag satt vid tvn och åt frukost. Brukar inte göra det men turligt nog gör jag det just denna morgon. Ser boet från soffan. Ser hur det är mer aktivitet i boet än tidigare.
Då jag räknar huvudena ser jag att de är tre och förstår då att en har flugit ut. Nu blir det ännu mera spännande att se vad som händer.
En vuxen kommer och sätter sig på kanten, flyger iväg. En av ungarna sätter sig på kanten, sträcker ut sina vingar, putsar och tvättar sig, sträcker ut sig lite igen och så........ sträcker den ut vingarna för att för första gången i sitt liv flyga......
Vilken känsla det må vara.
Två ungar kvar. Nu kommer en vuxen svala igen och sätter sig på kanten. Måntro om den säger till sina små ungar att "Var inte rädd, du KAN flyga"?
Ja, detta är helt fantastiskt. Det gjorde min fredag till en jättefin dag. Jag får följa hur en efter en tar steget ut i luften. Den sista att lämna boet tar extra lång tid på sig. Jag tänker ett tag att den nog inte är redo att lämna boet ännu, kanske den behöver några dagar till för att växa till sig.....
Men nej då. Efter en stund till så sträcker den ut också och lämnar tryggheten i boet.
Vilket skådespel.
En annan underlig sak denna höst har varit hur arg en av föräldrarna har varit på mig. Jo, faktiskt. Trots att jag verkligen lät dom få göra ifrån sig på trappsteget och husera på vår altan. trots det var hon/han arg på MIG. Ja, det var främst mig.
Så fort jag kom ut på den sidan huset så började det sjungas på svalors vis över mitt huvud och det dröjde inte länge till förrän hon/han gick till attack mot mig. Ja, det var som ett viggenplan tog sats från  hög höjd och siktade mot mitt huvud. Gång på gång på gång på gång.
Alltid lika skickligt, kunde känna  hur den nästan snuddade vid mitt hår, som för att varna mig från att gå för nära. Jag var väl mest rädd att den skulle krascha i mitt huvud! Tala om att kunna parera sin flygning otroligt skickligt.
Tiden som följde tillbringade ett tjugofem tal svalor stunder på antennen på taket. Viss flyguppvisning som för att tala om att nu är vi snart beredda att åka söderut. Snart är vi samlade och färdiga, beredda på en lång flygning. Några dagar......sedan blev det tyst....
Nu är svalorna borta,  flugit iväg till sydligare breddgrader antar jag.
Du lilla svala, välkommen tillbaka nästa år. Era bon finns kvar, bara att flytta in till våren igen. Jag längtar redan tills ni kommer tillbaka.
 
 

Vackra vyer. Vacker höst.

Hej vänner.
Så är det söndag kväll igen. Nu skall man vara pigg och full laddad inför en ny vecka. Nu skall man vara utvilad och förväntansfull inför vad som komma skall. Eller?
Ja, dagarna blir inte alltid vad man tänker sig. Inte heller helgerna. Jag har egentligen inte gjort något speciellt ansträngande i helgen men är ändå väldigt trött känner jag. Men nu har jag natten på mig att återhämta mig. Sedan blir det en måndag med nya utmaningar. Ny vecka som är som ett oskrivet blad. Och nog är det väl spännande, så säg.
Vad jag har i min almenacka är förutom arbete här på gården att det är dags för styrelsemöte i bröstcancerföreningen igen. En kväll skall jag ha mysigt med ett par gamla arbetskamrater , spånar som bäst vad jag skall bjuda på att förtära. På onsdag är det Hjärtats Hus som gäller. Mm.
Hjärtats Hus ja. Tänk att det blev verklighet i alla fall. Denna innovation som jag kämpat för i flera år. Nu har vi öppet i den mysiga flygeln varje onsdag eftermiddag. Och varje gång kommer det nya besökare, var och en med sin ryggsäck som de kämpar med. Somliga med lättare gång och lättare innehåll än andra. Alla är vi så olika. Jag har redan fått möta så många olika personer, lyssna till så många olika öden. Utifrån traumat med cancer så kan det ju såklart se väldigt olika ut.
Somliga har den där rädda blicken, den som säger att de tror att döden väntar direkt bakom hörnet. Somliga har fått lite distans till eländet och kan skämta om tillvaron som tog en vändning i deras liv de inte hade planerat eller tänkt alls. Somliga har kunnat greppa tag om en envishet och en målmedvetenhet som är enormt fascinerande att få uppleva. Somliga är tysta, somliga pratar mycket.
Ja, vi är alla så olika. Och så får vi mötas här under samma tak, i samma mysiga lokaler, bland trygga volontärer där vi får dela våra tankar och upplevelser. Livet är rikt mot mig. Verkligen rikt. Jag är så tacksam för varje samtal jag får dela med de människor jag möter. Tacksam för de medarbetare som kommer för att hjälpa, människor som vill komma för att höra om vår verksamhet. Människor som vill att vi ska komma och berätta om Hjärtats Hus för andra. Ja, det är verkligen oerhört spännande.
Tänk att det blev så här! Pusselbitar faller på plats.
Hur kommer det sig egentligen?
Förra onsdagen fick jag frågan av en besökare. "Hur kommer det sig att du har jobbat för att få till denna mötesplats? När började du?"
Ja, det är ingen enkel fråga att besvara.
Jag får verkligen tänka en stund, suga på svaret, formulera tankar i mitt huvud innan jag försöker mig på ett svar.
Mitt svar är flera. Så här i efterhand så känns det som det är en kedja av händelser , där det ena leder till det andra, så som livet ju ofta är.
 Hur jag efter min cancerbehandling skrev boken och beslöt mig för att trycka den. Hur jag sedan deltog i konferensen Utvecklingskraft i Jönköping då jag berättade om min sjukdom och boken. Hur jag kom med i bröstcancerföreningens styrelse och andra grupper, hur jag allteftersom tiden gick mötte allt fler som kände sig ensamma och rädda, den där osäkerheten då man "skrivs ut som färdig" efter behandlingarna men står orolig bredvid och försöker förstå vad man har varit med om. Jag möter så många berättelser på olika sidor på media , cancerföreningar etc som uttrycker detsamma. Hur jag möter många som är närstående som känner sig otillräckliga och slut. Ja, då måste man väl göra något , eller?
Jag hör talas om Maggies Cancer Caring Center i Skottland , jag lyckas ta mig dit för att på plats få möta besökare och volontärer. Här tänds en låga inom mig som sedan dess är svår att släcka.
Jag jobbar timma ut och timma in för att försöka sätta en modell som skulle kunna fungera i svenska samhället. Jag slukar allt som går att läsa , om hur patienter och närstående kommer i kläm i olika sammanhang inom och utanför vården.  Kanske som en sporre för mig att orka kämpa vidare.
Jag sprider ringar på vattnet genom att prata och prata med allt och alla. Politiker, beslutsfattare, läkare, andra proffesioner inom vården. Osv Osv Osv.
Och min familj orkar med mig..... Jag har många gånger känt mig tjatig i mitt jagande efter ett Hjärtats Hus.
Och längs hela denna resa så möter jag människor som just här och just då kan hjälpa till på olika sätt för att få drömmen att bli sann. Personer som jag mött för flera år sedan kan helt plötsligt komma att betyda något helt annat i ett senare skede.
Förra veckan stod jag framför grupper av åhörare på konferensen Utvecklingskraft igen. Men denna gång pratar jag inte om min bok, nu pratar jag om Hjärtats Hus idag. Om verksamheten som vi faktiskt bedriver nu. Det ena leder till det andra.
Ja, det var ju som du förstår en väldigt kort sammanfattning. Det har ju varit många sömnlösa nätter och många gånger har jag ställt mig frågan vad jag egentligen håller på med.
Men nu är vi här. Nu har vi vårt Hjärtats Hus.  Ja, i alla fall en tid. Vi har fått det lovat att vi kan hålla på i arton månader som projekt. Men i vår värld så är vi bara i början på något som skall bestå, något som skall vara en självklar del i samhället i framtiden. Sakta sakta formar vi vår innovation till en verklig föränderlig verksamhet. Man måste tro på det man gör.

....................................................................................................................................................................

Hur det kan bli. Nu är det måndag morgon! Jag kom av mig i går kväll. Orkade inte skriva mera. Lusten tappade taget om mig. Men nu är jag tillbaka igen. Eller kanske var det tv programmet Genikampen som tog min uppmärksamhet, ja så var det visst. Jag gillar det programmet.

Framför mig har jag nu en lista med saker som måste göras nu direkt på morgonen. Flera samtal som skall göras, kontoret mm. Sedan hoppas jag hinna ut idag och måla vidare utomhus. Vädret är ju fortfarande helt perfekt för det. Vilken höst vi haft så här långt. 

Vill lägga till några bilder från vår vik. Tänk att samma vy kan se så olika ut vid olika tidpunkter. Visst är det häftigt, vår moder jord så säg.




Hoppas du får en riktigt bra vecka. Att du får många goa skratt, det mår vi bra av. Att du får njuta av naturen och hösten, det mår vi också bra av.
Nu kör jag vidare mot nästa punkt på min lista.



torsdag 21 juli 2016

Att bara vara.

Hej vänner.
Hoppas du mår bra, riktigt bra. Ute skiner solen stundtals idag och det är varmt. Riktigt varmt. Sommaren går, dag för dag, timme för timme, minut för minut. Har du tid för att njuta av dagen? Hinner du bara sitta ner och bara vara? Hinner du ta in av dofter och ljud som bara finns under dessa sommarkvällar? Jag hoppas det.
Har du semester? En av de vanligaste frågor i dessa dagar. Jag som egen företagare brukar svara med ett svävande svar, njaeee, inte så mycket av det i år. Senast jag hade semester i flera veckor i sträck var 2007. Och sammanhängande semester med min man i flera veckor har jag aldrig varit med om. Så är det att vara egen företagare. Fördelen med att inte ha flera veckor i streck kan ju vara att jag inte behöver få ångest för att den snart är slut. Jag minns att man räknade ner, även om det var roligt att komma tillbaka till jobbet. Man hade så stora förväntningar inför dessa semesterveckor.

Nu vill det till att fånga dagen då den kommer. Fånga stunden då den infinner sig. Just nu är en sådan. Så nu sitter jag ner här en stund och skriver av mig lite tankar. Tänk att det är så skönt att skriva.

Tusen tankar går genom min skalle. Som vanligt. Men jag har kunnat släppa taget lite om "alla" måsten, "alla" ska göra, "alla "punkter som står på att göra listan, ja i alla fall stundtals. Så jag känner mig lugnare och mera till freds nu än på lång tid. Stor del tror jag det beror på att jag vet att Hjärtats Hus kommer att öppna dörrarna i augusti, att jag inte har mycket att förbereda inför det utan vi har läget under kontroll, att vi är flera som är med då, att våra underbara volontärer vill vara med. Det känns tryggt. De senaste två somrarna har mycket energi gått åt att fundera och våndas över hur vi skall komma igång, i vilken form, vad nästa steg skall kunna bli, vad jag skall göra för att få det till verklighet osv. Den här sommaren kan jag vila lugn i tanken att det är en verklighet. Känns oerhört skönt.

Helgen som var kunde vi ta en snabb sväng till Jämtland. Väldigt snabb. Tog semester fredagen! så vi åkte tidigt på morgonen och kom hem söndag kväll. Men jag hann med att få vara med mor och far i några timmar i alla fall. Och det kändes väldigt värdefullt. Är så glad att ha dem, att kunna åka hem ibland, även om jag önskar det kunde vara oftare.
Vi tog en härlig promenad på söndagen, far visade sina vackra gärden och ängar, där blommor har fått återhämta sig och växa fritt i år. Fantastiskt. Så länge sedan jag såg sådana ängar. Numer slås ju allt tidigt för att bonden skall få ut mest möjliga skörd. Men då far inte längre har djur så njuter han nu av blommor som han minns sedan han var barn. Ja, vi gick där och tittade och njöt tillsammans. Och hundarna njöt, ja vi njöt allihopa. Jag plockade en underbar bukett som nu står på mitt köksbord.


 
Moa och Zelma njöt bland blommor och fjärilar.

 
Prästkragar, röda underbara klöver, rölleka, blåklockor och flera andra blommor som jag hade ynnesten att få plocka även som barn . Underbart.
 
Då vi kom hem ramlade vardagen på igen och jag har rumlat runt med allt möjligt. Allt ifrån att måla fälgar på skogsmaskinen, hämta oljor för service mm till att skörda i trädgården. Minsann är det ett rikt både blom- och bär- år .

 
Vinbärsbusken tyngd av mängder av vinbär.


Fryser in bär tillsammans med bladen. Så är det bara att ta upp en påse och koka av, sila och röra i LITE socker så har vi juice i vinter. Så gott och känns som det är mycket vitaminer kvar. Lyx, eller hur?

Du som läser min blogg vet att jag förra året hade svalungar på altanen. Det har vi haft i år också. På en annan stolpe, precis bredvid bordet där vi sitter då tillfälle ges. Nu är ungarna ute och du kan tro att det är full fart med flyguppvisningar då de svischar förbi i väldig fart. Tala om att de är snabba och skickliga flygare, den farten och kunna parera och missa både våra huvuden och annat som kan dyka upp på altanen. Fantastiskt.

I förrgår hörde jag syrsorna för första gången denna sommar. Alltid lika speciellt att höra deras sång. Utanför huset har vi en get och hennes kidde som går och njuter i det gröna. I rosorna är det miljoner humlor och bin, ja det sjuder verkligen av liv nu.

Ja, nu har jag suttit ner några minuter. Nu lär jag ta tag i vardagen igen. Skall försöka få igång en gammal gräsklippare i eftermiddag och köra av lite gräs. Och så har en självgående gräsklippare stannat på ett ställe, så den måste jag försöka skrämma liv i. Men först ta en dans med min dammsugare, byta hårtussarna från våra fyrfota kompisar så de kan lägga dit nya. Kontoret är klart för dagen. Kaffet står på och solen är nu framme igen.

Önskar dig en fortsatt fin dag. Oavsett om du har semester eller ej.


torsdag 30 juni 2016

Ett stukat öra!

Nu har det hänt! Det jag inte visste kunde hända. Vad då, undrar du?
Jo, jag har stukat mitt öra!
Ja, i alla känns det så. Jag vet egentligen inte om det är möjligt, om det finns något som heter så inom läkarvetenskapen. Men ömt är det så det förslår. Det hände då jag torkade mig med handduken, örat vek sig och ajjjjj så ont det blev då! Ha ha.
Ja, det är väl tämligen världsligt i alla fall. Tämligen onödigt att jag skriver om det över huvud taget. Det finns så mycket annat som är sååå mycket viktigare.
  Idag har jag suttit i möte med en man som vet vad jag jobbar för, som känner till mitt engagemang för cancersjuka och anhöriga , med projektet Hjärtats Hus. Vi satt under en timmes tid och ventilerade tankar och frågeställningar som dyker upp längs resans gång. Det kändes väldigt bra. Han frågade vem jag har att diskutera med då jag kommer hem från våra öppet hus- tillfällen. Vem jag bollar med. Ja, det är min man det svarade jag. Såklart är det min man jag bollar med. Han är mitt absolut största och bästa bollplank. Vi kan se saker utifrån helt olika synvinklar vilket ofta är väldigt bra då man snöar in på en vision och ett arbete. Men det tynger på också. Det är inte alltid lätt att mötas och förstå varandra, förstå varandras engagemang och vad man vill.
Vi har nu sommaruppehåll för Hjärtats Hus. Den 24 augusti öppnar vi dörrarna igen och kör då med att ha öppet en dag i veckan, hela hösten. Det ska bli så spännande att följa utvecklingen, att få möta de jag har mött, att få stifta nya bekantskaper, att få vara med vidare och bygga broar mellan människor, att få nätverka.
Jag gillar ordet Nätverka, det har fått en väldigt djup innebörd för mig. Att möta andra människor, få prata och se vad man har gemensamt, vilka gemensamma hållpunkter, åsikter man har etc. Att få möta personer senare i andra sammanhang och förstå att vi faktiskt hade "nytta" av varandras erfarenheter, fast vi kanske inte visste det första gången vi sågs. Ja, det kan faktiskt gå år mellan möten, plötsligt så finns personen där som kan ge de svar du letar efter.
Spännande.

Förra veckan firade jag och maken trettio år som gifta. Ja, firade och firade. Vad gör man en vanlig tisdag, en vanlig arbetsdag? Jo, man får göra det bästa av det. Då jag vaknade möttes jag av ett smycke från min livskamrat. Blev verkligen glad. Sedan jobbade vi som sagt var hela dagen, planen var att vi skulle äta gott och länge på kvällen. Men det visade sig inte vara så enkelt. Middagen fick vi fram på bordet framåt 21 tiden! Efter mycket strul och inte bara roliga händelser under dagen.
Gott var det hursomhelst och jag är så tacksam att vi får ha varandra ännu efter så många år. Det är inte självklart. Det är inte utan möda som vi är tillsammans ännu. Det tror jag alla par kan skriva under på, det är inte en dans på rosor alla dagar i ett förhållande. Om jag tänker tillbaka så vet jag tillfällen då det har varit kämpigt, stressigt, osäkra saker som händer som tär på förhållandet. Men någonstans så har aldrig tankar funnits på att vi inte skulle stå vid varandras sida. Någonstans så har det alltid varit självklart att vi skall kämpa vidare, sida vid sida.
 Den gången sjukdomen slog till mot mig, blev det inte lika självklart längre. Då trodde jag att resan var slut, att min käre man skulle få leta sig en annan fru. Så funkade jag.

Men tji, så blev det inte. Vi fick år efter det också. Och jag får nog säga att vårt förhållande idag är ännu starkare. På något sätt så är vi så inkörda med varandra så något annat finns inte.
Så länge våra kroppar och hjärnor fungerar, skall vi stå och gå tillsammans genom livet. Så är det med det. Och jag känner mig såååå trygg.

Att vi känner varandra bevisas också genom att han år efter år lyckas köpa kläder till mig som passar både i form, färg och storlek. Ja, jag brukar få en klänning av honom varje födelsedag, har så fått i många år. Och det är inte många gånger jag har behövt byta. Eller velat för den delen.
Så var det även denna gång då jag fick smycket av honom. Mina ögon blev fyllda av glädjetårar då han lyckats ge mig det smycket som jag har drömt om, men inte yppat för honom.  Vi känner varandra rätt bra, det är helt tydligt.

Nu hoppas vi få vara friska och köra vidare med våra liv, våra projekt, våra visioner och drömmar. Jag skall avsluta dagen med att åka med en kompis till en mysig klädbutik ute på landet, "Lilla Hus Collection" i Boet. Lite kvällsnöje så här på kvällskvisten, en helt vanlig torsdag i juni.

Hoppas du får en mysig kväll också.

 
På lördag är det dags för de årliga auktionerna i Sunhult och Frinnaryd, det ser jag fram emot och hoppas att jag kan komma iväg på det.


söndag 12 juni 2016

En blomma sedd underifrån.

Oj, var tog maj månad vägen? Om jag minns rätt så ställde jag mig frågan senast jag var här på bloggen också, var tar dagarna vägen? Vad håller jag på med?
Ja, nu är det i alla fall 12 juni, dagen före min mammas namnsdag, dagen före mina svärföräldrars 52a bröllopsdag!
Hur har då helgen varit för min del? Jo, tack, den har varit bra. Vi har hunnit umgås jag och maken, prata till punkt och diskutera och ventilera diverse saker. Vi har också vänt och vridit på tankar för framtiden.
Vi har hunnit stängsla lite mera, flytta på kvigorna, ja till och med fått hit några kvigor till för att beta på gården. Jag har städat ett par bilar, utan och innan så de blänker fint, inget frömjöl kvar för denna gången.
Men bland det viktigaste var nog att hinna landa och varva ner. Jag behövde det. Underligt hur man är som människa. Jag har hört så många som har varit med om att köra slut på sig, hur hemskt det är att "gå in i väggen" osv. Jag är fullt medveten och har hört det sägas många gånger till mig, ta det lugnt, var rädd om dig, vila också, ta inte på dig för mycket, våga säga nej till saker folk ber dig om osv osv. ÄNDÅ var jag på kanten för ett par veckor sedan. Riktigt läskigt var det. Ja, jag vet inte hur nära men det var väldigt obehagligt i alla fall.
Den veckan vill jag helst lägga bort, så mycket blev bara fel, så mycket fattades i mitt huvud. Jag sov inte på nätterna, lyckades jag sova så var det främst framåt tidig morgon, du vet då man måste gå ur sängen. Och då vaknar jag med ett sprängfullt huvud som kändes som det redan hade fått sin dos av information av dagen, fast den inte hade börjat! Ingen bra start.
Jag blev också varse hur lite min hjärna kunde observera från olika saker. En dag skulle jag hämta min käre make på en gård. Han hade förklarat vart jag skulle och jag vet så väl var det är.... trots detta åker jag till en annan gård, åker runt på skogsvägarna och letar efter Patrik. Till slut ringer jag honom, helt förvissad om att jag är rätt. Så säger han att han inte är där utan på en annan gård, jag är på grannfastigheten. Han har ju sagt till mig vart jag ska, såklart , men min hjärna har inte noterat det! Sååå frustrerande.
En annan dag ringer han och undrar om jag kan åka o hämta en av våra killar i skogen. Ja visst kan jag det. Själv är han uppåt Östergötland för att hämta en betesputs, ni vet en sådan där som man slår dikesrenar etc med. Jag sitter helt frågande i telefonen då jag inte fattar varför han gör det och just där? Patrik svarar: " Ja, men vi beställde ju en förra veckan, har du glömt det?"
JA det har jag uppenbarligen gjort. Jag har INGET minne överhuvudtaget att vi har bestämt det. Vi har pratat om att köpa en , det vet jag , men inte att det var bestämt.
Då detta händer litar jag inte längre på mig själv kan jag säga. Jag vet ju inte vad jag har sagt eller inte till slut. Tänk om jag säger saker som jag inte kommer ihåg , om jag lovat saker som jag inte minns!!!! Sådan frustration.
Ja, det hände massor , mer än detta , det räckte för att jag skulle backa. Jag har nu insett att även jag har en begränsning och inte minst min make har sett det. Så idag har vi diskuterat vad i vårt liv som vi kan ändra på för att minska pressen på mig. Vad av allt roligt, alla projekt, alla uppdrag jag har kan jag och vill jag dra ner på? Inte helt lätt.
Vad skall jag då ändra på? Ja, vi har pratat om att hyra ut vårt lilla torp veckovis. Det blir det inget av nu. Vi försöker vidare att hitta en permanent  hyresgäst istället. Så nu packar jag undan det diskade porslinet och de tvättade och strukna gardinerna som jag planerade att sätta upp där. Nu stryker jag mina listor med saker som skulle gjorts innan vi kunde ta in veckogäster. Men jag skall ändå måla ytterdörren en sväng och helst några fönster men det är ju ingen brådska då.

Mina projekt? Ja, engagemanget och arbetet med Hjärtats Hus, det kan jag bara inte lägga ner. Inte nu. Men jag hoppas att jag kan få mera struktur, bättre ordning på tider, få lite lön för mödan så jag känner att jag inte bara kostar pengar för oss. Det är ju inte gratis att åka på möten och sammankomster, att driva ett projekt som ligger fem mil från bostaden. Ja , det hoppas jag på.

Då det gäller styrelsearbetet i Victoria, bröstcancerföreningen i vårt län. Ja, där behöver vi få mera aktivt folk i styrelsen på sikt. Den här våren har varit riktigt tuff, då vi kämpat själva utan ordförande. Jag är så imponerad av våra styrelseledamöters engagemang, vi har verkligen gjort allt vi har kunnat men någonstans finns det gränser vad man klarar av. Kanske har jag gjort min insats där?
Arbetet blev ju inte mindre då vi aktivt har deltagit i diskussioner innanför vårdens väggar rörande centralisering av bröstcancervården i vår region. Ingen som har tvingat mig men har känt som min plikt att göra vad jag kan för våra medlemmar och andra som drabbas av sjukdom.

Mitt arbete i Patient och Närstående rådet RCC Sydöst? Ja, det vill jag inte gärna lämna men jag får nog ta mig en rejäl funderare där. Det är så intressanta diskussioner och roligt att känna att man förhoppningsvis är med och påverkar någonstans. Det får vi se.
Ja, jag får allt lära mig att bli duktigare på att säga nej ibland. Jag tyckte jag var ganska duktig på det under perioden jag behandlades för att stoppa cancern i min kropp, men jag är tydligen tillbaka på min gamla bana.  Kanske är jag idag ännu ivrigare att hinna med så mycket som möjligt, ivrigare att hjälpa och göra nytta, duktigare på att lägga bort mina behov eller att njuta av livet som gavs mig åter. Ja, jag får allt träna på att tänka mera på mig själv. Annars blir det inget av Hjärtats Hus eller något annat heller för den delen. Jag vill för allt i världen inte hamna i väggen och ta tvärstopp. Icke!

Så nu sitter jag här, vid min blogg och skriver. Skriva som är så rogivande och skönt. Jag hörde via min kära mor om Astrid som visst brukar läsa mina rader, hon saknade visst mina tankar! Det gläder mig att höra såklart. Och då jag tittar på statistiken över min sida så är det många som är inne och läser, vilket också gläder mig såklart . Även om jag kanske minst lika mycket skriver för att just få skriva, för att jag själv tycker det är roligt och avkopplande.

Jag var också ute och fotade lite förut i kväll. Försöker att se det där lilla ute i naturen som är sååå fantastiskt underbart. Titta här skall du se.

 
Så enkla blommor, sett från ovan, från den synvinkel vi oftast tittar. En blomma som består av tusen och åter tusen blommor.

 
Men titta hur den ser ut om du sitter under den! Jo, det är faktiskt samma blomma. Så fantastiskt.
Då jag ser den här bilden så slår det mig hur vackert och fantastiskt det måste vara att vistas där under dessa underverk. Tänk spindeln , han som är så positiv och väver sina nät gång på gång. Vi klampar på och förstör men han låter sig inte besegras utan han väver ett nytt nät. Han kan nyttja blommors stänglar för att fästa sina trådar i, han ser säkert blommans underverk från undersidan. Med himlen som bakgrund. Inte undra på att han är så positiv.
Hänger du med i min poesi-resa?
Ja, jag tänker hur som helst att jag måste än mer försöka njuta av det underbara jag har omkring mig. Att än mera likna spindeln och tänka positivt, att än mer träna på att ta en sak i taget, att inte ta på mig för många saker på en gång. Att helt enkelt vara mera rädd om mig. Jag är en liten del i denna värld, men jag vet att jag har många omkring mig som vill fortsätta vara tillsammans med mig, som vill vara med vidare på min resa. Det skall jag jobba för.
 
Jag hoppas att sommaren kommer att bli riktigt bra för oss alla. Att vi kan ta tillvara på stunder av lugn och ro. Semester , ja kanske kan vi få ett par dagar. Men framför allt att vi kan ta vara på dagen idag och tillfällen som ges under dagen, om det så bara är en kopp kaffe på verandan eller vad det nu är. Svalorna som byggt bo ute under altan taket, att få följa de små liven i år igen.
 
Jag önskar er alla en riktigt fin sommar. Var rädda om varandra och ta vara på dagen som ges dig.

fredag 29 april 2016

Ut med april och in med maj

Snart månadsskifte igen. Var tar tiden vägen? Undrar hur många som ställer sig den frågan? Tiden verkligen rusar fram. Vad gör jag av tiden jag får?
Ja, skall jag summera så gör jag nog för många saker parallellt. I alla fall för många saker på samma gång. Nog för att jag är tjej men ibland är jag så trött i skallen så jag känner mig helt dimmig av trötthet. För trött för att sova.
Som ni vet så kämpar jag ju på med visionen om mötesplatsen för cancersjuka och närstående, det vi kallar för Hjärtats Hus. Har ju kommit långt i processen och haft tre härliga öppet hus-dagar i flygeln där vi håller till. Känns väldigt gott. VÄLDIGT gott. Vi är redan en skara människor som funnit stöd och hjälp av och med varandra. Och detta vill vi såklart vidareutveckla.
Men om allt bara gick framåt hela tiden. Om allt vore lite enklare. Men nej, så är inte livet. Jag vet. Jag borde veta bättre än så här. Att inte bli ledsen då det kommer en rullgardin framför mig igen, som skymmer sikten mot det roliga jag vill se och tro kan komma ut av den här verksamheten.
I måndags blev det klart att vi fick loss pengar som vi ansökt om från en fond. Jag är så glad och stolt för detta.
Men i  natt har jag haft en sådan där natt igen då jag bara funderar om det verkligen kan falla på plats alla bitar, på det viset som jag tänkt mig upplägget? Om det kan bli som jag vill se det? Ja i natt har jag snurrat runt och försökt att dra bort den där rullgardinen innanför mina ögonlock för att se klarare och känna glädje framåt. Och jag blir sååååå trött.

Gott att jag har en sådan oerhört skön och värdefull livskamrat som är med och stöttar mig till hundratjugo procent. Som kan tala mig till rätta och lugna mig i möjligaste mån. Nu är det fredag eftermiddag, snart är det helg och jag skall lättare kunna stänga av hjärnverksamheten från detta område. Borde istället ägna mig åt att stängsla runt beteshagar dit djuren kommer inom en snar framtid. Ja, det blir nog bra det. Bra med kontraster i livet, att få jobba med kroppen och själen sida vid sida men i olika gärningar.

Jag går ju även och väntar med spänning på avsnittet från Ullared, "Jakten på bästa uppfinningen i Ullared" som sänds på kanal fem nu. Jag var ju med och tävlade första lördagen förra hösten. Och trodde att det nog sänds i den ordning man är med. Men icke, nej så lätt kommer jag inte undan. Nu får man vänta och vänta och vänta igen. Jag som inte brukar se det här har suttit "klistrad" varje gång för att se om det är någon jag känner igen. Men nej, inte alls. Och det är inte nu till veckan heller som det ser ut på reklamen. Alltså, detta innebär att det är i det sista avsnittet som lilla jag kommer med i rutan! Undrar om de sparar det mest pinsamma till slutet?!!!! Huga mig..... Det kanske var så pinsamt så vårt gäng inte kommer med alls? Ja, det är bara att vänta och se.

Så här såg det ut den där morgonen i höstas då jag byggde upp min monter.
Hur det gick? Ja, den som lever får se, den som tittar får veta.....


Undrar när våren kommer på allvar. Så kallt som jag har upplevt att det har varit denna april månad vet jag inte att jag känner igen. Vi var bjudna på bröllop förra lördagen och det var många som hoppades att vädret skulle vara bra då det var alla de typer dagarna innan. Åska, regn, snö, hagel... etc.
Men se det var uppehåll hela dagen! Vilken fantastisk dag det blev. Fruktansvärt kallt men inte en droppe regn på hela dan. Till och med stilla bris på natten då brinnande ballonger släpptes upp i skyn. Sådan fröjd att få vara med. Tack Rasmus och Julia . Vi önskar er Allt Gott i er framtid tillsammans.

 
Ett underbart vackert brudpar.
 
Nu laddar vi för nästa bröllop. Redan om ett par veckor är det dags. Då är det dubbelbröllop.
 
Nu skall jag ta en sväng med städmoppen och flytta på tussar från hundar o katt. Trevlig helg önskar jag er alla.
 
 
 


söndag 20 mars 2016

Jakten på bästa uppfinningen. Den bjuder jag på.

Vårdagjämning, solen lyser från en klarblå himmel och det känns verkligen gott. Nu har det vänt. Nu blir det allt ljusare och längre dagar. Härligt.
Den här veckan känns lite extra läskig faktiskt. På flera sätt. På tisdag håller vi öppet hus på Hjärtats Hus igen. Jag har ingen som helst aning hur många som kommer men har laddat med kaffebröd så jag har att bjuda på. Kokade vinbärsjuice också som jag skall bjuda på.
  Det läskigaste är dock att på tisdag , den 22 mars, klockan 20,00 är det första programmet av Ullared-jakten på bästa uppfinningen. Kanal 5 är det som har programmet.
 Ja, jag får erkänna nu då. Jag nämnde ju i höstas att jag hade något på gång. Men inte kunde säga något. Så nu kan jag tala om ,,,,, alltså, jag kommer att vara med i det programmet! Och det känns såååååå läskigt. Egentligen gillar jag inte att se mig själv på tv. Och i detta fallet så har jag ingen aning hur de har klippt ihop programmet. Hur mycket jag kommer att vara med eller inte alls. Vet inget. Usch, vet inte ens om jag vågar titta.
Ja käre vänner så man ställer till det.

 
Men får väl säga som jag brukar göra, man har inte roligare än man gör sig.
 
Då jag ändå är på gång kan jag passa på att berätta en gammal historia också. En sann historia som utspelade sig här i Målviken sommaren 2013. Min käre make hade ryggskott och led något fruktansvärt. Han hade att göra bara att hålla sig upprätt. Gick omkring med skidstavar här på gården för att hålla igång. Jag målade altan för fullt så jag hade att göra jag med.
Så en dag då jag målar så ropar jag på Patrik. Han svarar inte... Jag gick in och letade. Nej ingen där. Jag ringde honom på telefonen, nej inget svar! Var i all världen har karln tagit vägen? Han kan ju inte ha kommit så långt.....
Då får jag se honom nere vid sjökanten. Vid den gamla trä-ekan som har legat i strandkanten under en lång tid för att bli tät. Jag går ner till honom och undrar vad han håller på med.
Jo, då har han fått för sig att vi skall försöka ta båten bort till bryggan. Den kanske är så tät nu så den går att ro bort....?????
Sagt och gjort. Patrik sätter sig i fören med benen i vattnet och jag där bak. Så stollig ide, men visst ska vi prova.
Vi hinner bara få ut båten en bit utanför strandkanten så är det som om en propp går ur båten och den sjunker! Vad händer med oss då? Jo såklart. vi ramlar i sjön vi med. Patrik med sina skidstavar i händerna och jag i mina målarkläder!
Du milde tid, vilken syn det måtte va.
Jaha, vad gör vi nu då?
Ja, Patrik mår ju inte bättre efter detta så han bestämmer sig för att ta sig upp ur sjön. Men istället för att vada upp på stranden går han längs stranden, inne i vassen, bort mot bryggan, alltså I SJÖN.
Medans jag får ta båten på släp och simma längs viken bort mot bryggan! Snacka om att det måste ha sett dumt ut!
Mitt i detta sjödrama så dyker David upp! Då han kommer ner till oss och möter Far gående med skidstavar i vassen och Mor simmandes bogserande en vattenfylld båt, dessutom med kläderna på! Ja, vad ska han säga pojken?
Han utropar helt enkelt:
-Men vad håller ni på med egentligen?
 
Ha ha ha ha...... Som vi skrattade åt detta. Bilderna som han fotade fick han dock lova att lägga undan då Patrik inte var upplagd för något skämt om detta. Och vi led ju med honom såklart.
Idag blev det tal om dessa bilder och vi kom överens om att jag fick berätta för dig och även visa bilder från dramat.
Den bjuder vi på idag. Så varsågoda. Se och njut........
 
 
Ser du Patrik? Han är där i vassen!!!
 
 
Och där simmar jag med båten på släp.

 
Jo, där kommer han minsann gående.


 
Och vi når hamn så småningom!
 
Ja som sagt var. Man har inte roligare än man gör sig!


 
 

tisdag 15 mars 2016

Stockholm IGEN!

Halloj.
Öppnar min blogg och inser att det är alldeles för länge sedan jag skrev något. Ja det dråpliga är att förra gången jag skrev satt jag på #Haga Tårtcompani & Bageri. Och det gör jag idag också!!! Ha, så det kan bli. Det är ju verkligen inte var dag jag är här.
Men jag älskar att sitta här. Miljön här, dofterna av nybakat, att se min son och hans goa medarbetare baka tårtor och annat gott. Ja, det är helt underbart. Jag fick dessutom smaka alldeles nygjorda chokladpraliner. Heeeeeelt underbara. De bara smälte i munnen, framför allt den med smörkola inuti.

Vad har då hänt sedan senast? Ja, massor. Så måste det ju vara eftersom jag inte har skrivit på länge.

Vi har fått klartecken till att köra Hjärtats Hus i Jönköping så nu gasar vi så gott vi kan. Vi har haft öppet ett par gånger och kommer att ha öppet hus under ytterligare tre tillfällen under våren. Nu på måndag den 22 mars, 18 april samt 24 maj. Alla mellan 14-19. Då vi hälsar alla cancersjuka (färdigbehandlade eller under behandling, oavsett sort) och deras anhöriga. Vi håller till i flygeln bredvid Ryhovs Herrgård i Jönköping. Ett jättetrevligt hus med skön atmosfär. Ja, det känns riktigt gott. Nu gäller det att sprida läget så så många som möjligt vet om att möjligheten finns att droppa in till oss och fika o umgås. Känner du någon, vet någon som kan vara berörd, eller du själv så är ni alla hjärtligt välkomna.  Hjälp oss att berätta om Hjärtats Hus och dess uppgift.

I dag drog jag visst en vinstlott redan från morgonen. Jag och min bror har varit i Jämtland och firat käre far som fyllt åttio år. Jag tog flyget till Stockholm för att vara en stund här och åka vidare med tåg mot Småland till kvällen. Lyckat drag då det visade sig att alla tåg var inställda mellan Östersund och Sundsvall på morgonen!
Bror min åker tåg i morgon. Då får vi hoppas att de rullar på som vanligt igen.

Firat Far. Ja, det känns verkligen gott. Att ha haft möjligheten att få vara tillsammans med mor och far under helgen. Det är en ynnest och inget självklart. Inte då man nått så hög ålder och inte med de avstånd geografiskt som vi har mellan oss.
 Vi överraskade dem dessutom då de inte visste att vi skulle komma. Så det blev väldigt lyckat och alla var glada.
Under lördagen lyste solen från klarblå himmel och vi kunde ta en sparktur till skogen där vi satt på sparken och njöt av värmen på kinden. Inget går ju upp mot den Jämtländska solen i mars månad.
Och du må tro att jag blev lycklig då jag igår kväll fick se att det var lite Norrsken på himlen. Jag älskar norrsken. Det var nära att jag sprang ut för att få se det bättre. Jag minns faktiskt hur jag som barn sprang ut i bara nattlinnet, bara för att stå och se detta färgsprakande skådespel på himlavalvet.
Men nu är jag ju vuxen och förståndig så jag stod vackert kvar där vid fönstret och blickade upp mot himlen.

 
En av alla buketter som käre far fick att njuta av framöver. Hoppas de står länge.
 
 
Vilka tvära kast det har varit senaste tiden. Förrförra veckan tillbringade jag och maken på Teneriffa. Vi firade vår trettionde bröllopsdag, lite tidigt men ändå. Den är ju inte förrän i sommar men då vill vi vara hemma.
Vi hade det så gott. Vädret var inte det bästa men det var verkligen gott att få vila och njuta av tiden tillsammans. Bara ta dagen som den kom. Att äta gott, hinna prata till punkt utan att bli avbrutna av telefon och annat. Ja, vi var på plats i Puerto de la qruz på söndagen och då kan man ju tänka att man skall vara utvilad efter fyra dygn. Döm då om min förvåning då vi under torsdagskvällen efter middagen, vid 19-tiden, lägger oss på sängen på rummet bara för att vila fem minuter men istället somnar och Sover i tolv timmar i streck!!! Efter att ha vilat i fyra dygn! Ja, det var nog på sin plats att vila då kan man tänka. Då gick vi ner i varv som man säger. 
Då vi skulle resa hem hade Novair gjort sin sista flygning hit och istället skulle Danish Air sköta hemtransporten. Tyvärr blev jag väldigt besviken. Vädret var dåligt i Sverige så förseningar kan de säkert inte rå för. Men då vi passagerare blir utkörda i en buss från gaten till planet, packade som kor i en djurbil, sillar i en sillburk, fick vi stå där i över en halv timma! Inte helt enkelt i värmen med noll luftkonditionering. Dessutom en del äldre personer som hade det riktigt kämpigt. Det slutade med att människor knackade på rutor och till slut lyckades få upp ett par rutor så vi fick lite syre. Inte bra.

Ja, ja vi kom hem lyckliga och nöjda i alla fall. Och efter denna Jämtlands resa får det väl vara nog med resandet nu för ett tag.

Föresten. Vet du vad en Surjämte är? Alltså en SurJämte? Jag brukar presentera mig som en sådan då jag kommer från Jämtland och det är ett vedertaget begrepp. Taxichauffören som jag åkte med på morgonen berättade dess betydelse, som jag aldrig har hört förut.
Nämligen: Förr, långt tillbaka i tiden så stoppade jämtarna halm och tidningspapper i stövlar och skor , för att hålla värmen. Med tiden surnade detta och det lär inte heller ha luktat så gott. Då blev det surjämte.
Ja, vi får väl tro vad vi vill om den saken.
Jag är hur som helst oerhört stolt att komma från republiken Jämtland. Så det så.
Önskar er en fortsatt trevlig dag. Nu skall jag smaka av en nybakad kardemummabulle och en kaffe. Sedan drar jag vidare söder .

 
I lördags var det för övrigt flaggdagen för Jämtland.


tisdag 16 februari 2016

Stockholm

God förmiddag säger jag. Idag från vår vackra huvudstad. Sitter på älskade sonen Oscars #Haga Tårtcompani & Bageri med en god kopp kaffe. Måste planera dagens intag av goda saker då utbudet är fantastiskt här. Här finns underbara semlor, bullar, tårtbitar, mackor, soppa på gång. Och jag orkar ju inte trycka i mig så mycket. Så nu sitter jag med en slät kopp kaffe o det vattnas i munnen vid tanken på allt gott det finns att välja på.
Under förmiddagen ska jag gå till det andra bageriet, på Fleminggatan 107. Där blir det nog lunch. Tillsammans med en härlig tjej, Marie Robertsson. Hon arbetar i #Rehabiliteringsprojektet Mun och Halscancer Stockholm Gotland. Ska bli roligt att träffa henne och diskutera deras upplägg och arbete liksom vårt Hjärtats Hus.
Ikväll skall jag leta mig ut till Sigtuna för att delta i Internationella Vårdplanen Cancerrehabilitering. Hoppas på givande och konkreta samtal som man kan använda i framtiden.
I morgon kväll skall jag äta middag med min kompis Elisabeth, min "Skottlands" kompis.
Vidare tåg till Linköping hela torsdagen. Ja, det var väl den veckan det! Gäller att använda tiden väl.

I går var det Internationella Barncancerdagen. Hörde i radion att det tändes marschaller på flera orter i landet, ett för varje drabbat barn. Moa heter en tjej i Jönköping som arbetar för att få till det hon kallar för Syskongrupper. Låter som en fantastisk ide. Att kunna få stöd av en Syskongrupp då man har ett cancersjukt syskon. Henne måste jag få tag på. Kan vi hjälpas åt via Hjärtats Hus ibland kanske? Det tål att forska vidare i.
Ja, så här ser det ut i min hjärna numer. Att tänka framåt, i nya banor, nya möjligheter, allt för att cancersjuka och anhöriga skall få bättre stöd.

Senaste veckan har det ju tagit några steg i rätt riktning. Att ha en lokal att samlas i känns fantastiskt.

Nu ska jag titta på Oscar då han jobbar på här. Fantastiskt roligt att följa honom i utvecklingen. Minns det som igår då han snickrade o målade här inför öppnandet. Nu strilar det folk i kö här för att avnjuta läckerheterna.

torsdag 11 februari 2016

Hjärtats Hus, Välkommen

Vilken dag det blev igår. Helt plötsligt så står det klart för mig att Region Jönköping ställer sig bakom ett 18 månader långt projekt, Hälsans Cafe´. Och därmed kan vi köra vidare med arbetet Hjärtats Hus! Efter alla möten och diskussioner och samtal är vi vid ett stort mål. Mot att kunna göra verklighet av visionen. Helt fantastiskt.
Här kan du ta del av meddelandet.

http://www.rjl.se/Om-regionen/pressrum/nyheter/Nyheter-fran-regionen/halsocafe-ger-stod-for-halsa-och-ett-gott-liv/

Vi kommer att bjuda in alla cancersjuka, tidigare sjuka liksom nyligen insjuknade, anhöriga och vänner till Öppet hus den 22 februari kl 14-19. Och platsen blir alltså i flygelbyggnaden vid Ryhovs Herrgård.
Underbart. Hoppas att vi når så många som det bara går och att intresset som har burit oss hit nu får visa sig ha bäring. Att behovet verkligen finns.
Här i Hjärtats Hus vill vi möta er som den person du är, med den historia du har med dig i ryggsäcken. Här vill vi  hjälpa till att göra något bra av situationen, av upplevelsen, av tankar och framtid. Vi vill bygga en verksamhet utefter ditt behov som cancer sjuk eller anhörig. Vad behöver du för att må bättre?
Vi kommer under våren att ha öppet en dag i månaden, för att känna in och se hur många som sluter upp. Så har vi ett gigantiskt arbete att ordna massa praktiska saker inför att kunna ha öppet oftare. En sak i taget så blir det säkert jättebra. Så här nära har vi ju aldrig varit tidigare.

 
Välkomna till oss.