Ett stukat öra!

Nu har det hänt! Det jag inte visste kunde hända. Vad då, undrar du?
Jo, jag har stukat mitt öra!
Ja, i alla känns det så. Jag vet egentligen inte om det är möjligt, om det finns något som heter så inom läkarvetenskapen. Men ömt är det så det förslår. Det hände då jag torkade mig med handduken, örat vek sig och ajjjjj så ont det blev då! Ha ha.
Ja, det är väl tämligen världsligt i alla fall. Tämligen onödigt att jag skriver om det över huvud taget. Det finns så mycket annat som är sååå mycket viktigare.
  Idag har jag suttit i möte med en man som vet vad jag jobbar för, som känner till mitt engagemang för cancersjuka och anhöriga , med projektet Hjärtats Hus. Vi satt under en timmes tid och ventilerade tankar och frågeställningar som dyker upp längs resans gång. Det kändes väldigt bra. Han frågade vem jag har att diskutera med då jag kommer hem från våra öppet hus- tillfällen. Vem jag bollar med. Ja, det är min man det svarade jag. Såklart är det min man jag bollar med. Han är mitt absolut största och bästa bollplank. Vi kan se saker utifrån helt olika synvinklar vilket ofta är väldigt bra då man snöar in på en vision och ett arbete. Men det tynger på också. Det är inte alltid lätt att mötas och förstå varandra, förstå varandras engagemang och vad man vill.
Vi har nu sommaruppehåll för Hjärtats Hus. Den 24 augusti öppnar vi dörrarna igen och kör då med att ha öppet en dag i veckan, hela hösten. Det ska bli så spännande att följa utvecklingen, att få möta de jag har mött, att få stifta nya bekantskaper, att få vara med vidare och bygga broar mellan människor, att få nätverka.
Jag gillar ordet Nätverka, det har fått en väldigt djup innebörd för mig. Att möta andra människor, få prata och se vad man har gemensamt, vilka gemensamma hållpunkter, åsikter man har etc. Att få möta personer senare i andra sammanhang och förstå att vi faktiskt hade "nytta" av varandras erfarenheter, fast vi kanske inte visste det första gången vi sågs. Ja, det kan faktiskt gå år mellan möten, plötsligt så finns personen där som kan ge de svar du letar efter.
Spännande.

Förra veckan firade jag och maken trettio år som gifta. Ja, firade och firade. Vad gör man en vanlig tisdag, en vanlig arbetsdag? Jo, man får göra det bästa av det. Då jag vaknade möttes jag av ett smycke från min livskamrat. Blev verkligen glad. Sedan jobbade vi som sagt var hela dagen, planen var att vi skulle äta gott och länge på kvällen. Men det visade sig inte vara så enkelt. Middagen fick vi fram på bordet framåt 21 tiden! Efter mycket strul och inte bara roliga händelser under dagen.
Gott var det hursomhelst och jag är så tacksam att vi får ha varandra ännu efter så många år. Det är inte självklart. Det är inte utan möda som vi är tillsammans ännu. Det tror jag alla par kan skriva under på, det är inte en dans på rosor alla dagar i ett förhållande. Om jag tänker tillbaka så vet jag tillfällen då det har varit kämpigt, stressigt, osäkra saker som händer som tär på förhållandet. Men någonstans så har aldrig tankar funnits på att vi inte skulle stå vid varandras sida. Någonstans så har det alltid varit självklart att vi skall kämpa vidare, sida vid sida.
 Den gången sjukdomen slog till mot mig, blev det inte lika självklart längre. Då trodde jag att resan var slut, att min käre man skulle få leta sig en annan fru. Så funkade jag.

Men tji, så blev det inte. Vi fick år efter det också. Och jag får nog säga att vårt förhållande idag är ännu starkare. På något sätt så är vi så inkörda med varandra så något annat finns inte.
Så länge våra kroppar och hjärnor fungerar, skall vi stå och gå tillsammans genom livet. Så är det med det. Och jag känner mig såååå trygg.

Att vi känner varandra bevisas också genom att han år efter år lyckas köpa kläder till mig som passar både i form, färg och storlek. Ja, jag brukar få en klänning av honom varje födelsedag, har så fått i många år. Och det är inte många gånger jag har behövt byta. Eller velat för den delen.
Så var det även denna gång då jag fick smycket av honom. Mina ögon blev fyllda av glädjetårar då han lyckats ge mig det smycket som jag har drömt om, men inte yppat för honom.  Vi känner varandra rätt bra, det är helt tydligt.

Nu hoppas vi få vara friska och köra vidare med våra liv, våra projekt, våra visioner och drömmar. Jag skall avsluta dagen med att åka med en kompis till en mysig klädbutik ute på landet, "Lilla Hus Collection" i Boet. Lite kvällsnöje så här på kvällskvisten, en helt vanlig torsdag i juni.

Hoppas du får en mysig kväll också.

 

På lördag är det dags för de årliga auktionerna i Sunhult och Frinnaryd, det ser jag fram emot och hoppas att jag kan komma iväg på det.

En blomma sedd underifrån.

Oj, var tog maj månad vägen? Om jag minns rätt så ställde jag mig frågan senast jag var här på bloggen också, var tar dagarna vägen? Vad håller jag på med?
Ja, nu är det i alla fall 12 juni, dagen före min mammas namnsdag, dagen före mina svärföräldrars 52a bröllopsdag!
Hur har då helgen varit för min del? Jo, tack, den har varit bra. Vi har hunnit umgås jag och maken, prata till punkt och diskutera och ventilera diverse saker. Vi har också vänt och vridit på tankar för framtiden.
Vi har hunnit stängsla lite mera, flytta på kvigorna, ja till och med fått hit några kvigor till för att beta på gården. Jag har städat ett par bilar, utan och innan så de blänker fint, inget frömjöl kvar för denna gången.
Men bland det viktigaste var nog att hinna landa och varva ner. Jag behövde det. Underligt hur man är som människa. Jag har hört så många som har varit med om att köra slut på sig, hur hemskt det är att "gå in i väggen" osv. Jag är fullt medveten och har hört det sägas många gånger till mig, ta det lugnt, var rädd om dig, vila också, ta inte på dig för mycket, våga säga nej till saker folk ber dig om osv osv. ÄNDÅ var jag på kanten för ett par veckor sedan. Riktigt läskigt var det. Ja, jag vet inte hur nära men det var väldigt obehagligt i alla fall.
Den veckan vill jag helst lägga bort, så mycket blev bara fel, så mycket fattades i mitt huvud. Jag sov inte på nätterna, lyckades jag sova så var det främst framåt tidig morgon, du vet då man måste gå ur sängen. Och då vaknar jag med ett sprängfullt huvud som kändes som det redan hade fått sin dos av information av dagen, fast den inte hade börjat! Ingen bra start.
Jag blev också varse hur lite min hjärna kunde observera från olika saker. En dag skulle jag hämta min käre make på en gård. Han hade förklarat vart jag skulle och jag vet så väl var det är.... trots detta åker jag till en annan gård, åker runt på skogsvägarna och letar efter Patrik. Till slut ringer jag honom, helt förvissad om att jag är rätt. Så säger han att han inte är där utan på en annan gård, jag är på grannfastigheten. Han har ju sagt till mig vart jag ska, såklart , men min hjärna har inte noterat det! Sååå frustrerande.
En annan dag ringer han och undrar om jag kan åka o hämta en av våra killar i skogen. Ja visst kan jag det. Själv är han uppåt Östergötland för att hämta en betesputs, ni vet en sådan där som man slår dikesrenar etc med. Jag sitter helt frågande i telefonen då jag inte fattar varför han gör det och just där? Patrik svarar: " Ja, men vi beställde ju en förra veckan, har du glömt det?"
JA det har jag uppenbarligen gjort. Jag har INGET minne överhuvudtaget att vi har bestämt det. Vi har pratat om att köpa en , det vet jag , men inte att det var bestämt.
Då detta händer litar jag inte längre på mig själv kan jag säga. Jag vet ju inte vad jag har sagt eller inte till slut. Tänk om jag säger saker som jag inte kommer ihåg , om jag lovat saker som jag inte minns!!!! Sådan frustration.
Ja, det hände massor , mer än detta , det räckte för att jag skulle backa. Jag har nu insett att även jag har en begränsning och inte minst min make har sett det. Så idag har vi diskuterat vad i vårt liv som vi kan ändra på för att minska pressen på mig. Vad av allt roligt, alla projekt, alla uppdrag jag har kan jag och vill jag dra ner på? Inte helt lätt.
Vad skall jag då ändra på? Ja, vi har pratat om att hyra ut vårt lilla torp veckovis. Det blir det inget av nu. Vi försöker vidare att hitta en permanent  hyresgäst istället. Så nu packar jag undan det diskade porslinet och de tvättade och strukna gardinerna som jag planerade att sätta upp där. Nu stryker jag mina listor med saker som skulle gjorts innan vi kunde ta in veckogäster. Men jag skall ändå måla ytterdörren en sväng och helst några fönster men det är ju ingen brådska då.

Mina projekt? Ja, engagemanget och arbetet med Hjärtats Hus, det kan jag bara inte lägga ner. Inte nu. Men jag hoppas att jag kan få mera struktur, bättre ordning på tider, få lite lön för mödan så jag känner att jag inte bara kostar pengar för oss. Det är ju inte gratis att åka på möten och sammankomster, att driva ett projekt som ligger fem mil från bostaden. Ja , det hoppas jag på.

Då det gäller styrelsearbetet i Victoria, bröstcancerföreningen i vårt län. Ja, där behöver vi få mera aktivt folk i styrelsen på sikt. Den här våren har varit riktigt tuff, då vi kämpat själva utan ordförande. Jag är så imponerad av våra styrelseledamöters engagemang, vi har verkligen gjort allt vi har kunnat men någonstans finns det gränser vad man klarar av. Kanske har jag gjort min insats där?
Arbetet blev ju inte mindre då vi aktivt har deltagit i diskussioner innanför vårdens väggar rörande centralisering av bröstcancervården i vår region. Ingen som har tvingat mig men har känt som min plikt att göra vad jag kan för våra medlemmar och andra som drabbas av sjukdom.

Mitt arbete i Patient och Närstående rådet RCC Sydöst? Ja, det vill jag inte gärna lämna men jag får nog ta mig en rejäl funderare där. Det är så intressanta diskussioner och roligt att känna att man förhoppningsvis är med och påverkar någonstans. Det får vi se.
Ja, jag får allt lära mig att bli duktigare på att säga nej ibland. Jag tyckte jag var ganska duktig på det under perioden jag behandlades för att stoppa cancern i min kropp, men jag är tydligen tillbaka på min gamla bana.  Kanske är jag idag ännu ivrigare att hinna med så mycket som möjligt, ivrigare att hjälpa och göra nytta, duktigare på att lägga bort mina behov eller att njuta av livet som gavs mig åter. Ja, jag får allt träna på att tänka mera på mig själv. Annars blir det inget av Hjärtats Hus eller något annat heller för den delen. Jag vill för allt i världen inte hamna i väggen och ta tvärstopp. Icke!

Så nu sitter jag här, vid min blogg och skriver. Skriva som är så rogivande och skönt. Jag hörde via min kära mor om Astrid som visst brukar läsa mina rader, hon saknade visst mina tankar! Det gläder mig att höra såklart. Och då jag tittar på statistiken över min sida så är det många som är inne och läser, vilket också gläder mig såklart . Även om jag kanske minst lika mycket skriver för att just få skriva, för att jag själv tycker det är roligt och avkopplande.

Jag var också ute och fotade lite förut i kväll. Försöker att se det där lilla ute i naturen som är sååå fantastiskt underbart. Titta här skall du se.

 

Så enkla blommor, sett från ovan, från den synvinkel vi oftast tittar. En blomma som består av tusen och åter tusen blommor.

 

Men titta hur den ser ut om du sitter under den! Jo, det är faktiskt samma blomma. Så fantastiskt.

Då jag ser den här bilden så slår det mig hur vackert och fantastiskt det måste vara att vistas där under dessa underverk. Tänk spindeln , han som är så positiv och väver sina nät gång på gång. Vi klampar på och förstör men han låter sig inte besegras utan han väver ett nytt nät. Han kan nyttja blommors stänglar för att fästa sina trådar i, han ser säkert blommans underverk från undersidan. Med himlen som bakgrund. Inte undra på att han är så positiv.

Hänger du med i min poesi-resa?

Ja, jag tänker hur som helst att jag måste än mer försöka njuta av det underbara jag har omkring mig. Att än mera likna spindeln och tänka positivt, att än mer träna på att ta en sak i taget, att inte ta på mig för många saker på en gång. Att helt enkelt vara mera rädd om mig. Jag är en liten del i denna värld, men jag vet att jag har många omkring mig som vill fortsätta vara tillsammans med mig, som vill vara med vidare på min resa. Det skall jag jobba för.

 

Jag hoppas att sommaren kommer att bli riktigt bra för oss alla. Att vi kan ta tillvara på stunder av lugn och ro. Semester , ja kanske kan vi få ett par dagar. Men framför allt att vi kan ta vara på dagen idag och tillfällen som ges under dagen, om det så bara är en kopp kaffe på verandan eller vad det nu är. Svalorna som byggt bo ute under altan taket, att få följa de små liven i år igen.

 

Jag önskar er alla en riktigt fin sommar. Var rädda om varandra och ta vara på dagen som ges dig.