Translate

måndag 10 oktober 2016

Ömsom kallt och ömsom varmt.

Ja, idag har varit en dag med olika temperaturer. Det var ju älgjaktspremiär idag så vi gav oss upp vid 4,30 för att klä oss, göra matsäck, gå ut med hundar, packa bössa osv osv. Är ett företag att komma iväg på morgonen så det krävs lite planering kvällen innan.
Jag satt i ett högt torn, från början i mörker, men sakta kom ljuset och jag kunde urskilja träd och stenar, jordhögar som i gryningen skulle kunna vara ett djur, i fantasins värld. Det var urkallt. Blåste och regnade på tvären.
Så varför utsätter man sig för detta? Ja, det undrar jag också. Men nog är det lite spännande i alla fall, IFALL han kommer där rätt var det är. När du minst anar det kan han stå där.
Han kom dock inte fram idag, inte till mig. Jag satt och värmde mig med mitt kaffe och min filt. Det kan jag verkligen tipsa om att ha med en filt är suveränt. Jag drar runt på en tunn fleece filt, ser inte mycket ut och tar inte mycket plats. Men ack så skönt det är att svepa den runt benen, eller huvudet om det är riktigt illa.
Dagens jakttorn var ombonat och fint. Till och med en hylla att ställa kaffekoppen på. Inte illa.

Ja, hem och byta om. Kolla mailen och ringa några samtal. Och så gav jag mig ut i betena. Nu har nämligen korna begett sig hem till sin gård så nu skall stängslen ner. Och nu bytte jag temperatur kan jag säga. Nu frös jag INTE.

Nu är det kväll och jag sitter vid brasan och skall se på Kockarnas Kamp i tv4.
Jag har just läst bloggen om Fabian Bolin som berättar om sin kamp mot Cancern.

http://fabianbolin.waroncancer.com/2016/10/09/fabian-bolin-war-on-cancer-day/

En stark kille som blir allt starkare mitt i allt det sjuka han tvingas att gå igenom.

Och nu skall jag vila min kropp.
Trevlig kväll önskar jag dig.





fredag 7 oktober 2016

God morgon världen.

Klockan är bara fyra på morgonen och jag har legat och snurrat runt i min säng under någon timmes tid, kan inte sova.... För mycket i huvudet. Är trött egentligen men känner mig för trött i huvudet för att kunna sova. Måste skriva av mig lite.....
Jag önskar att jag ska få vara med om en fin morgon då det snart gryr där utanför mitt fönster. Det är alltid med viss spänning man vaknar kan jag tycka, undrar vad som skall möta en under kommande dag. Vilka nyheter skall man nås av idag? Hur ser världsläget ut idag? Hur går det för de arma människorna i Aleppo? Hur ser det ut där orkanen har haft/har sin framfart längs Floridas kust? Har det varit lugnt på olika resdestinationer under natten? Hur går det med det stundande viktiga valet som USAs folk står inför?
Är korna kvar här ute i hagen? Har vi vatten att dricka idag också? Vattenståndet sjunker ju hela tiden, det ser vi så tydligt på sjön där snart båten ligger på grund i båthuset. Mår mina barn bra idag? Mår mina kära föräldrar bra idag? Har dom sovit gott i natt? Mår våra anställda och deras familjer bra idag?
Känner du igen frågorna? Känslan då en ny dag är på gång.

Det händer så mycket omkring oss , hela tiden. Och så mycket kan vändas till frustration. Som du kanske vet så har jag mycket kontakter med människor som är sjuka, har varit sjuka, som är i kontakt med vården osv. I och med mitt arbete i Hjärtats Hus möter jag många inom cancervärlden. Men även i min nära omgivning möter jag många människor som på olika sätt kämpar sig fram. Somliga via vårdens krångliga korridorer och ibland underliga bemötande.

I förrgår kväll gav ännu en ung kvinna upp efter en lång tids kämpande mot cancer. Hennes kropp orkade inte längre. Vila i frid kära du och jag sänder mina tankar till hennes familj som jag vet har ett riktigt elände efter en tuff tid vid hennes sida.

 
 
Då jag nu under några års tid har mött så mycket personal inom vården och människor som arbetar med att utveckla vården så kan jag inte annat än häpna och bli förfärad över hur jag gång på gång får höra de mest tråkiga berättelser. Hur människor blir konstigt bemötta. Trots att vi tycker vi har kunskapen och lever i ett land som borde ha förutsättningen för att ge ett bra bemötande.  Jag vill ge ett exempel. Tänk dig att du är under "utredning" för misstanke om ev en svår sjukdom. Du går på röntgen och väntar på svar. Det kommer inget..... du blir kallad för blodprover och gör dem.  De säger då att du kommer att få svar inom en vecka, kanske en vecka och ett par dagar...... tiden går,,,,, du hör inget.
Du läser på dina vårdkontakter via webbtjänsten för att se om det står något där. Nej, inget svar där heller. Du skriver då till vården med en liten fråga om när du kommer att få något svar.... Du får svar..... att en läkare har i åtanke att ta kontakt med dig i slutet av november!!!!!!!!!!!!!! Ja, men det är ju två månader tills dess!!!! Sextio dagar! 1440 timmar. 86400 minuter!!!!!
Och då har du redan väntat och funderat i fyra månader innan.....
Du skriver ett svar: -Jag tycker det känns lite länge att vänta tills i slutet av november innan jag får veta något.
Morgonen därpå ringer en sköterska upp och säger snabbt : "Hade det varit något akut så hade du ju blivit kallad. Det är nog inget du behöver vara orolig för"
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
 
Efter samtalet känner du att du skulle ha besvarat det, att du skulle ha sagt att du faktiskt är orolig och inte visste att DE tänkte så, att du faktiskt väntade dig ett svar då de ju lovade det.... men du hinner inte finna orden i tid... innan sköterskan har lagt på luren. Du var ju inte beredd på samtalet denna tidiga morgon. Samtalet blev utifrån sjukvårdens tidsplan, inte utifrån dig som patient. Igen.
 
Bemötande.
Att möta patienten där den är.
Att sätta patienten i fokus.
Patientnära vård.
Att se patienten som en kund.
 
Hej och hå, säger jag. När vi inte ens kan tänka oss in i hur det är att gå och vänta och inte veta!
 
Hur i alla sina dagar skall en patient veta och förstå att "om jag inte hör något, om jag inte får svar trots att de lovat, så är det NOG INGET AKUT" ????????????

VEM MÅR DÅ BÄTTRE AV DENNA VÄNTAN? AV DETTA BEMÖTANDE????

Ja, inte är det många inte. Jag begriper inte varför det skall vara så svårt att sätta sig in i hur det är att som patient gå och inte veta. Var har empatin tagit vägen? Måste det stå på skärmen att man skall tänka på patienten och återkoppla svar för att det skall ske? Varje gång?
Jag förstår inget.
Och jag blir så trött att då försöka förändra och berätta gång på gång hur viktigt detta är. Hur många står och berättar om sina upplevelser vid olika seminarier, hur vi ¨gamla" patienter gång på gång lämnar ut oss själva och berättar om vår upplevelse under en sjukdomsresa. hur vi ville bli bemötta. Hur mycket bättre det skall bli.
Och så kan vårdens personal inte ens förstå det givna, att man vill ha SVAR, Att vi patienter inte kan läsa läkarens tankar, inte sköterskans. Att vi är vanliga dödliga personer som inte mår bra av att inte få svar. Att ingen blir friskare av att vänta på provsvar osv. Denna ovisshet, den tär så oerhört mycket.

Men så finns det såklart de där underbara undantagen. De där fantastiska läkarna och sköterskorna som har fattat poängen. De som ser oss som medmänniskor som faktiskt har en själ och hjärna och kan tänka sig in i hur det faktiskt kan kännas. De som bemöter positivt och omhändertagande. De som visar på medkänsla och omsorg. Som tur är finns de också.

Dom borde ha dubbel lön!


Jag är så tacksam för alla goa människor jag får möta. Människor som jag får lära känna då de besöker oss på Hjärtats Hus. Det känns verkligen gott. Det känns som vänner för livet.
Jag har också goa vänner i styrelsen för Bröstcancerföreningen Victoria. Riktigt goa vänner. Vi är ett gott gäng som gör allt som står i vår makt för att hjälpa varandra och köra föreningen vidare. Trots att vi inte har någon ordförande.... och det är inte lätt skall jag säga.  Nej, det har faktiskt gått så långt att jag nu har bestämt mig för att kliva åt sidan vid nästa årsmöte. Trots att jag håller gemenskapen med mina styrelsevänner så högt. Jag får nästan gråt i halsen då jag tänker på att inte vara med på mötena som ofta har diskussioner högt i tak. Med många glada ideer.
Det suger för mycket nu. Det tar för mycket av min hjärna. Jag blir för splittrad av att ha  för många saker igång samtidigt. Mina olika högar på de två skrivborden måste bli färre. Jag kan ofta stå och titta på högarna och undra vilken hög jag skall angripa nu. Vad var det jag skulle jobba med nu? Vad var det jag skulle ringa nu, innan jag JOBBAR? Vem skulle jag maila nu, innan jag ska göra det jag skall göra, JOBBA?
Och jag måste fokusera på Hjärtats Hus. Det måste gå först för min del nu. Jag känner att mitt ansvar väger tungt där.
Och jag vill verkligen vädja till dig där ute i samhället, i Jönköpings Län. Du där som skulle vilja jobba i en styrelse för bröstcancerdrabbade. Nu har du chansen. Snälla, det måste finnas fler goa människor som skulle vilja vara med och dela vårt jobb. Blir vi fler så blir det ju lättare och inte så betungande. Tillsammans går det lättare. Och du finns där någonstans också som vill vara ordförande. Det är jag säker på.
Det gäller bara att du kommer på det. Och att vi hittar dig.....HÖR AV DIG.
Kanske är det någon man som skulle vilja vara  med i styrelsen? Det vore häftigt. Och bra.

Ja, det får bli min förhoppning för den här dagen. Tänk om jag finge ett samtal från någon trevlig medmänniska som säger att han/hon vill vara med oss i styrelsen? Wow, det skulle göra min dag till en fullträff.....

Och så hoppas jag av hela mitt  hjärta att jag får goa nyheter då morgonen gryr. Att Sverige vaknar till en lugn morgon, tänk om världen vaknade till fred och frihet, över hela jorden!
Att jag kan ringa mor och far och få höra att allt är gott där. Att få önska dem trevlig helg som jag alltid gör vid vårt samtal på fredagar. Att mina barn är på jobbet och mår topp. Att kossorna går i hagen och att vi kan dricka av vårt vatten idag också.

Jag önskar mig och dig och er alla en riktigt bra fredag.