Vad mycket det händer. Vilken vecka, vilken dag! Och nu tänker jag sätta mig ner och bara skriva, det som jag gillar att göra så gärna. Det är så avkopplande då man är uppe i varv.
Ja, var skall jag börja? Nu har jag ju inte skrivit på ett tag igen. Men ni som känner mig vet ju att jag har kämpat en längre tid för att få igång en mötesplats för cancersjuka och närstående, det vi döpt till Hjärtats Hus. Och sedan augusti har vi ju nu öppet varje onsdag eftermiddag i flygeln vid Ryhovs Herrgård i Jönköping. Känns så inspirerande och jag har fått såååå många goa nya vänner under denna tid. Vänner som jag annars inte skulle ha fått träffa.
Hur som haver. Förra onsdagen var en vanlig onsdag. Tänkte jag. Vi började med möte i arbetsgruppen först på förmiddagen. Mycket diskussioner och funderingar framåt. En av knutpunkterna är marknadsföring. Hur skall vi nå ut till våra medmänniskor så de vet att vi är igång? Inte helt enkelt av olika anledningar.
Innan jag åkte på förmiddagen så var Patrik lite "på" angående min klädsel. Typ: -har du inget roligare än den där tröjan? Den har du väl haft mycket ????? Jag blev såklart lite smått konfunderad men gick lydigt och bytte till det han föreslog. Kjol hade jag redan på mig men jag tog min favoritkavaj så blev han nöjd. Och slängde på lite mera smink... för fridens skull.....
Tidigare i höst har SVT Smålandsnytt varit i kontakt med mig för de vill göra ett uppföljningsreportage från det de gjorde för ca ett och ett halvt år sedan. Vi bestämde att höras framöver någon gång. Så i onsdags, under vårat möte, ringde de från redaktionen. Vi kom överens om att de kunde komma framåt tretiden på eftermiddagen. Då skulle jag kunna hinna förbereda våra besökare på att vi skulle komma att få besök från tv. Vilket jag också hann berätta för arbetsgruppen innan vi skildes åt.
Det är klart att jag hade mina misstankar då. Hm, undrar om Patrik och Smålandsnytt har kokat ihop något, eller varför var han så mån om vad jag hade på mig?
Jag åt min fil och musli till lunch, plockade fram roll upen och andra saker vi skulle ha på eftermiddagen. Så började folk droppa in. Alltid lika roligt att träffa dom. Alltid lika goa kramar. Inte alltid en del av dem mår lika bra men tillsammans så brukar vi hitta energi och roliga skratt.
Efter en stund går ett gäng iväg på stavgång som vi brukar göra om vädret tillåter och besökarna är på det humöret.
Jag sitter kvar och pratar med ett par i huset.
Så ringer Stina och Evelina. Kommer ni ihåg mina goa tjejer? Ja, jag säger mina goa tjejer. För det är vad de är. Tjejerna som var med i ett tidigt skede, då vi startade facebooksidan, bloggen, började göra armband, vi åkte runt och "uppvaktade" alla möjliga personer som vi tyckte borde nappa på vår ide.....affärsplan, marknadsundersökning...... Goa Evelina och Stina.
Det var nämligen planerat att de skulle komma och hälsa på hos oss den här onsdage. Och jag längtade verkligen efter att få träffa dom.
Nu ringer dom och säger att vi strax kommer in. Ja, visst , det går jättebra säger jag. Ni är sååå välkomna.
Jag håller utkik i ett av fönstren och ser skymten av tjejerna OCH en kamera man. Slås av tanken att nu kom smålandsnytt tidigare än det var sagt! Ja ja, det spelar ju ingen roll. Ett gäng är på promenad men de kommer ju snart tillbaka, det löser sig. Det brukar ju det mesta göra.
Jag går för att öppna dörren och vad möte mig väl där????
Ja, inte var det Smålandsnytt inte!
Kolla skall ni se!
http://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon?video_id=3631072
Ja, det var första drabbningen. Tala om kupp. Tala om chock! Och såklart var det detta Patrik visste om! Ha ha, han sa sedan: Ja men tänk om du kunde lyssna på mig någon gång!!!
Fortsättning följer:
http://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon?video_id=3631212
Ja, käre vänner. Vi som pratade om att vi hade svårt att nå ut till våra medmänniskor! Ja, idag nådde vi många kan jag säga.
Jag har försökt att svara på kommentarer på Facebook osv men jag la ner det. Jag hann inte förrän det pep till och nästa hälsning kom. Så det här får bli mitt TACK till er alla.
Nu hoppas jag att alla berörda parter inom Region Jönköpings Län och vården etc kan känna sig DELAKTIGA i detta projekt. Det är ju inte bara jag som jobbar i det. Vi är många nu. Volontärer, personal inifrån sjukvården etc. Men TILLSAMMANS kan vi göra jättemycket , bara vi får fortsätta.
Ja, jag kan väl tillägga att under eftermiddagen kom ju även Smålandsnytt till oss. Så det var intervjuer om vartannat i olika rum. Tur vi har ett så bra hus där man kan dela upp sig.
Jag hoppas nu av hela mitt hjärta att detta skall slå väl ut. Att drabbade personer skall våga komma till oss. Vi har en trevlig tillvaro i huset, vi pratar och skrattar och kan ibland även gråta. Precis som livet ter sig i verkligheten.
Flera gånger har besökare sagt hur de har känt sig trötta eller risigt skick och inte knappt orkat ta sig till oss. Men efter en stund tillsammans så går de glada och lite lättare till mods därifrån. Tänk att det kan göra så stor skillnad att få möta andra. Och förstå att DU ÄR INTE ENSAM.
Till sist vill jag såklart säga ett STORT TACK till Evelina och Stina. Ni är helt underbara. Det är så roligt att ni är med oss i verksamheten, trots att ni inte finns i Jönköping. Ni är guld värda.
Nu skall jag ta på mig den fina t-shirten jag fick dagen till ära. Den får jag bära med vördnad. Ha ha.
Tjingeling......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Skriv gärna en kommentar här om du vill.