2017 snart till ända

Ja, så är det snart dags igen, att få summera och stänga ner ett gånget år. Och få känna spänningen och förväntningar inför ett nytt oskrivet blad, ett år som vi inte vet vad det kommer att innebära.
Sitter och lyssnar till go musik, granen sprider sina strålar här i rummet då skymningen nu faller på. I kaminen sprakar det gott av brasan som just är på gång. Hundarna sover gott vid min sida. Jag har förberett middagen, vi har det gott. Vad kan man mer begära?
Då jag nyss kom in började det snöa och nu ligger det ett tunt vitt lager på altanen och åkern utanför är till viss del vit i alla fall. Och då blir det lite ljusare, vilket jag gillar. Det är väl Norrlands-tarmen i mig som drar.
Vad har då hänt under året som gått? Ja, käre vänner så mycket som hänt. Vi har förärats med en ny familjemedlem, då lille Frank kom till oss i september. Detta underbara gossebarn som jag redan är totalt förälskad i. Tänk att man kan bli så lycklig av att få bli farmor. Så rik känner jag mig.

Frank njuter i Farfars goa famn.

Frank myser i pappas knä.

Såklart måste Frank få en Frölunda dress av sin pappa i julklapp....och så glad är han för den.....

Vi har kämpat vidare i vårt företag. Våra duktiga medarbetare stretar på, år efter år. Ja, en av dem har faktiskt varit hos oss i tjugo år nu i januari! Otroligt privilegierande att få uppleva det med. Det skall vi fira såklart.
Vi har kämpat vidare med Hjärtats Hus. Vi har haft öppet för besökare varje onsdag, utom några veckor under sommaren som det var stängt för semester. Vi brukar vara runt trettio personer var gång som samlas och umgås, stöttar och har det gott tillsammans. Det är en otrolig styrka i att kunna stötta varandra, att kunna lyssna till varandra, skratta tillsammans såväl som att gråta tillsammans. Region Jönköpings Län klubbade ja i sin budget för fortsatt stöd för oss. Vi har fått godkänt från Allmänna Arvsfonden för att få jobba i ett treårigt projekt nu med start från januari 2018, medlen blev godkända. Vi har fått uppleva så mycket positiva händelser och möten under året som gått,  helt fantastiskt.
Jag fick under hösten ett överraskande brev med posten, någon ville nominera mig till ett politiskt parti! Jag har under hösten blivit nominerad till Årets Smålänning, för andra året i följd tror jag. Jag har blivit nominerad till något på Aftonbladet.... ja, mycket har hänt omkring mig. Och det är ju såklart uppmuntrande och roligt. Men det som ger mig mest är helt klart all respons och goa kramar jag får av dem jag möter under våra träffar, alla goa vänner jag fått i detta arbete. Hur skulle livet ha varit om jag inte ha lärt känna alla dessa goa människor som delar med sig av sin livserfarenhet och rikedom som vänner?
Då jag häromdagen satt och gjorde en tillbaka blick hur jag började med tankarna kring Hjärtats Hus ser jag att jag faktiskt började att aktivt söka kontakt med beslutsfattare och andra redan 2014! Då kan ni tro att jag idag är glad då vi nu är en arbetsgrupp som står bakom och jobbar för att få detta projekt framåt. Att ha ett sådan projekt tillsammans med Region Jönköpings Län med så många kloka människor, att ha så många fantastiska patientföreningar som jobbar sida vid sida med oss för att föra detta framåt. Det är fantastiskt. Att känna att konceptet fungerar, att vi alla är vinnare av att hjälpa varandra, vården med sin kompetens och klokhet, patienter med sina erfarenheter och besökare som vet vad de vill och behöver ha stöd och hjälp med. Fantastiskt.
Ja du må tro att jag har stora förväntningar på 2018. Nu vill vi jobba vidare och utveckla och också utöka till att det skall finnas möjlighet att komma till Hjärtats Hus på fler orter i länet. Helt fantastiskt.
Ja mycket har varit välsignat bra under året.
Sista augusti var dock en hemsk dag för mig personligen. Då kom vi till vägs ände och det var dags att ta farväl av min älskade Zelma, efter att ha levt tillsammans i tolv år.  Nu var det dags att låta henne vila ut. Det är alltså bara fyra månader sedan men känns som mycket längre tid gått. Jag saknar henne så oerhört mycket, men tänker att det är ju bevis på att jag har haft det gott med denna lilla hund. Att vi trivdes tillsammans. Jag får vara tacksamma för alla år vi fick och alla roliga minnen vi har från henne här i vår familj.
Och nu har jag ju fyrfota vänner kvar. Så inte skall jag klaga..... Moa, min lilla Moa, har blivit otroligt mattig och sällskaps sjuk. Var jag är skall hon ligga vid mig, hon ligger nu bakom min rygg här i fotöljen. I sängen ligger hon helst på min arm med nosen vid min hals och snusar och sover så gott. Närhet och värme, ja jag njuter skall du tro.

Måste berätta om något knepigt som hände mig härom natten. Jag har ofta ett pass runt fyra på morgonen då jag ligger vaken och snurrar runt, försöker övertala mig att jag är jättetrött och ligger jätteskönt och ja, skall sova. Vilket inte alltid lyckas.... ja jag vet, det är säkert bara dumheter. I alla fall denna natt var likadan. Jag låg där och försökte somna om. Så fick jag kramp i vänstra vaden, så där rejält du vet, så man blir som en spänd fiolsträng och inte vet hur man skall få loss det. Jag for upp på fötterna i sängen och försökte få loss på det och det släppte successivt. Under tiden gick Patrik på toaletten då han vaknade av min plötsliga rörelse i sängen.
Jag står nu upp vid sängen och känner hur det börjar dimma i öronen, du vet sådär som det gör innan man svimmar. Jag vet att jag ställde mig vid sänggaveln och tror jag lutade mig mot densamma. Sedan minns jag inte mer! Jag vaknade liggande på golvet och kände skapligt av huvudet som jag hade lyckats landa med troligtvis i sängen...

Jaha, nu hoppar vi lite här i tiden. Jag hann inte klart igår så nu fortsätter jag. Nu är det inte många timmar kvar på detta året. Vi har just kommit in från en skön promenad. Lite snö kvar som lyser upp i alla fall. Jag har försökt flytta över en liten film hit till sidan men lyckas inte med det. Tanken var god.

Det får bli en bild här från oss i Målviken istället. Med en varm önskan om ett riktigt Gott och Bra år 2018. Ett rikt år då vi får fortsätta att stötta varandra, dela med oss av varandras glädje och mod, erfarenheter och positiv anda. Var rädd om er och varandra.

Bröst, bröst och åter bröst.

Idag togs budgeten i Region Jönköping. Äntligen.
 Och jag är lättad och glad och, ja jag måste erkänna, Stolt, att Hjärtats Hus lever vidare i regionens arbete. Så spännande det är, så glad jag är att få vara med under denna resa.  Nu väntar vi på att förhoppningsvis få klartecken från Arvsfonden då vi sökt medel från dem för att köra ett treårigt projekt. Jag ser fram mot detta med stor spänning.
Under tiden kör vi på i flygeln, med i morgon träff då vi bjudit in även medlemmar för Prostatacancerföreningen till deras snackcafe. Det är så häftigt att kunna köra dessa träffar, med grupper som kör parallellt. Att aldrig veta från ena onsdagen till den andra, vad som väntar, vilka eller hur många som kommer. Hur många man får trösta eller prata i förtroende med, eller hur många man får gråta med. Eller hur många man får skratta tillsammans med. Och jag vill allt betona att det är det senare som är vanligast, så här långt. Jag har suttit i tuffa samtal, mest som lyssnande medmänniska. Men att sitta i en grupp med människor, där jag vet att ångesten kan vara stor, att rädslan att sjukdomen skall ta övergrepp, att få dela den gemenskapen och skratta och glädja varandra. Att få uppmuntra varandra och ge varandra kraft och livsglädje. DET är stort.

Det känns som vi håller på att hitta fram till en bra form för våra träffar. Att kunna erbjuda promenad, med eller utan stavar. Att kunna få ge pyssel aktiviteter som tex att göra kransar till advent eller att göra änglar av sidor från gamla böcker. Att lyssna till bra föreläsare som berättar det våra besökare vill höra om , som tex bildvisning om Jönköping Då och Nu, om hur det kan vara att gå igenom en cancerbehandling, om hur vårdpersonal arbetar tex som lymfterapeuter, som sexterapeut, som utvecklingsstrateg etc.  Att kunna erbjuda våra besökare att delta i en enkel övning som vi kallar för Kroppskännedom. Den innebär att alla deltagare står i strumplästen i en cirkel, att en "ledare" leder i olika balansövningar och slutligen ger dem en skön avslappningsövning. Det märkliga där är att jag är ledaren vid flera tillfällen nu! Hade du frågat mig för ett år sedan om jag skulle stå som ledare och inspiration inför medmänniskor och göra balansövningar och avslappning , det hade jag inte trott på då kan jag säga. Men faktum är att då jag känner att mina vänner i sällskapet slappnar av och känner harmoni så ger det mig energi också att våga fortsätta och tro på mig själv. Ett praktiskt bevis på att ge och ta av varandras energier.
Att få sådana underbara medarbetare som Hjärtats Hus alldeles unika Volontärer är, är hur stort som helst. Aldrig är de aviga att hjälpa till, många är initiativen och förslagen framåt, hela tiden står de med siktet framåt med nya visioner i kikaren. Underbart. Vi kommer såklart att behöva fler volontärer i framtiden, framförallt om vi skall vidareutveckla verksamheten i andra delar av regionen också. Kanske vet du någon som skulle vilja vara med i vårt arbete. Någon som har erfarenhet av cancer, som tidigare sjuk eller som närstående. Hör av dig i så fall.

 Ja, käre vänner, hur livet kan bli. Inte kunde då jag ana att det var detta jag skulle komma att ge min tid och engagemang åt. Allt utifrån min egen cancer-resa. För det är inte troligt att jag hade varit där jag är idag om jag inte först hade gått ronden mot denna sjukdom. Om jag inte hade skrivit boken. Om jag inte hade suttit med i styrelsen för Bröstcancerföreningen Victoria, om jag inte hade suttit med i Patient- och Närståenderådet i Regionen. Om jag inte varit med och jobbat med Standardiserade vårdförlopp i regionens process för bröstcancer, diskussioner om 1177.se osv. Om jag inte varit med i Fonden för Klinisk Cancerforskning Jönköpings Län, Om...Om om om.........
Är det slumpen eller var det meningen med livet? Ja, jag vet inte.

Men det jag vet är att jag känner mig privilegierad , att jag känner det som att det var någon mening med eländet jag åkte på för några år sedan, så det blev något bra av det.  Att jag har fått många nya vänner, som jag inte hade fått om jag inte gjort denna resa. Att jag lärt mig mycket och lär. Ständigt lärande. Jag är helt enkelt en vinnare. Varje dag är en stor gåva att vårda och ta hand om.

Jag är tacksam att jag lyssnade till de goa medhjälpare som kämpat vid min sida. De som tyckte att jag skulle köra detta arbete ihop med regionen, inte som ett  vinstdrivande företag utanför. Som en del i regionen och inte som en förening. Ja, ärligt talat, Om  ni inte hade pushat mig och hejat på så hade det inte blivit något av det alls. Då hade jag gett upp. Ja, det vet ju du som har följt mig genom åren i min blogg här.  Hur mina tankar har snurrat runt och vridits och vänts utan och innan. I hopplöshet och frustration för att i nästa stund vändas i glädje och framtidstro.

Nu är jag bara tacksam och nyfiken på vad framtiden har i sitt sköte. Vad väntar bakom nästa hörn måntro?  Vad skall jag mer få vara med om?

Från det till något helt annat. I går kväll hade Bröstcancerföreningen Victoria här i Jönköping sin årliga julfest. En väldigt rolig kväll med ca 50 kvinnor. Det stod överraskning på programmet och överraskning blev det minsann.

Jessica och Åsa från Teater gruppen i Huskvarna gav oss en föreläsning om kvinnans olika stadier och utveckling, eller förfall om man så vill. Vi vek oss dubbla av skratt.  Det kan ju räcka med att se bilder för att få ett skratt.-utbrott. 

Jag lyckades fånga deras sista replik. Så roligt var detta. 

Vinstbordet var överfullt av vinster då många av kvällens gäster bidrog med vinster., som det alltid har gjorts Jag hade lite svårt att förstå poängen med detta då jag var med för första gången för ett antal år sedan. Men nog är det roligt då många har chans att vinna och många går därifrån med vinster i sin hand. Vi bjöds på gröt och smörgås, kaffe och kaka. Vi fick också lyssna till skön sång av Lena som har en så ljuvlig stämma. Hon sjöng både egna sånger såväl som några julsånger. Ja, det var verkligen gått att få träffas och dela gemenskapen tillsammans. 

Nu är det tisdag kväll, jag sitter här i soffan med mina hundar omkring mig. Laddar inför morgondagens Hjärtats Hus. Måntro vad som väntar i morgon. 

Önskar dig en fortsatt fin kväll. Och du, OM du vet någon som drabbats av cancer, som sjuk, eller som närstående. Hjälp oss gärna att tipsa om att vi finns. Vi behöver all hjälp vi kan för att nå ut till våra medmänniskor i samhället , så de vet att vi finns.

Obs. känn ingen panik. Men då jag nu hörde på nyheterna att de pratar om framtidens utbyggnad av 5G, att det kommer att finnas snart och att det då tex kommer att ge oss tjänsten att mjölken "talar om " att det är dags att köpa ny!!!!!!!!!!!!!!! Nej men nej. Då kommer det att pipa i kylskåpet också, vi som dricker så lite mjölk numer!!!!!!!!!!!!!Suck. Nu drar jag kudden över huvudet och njuter av hundens ljuva lugnande suckar då hon sover gott vid min sida.  Övar på att andas lugnt och rogivande, så jag kan sova gott framöver.

Mammografi- En livförsäkring

Hej vänner.

Nu var det verkligen länge sedan jag skrev. Sist berättade jag om att jag blivit Farmor. Man kan tro att jag är så högfärdig och mallig så jag inte skriver mera till er för den skull. Men så är det inte. Inte heller beror det på att jag sitter med honom, mitt älskade barnbarn, i famnen var dag, även om jag skulle vilja det..... Nej, det är helt enkelt så att livet tar sig lite olika svängningar. I bland är det så mycket som snurrar runt om som skall göras osv och ibland kan det också vara så att jag inte känner att jag har så mycket att berätta... Jo, så kan det faktiskt bli. Även om jag älskar att skriva.
Ibland kan jag tom känna mig trött på allt vad sociala medier heter. Den senaste månaden har ju varit otroligt mycket skriverier och prat om haschtagen metoo osv. Och jag tror att vi bara har sett början på denna enorma boll som nu är i rullning.
Jag tänker inte ge mig in i den diskussionen här och nu. Jag vet vad jag tycker. Men jag hoppas, för allas skull, att hela samhället skall ta sitt ansvar och än mer tänka och leva efter det gamla kloka talesättet:   Du skall vara mot andra som du vill att andra skall vara mot dig.
Levde alla så skulle vi inte behöva alla dessa haschtaggar och påhopp och misstänkliggöranden osv.
Nog om det nu.

I morgon är det onsdag igen. Det betyder Hjärtats Hus för min del. Som vanligt är jag där mellan klockan 13-18 tillsammans med volontärer och goa besökare. Alltid lika spännande att se vad dagen ger av nya och gamla möten. Jag vet ju aldrig vem eller vilka,  hur många som kliver in genom dörren. En sak vet jag i alla fall, jag behöver inte sitta ensam. Vi är nu mellan 25-35 besökare varje onsdag. Mitt hjärta gläds då jag får se och uppleva  hur medmänniskor hjälper och stöttar varandra i efterdyningarna av cancer , hur närstående förstår varandra och även de hjälper varandra. Det är helt magiskt.

I morgon skall jag dock börja dagen betydligt mindre trevligt. Det är dags för årets billiga men ack så viktiga livförsäkring. Mammografi! Jag har av olika anledningar tvingats flytta fram och ändra tiden vid två tillfällen i höst och nu gruvar jag mig mer än jag gjort på länge. Är ju nu åtta år sedan jag fick beskedet om cancer, men ändå poppar rädslan upp. Men det är bara att bita ihop och ta emot denna möjlighet att få checka av brösten igen. Det diskuteras om risken av att röntgas så ofta som vi gör vi kvinnor, men jag vill hävda att det är en bra livförsäkring i alla fall. Mammografi är bra. Och läser du det som inte brukar gå då du blir kallad, tänk om och ta chansen du också.

Nu står min lilla Moa nere i trappan och viftar på svansen så den slår mot väggen! Med en glad förhoppning att jag skall säga varsågod! Ja, det blev faktiskt inte riktigt som jag tänkte då min älskade Zelma dog. Jag brukar inte ha hunden i sängen men efter att hon lämnade oss så fick Moa ligga hos mig ett par nätter, sedan blev det några nätter till och nu,,,,, ja nu är det en vana som hon inte vill bryta. Så fort det mörknar är hon på hugget och beredd att springa upp till sängen numer! Och ni skall se  hur hon beter sig då hon väl är där. Hon är inte normal tror jag. Ni skall inte tro att hon ligger på täcket vid fotändan inte! Nej, då, hon gör allt hon kan för att ta sig in under täcket och ligga nära mig. Helst på min arm med huvudet på min axel . Där drar hon en djup suck innan hon somnar. Hon kan också ta sats och krypa längre ner, ja det händer att jag vaknar och undrar om hon lever där nere, väl gömd under täcket. Ja, den hunden lider inte av att det blir varmt inte.
Ibland får jag nog av värmen som hon alstrar så då får hon så lov att ligga uppe på täcket. Men ofta vaknar jag då under natten av att jag känner en kall nos som jobbar för att ta sig in under täcket. Ha ha, ja dessa djur, nog är de tydliga minsann.

Nu skall jag gå ner till alla tre djuren och hålla dom sällskap i soffan en sväng.
Än får sängen vänta en stund. Önskar dig en trevlig kväll där du befinner dig.

Skickar med en bild jag fotade här i viken tidigare i höst. En svan-familj på morgonturne. En av föräldrarna lär ut hur man fångar mat tror jag visst. Festlig syn då den stod på näsa i botten och paddlade med benen. Morgonen var för övrigt magisk, dimman låg tät över sjön. Solen försökte bryta sig igenom. Underbart. 

Välkommen Frank

I dag skriver jag i tacksamhetens tecken.
💓💓💓
Nu har jag blivit Farmor.
Förra fredagen föddes lille Frank, så underbart vacker och så välskapt. Ja, frågar man mig så är han såklart vackrast i hela världen.
Jag fick träffa honom då han endast sett världens ljus i fyrtio timmar. Så fascinerande att se de små tårna och känna de små fingrarna greppa om mitt finger. Att känna den lilla hand som jag bara har känt puffa inuti Ebbas mage. Nu är det på riktigt.
Du lilla barn. Vad jag önskar dig allt gott. Dig och din goa familj.

Tänk att en liten barnahand kan ge sådan otrolig glädje i hjärtat.  Denna lilla hand hoppas jag att jag får hålla i många gånger under många år i framtiden. 

Stolt? Jo, det kan man väl säga. 

Välkommen till den här världen Frank. Vi skall göra det bästa för att du skall trivas och ha det bra. Måhända världen ser otäck ut med allt som händer runt om oss. Men vi hoppas du skall få uppleva det goda och det fina i livet. Allt det vackra som omger oss här i vårt land. 

Välkommen. 💝💝💝💝💝💝

Dagarna går

Jo, dagarna går. Men OJ vad jag saknar min Zelma.
Går inte långa stunder förrän det fortfarande tar tag i mitt hjärta av smärta och sorg. Att man kan sakna en hund så enormt. Men det är väl bevis på att man har trivts väldigt bra tillsammans. Att jag har älskat henne mycket. Jag besöker hennes grav så gott som varje dag och förundras över blommorna som ännu står vackra. Trots regn och rusk.

Den här rosen kom kompisar med, ja de hade med sig varsin ros som vi satte på graven. Tänk att de står så vackra ännu. Stora och fina. 

Moa och Bezzie har varit där också. De nosar ivrigt och undrar nog vad som hänt. eller vad skall man tro? Hur mycket förstår en hund? Hur tänker dom om detta? 

Märks det mycket på våra hundar då vi är tillsammans kanske du undrar? Ja, att Moa känner sig lite ensam och är ännu mera mattig, det är väl helt klart. Hon följer mig som en skugga ännu mer nu än tidigare. En annan sak som jag märkt är att då Zelma löpte så snurrade hon alltid ett antal varv efter att ha gjort ifrån sig ute. Så gjorde inte Moa. Men nu, hon började löpa ett par dagar efter att vi sagt adjö till Zelma och hon snurrar!!! Precis likadant. 

 Det är klart att det är skillnad för Moa, nu har hon ingen som tvättar och sköter om henne som Zelma alltid gjort. Tur är ju att Moa har andra att sköta om, hon tvättar alla hon kommer åt. Inte minst Zitas mun kvällstid, inga matrester där inte!

Nu är tid för att plocka ner stängslen också efter sommarens betande kor som nu lämnat oss för denna säsong. Alltid lika spännande att ge sig ut i markerna för att se vad man kan hitta. Igår tyckte jag mig se en liten ödla för nog är det ganska likt så säg? I alla fall vid första anblicken.

Naturen har sina utsmyckningar minsann.

I veckan som har gått fick jag också ett brev med lite speciell innebörd. Ett brev från ett parti som skrev att jag blivit nominerad att ev delta inför kommunvalet nästa år!!! Men hur det kan bli då. 

Politiker!

Njae, jag tror inte jag är rätt ämne för det. Men nog blev jag lite glatt överraskad i alla fall.

Runt den 26e september kommer förresten ett reportage i tidningen Allers att handla om min vän Åsa och mig. Om vår resa efter cancern och Hjärtats Hus. Det blir spännande tycker i alla fall jag. Jag har läst texten men bilderna har vi inte sett. Hu, lite läskigt är det alltid. Men vad gör man inte för att få sprida om vår verksamhet i Jönköping?! All positiv marknadsföring tar oss ett steg framåt, så tänker jag.

Nehej, klockan är nu snart 16.Jag har tillbringat större delen av dagen bland papper här på kontoret och funderar om jag skall ge mig ut i markerna en sväng. Det är faktiskt uppehåll nu. 

Fick idag ett nytt väldigt bra ordspråk tycker jag:

" Ordning är till för idioter

Genier klarar kaos"

Ja, skulle ni se mitt skrivbord nu så skulle ni  nog förstå vilken jag syftar på. Jag gillar ordning och reda men se att inte ha en enda pappershög på skrivbordet , det fungerar inte. Det är för många saker som inte kan arkiveras och läggas undan, vi har för många saker som är på gång, jag och min livskamrat. Så är det.

Nu önskar jag er alla en riktigt skön helg. 

Zelma, min älskade Zelma, du är för alltid i mitt hjärta.

"Mycket är bra". Ja så kan man svara på frågan som vi ofta får, hur mår du? Det ligger mycket i det.  På Hjärtats Hus i onsdags var det en av våra nya volontärer som sa denna mening och dess innebörd och jag har tänkt mycket på det sedan dess.
Somliga dagar så skulle det inte fungera att svara ärligt hur man mår, det orkar inte åhöraren lyssna till. Men att svara att "mycket är bra", inger ändå ett positivt bemötande. Och visst KAN mycket vara bra även om man är mitt i något jobbigt.
Jag vill nu dela senaste dagarnas tuffa resa för min del. Där faktiskt mycket ÄR bra.

Som jag berättat om tidigare så har min goa Zelma haft en tumör utanpå bröstkorgen i flera år. Efter mycket tankar hit och dit så bestämde jag då att inte göra någon operation, då hon aldrig behövt vara sövd eller opererad el dyl tidigare. Och dessutom inte är glad i att besöka veterinären.  Brukar vara tvärbroms vid dörren. Efter avstämning med veterinär tidigare i sommar så förstod jag att mitt beslut var rätt. Att döma av hur tumören såg ut nu så hade det inte hjälpt att operera, kanske tvärtom.  Nu har hon istället fått njuta av livet fullt ut under flera år till.
Hon har på senaste tiden pendlat väldigt mellan att vara full fart speciellt under morgonen. Rally på altanen, gira in köket för att få frukost. Full rulle. Nästan att hon tappat kontrollen på bromsen och sladdat in i möbler i sin iver och glädje. Men däremellan sovit, väldigt tungt och väldigt mycket. Tumören har ökat på sig på sistone och hon började få allt mer besvär att nå ner till vattenskålen, lite jobbigt att äta. Och hon hade tendens att magra av så portionerna har blivit allt större.
Jag har lovat Zelma att hennes sista tid skulle bli bra och att hon inte skulle behöva lida. Tycker jag är skyldig henne det, då hon har ställt upp på mig i alla år.
Så i torsdags morgon kände jag att det var dags att ta det tunga beslutet som var tvunget att komma. Jag försökte locka med henne på promenad ut i skogen för att plocka svamp, det som hon alltid älskat. Hon följde mig en bit sedan vände hon tillbaka till huset.  Hon ville helt enkelt inte mera. Jag kan inte tyda det till annat. Hon gick ut och gjorde det nödvändiga sedan ville hon bara in och sova igen. Hon hade också börjat hosta lite, vilket jag tror hänger ihop med tumören som veterinären trodde skulle gå mot lungorna.
Älskade Zelma.

I tolv underbara år har jag fått äran att få ha dig till vän. Du goa lilla hund. Du har följt våra flyttar från Fotsjö, till Näs, till Målviken. Du har gett livet till sex fina valpar. Du var min tröst och följeslagare då jag låg utslagen vid mina behandlingar, troget låg du vid min fotända och tröstade mig. Älskade lilla hund. Tack för allt du betytt för mig Zelma. Jag kommer alltid att bära minnet av dig i mitt hjärta.

Tänk att jag skulle få möjligheten att få ha en sådan fantastisk hund. Minns då jag såg bilden i en tidning på en sådan hund som du, som sprang över ängar med öronen fladdrande rakt ut. Tänk att jag fick uppleva det med dig. Hur du sträckte ut på fälten och lät vinden lyfta dina öron. En fantastisk syn som jag nu får bära inom mitt inre.

Jag har flera gånger besökt din grav. Och jag tycker fortfarande jag hör dina steg tassa runt här i huset. Tror mig se dig i fönstret, komma med svansen på vift, glad som du alltid var. 

Men nu vet jag att du inte lider. Du märkte aldrig vad som var på väg att hända dig. Du behövde aldrig åka till veterinären, du var hemma i din trygga miljö till sista andetaget. 

Moa och jag tog en promenad och letade upp några fina kottar. Nu får andra i hundhimlen kasta kottar till dig, det som du älskade så.  Nu får du sträcka ut på de himmelska fälten istället.

Tack Zelma.

Livet går vidare. 

Idag tog dimman en bra stund på sig att lätta från sjön. Men det var ändå en vacker morgon. Din grav, Zelma, vätter mot sjön, den vy du så ofta har suttit och skällt på och njutit av. Sov nu så gott älskade hund.

Och vet ni vad jag svarar om ni frågar mig nu hur jag mår? Jo jag svarar att mycket är bra. Jag är stolt att ha fått vara med Zelma alla år, jag är stolt att vi fick ett så fint avslut tillsammans. Jag har så oerhört mycket att vara glad för och känna att det är bra.
Nu ligger min Moa bredvid mig och Bezzie vid min fot här i soffan. Mysak, vår katt, sitter vid dörren och vill komma in. Ensam? Nej det är jag inte. Jag har gott om sällskap. Mina tårar är ömsom av saknad och ömsom av tacksamhet. Så som livet kan vara.  Mycket är bra.........

John och Annie stora dag 20170826.

Vilken dag det blev. Vilken helg.
TACK John och Annie att vi fick vara med på er dag och dela er glädje med så många andra. Så många vänner ni har omkring er, så rika ni är. Och så lyckliga. Tror aldrig jag har sett ett så sprudlande glatt brudpar vid altarringen någon gång, brudgummen med ögonen fyllda med glädjetårar och bruden dansar till takt till sången av ren glädje och lycka. Sagolikt. Du John var dock inte den första att "ropa" ut ditt ja då Pastorn frågade om du vill ha din blivande hustru, det har vi faktiskt varit med om tidigare. Men det kändes klockrent att just du gjorde det. Ha ha.
För dig som undrar så är alltså John min mans brors son. Alltså en av Målvikarna. Och nu blev vi alltså en till med efternamnet Målevik.
Vigseln var i Gränna kyrka och ett härligt kalas i Missionskyrkan i Bankeryd. Massor med god mat och rolig underhållning där verkligen gästen gjorde festen också. Jag är så imponerad av dessa värdpar som lagt så mycket tid till planering och förberedelse och klarar allt så galant.

Ett lyckligt brudpar, blivande Herr och Fru Målevik.

Tårtan levererades av Haga Tårtcompani och Bageri. Jag åkte med i bilen med tårtorna där bak, vilket var spännande kan jag säga! Tvära svängar kan ju ställa till oreda om man har otur. 

Och ett kakbord som dignade av läckerheter, bakat av mödrarna.

Bagaren själv fick berätta om tårtans fantastiska smaker. Oscar Målevik , du levererar och skapar och vi bara njuter av att få hänga med. 

Så kom söndagen och vi fick möjlighet att bjuda in familjen och även våra amerikanska vänner som var här för några dagar. Så huset fylldes igår då vi åt och hade det trevligt tillsammans. Tänk att vi får ha det så bra. Och så mysigt att få träffa paret igen, höra om deras upplevelser under deras dag. 

Nu är det måndag morgon. Patrik har begett sig till skogs, jag laddar för en ny vecka med nya möjligheter. Jag och Janice skall äta frukost tillsammans innan hon drar vidare på nya äventyr under förmiddagen.

Jag skall förbereda veckans Onsdag på Hjärtats Hus. En del kontorsarbete väntar som vanligt på mig för firmans räkning. Jag har massor att göra utomhus som vanligt så inga problem att få denna vecka att gå heller som det känns. Zelma är med ännu, hon är så pigg stundtals så man tror hon är valp på nytt. Springer och åker kana då hon inte får stopp på golvet! För att i nästa stund sova så hårt så man undrar om hon lever.

Och så väntar jag på att bli farmor. Ja, detta kan bli en riktigt speciell vecka. En sådan där vecka som man inte trodde man skulle få uppleva.

Önskar dig en fin vecka också.

Tingshusets Dag i Hullaryd

Käre vänner.
Jag säger bara det, Käre vänner.
Vilken dag det blev. Vilken upplevelse det blev för många och inte minst för oss som hade äran att få hjälpa till.... Vad pratar jag nu om då? Jo, om Tingshusets Dag i Hullaryd som anordnades under lördagen. Oscar och Henrik öppnade upp sitt hem för allmänheten för första gången sedan de tog vid huset 2009. De har ju varligt renoverat och försökt att återge huset dess gamla skepnad till viss del. Både utvändigt och invändigt.
Dagen var planerad till fullo. På tomten stod Länsmuseet från Jönköping, Länsstyrelsen, Falu Rödfärg kokade rödfärg på plats. Bakom huset var det flera bord fulla med loppis fynd för alla åldrar. I Häktet fanns det mängder med antikviteter som kunde säljas.  I ett av rummen vid cellen var Ann Håkansson och visade hur man räddar och lagar gamla spänntak. Också det ett intressant och bra evenemang.
I gamla tvätteriet var röda mattan utrullad och det bars ut tårtor som såklart bakats av husets bagare, Oscar.
Vi var förberedda och hade våra uppgifter. Var och en. Min uppgift var att stå i fiket och sälja tårta och kaffe.
Alla pengar som samlades in under dagen kommer att användas för vidare restaurering av häktet och huset. Mycket är gjort men mycket finns att jobba vidare med.

Alltså, det är ju inte lätt att beräkna hur många som skulle komma. Hur mycket tårta skulle det kunna gå åt? Hur många guidningar skulle det bli?

Killarna har jobbat och förberett minutiöst. Suveränt planerat och genomtänkt. 

Blev ett enormt media-drag dagarna innan så vi anade att det nog skulle komma många.
Men inte kunde vi ana att det skulle komma såååå många!!!!!!!!!!!!

Vackra blommor på väl placerade ställen, så vackert för alla besökare.

En glad och förväntansfull bagare.

Innan tolvslaget, då det var dags att släppa in folk, samlades alla "personal" för en praktisk genomgång.  Så alla hade samma information för att ge det bästa till de som kommer.

Tipsrunda för de som önskade. Lotterier med fina vinster. osv.

Nu börjar pulsen stiga kan jag säga. För var kommer alla människor ifrån????

Aldrig har vi sett så många människor på samma gång på denna gata? Kön av människor ringlade sig bort genom byn och då det var dags att släppa in besökare bara vällde det in människor. 

Tanken var att nog de flesta skulle välja att först ta vägen runt huset för att besöka loppisen och landa sist för att köpa en tårtbit. Men icke. Nej, direkt blev det en strid kö av kaffesugna gäster. En kö som vi inte såg slutet på under ett par timmars tid.

Käre vänner. Det är därför jag säger käre vänner.

Aldrig har jag bryggt så mycket kaffe på så kort tid innan. Och nog fick den gamla kaffebryggaren visa vad det gick för där inne i det lilla huset.... Käre vänner.

Ut kom Oscar med tårtor uppskurna i fina bitar, nio olika sorters. Minst. Jag tror det blev fler. Det var gräddtårtor, det var svartvinbärsmousse på pistagebotten, det var mazarintårtor och jag vet inte allt. Vi hade en lista för att kunna ge information om innehåll och smaker, vilket verkligen var bra. 

Aldrig har väl kaffet fått rinna så fort genom filtret, det var inte tid att låta de sista dropparna passera innan det var dags att sätta på nästa. Till köket för att hämta nästa gryta vatten, vi fick låna Davids bryggare också för att öka tempot. 

Måntro hur många liter kaffe det blev? Jag hann inte räkna. 

Jag kände mig lite smått tråkig då jag för det mesta stod vänd med ryggen mot kaffegästerna. Jag kunde liksom inte lämna kaffebryggarna med blicken, så jag missade väl de flesta som jag hade velat heja på. Men några hann jag se och hinna byta några ord med. Ja det var verkligen roligt.

Ja, efter sisådär två timmar var alla tårtor till ända. Fanns helt enkelt inte mer att uppbringa. Nu bars det ut kladdkakor i långa banor, som gick åt som smör i solsken de också. 

Då dessa också tog slut kom kreativiteten hos Oscar igång igen. Nu gjordes det våfflor, och samtidigt värmdes det ostkakor. Kön ringlar vidare.

 Nu tinades bullar upp. Nu togs de sista pepparkakorna fram. Kön ringlar vidare....

 Nu hämtades det mera ingredienser hos David , Oscar bakar mera kladdkakor. Folk stod och väntade i den fortsatt ringlande kön och allteftersom Oscar bar ut de varma kakorna så tömdes brickorna snabbt på läckerheterna. 

Ja , jag döpte efter detta denna dagen till "Stora Tabberaset i Hullaryd". Jag menar, då Emil i Lönneberga bjöd hem fattighjonen till sitt hem så fanns det minsann inte en korvände kvar, faten var renslickade. Så blev det här också. Det sista han skapade var en typ marängswiss, av sista grädden och marängerna. Men sedan var faktum, det var slut!

Vädret var med oss. Vi fick värsta regnet under sena eftermiddagen då det inte var så många besökare längre. Så det fungerade alldeles utmärkt det med.

Hullaryds Handelsträdgård fick extra besökare och nya kunder denna dag. Liksom Hullaryds Kafe. Kul när bygden lever upp och man kan dra nytta av varandra.

Henriks guidningar då? Ja, det gick ju som du förstår inte att bara göra en i timmen som han tänkt. Nej, han fick köra nonstop hela eftermiddagen. Han guidade ca 500 människor genom hallen, via rummet där det finns minnen sparade från banktiden, genom tingssalen, in till bankvalvet och de fick höra historier från svunnen tid.  Något som verkligen var uppskattat.

Jag bad honom om en egen guidning på kvällen men han var inte så sugen på det då... vilket ju är helt förståeligt.

Efter att ha städat och plockat undan avnjöt vi hemkokta kräftor på kvällen. Vi satt på altanen och regnet strilade lugnt mot taket. Så skönt och så mysigt att få vara tillsammans. 

Patrik och jag sov i häktet. Första gången vi har provat detta. Somliga menar ju att det spökar där, men vi sov gott och märkte då inte av några underliga väsen alls. Men det är klart att man kan ju inte annat än fundera på gamla tider då man ligger och tittar upp i det gamla taket. Vetskapen om att fångar har suttit inlåsta i cellen bredvid efter att ha begått dumheter, det är klart att man funderar lite då.

Efter god frukost tog vi så chansen att fira Oscar som ju fyller år till veckan. Man får ju ta tillfället i akt då han nu återvänder till huvudstaden igen för att öppna upp Haga bagerierna igen, efter några veckors semesterstängt. 

Grattis Älskade Oscar.

Och Stort Tack säger jag till er, Tack att vi fick vara med i detta fantastiska och lyckade evenemang.

Måntro om vi gör om det fler gånger. Det får framtiden utvisa. Vi är i alla fall väldigt glada och nöjda, allihopa. Tack till alla som kom. Och tack till alla som ryckte in och hjälpte till med att bära disk, diska mm.

För nog smakar väl en tårtbit bra mycket bättre om man får den på en porslinstallrik och gärna avnjuta den med en gaffel. Eller en silversked. Eller vad tycker du?

Du är vacker

Måste skriva några snabba rader innan jag går ut och målar.
I går hade jag tid hos veterinären för några av våra hundar. Vaccination stod på schemat. Men så fick även min goa Zelma följa med för att matte ville ha en liten avstämning hur jag skall ställa mig till hennes alltjämt växande knöl. Hon är rädd för miljön hos veterinärer och satte i nödbromsen redan vid dörren. Hon visar verkligen med hela sin kropp att hon inte vill gå in över huvud taget. Det är dels det som gjort att jag inte har valt att göra något vid knölen som hon har haft nu några år.
  Jag har ju dagligen funderat om jag gör / gjort rätt som inte har opererat henne, om jag skulle ha tagit tag i detta redan då jag första gången kände knölen. Det var en av mina frågor igår..
Veterinären kände igenom henne, konstaterade att hon har väldigt fint hjärta, inga blåsljud. Snart tolv år gammal, fött sex fina valpar. I princip helt döv men hörsel lär man sig att leva utan. Inga problem Vi har vårat teckenspråk.
Men knölen, ja den var hon tämligen säker på att den inte är godartad. Hade jag kommit med frågan till henne då jag upptäckte den hade hon avrått från operation. Puh, så gott att höra. Att det är en aggresiv variant av cancer , det har jag anat, men så skönt det var att känna att jag nog tog rätt beslut i alla fall.
Zelma får njuta av livet, hon har aldrig behövt gå med tratt på huvudet, har aldrig behövt någon operation eller skadat sig. Enda gångerna hon har varit hos veterinär är i samband med valparna och vaccinationer. Nu är hon klar med den delen. Nu skall hon inte behöva åka dit fler gånger.
  Vi tar dag för dag nu, Zelma och jag. Hon sover väldigt mycket och det är ofta jag tittar till på henne om hon fortfarande andas då hon ligger så stilla och sover så djupt.
Hon får springa här på gården, gå runt och skälla som hon vill. Hon går ut och in som hon känner för. Så vill jag hon skall få ha det resten av hennes liv. Då är jag glad.
Jag fick en medicin till henne för att vi misstänker att det är en livmoderinflammation på gång. Och kanske kan den tabletten bromsa upp tillväxten lite också, man vet aldrig.
Jag tittade in på apoteket i Boxholm på hemväg. Har aldrig varit där. Men så glad jag blev. Vilket ställe. Vilken underbar personal. Bra bemötande och glada miner, roliga diskussioner med kunder och allmänt hemtrevligt. Då jag skulle betala ser jag en lapp på betalningsterminalen "Du är vacker"! Kan man annat än bli glad? Jag var tvungen att kommentera att det var första gången jag besökte detta apotek och  måste säga att de är väldigt trevliga. Vad tror du svaret då blev? Jo: -Ja men det är ju för att vi har så trevliga kunder.
Härligt va? Jag var jätteglad då jag kom ut till mitt gäng i bilen. Det gjorde min dag.

Filmade Zelma en liten kort stund häromdagen. Se och njut. Det gör jag.

Nu kallar penseln på mig. Ut i solen och jobba lite. 

Önskar dig en fortsatt fin dag.

Vaken i P4, eller Vaken i Målviken.

Hej vänner där ute i Sverige och världen.
Nu är det natt. Klockan är ett och jag har försökt att sova men gav upp. Sitter nu och vänjer mina ögon vid ljuset från datorskärmen. Vet att det sägs att det inte är så sövande precis att sitta med ljuset i ögonen från skärmen då man egentligen borde sova. Men jag gör så en stund i alla fall.
Hur har du det? Mår du bra? Njuter du av den svenska sommaren? Har du hunnit plocka några smultron ännu och trä på strå så som man skall göra?
Jag har smakat ett och annat men tagit de mest i farten då jag varit ute på ängarna för att stängsla. Tänk att dessa små röda bär kan smaka så fantastiskt mycket.

Önskar jag kunde skriva om alla mina tankar men livet är inte så enkelt. Av hänsyn till medmänniskor etc så kan jag inte göra det. Jag kan bara sända dem en tanke från mitt inre, och det är väl just det som man lätt gör på natten då man skall sova. Eller?
Jag har under senaste året fått så många nya vänner, mycket genom vår verksamhet i Hjärtats Hus. Och jag vet att många där kämpar på olika sätt, med sina sjukdomar och biverkningar, med rädslor och ångest. Det har varit ett fascinerande år att få vara en del i denna gemenskap, att få finnas där för att stötta och hjälpa till så andra kan hjälpa varandra. Och stötta varandra. Att få se den kamratskap som har skapats där besökare ger varandra styrka och motivation att kämpa vidare. Det är häftigt att få uppleva. Och jag känner mig rik av den tanken.
Nu har vi uppehåll några veckor. Helt enkelt därför att vi inte kan vara i flygeln förrän i augusti igen. Och det kanske är bra också, för somliga av oss. Kanske behöver jag släppa taget lite och ägna min hjärna åt andra saker en tid. Men jag vet också att sjukdomen tar ju inte semester. Somliga av mina vänner kämpar likadant, oförtrutet, oavsett om det är sommar, semester eller vanliga vardagen.
  Jag vet också att vi har mist ett par av våra besökare, jag vet flera i min närhet som har fått ge upp kampen mot cancern och har lämnat oss. Det är det tunga. Det är det värsta.
  Förra veckan nåddes vi av beskedet att Michael Nyqvist tvingades ge upp sin kamp. Ännu en människa vars liv blev alldeles för kort. Jag blev väldigt gripen av att höra detta. Någon uttryckte sin sorg och sa att hon ju egentligen inte kände honom privat men ändå kändes det som hon kände honom väldigt väl. Lite så kände jag också. Jag har bara fått se honom på bioduken och senast var nog dokumentären som sändes i Tv. Men tänk så många roller han hann att spela. Så många intryck han hann göra på många människor. Jag blev också väldigt gripen då jag förstod att inte många visste om att han var så sjuk som han var.  Om jag har förstått rätt så ville han inte berätta om sin sjukdom. Han ville inte bli sammankopplad med den och få frågor om den kampen. Han ville leva så länge han kunde, han ville att vi skulle minnas honom för den han var, för det han hann göra i sitt liv. Ja, hur det nu var , det vet bara hans närmaste familj.
 Tack Michael för dina fantastiska gestaltningar och tolkningar. Jag kommer att se dina filmer många gånger till.

Varför skall man tänka på döden och meningen med livet just under nätterna för? Eller är jag ensam om det? Nej, jag tror inte det. Jag vet att jag inte är det.

    Somliga som har lämnat oss här på jorden har valt andra vägar att ta farväl. Jag har hört om personer som haft en stor avskedsfest för sina nära och kära, för vänner och alla som ville vara med. Somliga väljer att fira livet på det viset. Jag har varit inbjuden till sista farväl där jag förstod att det var sista gången vi sågs. Jag har suttit vid en väns sida och hållit sällskap och vetat att vi inte kommer att ses här fler gånger.
Vad gott att vi kan vara så olika. Finns inget rätt eller fel i detta. Vi är alla så unika och måste respektera varandra för det.
Och livet är tufft och hårt i mycket. Men vi lär oss så oändligt mycket av det.

Jag har varit så oändligt trött sedan jag gick min omgång med cancern 2010. Ja, jag är fortfarande så oändligt trött. Vet inte varför, även om jag tror jag förstår delvis varför. Jag sökte i alla fall läkare under våren för att kolla upp lite mera. Har lite andra besvärligheter som kommer och går så jag kände att det var lika gott att ta tjuren vid hornen. Den här läkare på vårdcentralen är så lyssnande och tog mig på allvar. Har aldrig träffat henne tidigare.   Hon gjorde en neurologisk undersökning och vi kollade blodtryck etc. Mina blodprover visade inte på något underligt men hon ville ändå gå vidare och göra en MR på både hjärnan och ryggen. Så så blev det. Fick snabbt remiss och gjorde undersökningen. Var beredd att få vänta ett antal veckor på svar. Och då är man ju där igen. Tankarna snurrar och rädslan försöker få tag i en...... Men tänk att jag fick svar redan inom två veckor! Hon ringde mig och berättade att inga metastaser syns vare sig i huvudet eller ryggen. TACK.
Problemen jag har med rygg och annat skall vi jobba vidare på för att försöka råda bot på. Och jag fick livet åter.
Nu kör vi en sväng till. Tacksamheten är stor.

Ja, detta skrivande i natt blev då inget speciellt upplyftande inte! Men det gjorde mig gott att skriva av mig lite.

Jag får väl avsluta med att visa upp vinterns skapande. Jag fick ju förfrågan från Adelövs Pingstförsamling om att skapa ett träd.... vilket jag gjorde så gott jag kunde. Jag försökte under lång tid leka lite Ernst, att tänka fritt utifrån vilka material jag skulle använda, hur jag skulle gestalta trädet. Det blev en målning till slut. Uj uj, ett enormt arbete.
Så här ser det ut på kyrkans hemsida där både jag och trädet fastnade på bild.

Kanhända tycker du spontant att färgerna är lite udda. Men färgerna finns i kyrksalen så det stämmer ihop bra. Och får jag tycka till så vill jag nog säga att den gör sig bättre på plats än så här på bild. Du får väl ta och åka till kyrkan för att se den.

 

I morgon skall jag till veterinären med några av våra hundar. Två skall vaccineras. Min goa lilla Zelma skall de bara titta till lite. Hon har ju en knöl som växer allt sakteliga under magen. Hon hör inget. Hon är stel då hon har sovit länge. Men däremellan är hon fortfarande oftast pigg. Men jag vill ändå att de tittar på henne, jag tror inte hon har ont. Hon är gammal och sover mycket , och så länge hon har livsgnistan och vill vara med mig så har jag lovat att hon skall få det.

 

Nu skall jag stänga ner datorn. Och ta några djupa andetag och försöka sova en sväng. Och så satsar jag på att berätta något roligt nästa gång jag är inne på bloggen. Jag skall nog kunna lista ut något.

Sov så gott ni vänner där ute.

Och du. Vänta inte med att stanna upp och ta ett strå i dikeskanten. Ta dig tiden att trä några underbart solmogna smultron på stråt och njut av livet. Det har vi bara en gång. Det skall jag försöka göra senare idag...

Danmark för en stund

Nu är tiden kommen då jag kan sitta ner en stund och skriva. SOM jag har längtat efter det. Började denna berättelse för tre veckor sedan och inte haft tid eller ro att skriva klart. Nu skall det ske.... Yes.
Följande berättelse får ni alltså tänka er tillbaka till den 22 maj:

****************"Jag har senaste dygnet varit på resande fot. Ja, visst säger man väl så. Det fanns ju en tid då man färdades huvuddelen till fots. Det fanns även en tid då man tuffade fram längs räls med ångloken som drog de tunga vagnarna i lugn takt. Men så finns det också en nutid, där tågen ömsom fungerar och ömsom inte alls. Är du med?
Vi i arbetsgruppen för Hjärtats Hus har alltså sedan lång tid tillbaka planerat att åka till Köpenhamn på studiebesök på Kraeftens Hus, alltså Danmarks motsvarighet på Maggies Cancer Caring Center, det som jag var och besökte våren 2014. Nu skulle det bli av.
Vi var ett glatt gäng som strålade samman på Nässjö station i går eftermiddag för att åka med SJ snabbtåg till Malmö för byte och vidare mot Köpenhamn. Men säg den glädje som varar.
Planen var att vi skulle kunna gå och äta något gott tillsammans och hinna sitta ner och umgås och lära känna varandra lite bättre.  Våra möten som vi har med arbetsgruppen blir i regel väldigt stressade då det är engagerade människor som är i gruppen, alltid på språng till nästa projekt eller arbetsuppgift.
Vi når inte Malmö förrän problemen hopar sig. Vi når Hässleholm. Här blir det lite paus i åkandet. Det sägs att vi måste vänta fem minuter, det sägs att det är något elfel. Sedan blir det verkligen stopp.
Vi tillåts att gå ut och sträcka på benen då de väntar på att få besked från trafikledningen om vad som gäller.
Vänta, vänta. Ja inget händer. Absolut inget. Det sägs bara i högtalarna gång på gång att de väntar på vidare besked, att tågen nu måste invänta vidare instruktioner.
Vi står på perrongen och det visare sig efter en lång stunds väntan att det verkligen är stopp. Inga tåg kan gå söderöver och man vet inte hur länge det kommer att dröja. Allt fler människor drar sig mot busshållplatser för att försöka hitta ersättningsbussar, taxi etc.
 Så och vi.

Vårat tåg hade ca 300 passagerare. Och under tiden vi stått har fler tåg anlänt. Överallt kryllar det av folk.
Nu uppstår det "komiska" att ingen vet något. Absolut ingen. Det kommer någon buss och folk springer i panik mot fram-dörren, i förhoppning om att de skall få komma med. Det kommer en stackars bussvärdinna som har som arbete att försöka bringa ordning i något som hon inget vet om. Hon pekar och försöker lugna folk. Men hon vet egentligen inte mer än vi gör.
Ibland kommer en buss, till Eslöv, till Lund, Alvesta och Perstorp. Detta Perstorp. Det gick många dit. Men INTE en enda till Malmö, dit vi skulle.
Jag tippar på att jag frågade på ca 7 bussar under de tre timmar vi stod och väntade och ingen gick till Malmö. Somliga busschaufförer svarade att de gick ingenstans. Undrar var det ligger, ingenstans????

En kvinna som var höggravid och hade ett barn i vagn stod på tur till en buss, men den blev full innan hon hann komma in. Då vädjar busschauffören om någon vänlig människa skulle kunna tänka sig att gå av och ge plats åt henne? Men nejdå, ingen. Det slutar med att hon själv masar sig in i bussen och ropar om det inte är någon som kan hjälpa henne? DÅ går en person av.....

Ja käre vänner. En i vårt gäng går för att köpa lite chips. Något att äta på åtminstone. Vi börjar frysa då kvällen blir sen. Men då har pressbyrån stängt!
En av tjejerna har passligt en påse bilar i väskan som vi broderligt får dela på.

Efter ca tre timmar börja vi se folk röra sig mot perrongen igen. En i vårt sällskap ringer upp SJ, tretton i kö, tolv i kö..... men skam den som ger sig. Hon kommer fram och vi får så småningom rådet att gå tillbaka till perrongen. Och då vi närmar oss så kommer beskedet att jo, nu skall det snart rulla igen. Och om jag förstod rätt så hade det gått ett innan också, men inte hade det ropats ut i några högtalare där inte.

Vi kommer på och tåget rullar snart ut från stationen men i sakta fart. De säger i högtalarna att de måste köra sakta för att hålla igen på elen. Och endast ett tåg i taget på spåret annars riskerar de att det skall stanna längs sträckan vilket ju inte vore bra såklart.

Vi når Malmö och vi rusar på första bästa tåg mot Köpenhamn. Vadå biljetter för rätt tåg. Tåg som tåg.
Vi når Köpenhamn 23,15!!!! Det var den middagen det!



En staty utanför en stor byggnad vid sjukhuset i Köpehamn. Något för Sverige kanske?

Tisdagens studiebesök blev väldigt lyckat. Vi GICK dit!


Kraeftens Hus i Köpenhamn. Underbar innergård.



Mera konst längs gatorna i denna härliga Europeiska stad.



Så kom då hemresan. Tåget avgick i rätt tid. Men vi kom inte långt förrän problemen kom igen.

Nu var det signalfel. Vi var tvungna att stå still en stund.    .......    ......... ........ Hör i högtalaren att NU kan vi åka.... ....... ...... men nej. Hör i högtalarna att det är en dörr på framförvarande tåg som har gått sönder, måste åtgärdas innan vi kan åka, vi står liksom bakom det tåget om jag fattar rät......

Måste säga att de nu blir väldigt nitiska i att berätta vad som händer under vår resa.....
Vi hör rösten från högtalaren säga:    Nu har vår kortterminal gått sönder i bistron så tyvärr gäller bara kontanter nu....... (Hur blir det i framtiden då , då vi förväntas att inte äga ett enda fysiskt öre?)
 Tåget rullar vidare, efter en stund säger de:  Nu har vi fått ordning på kortterminalen så nu är det okay att handla igen........
Vi rullar vidare, har tappat en timme ungefär så här långt.
Nu hör vi :  Nu har vi tyvärr långa köer här i Bistron, ber om ursäkt för det......
Vi rullar vidare.
Nu hör vi:  Nu måste vi tyvärr stänga bistron för nu har vi inget mera att sälja!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Ja men hallå. Hur kunde det bli så här då? Tåget skulle ända till Stockholm och vi hade då inte kommit speciellt långt upp i vårt avlånga land då hyllorna gapade tomma..... Tänk hur det kan bli när det inte blev som det var tänkt att det skulle bli... eller?     ****************************



En svan stoppar huvudet i fjäderboan,  måntro vad den har att skämmas för. Om det är någon som skall skämmas så är det väl i alla fall SJ. Eller vilka det nu är som ansvarar för våra resor längs våra järnvägar.....???

Så tar vi nästa resa då vi ändå håller på.

Ni må tro att jag var lite smått osäker då jag en vecka senare åker till Hässleholm över dagen. Ja, du läser rätt. Hässleholm. Var inbjuden att  hålla föredrag för trettiotalet personer från södra landsänden om Hjärtats Hus. Tåg från Jönköping 7 på morgonen, byte i Nässjö, föredrag och snabb lunch med en språngmarsch tillbaka till stationen, tåg mot Jönköping vid 13,15, byte i Alvesta och framme i Jönköping 15,20. Och det fungerade!!! Alla byten. Rätt tider. Grattis SJ denna dag.
Det enda som strulade denna dag var att få igång tekniken i den sal där jag skulle visa mina bilder och berätta om Hjärtats Hus. Ja, detta är ju inte heller helt ovanlig företeelse  i dagens samhälle. En vänlig enhetschef valde att tjuvkoppla en laptop så vi åtminstone kunde komma åt bilderna. Verkställande vaktmästare eller tekniker eller vad som kan tänkas gå åt, fanns visst inte att uppbringa. Kan hända var det pga att det var helgdag dagen innan....?? Vad vet jag.

Jag hann komma in till våra goa besökare på Hjärtats Hus och vara med de sista två timmarna denna onsdag. Vilken glädje jag kände då jag kom innanför dörren och möttes av en vänlig famn. En go volontär. Hör sorlet av människor som sitter och pratar i rummet intill. Det gläder mitt hjärta.

I morgon är det onsdag igen. Vi skall då på utflykt till trakterna runt Vaggeryd. Måntro om vi får regn i hatten eller solsken i blick? Det återstår att se.
Hej så länge säger jag.

 

 

 

 

 

Sköna Maj är här.

Hej vänner.
Första maj, nu är väl i alla fall våren här. Men det är en lurig tid, vinden är ännu kall, svårt att klä sig bra då man är ute och jobbar. Jag har i alla fall lyckats åka på en förkylning, känner mig lite bombad i huvudet idag och näsan rinner. Men vad är väl en förkylning? Det går snart över.
I går hade vi en körig dag i trädgården. Vi gjorde stöd för våra vinbärsbuskar. Sådde i lite mera gräs i gräsmattan, blir ju alltid lite jordhögar efter mullsorkens framfart genom vintern. Rensade i ett par rabatter, MEN OJ så mycket kvickrot! Detta fördärv till ogräs. Tänk om man kunde sälja detta ogräs, då vore jag miljonär på ett ögonblick. Jag närmar mig nog stunden nu att gräva upp hela den stora rabatten och börja om så att säga. Problemet är ju att vilken tid på året skall jag göra det? Det blommar ju från tulpansäsongen och fram till sen höst! Men så här kan det inte vara en säsong till... Suck.
Vi kunde faktiskt sitta på altantrappan och äta lunch. Visst hade vi varma jackor på oss osv men ändå. Det går framåt.

Jag smög ut i trädgården en morgon då regnet forfarande hängde kvar i grenar och knoppar. Naturen är verkligen ett skådespel.

I dag är jag ensam hemma. Har avverkat ett par timmar på kontoret och skall snart ge mig ner för att slutföra den stora målningen som jag jobbat på en tid. Fick ju förfrågan från Adelövs Pingstförsamling att måla ett träd. Har grubblat och funderat, vänt och vridit på olika upplägg, olika material osv. Men det blev till slut en målning som är ca 1m x 2m ! Inte helt enkelt att måla ett så stort motiv liggande på ett bord. Men så fick det bli. 

Nu skall jag färdigställa duken, sedan är det snart dags att åka till glasmästaren för att få det inglasat. En man i grannbyn har varit behjälplig att göra en jättefin ram till verket. Ja, käre nån, det blir spännande detta att få se den uppe på väggen så småningom.

Det är ju inte utan jag har undrat mer än en gång varför jag åtog mig detta uppdrag? Det är ju inte enkelt någonstans.... men visst är det spännande. 

Jag vill ge dig ett roligt lästips. Här får du följa Irene som är hemmafru och har så varit i många år. Hon tas lika given att vara just det av både sin man, sina barn och den förvirrade geten. Ja, den här boken gillade jag, många goa skratt och faktiskt en del tankeställare också. Att inte ta allt för givet utan att ta vara på de stunder och det liv man har tillsammans. 

Veckan som ligger framåt är tämligen späckad. I morgon kommer ett par kompisar till mig på kvällen. Jättekul. Onsdag har vi som vanligt öppet på Hjärtats Hus i Jönköping. Denna gång har vi besök från Linköping som vill se hur vi jobbar och uppleva stämningen på plats. Under eftermiddagen kommer en tjej som heter Linda åkande med tåg från Stockholm. Hon skall hålla en föreläsning vilket jag ser fram emot med stor spänning. Har bara pratat med henne på telefon än så länge. Torsdag och fredag får jag förhoppningsvis jobba, med exakt vad vet jag inte förrän jag är där. Lördag skall jag få komma till Blodcancerförbundets årsmöte och berätta om #HjärtatsHus och sedan skall jag fira en kompis som fyllt jämnt. Ja, sedan är det söndag igen.

Nu känner jag att jag skall ta mig ner till penslar och färg en stund. Måste hitta känslan innan jag sätter penseln i handen och inte minst sätter färgen på duken. 

Hoppas ni alla har en riktigt skön dag. 

Önskar er alla en skön Påsk.

Sitter här vid min dator och känner stor tacksamhet, än en gång. Men också en kluvenhet.
Jag är tacksam för veckan som varit, för den dag vi fick tillsammans på Hjärtats Hus i onsdags. Där var mycket känslor i gång, både glada och väldigt ledsna. Precis som livet är ibland. Men vi kände styrka i att ha varandra, att kunna vara med -människa, men även att kunna få tillgång till professionellt stöd då vi kan känna oss otillräckliga.
Jag känner mig glad att få fira påsk, att få ett andrum och ladda batterierna igen.
Men jag känner också en frustration när jag vet att det finns de som känner sig ensamma av olika anledningar, för många är en sådan här storhelg inte bara positivt. De finns de som har fått tråkigt besked om sjukdom eller annat, den som går med en oro i kroppen och inte vet var den skall vända sig. I det läget är det svårt att säga rätt upp och ner, Glad Påsk.
Jag önskar dock att alla får känna ro och på något vis ladda sina batterier.

Idag vaknade vi till lite vitt på backen, ja snö. Men det är ju bara april och då hör det väl till. lite hit och lite dit-väder.
Nu har det mesta regnat bort, inget jätteinbjudande promenad väder med andra ord. Vad passar väl då bättre än att sitta här vid datorn.

Den här bilden såg jag på facebook härom dagen, jag delar den med er.

Nu skall jag sätta på lite förmiddagskaffe. Får bli en liten bulle till det. I eftermiddag skall vi äta lite småvarmt som vi brukar säga, lite jansson, sill o ägg, fisk mm. Lite påskkänsla i alla fall.

Så skall jag sätta mig med min kamera. Jag var ju på fotokursen i tisdags för tredje gången. Har fått låna en systemkamera vilket jag var väldigt tacksam för. Och har fått förstå att det är otroligt mycket att lära sig för att ta foton manuellt istället för på automatik. Så slog det mig härom dagen att min gamla Canon kamera, en liten systemkamera, måntro hur den är egentligen? Så jag tog med den till kursen och visst, nu ser jag ju, jag kan ju göra i princip samma foton med den lille lille kameran! Ha, så glad jag blev. Inte skall jag köpa en ny kamera inte, nej jag skall lära mig min gamla istället. Fotokursledaren sa första gången vi träffades att det är så mycket tekniskt numer så många av oss människor vet inte hur man skall använda sig av allt. Klockrent. Jag är en av dem!  Jag har ju tekniken men inte haft kunskapen att begripa mig på den. Nu skall jag i alla fall försöka  bli lite klokare, så det så.
Det är ju så att det är skillnad vad man kan göra roliga och fina foton manuellt, än bara per automatik.
Får se om jag lyckas att klura ut...

Nu vill jag i alla fall önska dig en skön Påsk Helg. Och så inväntar vi våren som vi vet kommer.

#Haga Matcompani och Deli

Invigningen är över. Och vi var med, både Patrik och jag. Lyckliga var vi då vi klev innanför butikens dörr.
Ja, vi tog tåget upp till huvudstaden, bara över dagen. Och allt funkade jättebra. Tiderna stämde, tågen rullade som vi hoppats på, allt var bara toppen.
Då vi rullade in på centralen fick jag ett samtal från Oscar som undrade hur långt vi nått. Om vi eventuellt skulle kunna gå och köpa ett par redskap till affären som de missat att handla in. Visst, vi kunde det. Så med den kassen och medköpt blomma från Tranås åkte vi tunnelbanan till Skeppsholmen, promenad ut till Hammarby Alle´ 1 och 3 där senaste bageriet och numer även delibutiken är belägen.
Utanför dörren möttes vi av trevliga uppsättningar vårblommor, röda mattan såklart utrullad och spända av förväntan och längtan att få återse sonen stegade vi in i butiken. Och sådan glädje. Vilken härlig butik de fått till, skapat med sina egna händer med hjälp av ritningar och planering av gode vännen Tomas som är oerhört skicklig på att se möjligheterna att nyttja ytor.
Inte kunde vi ana att det skulle gå att få in så mycket varor på så liten yta, då vi såg lokalen i höstas, med tomma vita väggar...

Nu möttes vi av falu svart målade väggar och prydligt ställda hyllor som var överfyllda av perfekt ställda varor av alla de slag. Så imponerande. Hur de har både orkat och hunnit med att få till detta är vi djupt imponerade av.

Säg den som inte vill handla här? Marmelader, fräscha grönsaker, juicer, fina mjöler. Ja rakt igenom noga utvalda råvaror av högsta kvalitet.

Anna, Oscar och David. David har precis börjat i företaget och är nu ansvarig för delin. Och han kommer att sköta det med galans, det är jag helt säker på. Han kändes väldigt säker och hemmastadd redan.

Oscar i diskussion med kunder och gratulanter som strömmade till under eftermiddagen. 

Ostar som smakade ljuvligt gott, somliga med mer fjung i än andra såklart. Självklart är även dom noga utvalda, kvalite är ett signum för Haga Tårtcompani och Haga Matcompani.

Här kan man köpa dagens sallad, där man själv väljer vad man vill ha i. Syltad lök, brynt lök, skagenröra och jag vet inte allt vad det fanns. 

Ägg och grönsaker måste man ju också ha.

Ja, vi är som sagt imponerade och önskar er nu ett Stort Lycka Till med denna satsning.

Hoppas att ni nu kan stilla er och fokusera på det ni skapat, att öppna tre bagerier och en butik inom loppet av tre och ett halvt år, det är imponerande. Men allt tar ju sin tid. Och vi önskar få se er ibland också, att ni får njuta av era familjer och vara lediga ibland. Ni måste vara rädda om er.

Och för dig som är i staden, missa inte att titta in. Det är väl värt besöket och ni kommer inte att gå besvikna därifrån, det törs jag garantera.