Hurra för mig, det är min alldeles egna födelsedag

 Ja, så är det. Jag fyller år, än en gång. För femtiosjunde gången närmare bestämt! Wow. Ofta ojar man sig för att man börjar bli gammal, men jag tänker att vi skall väl vara oerhört tacksamma om vi får uppleva att bli gamla, eller hur? Livet är inget självklart. Livet är en gåva som vi får vårda så länge vi kan. Idag har jag njutit från det att jag slog upp mina blå.

Kaffe på sängen och paket av min käre livskamrat. Som alltid hade han varit och inhandlat en klänning till mig. Det är jag bortskämd med, jag vet. Nu gäller det bara att hitta tillfälle att använda den.....Till min stora glädje så fick jag också ett 1500 bitars pussel, det ser jag fram emot att sätta igång med någon dag. Men kanske får det vänta då våren alltid är smått körig med allt man vill göra utomhus och så. Jag målar huset nu, blir så fräscht och fint. Målandet är kul men att borsta väggarna innan är såååå tråkigt men jag vet, nödvändigt. Man får ta en vägg i sänder.  

 Efter sen frukost blev det en stund vid telefonen för att få vara med på livesändning vid konfirmation. Väldigt fin gudsjänst med många härliga ungdomar. Proffsigt filmat må jag säga om än konstigt för familjemedlemmar att inte få vara med i kyrkan.

Så bar det av till Viredaholm för mat. Så gott och skönt att slippa laga middag idag.

Och så åkte vi vidare till yngste sonen och familjen där så fick jag mysa med barnbarnen en stund också. Ja, jag kan väl inte ha det mycket bättre. 

Flaggan har jag dock inte fått upp idag. Varje gång jag varit på gång ut så har himlen öppnat sig och regnet har fullkomligt forsat ner. Nu är det blött blött blött... Lite värme efter detta så kommer det att fullständigt explodera i naturen.

Jag måste få berätta en häftig sak också. I går fick jag syn på ett gammalt armbandsur som legat i mina gömmor, men direkt då jag såg det så kände jag såväl igen det. Ett litet armbandsur som jag bar då jag gick i tredje-fjärde klass. Jag minns kläder jag hade samtidigt. Jag minns saker som hände då jag bar denna klocka. Jag var tvungen att testa att vrida upp uret, ja, man gjorde så på den tiden! Och tro det eller ej, men den gick igång direkt. Den fungerar perfekt. Otroligt, efter att ha legat undangömd i en låda i typ 45 år så går den igår helt normalt. Tala om att det var bra kvalitet på den tiden!!! Svea är namnet på urverket också.

Jag har fått många samtal idag från släkt och vänner. Bland andra såklart från mor och far. Pappa om du läser detta, vi pratade ju idag om att du tycker att det var bättre förr. Ja, du kan ha rätt i det. I alla fall så måste vi ju säga att urverken som gjordes var det väldigt god kvalite på, eller hur? Den här klockan vill jag för alltid spara. Tack far och mor för den, för jag antar att det var ni som såg till att jag hade en klocka om armen för att lära mig hålla tiden. 
Nu är det kväller och jag känner mig laddad för ny arbetsvecka. Hoppas på goa samtal med de som har koppling till Hjärtats hus på olika sätt. Till mina arbetskamrater på Qulturum osv. Att få vara med vidare och utveckla dessa mötesplatser känns verkligen som ett stort privilegium. 
Önskar dig en fin vecka också. Var rädd om dig. Och ta tillvara på dagen idag, den kommer inte tillbaka.
Och stort Tack till alla som smsat, ringt, sjungit, hejat via facebook under dagen. Jag är så tacksam för det. Att ha vänner som bryr sig är en stor rikedom. Tack

Nisse njuter av bonna-livet

 Idag var det premiär för Nisse att både åka traktor och vagn ut på beten för att hägna. En fantastisk dag och med sol som värmde gott även om vinden ännu är lite kall. Vi stängslar inför att kossorna ska komma framöver. Det absolut roligaste för Nisse var helt klart att springa i vattenfyllda diket. Och efter ett par timmars springande och hoppande ligger han nu vid min sida och sover tungt tämligen slut i kroppen.

Då vi följdes åt Patrik och jag var det perfekt tillfälle att träna på inkallning. Jag kunde ibland passa på att gömma mig bakom ett träd och vissla. Så härligt att se honom komma springande bland vitsippor o våriga ängar. 

Idag fanns det också utslagna gullvivor i soliga lägen. Jag plockade en fin bukett och så klart tänkte jag då på Maj-Stina. Den här våren får jag plocka gullvivorna själv men för varje blomma så tänker jag så klart på henne.

Att ha en Wellsh springer spaniel har jag förstått är en spännande tillvaro. Det händer alltid roliga saker i hans sällskap. Nu är tid att greja i trädgården och så klart är han med där. Jag får hela tiden tänka mig för var jag lägger saker, till exempel här om dagen då jag fyllde gjord i min rosenrabatt, hade jag då en halv full säck så vips var den väck! På ett ögonblick fick den fötter och drogs iväg i flygande fart. Nisse är dessutom otroligt bra på att öppna till exempel plastsäckar med jord. Konsten är bara att hålla säcken på rätt sätt så Nisse gör hålet där jag vill och inte där han vill!!! Det är liksom som om han absolut vill hjälpa till att bära. Jag börjar inse att då jag bär saker som är tunga då är det bästa att han får hålla i och hjälpa mig. Då är han lycklig och glad. Försöker jag istället att hålla saker högt då blir ju hans önskan att hoppa och försöka nå saker istället.

Nu är Nisse fyra månader gammal, för det mesta fungerar allt bra. Han följer mig fint och ja han är redan en trogen vän. Det vi måste träna på mer är att han ska kunna vara ensam korta stunder. Det gillar han inte. Att vara ensam nere i huset om jag är på övervåningen är inga problem. Men att vara ensam och jag går ut det är inte lika roligt. Bara att träna på.

I veckan fick jag min första spruta mot covid-19. Känns jättebra och nu börjar man att se ljuset i tunneln. Men jag måste säga att det kändes märkligt då vi stod på rad in i lokalen för att få vaccin. Personal med visir och munskydd, numrerade bord längs väggar, människor som följde tydliga markeringar var man skulle gå.

Kanske det mest märkliga ändå var då jag efter att ha fått sprutan skulle sitta i ett rum 10 minuter tillsammans med ca tjugofem andra människor. Det slog mig att så många personer i samma rum har jag inte upplevt på över ett år. Jag tror att fler än jag satt och funderade på samma sak. Det som vi förr inte tänkte på utan såg som helt normalt det känns idag väldigt annorlunda. 

Till veckan ska vi ha volontär dagar för volontärer på hjärtats hus. Jag ser fram emot att få träffa dem igen. Vi hade planerat att träffas alla tillsammans men nu blir det istället i mindre grupper. Hoppas att vädret är bra då vi ska vara utomhus.

Nu har vi vilat en stund så det är dags att ge sig ut igen. Vi hinner med några stängselstolpar till innan kvällen är kommen. Vi önskar er en fortsatt fin helg, håll i och håll ut så hoppas vi att det går mot normalare tider framöver. Jag längtar efter att få krama barnen, att få krama far och mor.