Translate

tisdag 27 januari 2015

Haga Tårtcompani och Bageri en lycklig vinnare fast de inte vann första pris.

Så är galan över. Det är en vanlig tisdag igen. För gänget här på bageriet. För mig är det lite annorlunda. Kontrasten att vistas här i Stockholm och att skrota runt i skogen hemmavid är total. Jag sitter här med en kopp gott kaffe på bageriet nu och väntar på mitt planerade möte.
Gårdagskvällen var helt fantastisk. Jag hade trott att det kanske skulle vara ett hundratal människor, hade svårt att förstå vad vi skulle göra på en prisutdelning i flera timmar. Men det var ju helt annorlunda. Det var ca 650 personer där och man minglade runt och njöt av de uppdukade läckerheterna. Har aldrig sett så mycket godsaker samlat på ett ställe tidigare i sådana mängder.


Hela gänget på väg in.
Rebecka, Eleonore, Emma, Johanna, Malin, Anna och Oscar.


Det fantastiska desserbordet!
Lite annorlunda att frossa i desserter klockan fem på eftermiddagen!

Hur gick det då? Nja, de vann inte första priset. Men är lyckliga ändå.


Oscar och Anna.

Lyckliga och stolta att ha blivit nominerade och starka och stolta över vad de har presterat och vad de kommer att driva vidare. 

Jag bugar och tackar att jag fick vara med på detta. En erfarenhet rikare. Att få uppleva kontrasterna hur man kan leva är spännande. Hur olika en vanlig måndag kan vara.
Och så önskar jag ER ALLA LYCKA TILL VIDARE I ERT FANTASTISKA ARBETE.

måndag 26 januari 2015

Haga Tårtcompani och Bageri

Kan jag ha det bättre än jag har idag? Knappast.
Sitter vid ett litet mysigt marmorbord med en mässingljusstake och en god caffe latte på #Haga Tårtcompani och Bageri. Folk kommer och köper det ena goda efter det andra. Jag njuter av atmosfären, lugnet och glädjen som genomsyrar hela butiken. De härliga dofterna av nybakade Sockerkringlor, kanelbullar, brioche, Hagas Lilla, Hagas Dinkel, mackor med västgöta kloster ost, lunchmackor med kallrökt lax och ägg och dillmojo. Frestas av det vackra glasskåpet som står fyllt av tårtor, tryffel biscvi, blåbärssmothie,  Och massor annat gott.
Och så vet jag att det kommer att finnas morotssoppa med dragon till lunch idag. Helt underbart.





 Stockholm har vaknat och vardagen är tillbaka. Jag fick uppleva måndagsrusningen idag på tunnelbanan. Oscar åkte hemifrån redan vid 4.30 medans jag låg och drog mig till framåt åttatiden. Utanför fönstret ringlade långa köer på Essingeleden. Och i tunnelbanan var det som sagt trångt. Det är då förväl att tunnelbanan finns. Tänk om alla dessa människor skulle trängas i biltrafiken också! Det skulle bli kaos. En man stod (som så många andra) och läste i sin mobil. Fick väl ett roligt sms eller vad det var, han gav till flera goda skratt. Då vi stannade vid nästa station öppnades dörren bakom honom och han var nära att ramla bakåt vid dörren. Skrattande och snubblande över sin väska kommenterade han det hela med att , idag är det typisk måndag!

Efter en kort promenad var jag så framme vid dörren till detta underbara ställe på Torsgatan 75.
På dörren står det numer:




Då jag nu sitter här slår mig tanken hur det var för ett år sedan. Då Oscar och Anna jobbade febrilt och öppnade sitt drömbageri just i januari månad. Det är ett helt år sedan jag var med här och fick den äran att ta del av vad bagaryrket handlar om. Tänk vad tiden går. Ja, jag har förstås varit här många gånger under året, men då fick jag känna på verkligheten, nu bara njuter jag.
Nu är här flera underbara människor som arbetar och gör att besökaren känner sig välkommen.

Skylten på dörren vittnar om deras engagemang och framsteg. Att bli nominerade i White Guide är ju fantastiskt.
Och så sitter jag här idag. Och det faktiskt av en speciell anledning. Idag sker prisutdelningen till DNs Gulddraken. Där Oscar och Anna och hela gänget på Haga Tårtcompani och Bageri är ett av fem nominerade konditorier/kafeer. I eftermiddag ska det offentliggöras vem som vinner.
Fantastiskt.

Är jag stolt och glad eller? Ja, såklart.
Inte bara för att jag är mamma till Oscar, inte bara för att jag får vara med idag. Nej, jag är stolt för jag vet vilket otroligt målmedvetet arbete det står bakom denna framgång. Ett fokus framåt, en vision som tagit form efter hårt arbete.
Är jag förvånad att de är nominerade? Nej, inte alls. Det är ju helt logiskt.
Om jag ser tillbaka detta året så är det ett fantastiskt år på flera sätt. Så mycket har hänt.
Såklart inte bara roliga saker. Det har varit tufft också på flera sätt, men idag fokuserar jag på det roliga.

Nu ska jag jobba vidare lite här i min lilla dator. På min vision om Hjärtats Hus. Mera insamling av statistik och försöka sammanställa underlag vad det är vi behöver för att komma igång. Hör på nyheterna att för första gången är en tidigare patient anställd av landstinget i Göteborg, tror det var så. Hur som haver så hoppas jag hon kan vara till stor hjälp nu och jobba framåt för cancersjuka och anhöriga.
 I morgon har jag ett möte inbokat här i Stockholm som jag hoppas ska ge nya tankar och ideer.
På torsdag ska jag få lyssna till och träffa en tjej som arbetar i organisationen Ung Cancer. Och så hoppas jag få ett nytt tillfälle att möta politikerna hemma i Jönköping framöver.
Så ser livet ut just nu för mig.
I morgon kan jag berätta hur det gick vid prisutdelningen. Hur det än går så ska de vara stolta här, det är då helt klart.

Hade tänkt lägga in flera bilder härifrån men får inte till det idag.... får komplettera det senare!

Grattis till Haga Tårtcompani och Bageri till nomineringen.

måndag 19 januari 2015

En kväll i soffan.

Hej vänner.
Måndag kväll, idrottsgalan på tv och jag sitter och njuter av mina hundars sällskap. Nu mår vi alla bra. Jag har dessutom smaskat på ostkrokar, dessa underbart goda gula krokar.
Det är underligt, då jag fick cellgifter var jag fullständigt besatt av just ostkrokar. Efter avslutad behandling kunde jag inte äta dem alls, vilket inte är så underligt. Men nu har jag fått tillbaka längtan efter dessa igen och verkligen njuter.
Ja, nu ska jag inte uttråka dig med mina tankar om ostbågar.

Vad har hänt sedan sist? Ja, dagarna rullar på. Jag jobbar mycket med researching för att hitta rätta kontakterna och medarbetarna till Hjärtats Hus. Det är nog det första jag tänker på då jag vaknar och det sista innan jag lägger igen mina blå.
Och det ena mötet avlöser det andra.
Det mest fascinerande numer tycker jag är att se hur den ena kontakten efter den andra dyker upp när det bäst passar. På något vis är det som att lägga ett pussel. Bit för bit så faller det på plats. Människor som jag mött för flera år sedan dyker upp igen och kan på olika sätt hjälpa oss vidare. Otroligt fascinerande. Men än återstår det många många bitar i vårat pussel. Oerhört många. Det är inget hundra bitars pussel inte, nej det är nog snarare ett tusenbitars pussel.
Och mina tankar snurrar. Ena stunden tvivlar jag på att det kommer att bli verklighet för att i nästa stund tänka att det måste det ju bli.
 Däremellan försöker jag jobba med det jag har ansvar för.


Denna vackra dekoration stod i goda vänners trädgård under nyårshelgen. Vackert eller hur?

Jag sitter och tittar på min älskade Zelma som sover vid min sida. Älskade Zelma. Som jag vet har knölar som växer på hennes bröstkorg. Veterinären gjorde klart för mig att det troligen är tumörer som bör tas bort. Ja, vi var ju dit förra veckan. Jag inbillade mig att det kanske är fettknölar eller körtlar som bråkar. Men så verkar det inte vara.
Första reaktionen var att jag inte vill göra något åt detta. Och jag var tillbaka i min tanke då jag själv satt hos läkaren och fick beskedet om min bröstcancer. Ja, det kanske jag inte ska jämföra. Men det var faktiskt ett slag i ansiktet. Då jag fick behandlingar vet jag att jag funderade hur Zelma tål dessa gifter! Tänk om hon blir sjuk av dem? Tokiga tankar men så var det. Och jag ville inte heller ha några behandlingar vid första tanken efter beskedet. Där ändrade jag mig såklart då jag hade samlat mig och börjat förstå vad som hände. Det är klart att jag måste ta emot den hjälp jag kan få. Det var med mig det.

Så vad gör man nu då?
Ska jag låta dom operera min Zelma?
Vad är bäst och rätt?
Ja, jag slits mellan olika tankar i detta. Jag är av den åsikten att inte bråka för mycket med djur, att inte utsätta dom för lidanden i "onödan". Att absolut inte lägga in mänskliga egoistiska tankar utan se till hundens bästa. 
Om vi opererar så är det en läkeprocess och väntan på besked om godartat eller ej? Ingen garanti för att hon får flera år till för den delen.
Om vi inte opererar vet jag inte hur länge hon får vara med, hur lång tid till hon får må bra. 
Men jag vet att hon trivs och älskar att vara med mig här hemma. I vardagen. I lugnet här hemma. 
Och jag vet att hon är jätterädd hos veterinären, ingen miljö hon vill vara i. En stress som jag inte vill utsätta henne för mer än nödvändigt. 
Men så kluven jag är. Vad är rätt och vad är fel?
Hon är i år tio år, hör illa men för övrigt jättepigg. Full fart. Och nu är hon bra i magen.

Ja, det är inte lätt inte.
Vi får fundera vidare och känna oss för vad som är bäst för Zelma. 

söndag 11 januari 2015

Turbulent tillvaro.

En turbulent tillvaro. Ja, så skulle jag vilja sammanfatta senaste tiden. Allt på en gång.
Året började väldigt lugnt och stilla. Njöt av friden. Med stor förhoppning om ett bra och spännande nytt år.
Så på tisdagen ( trettondagen) var det reportage i Tranås Tidning, Jönköpings Posten mfl på nätet. Om vår vision om Hjärtats Hus. Då bara small det. Efter ett par timmar ringde en reporter från GT Expressen och ville göra en telefonintervju och så blev det. Den artikeln på nätet kom att delas hur många gånger som helst och gensvaret har varit makalöst.
Siffrorna på antalet läsare på vår blogg steg stadigt liksom facebook gilla. Härligt.
Onsdag morgon. Då ringer Elin från Radio Jönköping och undrar om vi kan göra en intervju i direktsändning om fyrtio minuter. Självklart säger jag. Den chansen vill jag inte missa. Funderar innan vad det är jag vill ha sagt och hur. Men så vet jag att det blir som det blir.
Och så blev det. Fick samtala med henne i jag tror nio minuter under morgonsändningen och har förstått att många hörde det och blev berörda och positivt taggade.
Så under dagen då jag var ute i skogen och arbetade får vi förfrågan från SVT Jönköping om att göra ett reportage. Självklart. Men denna gång jobbar vi för att få till en träff med Stina och Evelina och mig. Och lyckas med det. Kul att göra det tillsammans.
Så torsdag eftermiddag samlas vi på Ryhov och kör vår inspelning. Känns bra så långt. Nu är det bara att vänta på hur det blev. Hur många sekunder det blev av den långa intervjun. Eller kanhända minuter? Ja , vi får se. Hoppas det kommer i början av veckan nu.
Efter det hoppas jag få tag i ännu flera bra kontakter som kan hjälpa oss vidare framåt. Nu måste det hända något också. Till handling.

  Efter en tuff resa till huvudstaden så anländer vi hemmet lagom till att nästa gäst står för dörren. Nämligen Egon.
Egon! Vem bestämmer namnen på dessa rasande vindar?

Nu hälldes det upp vatten i hinkar och grytor. Fram med ljus och tändstickor lättåtkomligt ifall... Och så batterier till den gamle radion.
Och Egon kom! Verkligen, med dunder och ökande vrål kom han allt närmare och allt intensivare. Redan vid 23 tiden försvann strömmen och det blev totalt mörker. Ingen snö kvar så natten var svart. Dessutom hade vi ingen teckning på någon mobiltelefon och någon fast telefoni har vi över huvud taget inte alls. Så vi var tämligen off från världen. Totalt isolerade. Men det skrämmer mig inte. Inte så länge inget allvarligt händer så man behöver hjälp. Då kan det bli tokigt. Nej jag känner mig lugn.

Sådana här nätter vill jag helst ligga i sängen och sova, lyssna till vinden som drar i huset och regnet som piskar rutorna. Helst med tända ljus vid min sida. MEN. Ända problemet är att Zelma är dålig igen. Nu har hon återigen fått problem med magen och behöver gå ut stup i ett. Och hon bryr sig ju inte om vilket väder det är. Eller vilken tid på dygnet såklart.
Så varannan timme var det bara att hoppa i kläderna och stövla ut i det totala mörkret med en pannlampa till hjälp för att se var jag sätter fötterna.

Tala om att känna sig liten och underdånig. Tala om att vi är små i sammanhanget. Naturens krafter når vi inte på. Då jag står där nere vid sjön och hör det starka DÅNET från vinden som river längs bergen och sliter i träden omkring mig, det är bara såååå mäktigt.  Skrämmande men ändå så fascinerande. Förstår allt som natten går att inte taket på drängstugan nere vid sjön kommer att vara sig likt då morgonen gryr. Och mycket riktigt, då vi går ut i dagsljus ser jag hur takplåten har blåst av från halva taket! Så var det med det.
Men det är ju världsliga ting. Värre är det med Zelma. Är verkligen bekymrad för henne. Vad är det som är fel? Jag ska i alla fall ringa veterinären i morgon och försöka få en tid. Måste undersöka henne även om hon hatar att besöka det stället.  Jag har i eftermiddag gjort risavkok som vätska och försöker verkligen pyssla om henne allt jag kan. Zelma, lilla Zelma.

Dagen idag har mest bestått av att åka runt och reka Egons förstörelser. Patrik med motorsåg och jag plocka ris för att vi skulle kunna ta oss fram de vägar vi ville. Vissa skogspartier har fått stora skador och landskapet förändras än en gång. Medans andra ställen står sig lika. Ja, naturen är verkligen stark och mäktig.


Någonstans här under alla ikullblåsta träd finns en väg!

Ikväll kom strömmen tillbaka, efter att ha varit frånvarande i nitton timmar. Så nu är jag tillbaka i verkligheten med dator, telefon och annan lyx.
Och i morgon är det måndag. Ny vecka med nya möjligheter. Var rädd om dig.