En hälsning från bilen, på väg söderöver.

 I morgon är det Alla Helgons dag.

En dag att minnas de som vi har förlorat under året, under tider tillbaka. 

När jag skriver detta sitter jag i bilen på väg söderut efter en veckas älgjakt i Jämtland. En oerhört skön vecka där jag fått släppa från alla måsten och saker att göra. Bara vara, få sitta på pass och vänta på älgen eller i alla fall hunden som letar frimodigt. Njuta av den fantastiska naturen som vårt land bjuder på. Växlande väder med snö, regn, solsken och slutligen geggiga vägar. Som sedan övergick till minusgrader som gjorde det omöjligt att släppa hundar idag då skaren skär sönder tassar och ben. Att dela gemenskapen med goda jaktkamrater. Tack för dessa dagar. 

I tisdags nåddes vi av beskedet att en av våra kära volontärer på Hjärtats hus har lämnat oss. Det var väntat och det var under rådande läge efterlängtat från hennes fönster. Hennes liv var inte längre värdigt att leva. MEN så vi kommer att sakna henne, hennes glädje och kloka ord, hennes humor mitt i allt, även det svåra. Hon sa då jag besökte henne sista gången att "vägen till himlen är så vinglig". Jag förstod verkligen då vad hon menar. Nu vilar du och behöver inte längre lida. Ditt verk på jorden är avklarat. Men vi är många som kommer att sakna dig och bära minnet av dig med oss vidare i livet. Tack för allt du gav oss.

Jag tänker också på min kära svärmor som inte heller finns bland oss längre. Älskade Nancy som jag saknar dig. Du fattas oss som man säger. Du finns med mig ofta i mina tankar, inte minst då jag är i det kök där du har bakat sååå många bullar och annat som du frikostigt delade med dig av.

En sak som dock har grumlat glädjen den här veckan är att jag inte vågade besöka mor och far några dagar. Tyvärr. Vi har pratat hit och dit hur jag skulle göra, om jag skulle ta buss ner till dom i slutet av veckan. Men då coronan än en gång ökar så kände vi att vi inte vågade riskera något. Men såååå jobbigt. 

Kanske är det inte så lätt för dig som läser att förtå vad jag menar. Många av er har era föräldrar och nära i er närhet. Ni vet inget annat. Jag valde att flytta 90 mil från min mor och far i min ungdom. Inte kunde jag då ana att det skulle kunna bli så här! Att ett virus skulle kunna ställa till det så pass att jag inte kan träffa min egen mor och far..

Men vi ville ändå se varandra. Jag har inte sett dem sedan jag var hemma hos dom i januari. I våras var jag sjuk, då kunde jag inte åka. I somras då vi var på gång hade vi plan på att åka längs Höga kusten på ett håll men då kom det stora utbrottet i Gällivare och vi vågade inte ge oss iväg norröver. Kanke inte främst av rädsla för våra egna liv, men för att inte ställa til det för andra, för vården i andra län osv.

Så har vi hela tiden intalat oss att det kommer att gå över snart. Det blir ingen andra våg som det pratas om. Men tji så fel vi hade. Nu sitter vi här och det bara ökar igen. Inte bara här i vårt land utan det ser ut illa i många länder.

Hur blev det nu då? Jo vi valde att åka vägen förbi mor och far. Vi möttes utomhus med luftkram som den närmaste kontakten. Vi stod utomhus och pratade och låtsades som allt var normalt när inget är normalt någonstans. Det här är så fel så jag finner inte ord. 

Jag hade med blommor till dom. Jag hade med ett litet farsdags paket till far då den dagen snart är här också. Vi diskuterade lite av varje, vädret, årets skörd, de nya fina trapporna  som pappa gjort under sommaren. Vi konstaterade också att måtte det få bli ett slut på detta virus, vi längtar efter att få träffas under samma tak. 

Jag vill uppmana er alla som läser mina rader. Håll avstånd till dina medmänniskor. Tvätta händerna och håll dem borta från ansiktet. Stanna hemma om du känner dig minsta sjuk. Och snälla du, detta gäller ALLA ÅLDRAR. Även unga människor. Även ungdomar. Nu måste vi hjälpas åt. skippa festen i helgen. Vi måste hjälpas åt för allas skull. Det här går inte över så lätt som många verkar tro.

Jag åker nu hem till Småland med den stora förhoppningen och önskan att snart kunna åka hem till min mor och far och få KRAMA OM DOM.     Var fortsätt rädda om er mor och far så hoppas jag att vi snart ses igen.

Och alla ni andra, var försiktiga. Det är allvarligt läge. Luftkram från mig med önskan om en fin helg.

Förunderligt är livet

 Hej vänner.

Fredag kväll och jag har dumpit ner i min soffa och bara njuter efter en veckas inspirerande möten med människor. Vilken ynnest jag har att få möta så många intressanta människor och ta del av deras liv och erfarenheter.

Igår och idag har jag fått delta i en kurs med temat Human Dynamics, för dig som vet vad det är så förstår du varför jag är lite extra upprymd i kväll. Det var fantastiska dagar där jag fick förstå lite närmare hur jag fungerar, hur jag är i medspelet med mina medmänniskor. Jag fick det liksom bekräftat. Sååå intressant och en kurs som jag kommer att bära med mig erfarenheter från resten av mitt liv. Önskar att alla kunde få gå denna.

Då jag stod uppe vid rummet där vi höll till, på Fjällstugan med blick ut över Jönköping slogs jag av stor tacksamhet och förundran. Kolla in bilden skall du se.

Vad är det med det tänker du kanske?

Jo, om du kan zooma in den här bilden så kan du skymta Länssjukhuset Ryhov. Och för x antal år sedan stod jag på liknande plats och fotade ut mot just Länssjukhuset Ryhov och drömde om att få till en mötesplats för cancersjuka och anhöriga. 

Och idag står jag och blickar utåt och vet att ni finns där! Alla goa människor som jag träffat och lärt känna på , ja numer är det en av våra FYRA mötesplatser. Här har jag fått möta de som kämpar mot sin sjukdom, anhöriga som står vid deras sida och anhöriga som lämnats ensamma. En kamp i ordets rätta bemärkelse för de som blir ensamma. 

En annan tanke som slog mig häromdagen är att då jag startade min blogg i oktober 2011, ja det är faktiskt så länge sedan. Då döpte jag bloggen till 

Maggies blogg

En blogg där jag lyfter mina tankar om ett föränderligt samhälle. Om mina visioner och drömmar. Hänger du med?

Och tänk att det är ju precis vad det blev. Många tankar har passerat denna blogg genom åren och visioner och drömmar om att få vara med och förändra vårt samhälle. Och det bästa av allt, det blev verklighet. Jag har fått vara med och förändra en liten liten liten del av samhället till det bättre. Och jag vet att det har betytt väldigt mycket för många människor jag mött genom dessa år som vi har jobbat fram Hjärtats hus. Att tillsammans med andra fantastiska medmänniskor och medarbetare få föra ett sådant här projekt framåt är fantastiskt. Ja, jag känner mig väldigt ödmjuk och priviligierad. 

Vad framtiden har att erbjuda har jag ingen aning om där jag sitter nu. Men jag känner mig glad och tacksam till livet, tacksam till de personer som har stöttat mig igenom denna process. Tacksam till ledare inom Region Jönköpings län som har trott och tror på vårt Hjärtats hus. Tacksam till alla volontärer som finns med oss och gör en fantastisk insats, utan er hade vi inte stått där vi gör idag. Tacksam till medarbetare som var och en tillför på sitt sätt.

TACK säger jag från djupet av mitt hjärta. 

Igår kväll fick jag äntligen träffa mina goa kompisar Stina och Evelina, för er som känner till resan vet ni att dessa två underbara tjejer var med mig i början av bildandet av Hjärtats hus. Vi satt i går och minns tillbaka hur allt startade. Vi minns det med glädje hur vi startade bloggen där vi gjorde en marknadsundersökning, om man nu får kalla det för det. Hur vi bollade vad det skulle heta, hur vi bestämde oss för namnet, hur vi skapade facebook och så tillsammans lobbade för att ta det vidare. Tog kontakter med beslutsfattare, Coompanion, vårdpersonal, utvecklingsledare för att nämna några. Och dessa två tjejer har alltjämt funnits vid min sida och hejat på genom åren. Tänk då de överraskade mig med att Maria från TV 4 kom in på Hjärtats hus i Jönköping med mikrofon och blommor i högsta hugg. Sällan har jag blivit så överraskad. Tala om kupp, där lyckades ni Stina och Evelina.

Då vi pratade om detta igår, yppade jag att det inte bara är av godo att jag är en bild för Hjärtats hus. Ibland kan jag faktiskt känna som att cancer "står skrivet på min näsa". Inget ont i det, men jag blir förknippad med cancer överallt jag visar mig, i jobbet såväl som privat. Men utifrån kursen jag nu har gått så förstår jag än mer att det blir så. Jag är en känslomänniska som känner av hur andra mår. Och jag är bra på att lyssna. Och jag gör det gärna. Det är en självklar del av mig. Vad skulle jag annars vara?

Jag ser med nyfikenhet framåt mot en vidare utveckling av Hjärtats hus. Tillsammans kan vi göra detta hur bra som helst. 

Jag bifogar även en youtube länk där du kan höra lite mera om Hjärtats hus. Kanske känner du som ser detta att du skulle vilja vara med och vidareutveckla detta vidare? Hör då av dig. Det finns en uppgift för alla. 

https://join.video.rjl.se/invited.sf?secret=.3s.tFAo5BKdErEXwocIfw&id=825076099

Och så måste jag ju tipsa om föreläsningar som vi anordnar nu i oktober. Den första redan på måndag, då i samarbete med Studieförbundet Vuxenskolan. Kolla in vår hemsida eller facebook Hjärtats hus så hittar du mera information. 

Nu vill jag önska dig en fin helg. Hoppas du kan ut och njuta av höstens skådespel där färgerna växlar nästan från timme till timme. Var rädd om dig och tack att du finns.

Maggie

Chipslåda i skyarna.

 Hej alla ni som läser mina rader. Hoppas du mår bra. Jag har parkerat här i köket där jag njuter av solen utanför fönstret. Lite för svalt för att sitta utomhus denna afton. Känns att sommaren börjar släppa sitt tag och snart kommer den härliga hösten med frisk och hög luft. Då naturen ändrar skepnad, i regnbågens alla färger. 

Snart skulle det varit dags för Adelövs marknad, alltid första torsdagen i september. Men detta år blir ju såklart inte den av heller. som så mycket annat. 

Jag skall strax öppna upp en sida jag precis börjat följa. mat_stockholm. Ja, mycket skall man vara med om. Men de skall visst laga chipslåda ikväll, det kan jag följa live. Det är inte jag som hittat på detta gamla recept, o nej. Men min Oscar har visst tipsat och höjt denna rätt till skyarna så nu skall det upp till bevis. Ha ha, det blir spännande att se vad de tycker om det då den står där varm och god. Mums, jag kan känna smaken av underbart gott.... Nyttigt? Nej, det är väl inget som är nyttigt i den rätten. Men gott....

Jag måste dela med mig av lite bilder här idag. Var ute och fotade lite i trädgården. Ja är du trött på blommor så får du bläddra förbi. 

Blev så glad då det även i år kom en vacker stockros. Denna är gammal i min rabatt men alltid så ståtlig och vacker.

Fick en tomatplanta av Oscar i våras. En vinbärstomat. Jo, de är små nästan som vinbär men kan inte säga att de påminner för övrigt om vinbär. Massor med små på gång så jag hoppas på värme ett tag till.

En gammal lilja har lyckats sträcka sig upp mot skyn. Dessa fantastiska lökar.

Det här är ett Ödesträd. En gammal krukväxt. Min mormor hade den och jag har fått plantor av min mamma som i sin tur hade blommor från mormor. Det underliga med denna blomma är att den är lite lurig med oss. Mors vill inte blomma. Kvittar hur mycket hon pratar och grejar med dem så blir det bara gröna blad. Mina har tvärtemot nästan blommat innan de fått blad, somliga år har de varit helt översållade med blommor. Just detta exemplar vissnade ner totalt förra våren, alltså våren 2019. Tappade alla blad och återstod bara en torr gren som slingrade sig runt bågen. Jag gjorde dock som jag brukar göra om sommaren, jag ställde ut den och har vattnat lite sparsamt under sommaren. Tog in den under hela vintern utan att ett uns av liv syntes till. Ut igen i våras och döm om min förvåning när den nu för några veckor sedan började visa tecken på liv igen!  Så glad jag blir. 

Så du som har en sådan här, släng den inte, även om den ser helt död ut. Den kan komma igång igen. Kanske behöver den bara vila upp sig emellanåt.

Nog med blommor nu. Oscar fyllde ju år , som han alltid har gjort i augusti månad. Ännu ett gott kalas där vi även njöt av kräftor. Såklart hade Oscar med sig tårta. Wow, vilken härlig chokladtårta. Med lite inslag av kaffe till mångas förtjusning. Grattis Oscar. Önskar dig en underbar framtid. 

Igår kväll var det lite ruskigt och svalt. Till och med Mio tyckte visst det. Eller kanske laddade han för natten. Han ser i alla fall ut att njuta.

Häromnatten tog vi en övernattning i vår lilla stuga. Inte fel att vakna till denna utsikt till frukost. Jag älskar denna plats på jorden. Här råder ett lugn och en frid som är så skön. Zita njöt hon med minsann. 

I lördags åkte jag för att titta på hundar! Alltså, jag saknar mina älskade hundar så fruktansvärt. Ja, vi har ju vår härliga Zita kvar. Och hon har jag sällskap av också. Men det blir ju inte riktigt samma sak att ha en hund som kan springa lös och hänga runt benen vid min sida hela tiden. Släpper jag Zita ur sikte så tar hon snart upp en älg eller varför inte ett vildsvin..... så som hon skall göra.

 Har inte kunnat titta på bilder förrän nu på mina fyrfota vänner och inte har jag heller kunna tänka mig att eventuellt bjuda in en ny fyrfota vän i familjen. Men nu känner jag att såren börjar läkas och längtan kommer tillbaka. Har tittat och läst om alla möjliga och kanske omöjliga raser. Fastnade för welsh springer spaniel. Och fick kontakt med uppfödare inte långt härifrån. Sagt och gjort, jag bad att få komma. För att se hur de ser ut i verkligheten. Och de var så fina och härliga som jag hade hoppats på. Nu är det bara frågan vilket årtionde jag kan få tag på en valp? Det är ju en väldig efterfrågan på hundar och katter i dessa corona tider. Ja, det är väl bara till att söka vidare och hålla tummarna att jag får napp någonstans. Jag tänker att är det meningen att en liten welsh skall komma till oss så dyker hon upp på ett eller annat sätt. 

Nu är jag tillbaka till jobbet och försöker att tillsammans med alla våra goa volontärer bygga upp en framtid igen för Hjärtats hus. Det är inte helt enkelt i denna tid med pandemi. Men vi vill tro att det skall fungera på något sätt. Vi har ju våra promenader igång på flera orter och bjuder nu in till samtalsgrupper i Jönköping till att börja med. Vi hoppas kunna smyga igång lite försiktigt så att man även kan få träffas fysiskt och även inomhus då ute temperaturen sjunker. Den här isoleringen och ensamheten som många lever med nu är grym på flera sätt. 

I fredags skulle det ha varit inslag på Radio Jkp från oss, Hjärtats hus i Tranås. Men då hände ju en tragisk atack där en ung kille omkom, vilket såklart upptog större delen av alla nyhetsinslag den dagen. Usch, så onödigt våld det finns. 

Vi hoppas att vårt inslag kommer nu på fredag istället. Vi vill ju nå ut till så många som möjligt.

Nu skall jag ladda inför chipslådelagandet på instagram. Ha ha. Önskar dig en fortsatt fin kväll. 

                                                              Chips, chips, go kväll.

Nog bor vi vackert så säg.

Hej säger jag denna måndag kväll.
Måste få skriva några rader så du inte tror jag har bäddat ner mig fullständigt. Var ju inte så vidare värst positiv i mitt förra inlägg.
Jag tog mig modet att ringa vårdcentralen, ville ta lite prover för att se mina värden, blodtryck mm. Men då jag dras med mitt onda i halsen mm så blev det först till att ta coronatest. Jag fick inte komma annars.  Och då det visade sig att jag inte hade det så fick jag efter viss tvekan komma innanför dörrarna och ta lite blodprover. Och så vänta på dem.
Allt visar sig vara bra. Så varför jag mår som jag gör och varför jag är så innerligt trött det vet jag faktiskt inte.
Men då vet du det i alla fall, jag är på benen och springer på ungefär som vanligt igen. Har ännu några dagar kvar på min semester, så jag skall allt komma tillbaka med energi och engagemang.

Jag sitter nu vid mitt köksfönster och blickar ut mot sjön. Det är mängder med gäss som simmar mittsjöss. Och inne i viken ömsom simmar och dyker lommar och njuter av en fin kväll. Ja, idag har det ju varit uppehåll, faktiskt hela dagen. Kors i taket. Igår eftermiddag damp det ner 21 mm regn här IGEN. Så jag behöver inte vattna ute idag heller...

Ett par svanar njuter av lugnet här på landet. De med.

Igår ja. Då var det söndag och vi fick längtan efter att få plocka svamp. Så vi tog några papperspåsar, vår korg och såklart lite fika med oss till skogar ikring. Och gissa om vi fann svamp?! Har aldrig tidigare kommit hem med så mycket.

Efter att ha rensat och förvällt så har jag idag fryst in 8 liter kantareller! 43 påsar. Så nu blir det inga konserverade champinjoner ett år framåt. 

Häromdagen plockade jag 24 liter vinbär. Ska snart repa av blad också och frysa in så jag har till vinterns vinbärsjuice. Vitaminer. Mums.

Tanken idag var att jag skulle ge mig ut och måla. Har man hus så finns det alltid något som måste göras vid dem. Men vi fastnade på kontoret istället. Har uppdaterat pärmar till våra skogsmaskiner med utskrifter på alla oljor och annat som finns och används i skogsbruket. Det skall man ha, så är det. Blev många sidor att skriva ut och sätta i ordning men är nu nästan klar med det.  Hoppas på uppehåll i morgon så jag kan ut och jobba då. 

Måste få lägga ut en bild på blommor från vår trädgård också. Här är det Astrid Lindgren, rosor som jag fick av goa vänner för sex år sedan. Nu är busken gigantisk och blommar som aldrig förr. Underbart. 

Måste få berätta en liten rolig historia jag hörde i affären härom dagen. Var och handlade lite mat. Ja, jag är inte så ofta i andra affärer, håller mig gärna ifrån större folksamlingar. I kön framför mig stod i alla fall en kvinna som bar munskydd. Bakom henne kom en kille med sin son som var sisådär sju år skulle jag tippa. Sonen säger spontant , så som barn gör: Varför har du den där på dig i ansiktet?

Hans pappa förklarar att det är en ansiktsmask och att hon har den för coronas skull. 

Då svarar han: Låter du som doktorn gör då?

Ha ha. Kvinnan sa dock inget, varken före  eller efter. Men jag tyckte det var ett klokt argument i alla fall.

Har du lyssnat på några av årets sommarpratare? Om inte, gör det. Så många goa berättelser jag fått ta del av i sommar. Väcker så många tankar hos mig då jag får höra andra berätta från sin barndom och andra upplevelser. Verkligen intressant. Och så älskar jag introt- musiken som är till detta program. Det är det mest somriga för mig, och helt ljuvligt att det får vara som det alltid varit. Då är det sommar.

Önskar dig en fin kväll nu och en skön natts sömn. Att vi får en fin tisdag i morgon. Måntro vad för spännande som kommer att hända då? 

Helt plötsligt är det juli 2020!

Hur är det möjligt? Var tog tiden från mars tills idag vägen? Ja, inte vet då jag. Alla dessa dagar, var blev de av.....
Ja, lite är det faktiskt så att jag mitt i allt glömde bort min kära blogg. Jo, det är sant. I denna underliga vår och sommar så försvann lite av glädjen att dela med mig av roliga och viktiga ting. Knepigt. Var faktiskt en person som min man träffade som påminde mig om att det var länge sedan jag skrev, hon följer visst mina rader här.... Så nu gör jag ett försök att hitta tillbaka.
    Ja, jag nämnde nyss att jag tappade lite av glädjen att vilja dela med mig. Och det stämmer. Såklart har det hänt många roliga saker senaste tiden också, men det har också varit oerhört tröttande med allt corona - snack och allt vad det fört med sig. Jag har försökt fokusera på att hålla facebook och hemsidan vid liv för Hjärtats hus del, jag har talat in min bok och delat med mig av, haft många samtal från medmänniskor som lider i det tysta. Som lever isolerade och ensamma, då vi skall hålla distans till varandra och vara rädda om våra sjuttio plusare.... Ja, en minst sagt sugande och frustrerande tid.
Ändå har ju jag det så bra. Jag har min familj, jag bor så jag kan gå ut precis när jag vill. Men det känns som jag lever i en bubbla som jag väntar på skall spricka snart och allt skall bli något sånär normalt igen. När kan jag få åka hem till mor och far igen och krama om dom???
 Måntro om det blir det gamla vanliga igen? Njae, jag tvivlar på det ibland. Och kanske är det bra. Kanske var det inte bra så som vi levde innan, mänsligheten körde på i ett rasande tempo, jagande på framtid och upplevelser, på att synas och utöka. Att hela tiden växla upp till nästa växel, och nästa, och nästa..... Kanske var det bra med en broms som fick hela världen att stanna upp och tänka till hur vi har det egentligen. Vad är meningen med livet? Vad är meningen med att jag finns här, just nu?
Ja, tro nu inte att jag gillar corona. Absolut inte.
Men ibland känner jag att jag måste försöka se något positivt med hemska saker som händer. Det måste väl kunna komma något bra utifrån detta elände, eller hur?
Och visst har vi redan sett effekter som vi kan ha stor nytta av i framtiden. Hur vi tex har fått lära oss digitala lösningar, som kan hjälpa oss att till viss del få  umgås med våra medmänniskor, om än i en inte så speciellt social tillvaro. Hur det går att köra möten och konferenser digitalt, vilket sparar både resurser och miljö mm. Jättebra. Men du skall veta att det också kan vara oerhört frustrerande att sitta uppkopplad med flera personer som försöker föra en dialaog via dataskärmen, där den ena "slängs ut", medans någon inte kommer in, och ytterligare någon kommer in sent och samtidigt har du någon uppkopplad via telefon som inte har tillgång till dator..... En ganska stressande miljö och tröttande om än lärorik.
Men nog är det gott att ses öga mot öga då man skall diskutera saker och ting. Hoppas den möjligheten återkommer snart.

Jag måste dock erkänna att jag fortfarande är oerhört trött efter min influensa i våras. Känns som jag går i en bubbla, kan somna i sittande ställning i princip efter att ha klivit ur sängen. Jag borde nog bege mig till vårdcentralen för lite check men har inte kommit mig för.
Ja, ja ,det rer sig. Ingen fara med mig.

Nu skall jag dela med mig av lite bilder tänkte jag.Vi börjar med våra kära husdjur.

I februari hämtade vi en ny liten familjemedlem. En katt som vi trodde var en tjej visade sig vara en Mio. En helsvart mer eller mindre jaktmaskin som redan efter ett par månaders ålder kom in med första fångsten , en mus. Som bilden visar så har Mio gott sällskap av vår Zita, ja de trivs bra ihop.

Eftersom de trivs bra ihop så stängde jag in katten en stund i hundgården för att se hur de reagerade. Mio gick runt och kikade, lade sig att sova en sväng hos Zita. Numer klättrar han in själv till henne då han vill ha sällskap! Hund och katt trivs så gott ihop, i alla fall här.







Apropå att klättra. Och vara kompis. Mio tror han är odödlig. Totalt orädd för höjder, djur osv. Här tar han sig en titt på kossorna. Ström i tråden, ja vadå då!

Sommaren 2020 har för min del gett oss väldigt mycket blommor. Tror aldrig jag sett clematisen blomma som detta år. Värmen gjorde susen. Men så kom regnet och sköljde varenda blomma bort. Hoppas på en andra omgång nu.... bara att vänta och se.

Lilleman då? Jo, han växer minsann. Vi följdes åt en dag förra veckan, Ebba, Frank och jag, till Oberga för att plocka jordgubbar. Det var den veckan då sommaren slog tvärnit och gick över till blöt höst. Jag blev blöt vad jag än företog mig. Stängsla, klippa gräs eller som här , plocka jordgubbar. Allt slutade i total genomvåta kläder. Suck. Ja ja, regnet behövdes, men nu efter att vi fått ca 130 mm på ett par veckor känns det som det räcker för ett tag.
Jordgubbarna var i alla fall supergoda. Och det blev både saft, sylt och en härlig jordgubbstårta.

Uj uj, vad jag har klagat nu då! Då jag läser igenom så jag inte stavat tokigt, så ser jag, är ju mest elände och tandagnisslan. Men får bli så idag.

Alla dagar är inte i topp. Men morgondagen kan bli jättebra. Det vet jag inte ännu. Spännande att se. Jag har semester några veckor till och har flera projekt att sätta händerna i, så det blir säkert bra.
Det regnar lite lätt ute, ser jag. Funderar om jag skall ta mitt spö och se om jag kan få mig en abborre måntro. Det är så avkopplande att fiska. På med mina favoritplagg, sydväst och stövlar. Det är grejer det.
Önskar dig en fin kväll och fortsatt fin sommar så ses vi här en annan dag.

Sista söndagen i mars 2020

Solen lyser, himlen är blå. Vad det är skönt att leva då........... Så går en barnvisa som ofta sjungs. Här hemma stämmer det idag, solen lyser och himlen är blå. Ändå är det inte som vanligt.

Vi, och då menar jag hela världens befolkning, har kommit till ett läge där det tar nya stategiska steg varje dag, ja varje timme. Våra beslutsfattare och experter och många andra jobbar på högtryck för att finna lösningar och bromsa hemskheterna som ingen av oss kan missa att förstå. För att inte tala om vården som sliter dygnet runt för att rädda liv.

Idag vaknade jag upp till att det är sommartid. Det höll på att gå mig förbi. Det försvann liksom i allt flöde av information som väller över oss. Och det kändes inte som det brukar göra då vi ställt om klockan idag. Det kändes oroligt.

    Vad är det som händer? Var är världen på väg? Ja, många är vi som ställer oss den frågan. Inte kunde väl du och jag ana att det skulle se ut så här i Sverige idag, då vi först hörde talas om Coronas framfart i Kina. Eller, kunde du?

Jag har legat däckad med hosta och andra influensasymtom, hållt mig hemma nu i tre veckor. Vi kan kalla det för karantän, frivillig sådan, då jag inte har några bevis på att det skulle vara corona. Första veckan satt jag i soffan nattetid för att få någon slags sömn. Dagarna sov jag sittande för att ta igen det jag inte fick på natten. Ja, det är väl världsligt. Men jag har aldrig varit så trött vid tidigare influenser eller så. Men jag fixar det. Hostan ger sig till känna allt mer sällan nu, om än kraftig.

Då det uppenbarade sig att vi inte skulle kunna fortsätta hålla våra Hjärtats hus öppna för en tid, pga risken för spridning bland våra besökare, fick vi så bestämma att stänga ner alltihopa. I princip från en dag till en annan. Det gick åt mycket arbete att styra av allt, att få ut information till så många som möjligt, att ge återbud till inplanerade aktiviteter osv. Men numer kan man ju göra mycket hemifrån då vi lever så digitaliserat. Så detta kunde jag ju göra hemifrån, även om jag var sjuk. Och såklart har jag goda medarbetare, volontärer och andra krafter som har hjälpt till.
Då vi snart insåg att det kommer att bli väldigt tomt för många av våra besökare att inte få träffas föddes tanken på att vi måste göra något av det. En volontär kom med förslaget att de kan ut och gå i vårvädret så länge det går. Håller vi bara distans till varandra så är det ju okej att vara ute. Sagt och gjort, min goa vän Kristina ordnader bild för detta som vi började sprida ut och bjuda in till.

Fler volontärer på de andra orterna  hängde också på så tack vare dom kan vi nu bjuda in alla våra besökare och andra att komma med ut för att möta våren. Vill du se tider och platser så finner du mer information på Hjärtats hus.se

Vi skall ju alla hjälpas åt att skydda våra äldre, det är ju ett budskap som vi får höra dagligen. Och det vill vi såklart göra. På allra bästa sätt. Ett sätt kan då vara att försöka bryta ensamheten på de sätt som är möjliga. Det var där iden föddes med att öppna upp telefonen. Sagt och gjort. Vi gör ett Hjärtats hus på tråden. Två eftermiddagar i veckan sitter jag i telefonen vid samma tid och alla som vill får ringa in samtidigt. 

Vi testade första gången i torsdags. Spännande , då vi inte visste om någon alls skulle ringa. Men vi var totalt tio deltagare och hade ett gott samtal. Där vi kunde ge varandra lite energi, dela tankar och inspirera till saker att göra där i vår ensamhet. Kändes väldigt bra. 

Mer information om detta ser du på bilden nedan, men också på vår hemsida

Hjärtats hus.se

Ja, det var angående det jobbet ja. Men vi har ju eget företag också. Vi har ju skogsmaskinerna med våra anställda som vi värnar om och känner stort ansvar för. Det går åt mycket energi till dessa funderingar kan jag säga, hur skall vi göra nu? Vad skall vi göra nu? Hur ser det ut om en vecka? Hur ser det ut om en månad? Om ett år? Vad är logiskt och mindre troligt? Det mest frustrerande i dagsläget är nog just det , att inte ha något tidsperspektiv på detta. Att inte veta hur länge det kommer att hålla på eller hur utvecklingen framåt ser ut. Tuffa tankar. Dystert. Nu gäller det att hålla modet uppe och försöka se det positiva i allt.

Ponsse fyller femtio år i år. Det firar dom med en världstour och planen var att vi skulle vara med dem i Värnamo. Inställt! Ja, såklart fick de ställa in allt också. Tvärstopp. De hade bokat 150 portioner mat inför dagen, det gav de till Värnamo medborgare istället för att slänga. Kyrkan och kommunens omsorg mfl fick hjälpa till att dela ut dessa portioner så de kom till glädje. Bra Ponsse. Föredömligt som vanligt.

Kanske skall lägga till för dig som inte känner till Ponsse, de tillverkar skogsmaskiner och vi har varit kund hos dom sedan många många år tillbaka. På bilden syns en Ponsse Elk. En skotare.

Ja, solen lyser och himlen är fortfarande blå.....

Att detta virus med namnet Covid19 kan få så stora konsekvenser, kunde i alla fall inte jag ana. Att branscher, butiker, företag från en dag till en annan skulle tvingas stänga ner. Total kollaps. 

Vår älskade Oscar kämpar på. Han och Anna, kollegan, öppnade ju upp sitt fjärde ställe i Stockholm i oktober förra året. Haga Schweizeri. Som de har jobbat, ja så är det ju att driva företag. Inget kommer av sig självt utan det kräver sin man och kvinna. De har fått bra gensvar i branschen, många trogna kunder och det såg så bra ut. Tills detta kom! Den oron är tuff att leva med. Vi vet att de är envisa, de ger sig inte förrän det verkligen inte går längre. Men det är klart att det får ekonomiska konsekvenser som är svåra att förstå nu. Men jag måste säga att jag är så imponerad av deras engagemang och driv, deras ständiga positiva uppmaningar till kunder, deras påhittiga filmer och bilder för att synas, för att överleva, för att bjuda in fler kunder. Senast i går syntes den traditionella påskharen springa runt i Stockholm igen, självklart. Varför skulle inte han synas? Det är ju jättebra att vi får något igenkännande, något att skratta åt. De åker runt i staden och levererar bröd och godsaker hem till kunderna. Allt för att överleva och slippa sätta företaget i konkurs. 

Så är det såklart så att det är oroligt i mitt mamma hjärta, över mina barn och deras familjer. Oron att någon skall bli sjuk. 

Ja, tankarna är oändligt många idag och lär så vara för lång tid framåt. Men vi får försöka ta en stund i sänder, en dag i taget och njuta av solen som lyser och  himlen som är blå.

Usch, så trist detta inlägg blev. Så deprimerande. Så negativt. Hur skall jag avsluta för att få dig att le lite i alla fall? 

Jo, det får bli med en bild på en liten kattunge. Hon heter Lovis. Hon är nu några veckor gammal och hon skall snart flytta hem till mig. Ja, det blir så. Jag saknar mina älskade hundar så gräsligt men orkar inte med att bjuda in en hund i mitt liv nu. Men en katt, som kan hålla mig sällskap om natten såväl som ute på gården, det längtar jag till Det ser jag fram emot.

Min chef gav oss ett tips härom dagen då vi skypade på jobbet. Att ta en stund var dag till att ringa någon som du kanske inte vanligtvis ringer till. Att vi tänker på varandra och värnar om varandra. Och ett litet samtal kan göra skillnad, stor skillnad. 

Då kanske det blir lättare att se att uppleva att solen lyser och himlen är blå, kanske blir det också lite skönare att leva då?

Var rädd om dig.

   

Årtiondets helger att minnas i evighet

Vilken omtumlande tid det har varit.
Som jag skrev om sist så firade jag min tio års dag nu mellan jul och nyår då det var så länge sedan jag fick livet tillbaka efter att ha tagit bort cancertumören som jag trodde skulle släcka mitt liv.

 Jag tror dock inte att jag har berättat om vår älskade lilla beagle Bezzie, hur hon kämpade med tumörer där det till slut inte gick att göra något annat än att ta farväl av henne. Det var tisdagen den 17 december, julveckan. Min livskamrat ringde och gav mig beskedet, det som vi fasat för och förstått att det var närstående. Så tomt blev det då.
Vi har haft  hundar i vår familj så länge som vi har varit tillsammans, alltså i 35 år. Ett antal hundar har hunnit vara med oss såklart då vi ju i regel överlever längre än våra fyrfota vänner.  Bezzie blev 12 och ett halvt år gammal och vi saknar hennes snarkningar och tydliga egenskaper, sätt och beteenden som vi kom att älska så. Det som gjorde henne så unik. Tom står din matskål och den glada uppsynen möter mig inte längre i fönstret då jag kör in på gården. Vi begravde dig bredvid Maja, Zelmas valp från första kullen.

   Så kom julen. Jag hade planerat att få säga några ord till min familj då vi var samlade  på julaftonskvällen. Vilket jag också gjorde. Jag ville visa dem uppskattning och glädje för vad livet har att ge oss. Jag hade slagit in små paket till var och en, som en symbolisk handling för att uppmana dem att vara rädda om sig. Jag behöver er.
Jag hade beställt en speciell gåva till min älskade Patrik. En sak med motiv som visade bilder från åren tillbaka, bilder där vi går hand i hand med våra hundar Zelma och Moa vid oss. Texten lyder; tillsammans genom livet.Dessvärre blev det fel i tillverkningen så den kom inte förrän efter jul. Men bättre sent än aldrig.

  Julhelgen gick och vi kom till fredag eftermiddag. Vi skulle ha gäster till middag och jag skulle som bäst sätta igång med förberedelserna. Då får Moa ett anfall, hon skriker och kvider och krampar.... Jag har inte sett henne så förr men vet vad det är. Var ju hos veterinären sommaren 2018 då de sa att det till största sannolikhet är syringomyelia som har satt klorna i henne. Vi lyckades den gången bromsa det bara genom att vara lite försiktigare, inga vilda språngpromenader i skogen, då blev ryckningar och sparkar värre. Hon fick helt enkelt leva lite lugnare men fullgott liv. Ingen medicin utan bara lite försiktigare.  Det har gått jättebra sedan dess. Men jag har ju legat om nätterna och vant mig vid att känna hur hennes ryckningar kommer och går i framförallt vänster bakben.
   Men det som hände denna fredag kväll var något helt annat. Så vidrigt jobbigt och jag ser på henne att hon har sååå ont.
Middagen ställdes in. Lördagen kom och där kom så nästa anfall. Nu ännu värre. Jag ringer hem Patrik och vi åker in till djursjukhuset för att veterinär skall titta på henne. Jag fasar och försöker ställa in mig på det värsta.
Men då hon är i så fint skick, hjärtat är starkt, hon är fin i vikt och pigg för övrigt så tycker veterinären att vi skall prova medicinera. Du må tro att jag är lycklig som får åka med henne hem igen. Även om det är med stor oro och en klump i magen.

   Nu följer dagar av oro och atacker. Hon får kramp nästan varje dag, av olika styrka och olika längd. Hon bör inte ha lika ont längre då hon får smärtstillande men det är tufft att se henne på detta viset.
   Efter några dagar ringer jag och får ännu en medicin. Testar den också.

   Nyårshelgen kommer. Min goa livskamrat har lovat mig att vi skall få en mysig nyårsafton tillsammans, på hemligt ställe och att vi självklart tar med våra hundar.
Det blir en nyårsafton jag aldrig kommer att glömma. Han har beställt nyårsmeny som vi tillsammans lagar till på den mysiga plats vi befinner oss i. Vi njuter liksom hundarna, långt från fyrverkerier och människor. Lugnt och stilla. Tack för den kvällen och tack att vi fick låna detta mysiga hus.

   Om några dagar skall jag och Moa åka till mor och far i Jämtland. Vi skall åka dagtåg och biljett är bokad sedan länge.
    Men dessa anfall ger inte med sig. Vi slängs mellan hopp och förtvivlan, ger det sig eller blir det bara värre. En dag är hon helt fri från anfall. Jag börjar hoppas.
   Men så i söndags, trettondagsafton, jag är hemma och grejar då vi igen planerar gäster till kvällen. Då händer det igen. Och den här gången krampar hon i en timmes tid. Jag sitter i soffan och håller hennes huvud i mina händer, hon finner trygghet i att jag är nära henne och hon verkar tycka om att känna mina händer omkring sig.
Är detta värdigt? Vad händer nästa gång?

     Alltså detta är bland det jobbigaste jag varit med om i mitt liv. Jag vet att vi som djurägare skall ta vårt ansvar, vi måste läsa hundens mående och ta beslut efter det, jag vet. Men sååå fruktansvärt jobbigt det är. Tänk om.... tänk om.......
   
Ja, denna trettondagsafton slutar alltså med att jag tar farväl av min älskade Moa vid sex tiden på kvällen. Älskade lilla Moa. Vi sitter och håller om varandra hela dagen, hon släpper mig inte ur sikte en sekund, följer mig som en skugga. I min värld så är hon rädd att det skall göra ont snart igen, därför följer hon mig. Ja, det är ju vad jag kan gissa mig till. Jag njuter av hennes goa öron, hennes lena tunga som slickar mina tårar. Hennes klotrunda ögon som  tittar så klart på mig och jag kan bara fundera vad hon tänker på.
 
Vilka svängningar livet kan ta. Hur snabbt det kan ändra sig. Från att för ett par år sedan ha fyra hundar och en katt så har vi nu bara en hund kvar! På trettondagen går jag till gravarna, tar med mig de julblommor jag har kvar och fördelar dem på alla gravarna. Inte kunde jag ana detta för ett par veckor sedan? Och tur är väl det.

Älskade Moa. Och älskade Cavalier King Charles Spaniel, denna underbara hundras som gett mig så mycket glädje i femton års tid. Nu är det slut.

I natt vaknade jag av att jag grät. Nätterna är jobbigast. I sömnen känner jag efter om hon ligger fint, om hon sparkar eller är lugn. Att då vakna och förstå att hon inte finns kvar hos mig gör så oerhört ont. Det river verkligen i hjärtat. I flera års tid har hon legat nära nära min rygg, gärna på min arm, in under täcket, nära nära nära.......tills nu.

I skrivande stund sitter jag på tåget upp till mor och far. Senaste tåget är inlandsbanan från Mora till Brunflo. Jag åker i vagnar som får  ha hundar, då Moa ju skulle vara med! Men ingen hund har delat vagn med mig idag. Inte en enda.

Att nu få lyssna till tågets jämna dunk mot rälsen, dess tutande vid järnvägsövergångar och vid risk för möte av djur, det ljudet ger mig i alla fall lite ro i min själ.

Att få komma hem till Norrlands natur och insupa frisk luft i mina lungor hoppas jag skall ge mig kraft och inspiration att orka vidare. Det blir inte många dagar tillsammans med mor och far denna gång, men jag är tacksam att jag i alla fall kom iväg.

Såklart snurrar ännu tankarna, var det rätt beslut? Skulle vi ha gett henne mer tid? Hade medicinen gjort bättre verkan på lång sikt?
Ingen vet. Men jag vet att jag nästa vecka skall jobba igen, då lämna henne ensam hemma. Tänk om hon då får kramp i sin ensamhet! Nej, det är inte värdigt. Ingen hund skall behöva lida för min skull.

Älskade Moa, nu får du istället springa omkring på de fina fälten med fladdrande öron och skrattande mun tillsammans med din mamma Zelma, din kompis Bezzie och din syster Maja. Nu har ni det gott tillsammans.
Vi får reda oss här ett tag till. Vi får ta hand om Zita nu, så inte hon känner sig alltför ensam. Det är ju inte bara för oss det blev en väldig skillnad, det är ju lika mycket för henne. Hon har alltid haft hundkompisar runt sig sedan hon kom till oss. Tur hon gillar att vara med oss även inomhus så vi får rå om henne ordentligt. Vi satt nedanför gravarna på gårdag -kvällens promenad där hon slickade mina tårar och gav mig en varm och go kram.

Det här inlägget blev till synes väldigt tungt. Ja, det blev det verkligen. Men det är ju precis så livet är. En del dagar är soliga och lätta att gå. Andra är tyngre och tuffare att klara av. Nu gäller det att se tillbaka på alla roliga minnen och härliga upplevelser vi fått. Och se fram mot härliga jakter med Zita liksom kramgoa stunder i soffan med henne.

Tack för att jag fick uppleva dessa känslor och den enorma kärlek som ni delade med er av till oss. Tack att ni var hos oss så lång tid. 💔💖💖💖