Translate

torsdag 2 augusti 2018

Semester o tankarna går

Hej vänner.
Augusti och en mycket speciell sommar för mig som så många andra. Vilken sommar. Vilken värme!
Jag är den typen som gillar alla årstider. Även sommaren. Men utan att klaga, så må jag säga att jag lider då det blir så pass intensivt.
Är inte typen som kan sitta i en stol i solen och pressa. Att då hålla igång blir tröttande plus att det liksom går i slowmotion. Undrar hur många liter man svettats ut! Och hur många liter vatten jag böljat i mig!!!
Och hör och häpna. Jag har badat i sjön👍🤗. Faktiskt är det sant. Under en period badade jag flera gånger per dag då det kändes som ända sättet att återhämta normal kroppstemperatur. Gott att ha nära till sjön.
Bränderna som härjat i vårt land har varit förskräckliga och än är inte faran över. Ja, en mycket speciell sommar på flera sätt.
I skrivande stund sitter jag på buss mot Östersund. Åkte tåg via Linköping, Sala, Borlänge till Mora. För att det är strul mot Stockholm har jag förstått. Så idag är det tolv timmars restid. Har så här långt varit en intressant resa. Flera tåg av gammal modell, ja sådana som jag minns från min barndom!!
AC? Nej. Men de rullade på bra, tåg blev försenade men de väntade in. Personalen trevliga och ja, jag har inget att klaga på. Hade dock inte tillgång till internet så det blev inte mycket med jobb som jag hade planerat. Får försöka få kontakt en annan dag.
I natt skall jag sova hos en kompis i Lit. Imorgon åker vi tillsammans till en annan kompis i Bruksvallarna. Där blir det surströmming, Game Fair mässan o kanhända någon promenad i fjällen. Semester med andra ord. Så skall jag sedan landa några dagar hos far o mor.

Hur livet är. Allt oftare, ju äldre jag blir, slås jag av den bistra medvetenheten att livet har en ända för alla levande varelser på vår jord. Och återigen får jag fokusera på att känna tacksamheten att fått låna lite av dennes tid. Livet är grymt och dessa sjukdomar förstör och bryter sönder så mycket.
Har även under senaste veckorna tvingats inse att min lilla Moa, min Cavalier King Charles Spaniel, troligen har en kronisk sjukdom som nu sakta bryter ner henne. Inget kan jag göra! Känns ofattbart om det är så som det ser ut. Hon är ju bara sju år! Bara ett år sedan vi tvingades ta farväl av hennes mamma. Vi hade ett djupt samtal igår, som man kan ha med sin hund! Vi kom överens om att hon vilar och tar igen sig nu, att det kommer att bli svalare snart och då kanske, kanske symtomen lugnar ner sig. Kan vara ett rent önsketänkande. Jag hade nämligen väldigt svårt för att ge mig av på min resa, ville hellre vara hemma hos henne! Men jag lämnar hemne i Patriks goda vård och hoppas få titta in i hennes glada pigga ögon snart igen. Hon skall i alla fall inte behöva lida. Det är mitt ansvar att se till. Så vi tar en dag i sänder. Moa❤️❤️❤️

Nu är jag i Sveg. Ett samhälle som har synts på världskartan denna sommar.
Sakta rullar vi vidare mot älskade Östersund.

Önskar er alla en fortsatt fin sommar. Var rädda om varandra.

tisdag 26 juni 2018

Livet rusar på och jag försöker hänga med.

Som jag längtar efter att få skriva här ibland. Men min tid räcker helt enkelt inte till.  Så många upplevelser jag skulle vilja dela med mig av, så många inspirerande samtal jag skulle vilja dela. Men var tar tiden vägen?  Jag har nog åter igen landat i facket att ha för många järn i elden på samma gång. IGEN!
Nu har det gått flera veckor sedan jag sedan skrev på min blogg Igen!
Som många av er vet så kör vi på i vårt projekt med Hjärtats Hus. Jag laddar som bäst för att få semester, för första gången på flera år uppleva känslan av att få semester. I alla fall vad gäller projektet. Som egen företagare blir det ju aldrig riktigt semester, det måste ju köra på. Det är den klassiska frågan man får nu, vad skall du göra på din semester? Hur många veckor har ni? Jag tror jag har diskuterat detta tidigare på min blogg.... och jag landar alltid i samma dike, som egen företagare har man inte semester som andra. Som egen företagare får man ta chans till ledighet dag som faller in, en dag eller flera dagar då det fungerar för ens verksamhet. Så är det. Men inget att klandra andra för, det är eget valt.
Men i år känns det i alla fall som jag laddar för semester. Jag skall verkligen försöka landa och vila i tanken att vi gjort ett bra jobb med projektet terminen som ligger bakom. För att ladda batterierna och köra vidare.
Så rullar livet vidare och jag kör på som vanligt i vårt företag men med mera fokus hemifrån. Det känns som semester för mig.
Håller nu som bäst på att sammanställa vad vi gjort under våren 2018. Vilka möten vi haft, vilka personer vi träffat osv. Och det är verkligen många , då man skriver ner undan för undan. Ibland kan det vara bra att se lite i backspegeln att det faktiskt har hänt en hel del.
Ibland är det bra att stanna upp. Om än bara för en liten stund.

Hur rullar det på då? Jo, vi har i snitt 27 besökare varje onsdag. Det ökar sakta men säkert så att säga. Det blir ju lite kluvet att önska fler besökare då jag helst önskade att ingen skulle behöva komma till oss, att cancern inte existerade över huvud taget. Men så är inte verkligheten. Vi lever i en värld där människor blir sjuka och vi har funnit och arbetat fram ett koncept som fungerar. Jag är så stolt och tacksam för att köra detta vidare och ser med stor förväntan inför vad framtiden har att erbjuda.

Jag får följa människor som jag lärt känna, som nu inte mår bra pga sjukdom, direkt som drabbad eller som närstående. Det är sjukt jobbigt men jag kan bara finnas med och stötta. Jag får vara viss om att vi gör vad vi kan och att vi ger möjlighet för människor att få kraft och stöd av varandra, stöd som de inte skulle ha haft om inte Hjärtats Hus fanns.
Jag får också lyssna till glada besökare som vittnar om hur roligt de har det hos oss. Hur de blir stärkta av gemenskapen de får hos oss. Det är coolt och mäktigt. Det är dessa personliga möten som gör att jag brinner av energi att föra detta vidare. Det är därför jag är där jag är. Så är det.

Skillnad för denna sommar är att vi kommer att hålla öppet vid några tillfällen under juli också och även början av augusti, trots att det egentligen är stängt. Vi kommer att ha Sommarkväll på Hjärtats Hus. 11/7 mellan kl 15-20. 25/7 mellan 15-20 och 8/8 mellan 15-20. Sjukdomar tar ju inte semester så vi kör på.
Vi har stort stöd av våra underbara volontärer så vi skall rodda detta också.

Många är intresserade från andra delar av landet. Har bokat in studiebesök idag och har fler på gång. Vi har under våren haft besökare från Sydney och Singapore, från olika verksamheter i vår region och landet.  Roligt såklart att det finns intresse, vilket än mer ökar min känsla att vi har hittat rätt. Att detta är något som kommer att bestå.

För övrigt då? Mitt liv består ju inte av bara detta arbete. Nej, jag är väl medveten om det. Men som jag är skapad och formad så har jag svårt att gå in i något halvhjärtat. Det blir gärna fullt ös och lite till......
Jag skall verkligen försöka hålla mina arbetstider till hösten och jag Vill verkligen hinna tillbringa mera tid med mitt älskade barnbarn. med mina underbara barn, med de mina helt enkelt. Njuta av livet innan det tar slut.
Jag vill lägga mer tid på vårt företag, på våra suveräna anställda som gör ett fantastiskt arbete. På gården, på våra kära hundar.  Ja det är så mycket jag vill.

Nu lär jag lägga igen min dator och försöka sova några timmar. I morgon skall jag åka till Värnamo för ett möte och diskussion om framtiden och möjligheter till att öppna upp Hjärtats Hus där. Sedan har vi utflykt med tjugotalet besökare hem till en av våra goa medarbetare i arbetsgruppen. Efter det hoppas jag kunna summera och stänga igen den delen för några dagar. Lycka till till mig!

Att ha fokus på att leva här och nu är inte alltid lätt, då man möter människor som tas ifrån den möjligheten. Det som för många av oss ses som en självklarhet kan för många ryckas från dom i ett andetag. Livet är föränderligt.
Ta vara på dagen, tala om för de dina att de är värdefulla för dig. Skjut inte upp allt till morgondagen.
Lev livet här och nu.
Jag kan inte vara mer tydlig än så.

Marie Steen och jag visar upp våra västar som kom idag. Dessa skall alla som springer med oss på Blodomloppet den 14e augusti få bära. Vi lär synas. Visst är de fina så säg?

Önskar er alla en fortsatt fin sommar. Var rädd om dig och som sagt NJUT av livet. Det går inte i repris.



tisdag 29 maj 2018

Hej, här är jag.

God morgon vänner.
Vad passar väl bättre än att börja dagen med en frukost på älskade Haga Tårtcompani och Bageri?
Och att då få skriva av mig lite tankar så här på morgonkvisten.
Är uppe i huvudstaden en sväng för att gå web-utbildning  för nya websidan som nu är klar för Bröstcancerföreningen Jönköping. Fick mysa hos sonen i går då jag lånade deras soffa över natten. Efter en god kvällsmåltid tog vi en härlig promenad runt Kungsholmen. Fantastiskt väder, ja det verkar ju vara så i hela vårt avlånga land.
Såklart hoppas jag på en givande dag med lite nytt innanför pannbenet.

Hur lever livet annars då? Det var ju länge sedan jag skrev i min blogg , igen....

Ja, jag har haft turen att få fira ännu en födelsedag. Denna gång blev det lite annorlunda. Många födelsedagar har jag ju tillbringat ensam under dagen då jag jobbat hemifrån senare år. Men i år tillbringade jag dagen på Qulturum i Jönköping som nu är min arbetsplats två dagar i veckan. Och där gick det minsann ut i mailen att det var min födelsedag så det var ett sjungande och gratulerande var jag än kom.
På förmiddagen var jag till ett annat ställe för att låna ett gäng yougamattor / tur jag har skaplig bil! De tar plats.
Vid lunch stod jag vid entren till sjukhuset och delade ut broschyrer om Hjärtats Hus och fick många goa samtal med människor där. Tänk så många livsöden man kan få möta bara man stannar upp och lyssnar.
Efter det var det dags att bege mig till flygeln där vi hade öppet hela eftermiddagen, som alltid på onsdagar. Det är en fantastisk känsla att komma innanför dörrarna och höra sorlet och skratten från besökare inne i huset. Och att mötas av Volontärer vid dörren som hälsar mig välkommen. Underbart.
Denna gång hade vissa minsann koll på att jag fyllde år så det blev sång än en gång för mig denna dag!

Eftermiddagen blev , som vanligt, intensiv. Vi hade nämligen besök av ca tjugofem studenter och deras lärare från USA. Jag fick äran att berätta för dom om vår verksamhet och bjöd sedan med dom att delta i våra aktiviteter en stund för att slutligen få fika. Sagt och gjort. Vi laddade med alla yougamattor vi hade utanför huset, i ett fantastiskt fint väder. Då vi brukar ha denna kropps- och balansövning så gott som varje onsdag brukar vi vara inne i det största rummet, sista avslappningsövningen sittande på stolar. Men det funkar ju inte med så många personer i rummet. Då får man ta till kreativiteten och nyttja utomhusmiljön som ju är fantastisk.


Som du ser på bilden ovan hängde alla på bra och gjorde som jag hoppades att de skulle göra.... Men så var det ju det där med avslappningen, de kunde ju inte få samma feeling att sitta på mattan tyckte jag. Och definitivt kunde jag inte gå runt och göra som jag brukar göra inomhus det sista, då jag berör huvud och axlar. Nu ville det till att släppa fram Förskollärartarmen i mig igen.....
Jag är nog lite smått galen och våghalsig men jag har för länge sedan lagt av att inte följa min intuition så med andra ord hittar man på något. Efter vår genomgång låg alla på sina yogamattor på rygg och blundade och njöt av fågelsång och trafik på avstånd. Jag smyger då runt och rör lätt vid deras hand, en liten stund vid varje person, bara beröra en liten stund. Tänkte att , oj tänk om någon hoppar till eller ryggar tillbaka? Men nej, alla låg helt lugnt och avslappnat. 
Efteråt säger flera hur de verkligen njöt av denna lilla stund att komma till ro. Och att just beröringen av  handen kändes så gott.

Ja man måste våga lite här i livet.

I morgon då vi har öppet igen kommer vi att köra samma sak igen tror jag. Men då har vi inga gästande studenter.

I augusti hoppas vi kunna delta på Blodomloppet som går av stapeln i knektparken i Jönköping. Vi samlar nu anmälningar och bygger lag. 
Vi har också deltagit i Hälsotorget i Tranås för att sprida att vi finns och att vi hoppas kunna öppna upp ett Hjärtats Hus även där. 
Ja, mycket är på gång. Roligt.

Tiden går fort då man har roligt. Jag älskar att sitta här på bageriet och njuter av sorlet av glada människor och klirrande koppar, doften av nybakt och grytan som nu är på gång med dagens lunch.

Men nu är det dags för mig att gå vidare. Mot kursen. Mot Odenplan. Bäst att ha lite tid på mig då jag ibland kan sno in mig på genvägar som blir senvägar.....

Önskar er alla en riktigt härlig dag. 





torsdag 29 mars 2018

Önskar er alla en riktigt glad Påsk.

Skärtorsdag. Minusgrader i skuggan, sol från ganska blå himmel men isande vind som gör att snön fortfarande "driver". Frestande att gå ut och sätta sig i solen men vänder redan  i  dörren då det är alldeles för kallt.
Hur många gånger har jag inte hört senaste veckan om att det är så kallt. Att våren är sen. Och , jo det kanske den är. Men jag som är född Norrlänning tycker inte detta är något konstigt alls. Jag vet att våren kommer. Det kanske bara blir mera Norrlandsvår i år. Vänta bara och se, snart vänder det och Pang! så är våren här med rasande fart. Jag minns min barndoms vårar som att det ena dagen var drivor av snö, ett par dagar senare tittade tussilagon fram mellan de små snöhögarna som smälte i rask takt.
Sedan begriper jag så klart att det kan medföra stora problem för bönder och spannmålsodlare i landet. Det kan få stora konsekvenser.  Men vad gör det väl för mig om jag får vänta på att slänga in vinterjackan i garderoben en vecka hit eller dit? Nej, det finns värre problem.

Hur lever livet med dig då? Hoppas att det är bra. Jag hoppas verkligen det.
Jag möter så många som är besvikna på livet, som är ledsna att det inte blev som de trodde. Men framförallt möter jag många som är starka i det svåra, som är tacksamma att det inte är värre än det är, som ser möjligheterna i stället för svårigheterna. Det är starkt att möta dessa människor.
Jag möter också människor i sorg, människor som mist en nära och som jag vet nu skall klara sin första påsk som ensam istället för två..... Det gör ont.

Min tillvara präglas mycket av mitt engagemang med Hjärtats Hus. Även om jag bara jobbar deltid på pappret så är såklart tankarna där väldigt mycket mer. Engagemanget tar och ger. Samtal och möten med sargade människor tar såklart men suveränt nog så ger det mig också kraft och styrka. Jag kan ju inte göra mycket för att hjälpa, men jag kan lyssna och finnas där. Och det är det som är det häftiga med vår verksamhet på Hjärtats Hus , att ge tillfälle för människor att mötas och dela sina tankar och bekymmer såväl som glädje.

Jag skrev några rader härom dagen som jag skulle vilja dela med dig:

Vad tänker du på då du ser denna bild? Att de må vara starka för att hålla sig kvar? Att det gäller att grenen håller? Att hoppas att de landar på något mjukt?
Jag tänker: Vad gott att inte behöva vara ensam. Vad bra att kämpa tillsammans. Vad bra att de får dela upplevelsen tillsammans. Vad bra att grenen finns.
Det är så det kan kännas att dela gemenskapen på Hjärtats Hus. Här kan du dela dina tankar och frågor med andra som är i liknande situation. Här kan du få uppmuntran och goa vänner. Här kan du få tips och redskap för att må bättre, både till kropp och själ. Tillsammans kan vi hjälpa varandra. 

Jag mötte en man i går som hade läst texten och han sa att det stämde så gott. Det värmde att höra. Då kände jag att vi jobbar rätt, vi har hittat ett sätt att mötas på, en mötesplats som fungerar, ett forum för människor att stärka varandra. 

Jag skulle vilja skicka med dig dessa tankar nu till påsk. Jag vill uppmana dig som har möjlighet till att göra något för någon i din närhet. Det behöver inte vara mycket. Det kan vara det där lilla som betyder väldigt mycket. Det kan vara den där lilla hälsningen, den lilla blomman, den lilla kramen, att bara bemöta med ett leende kan öppna upp till ett samtal som du inte trodde du skulle få uppleva. Att våga möta våra medmänniskor utifrån den situation den är i, att våga vara dig själv och inte vara så blyg så du inte ens vågar hälsa på den du möter. 
Jag var hos frisören idag, ja det var inte jag som klippte mig, det var min livskamrat som gjorde sig ännu snyggare inför helgen. De pratade då om hur oerhört mycket ägg vi svenskar konsumerar under denna gigantiska mathelg. Jag skall inte försöka återge summan för den har jag redan glömt, men det var otroligt mycket. Så är det ju med godis också. Ja, påskhelgen skall ju vara en av de större mathelgerna under hela året. 
Men långt ifrån alla har möjlighet att ens få mat för dagen. 
Vad vill jag då säga med detta? Ja, jag är väl tillbaka där jag började. Att vi inte skall må dåligt att vi har det bra. Vi skall inte ha dåligt samvete att vi kan äta oss mätta. Men vi skall vara medvetna om att vi har möjlighet att hjälpa andra. Och de flesta kan göra något för någon som gör att dagen eller i alla fall stunden känns bättre. 
Jag vill avsluta denna lilla text med att sända ett STORT TACK till alla fantastiska Volontärer som vi har på Hjärtats Hus. Utan er hjälp och ert engagemang skulle det inte bli något. Tala om att göra förändring tillsammans. Jag önskar er alla en riktigt fin helg.
Och till er alla som läser mina små tankar. Du är VÄRDEFULL FÖR DEN DU ÄR.
Glad Påsk.
Önskar Maggie

söndag 18 mars 2018

Solig söndag i mars.

Hej säger jag till dig som läser just nu.
Hoppas du har en go dag. Jag sitter just och njuter av klarblå himmel utanför mitt fönster, solen strålar och bländar mot den vita snön. Magiskt vackert. Vi hade skapligt kallt under morgontimmarna men jag skall snart ge mig ut och njuta.
Hundarna sover och vilar ut efter frukost. Patrik är i skogen och skotar. Passar på att koka en saltrulle så det doftar gott i hela huset av kryddor och grönt.
Nu har jag jobbat några veckor som anställd med projektet Hjärtats Hus. Så spännande och roligt. Börjar falla på plats då jag fått dator och telefon och andra praktiska saker. Allt har sin tid.
Roligt att få arbetskamrater igen. Men såklart en helt ny situation, ett nytt ställe med helt annat arbetssätt än jag upplevt i mina tidigare anställningar. Men jag trivs bra. Det är mycket att sätta sig in i, mycket att förstå. Men det finns ju alltid någon att fråga om jag inte förstår eller hittar.

Ja, jag måste ju berätta om en sen eftermiddag. Huset där jag sitter och jobbar är ganska stort , med många konferensrum och kontorsplatser. De flesta har sin arbetsplats tillsammans med någon annan i små rum, så finns det större rum med många platser. En av de första dagarna, jag var helt försjunken i allt jag hade framför mig, då jag satt med både min dator och jobbets dator och roddade flera saker parallellt. Klockan gick och då jag tittar ut i korridoren ser jag att det är släckt. Och jag lyssnar och hör att det är tyst! Oj, tänk om det larmas!!!! Jag slängde mig ut i korridoren och ner för trappan där jag hörde röster..... Där var ett par tjejer på väg hem och de förklarade för mig hur det funkar. Visst hade jag kunnat bli inlåst men jag hade  tagit mig ut själv , utan att ställa till det med larm osv.  Pust. Ja, det är mycket att lära sig till en början på ett nytt jobb.

I onsdags på Hjärtats Hus var vi fullt hus kan jag säga. Femtio besökare fyllde våra rum, samtalen var många. Det sjöngs allsång i soffan, det tränades Kalligrafi i ett rum, det kördes kropps- och balansövning, några gick på promenad, det var snackcafé med Prostatacancergänget. Ja, det var full rulle överallt.
Nu på onsdag kommer vi att få besök av organisationen Ung Cancer. De kommer nu i vår att starta upp träffar i Jönköping och vi kör då ett samarbete. Vi har ju ändå huset att hålla till i och fika det kan vi också ordna. Så roligt att nätverka, att hjälpas åt. Så häftigt.

Nu till veckan är det Onkologidagar på Elmia. Vi kommer att presentera oss med Roll up och broschyrer på plats. Men då hjälps vi åt, både volontärer och delar av arbetsgruppen. Bra, då min halvtid inte räcker till vad som helst. Det är  mycket man vill göra och måste hinna med och då går timmarna fort.

Vi har också bokat Volontär utbildning en helg i maj. Ska bli så roligt. Vi var lite rädda att vi inte hade tillräckligt många deltagare för att kunna genomföra kursen men vi har blivit fler nu. Känns så hoppfullt och spännande. Ja, sitter du och läser detta förresten och känner att du skulle vilja vara med på vår resa som Volontär så hör av dig. Självklart. Vi behöver all hjälp vi kan få. Med tanke på att vi skall öka ut och öppna i fler orter i vårt län så måste vi vara många.

I tisdags ringde Radio Västmanland angående Hjärtats Hus. Det blev intervju direkt i radion under eftermiddagen. Kändes väldigt bra. Det är ju såklart spännande att köra i direktsändning då jag inte vet innan hur många minuter man har på sig, vad frågorna kommer att bli. Men samtidigt blir det inte alltid bäst då de kan klippa ut en del av det man sagt i hopklippta intervjuer Ja, jag är nöjd. Jag gjorde vad jag kunde för att saluföra vår Region Jönköpings Län som ägare av projektet. Kul om fler landsting/regioner vill följa efter.

Nu i dagarna är det fyra år sedan jag besökte Maggies Cancer Caring Center i Glasgow och Kirkaldy! Fyra år!!!! Och tänk att jag än idag kan känna den goa varma känslan som de besöken gav mig. Det var fantastiskt.
Bild inifrån Maggie´s. En spegelvägg inne i huset speglade naturen överallt. Fantastiskt. 


Nu har jag pausat skrivandet en stund. Tagit en skön promenad med mina stavar längs den lilla grusvägen vid sjön. Såg en del fiskare ute på isen, de har säkert det gott idag. Dessvärre var det ett rådjur vid dikeskanten. En get. Troligen en räv som tog den av daga under tidig morgon. Usch, naturen är grym. Så fort jag gått en bit därifrån var kråkorna framme för att ta sin del. Det går fort.

Det får bli det hela vad gäller skrivandet denna dag. Nu skall jag se skidtävlingen från Holmenkollen.
Önskar dig fina dagar.


måndag 5 februari 2018

Hjärtats Hus

Hej vänner.
Nu är det dags för lite uppdatering känner jag. Hjärtats  Hus. Visionen som blev verklighet. Ja, så är det faktiskt.
Du som läst min blogg under åren kanske kommer ihåg då jag besökte Maggies Cancer Caring Center i Skottland våren 2014. Fantastiska möten med goa människor som har gett stort intryck på mig och det vidare arbetet för att få igång ett Hjärtats Hus här i Sverige.
Så var vi tre tjejer som jobbade under en tid. Stina och Evelina och jag. Vi besökte politiker, läkare, patientföreningar och jag vet inte allt. Vi fick kontakt med Regionens medarbetare och på den banan är det nu.
Under hösten sökte Regionen medel från Allmänna arvsfonden och medel kom. Nu äger Region Jönköpings Län projektet Hjärtats Hus och det skall nu drivas framåt och utvecklas vidare. Planen är att det skall öppnas upp ytterligare Hjärtats Hus i länet.
Förra veckan blev det ännu ett reportage i tidningarna här på höglandet. Vi passade då på att avisera att vi behöver fler Volontärer, som ju är stommen i hela verksamheten. Utan våra goa volontärer skulle inte Hjärtats Hus fungera.
Fick igår ett mail från en läsare som sett vårt upprop och som nu vill komma in som volontär. Så roligt detta är.

Här är länken till reportaget.

https://www.smt.se/article/hoglandet-far-eget-hjartats-hus/

Nu ser vi fram mot en spännande utveckling. I princip varje onsdag har vi öppet i flygeln vid Ryhovs Herrgård i Jönköping kl 13-18. Den som på något sätt är drabbad av cancer, som sjuk, som närstående, under behandling eller har det bakom sig. Spelar ingen roll, alla är välkomna. Och vi är stolta att säga att vi har ca 30 besökare hos oss varje onsdag. Många av besökarna är dessutom män, vilket gläder mig mycket. Det blir väldigt trevliga grupper och härliga diskussioner. Som jag skrev tidigare så är volontärerna guld värde. 
Ja, det är en spännande framtid vi går till mötes. I morgon har vi träff i arbetsgruppen då vi skall diskutera vidare utvecklingen av tex en hemsida och mycket annat. 
Vi som jobbar i detta känner oss rika, tänk vad många goa människor vi får lära känna. Goa besökare och deras närstående, goa volontärer, goa medarbetare. Ja, det är häftigt att det kan bli så bra.

En av våra besökare heter Kristina. Hon är så duktig på mycket. Att måla, att skapa, att fota och inte minst att redigera och ordna med bilder.

Jag lägger här en av hennes bilder som hon gjort. Tack goa Kristina.



Nu vill jag önska dig en fortsatt fin kväll. Och du, berätta gärna för dina medmänniskor att vi finns. Tillsammans kan vi göra stor förändring och göra världen lite lättare att orka med då man ex drabbats av denna sjukdom.
Du kan också följa oss på Face book Hjärtats Hus.



söndag 21 januari 2018

Härliga söndag

Hej där.
Hoppas du har en bra dag. Det har jag. Ja, det mesta återstår av den så här långt. Men de första timmarna har varit topp. Vaknade upp av att få en kopp kaffe av maken då han begav sig till skogs med hundar och ryggsäck packad. Moa och jag myste en stund till. Efter en skön promenad har jag nu landat inne och tänker se på skidor på tv och göra lite nytta med vid datorn.
Ute lyser solen från en klarblå himmel och snön gnistrar så vit och fin. Underbart. Tänk om det kunde få vara så här nu några veckor, ett par grader kallt och stilla. Men det lär inte vara så länge enligt väder männen.... värme är på ingång och därmed lär snön smälta bort än en gång och det blir bara mörkt och allmänt blött.
Men nu har det vänt. Nu blir dagarna allt längre, solen kommer fram allt mera. Det är skönt.


Var sugen på att fota lite. Tänk att en gärdsgård kan vara ett så bra stilleben, i alla lägen i alla väder. Isen har lagt sig i viken men ännu helt öppet längre ut. Så någon angling är det inte tal om ännu. Men vackert är det.



Dröjer ett tag till innan man sitter och vilar där. Men snart......



                                                                   Frostiga lampor.

Pratade nyss med äldste sonen. Han är på väg till flygplatsen för att resa till Madrid med bageristyrelsen. Hoppas de får fina dagar, fint flygväder är det.
I fredags var jag med om en smått läskig grej. Jag åkte i bilen mot Tranås, tog av in mot centrum, ingen mötande trafik och  heller ingen bakom mig. DÅ hör jag ett dån, som får mig att ducka av ren reaktion. Tittar omkring mig vad i hela världen det var som lät. Då ser jag hur ett stort bulligt flygplan åker över mig. Alltså verkligen över mig, väldigt nära. Jag kan se in i propellrarna! Tänker att detta är väl ändå inte rätt, var kommer det att störta? Ica eller brandstationen??????
Pratade med en tranås tjej på kvällen och vi kommer att diskutera detta. Hon har också sett det och fick samma känsla, detta måste störta in i något! Finns det någon som läser detta som kanske kan förklara för mig hur det är möjligt att de får flyga så oerhört lågt??? Jag har varit med om detta vid två tidigare tillfällen, men då har jag varit ute på landet. Detta var ju ändå rakt över en skaplig stor stad!!!
Ja, jag tyckte det var läskigt i alla fall.

Nu har jag varit ute och gått en sväng till. Med min svägerska som sällskap. Men då vi var på väg hemåt kom en bil med ett par kompisar som jag inte sett på länge. Slutade med att jag bjöd hem dom på fika så det blev bil tillbaka till gården och fika i köket. Så kan det bli då man bor på landet. Ni vet reklamen, då det kommer oväntade gäster, då slänger man fram lite vad man har. Idag blev det lussekatter!!!!

Nu skall jag läsa ut en bok som jag varmt kan rekommendera. Den heter Strålmannen och är skriven av Anders Södergård. Jag lyssnade till hans föreläsning för drygt en vecka sedan i Jönköping. Han drabbades då han var tjugofem år av hjärntumör och livet tog en helt annan vändning för honom. Han är idag 37 och lever som han uttrycker det med en tickande bomb i huvudet , då de inte kunde operera bort hela tumören då för tolv år sedan. En otroligt stark föreläsning. Anders är läkare och har ju erfarenheten att både vara i vården och att vara patient. Starkt. Jag skall nu ta med boken till Hjärtats Hus så kan våra besökare låna den och läsa, den som vill.

Önskar er en fortsatt fin dag. Och en härlig vecka så här i slutet av januari.

söndag 31 december 2017

2017 snart till ända

Ja, så är det snart dags igen, att få summera och stänga ner ett gånget år. Och få känna spänningen och förväntningar inför ett nytt oskrivet blad, ett år som vi inte vet vad det kommer att innebära.
Sitter och lyssnar till go musik, granen sprider sina strålar här i rummet då skymningen nu faller på. I kaminen sprakar det gott av brasan som just är på gång. Hundarna sover gott vid min sida. Jag har förberett middagen, vi har det gott. Vad kan man mer begära?
Då jag nyss kom in började det snöa och nu ligger det ett tunt vitt lager på altanen och åkern utanför är till viss del vit i alla fall. Och då blir det lite ljusare, vilket jag gillar. Det är väl Norrlands-tarmen i mig som drar.
Vad har då hänt under året som gått? Ja, käre vänner så mycket som hänt. Vi har förärats med en ny familjemedlem, då lille Frank kom till oss i september. Detta underbara gossebarn som jag redan är totalt förälskad i. Tänk att man kan bli så lycklig av att få bli farmor. Så rik känner jag mig.

Frank njuter i Farfars goa famn.


Frank myser i pappas knä.


Såklart måste Frank få en Frölunda dress av sin pappa i julklapp....och så glad är han för den.....

Vi har kämpat vidare i vårt företag. Våra duktiga medarbetare stretar på, år efter år. Ja, en av dem har faktiskt varit hos oss i tjugo år nu i januari! Otroligt privilegierande att få uppleva det med. Det skall vi fira såklart.
Vi har kämpat vidare med Hjärtats Hus. Vi har haft öppet för besökare varje onsdag, utom några veckor under sommaren som det var stängt för semester. Vi brukar vara runt trettio personer var gång som samlas och umgås, stöttar och har det gott tillsammans. Det är en otrolig styrka i att kunna stötta varandra, att kunna lyssna till varandra, skratta tillsammans såväl som att gråta tillsammans. Region Jönköpings Län klubbade ja i sin budget för fortsatt stöd för oss. Vi har fått godkänt från Allmänna Arvsfonden för att få jobba i ett treårigt projekt nu med start från januari 2018, medlen blev godkända. Vi har fått uppleva så mycket positiva händelser och möten under året som gått,  helt fantastiskt.
Jag fick under hösten ett överraskande brev med posten, någon ville nominera mig till ett politiskt parti! Jag har under hösten blivit nominerad till Årets Smålänning, för andra året i följd tror jag. Jag har blivit nominerad till något på Aftonbladet.... ja, mycket har hänt omkring mig. Och det är ju såklart uppmuntrande och roligt. Men det som ger mig mest är helt klart all respons och goa kramar jag får av dem jag möter under våra träffar, alla goa vänner jag fått i detta arbete. Hur skulle livet ha varit om jag inte ha lärt känna alla dessa goa människor som delar med sig av sin livserfarenhet och rikedom som vänner?
Då jag häromdagen satt och gjorde en tillbaka blick hur jag började med tankarna kring Hjärtats Hus ser jag att jag faktiskt började att aktivt söka kontakt med beslutsfattare och andra redan 2014! Då kan ni tro att jag idag är glad då vi nu är en arbetsgrupp som står bakom och jobbar för att få detta projekt framåt. Att ha ett sådan projekt tillsammans med Region Jönköpings Län med så många kloka människor, att ha så många fantastiska patientföreningar som jobbar sida vid sida med oss för att föra detta framåt. Det är fantastiskt. Att känna att konceptet fungerar, att vi alla är vinnare av att hjälpa varandra, vården med sin kompetens och klokhet, patienter med sina erfarenheter och besökare som vet vad de vill och behöver ha stöd och hjälp med. Fantastiskt.
Ja du må tro att jag har stora förväntningar på 2018. Nu vill vi jobba vidare och utveckla och också utöka till att det skall finnas möjlighet att komma till Hjärtats Hus på fler orter i länet. Helt fantastiskt.
Ja mycket har varit välsignat bra under året.
Sista augusti var dock en hemsk dag för mig personligen. Då kom vi till vägs ände och det var dags att ta farväl av min älskade Zelma, efter att ha levt tillsammans i tolv år.  Nu var det dags att låta henne vila ut. Det är alltså bara fyra månader sedan men känns som mycket längre tid gått. Jag saknar henne så oerhört mycket, men tänker att det är ju bevis på att jag har haft det gott med denna lilla hund. Att vi trivdes tillsammans. Jag får vara tacksamma för alla år vi fick och alla roliga minnen vi har från henne här i vår familj.
Och nu har jag ju fyrfota vänner kvar. Så inte skall jag klaga..... Moa, min lilla Moa, har blivit otroligt mattig och sällskaps sjuk. Var jag är skall hon ligga vid mig, hon ligger nu bakom min rygg här i fotöljen. I sängen ligger hon helst på min arm med nosen vid min hals och snusar och sover så gott. Närhet och värme, ja jag njuter skall du tro.

Måste berätta om något knepigt som hände mig härom natten. Jag har ofta ett pass runt fyra på morgonen då jag ligger vaken och snurrar runt, försöker övertala mig att jag är jättetrött och ligger jätteskönt och ja, skall sova. Vilket inte alltid lyckas.... ja jag vet, det är säkert bara dumheter. I alla fall denna natt var likadan. Jag låg där och försökte somna om. Så fick jag kramp i vänstra vaden, så där rejält du vet, så man blir som en spänd fiolsträng och inte vet hur man skall få loss det. Jag for upp på fötterna i sängen och försökte få loss på det och det släppte successivt. Under tiden gick Patrik på toaletten då han vaknade av min plötsliga rörelse i sängen.
Jag står nu upp vid sängen och känner hur det börjar dimma i öronen, du vet sådär som det gör innan man svimmar. Jag vet att jag ställde mig vid sänggaveln och tror jag lutade mig mot densamma. Sedan minns jag inte mer! Jag vaknade liggande på golvet och kände skapligt av huvudet som jag hade lyckats landa med troligtvis i sängen...

Jaha, nu hoppar vi lite här i tiden. Jag hann inte klart igår så nu fortsätter jag. Nu är det inte många timmar kvar på detta året. Vi har just kommit in från en skön promenad. Lite snö kvar som lyser upp i alla fall. Jag har försökt flytta över en liten film hit till sidan men lyckas inte med det. Tanken var god.

Det får bli en bild här från oss i Målviken istället. Med en varm önskan om ett riktigt Gott och Bra år 2018. Ett rikt år då vi får fortsätta att stötta varandra, dela med oss av varandras glädje och mod, erfarenheter och positiv anda. Var rädd om er och varandra.








tisdag 5 december 2017

Bröst, bröst och åter bröst.

Idag togs budgeten i Region Jönköping. Äntligen.
 Och jag är lättad och glad och, ja jag måste erkänna, Stolt, att Hjärtats Hus lever vidare i regionens arbete. Så spännande det är, så glad jag är att få vara med under denna resa.  Nu väntar vi på att förhoppningsvis få klartecken från Arvsfonden då vi sökt medel från dem för att köra ett treårigt projekt. Jag ser fram mot detta med stor spänning.
Under tiden kör vi på i flygeln, med i morgon träff då vi bjudit in även medlemmar för Prostatacancerföreningen till deras snackcafe. Det är så häftigt att kunna köra dessa träffar, med grupper som kör parallellt. Att aldrig veta från ena onsdagen till den andra, vad som väntar, vilka eller hur många som kommer. Hur många man får trösta eller prata i förtroende med, eller hur många man får gråta med. Eller hur många man får skratta tillsammans med. Och jag vill allt betona att det är det senare som är vanligast, så här långt. Jag har suttit i tuffa samtal, mest som lyssnande medmänniska. Men att sitta i en grupp med människor, där jag vet att ångesten kan vara stor, att rädslan att sjukdomen skall ta övergrepp, att få dela den gemenskapen och skratta och glädja varandra. Att få uppmuntra varandra och ge varandra kraft och livsglädje. DET är stort.


Det känns som vi håller på att hitta fram till en bra form för våra träffar. Att kunna erbjuda promenad, med eller utan stavar. Att kunna få ge pyssel aktiviteter som tex att göra kransar till advent eller att göra änglar av sidor från gamla böcker. Att lyssna till bra föreläsare som berättar det våra besökare vill höra om , som tex bildvisning om Jönköping Då och Nu, om hur det kan vara att gå igenom en cancerbehandling, om hur vårdpersonal arbetar tex som lymfterapeuter, som sexterapeut, som utvecklingsstrateg etc.  Att kunna erbjuda våra besökare att delta i en enkel övning som vi kallar för Kroppskännedom. Den innebär att alla deltagare står i strumplästen i en cirkel, att en "ledare" leder i olika balansövningar och slutligen ger dem en skön avslappningsövning. Det märkliga där är att jag är ledaren vid flera tillfällen nu! Hade du frågat mig för ett år sedan om jag skulle stå som ledare och inspiration inför medmänniskor och göra balansövningar och avslappning , det hade jag inte trott på då kan jag säga. Men faktum är att då jag känner att mina vänner i sällskapet slappnar av och känner harmoni så ger det mig energi också att våga fortsätta och tro på mig själv. Ett praktiskt bevis på att ge och ta av varandras energier.
Att få sådana underbara medarbetare som Hjärtats Hus alldeles unika Volontärer är, är hur stort som helst. Aldrig är de aviga att hjälpa till, många är initiativen och förslagen framåt, hela tiden står de med siktet framåt med nya visioner i kikaren. Underbart. Vi kommer såklart att behöva fler volontärer i framtiden, framförallt om vi skall vidareutveckla verksamheten i andra delar av regionen också. Kanske vet du någon som skulle vilja vara med i vårt arbete. Någon som har erfarenhet av cancer, som tidigare sjuk eller som närstående. Hör av dig i så fall.

 Ja, käre vänner, hur livet kan bli. Inte kunde då jag ana att det var detta jag skulle komma att ge min tid och engagemang åt. Allt utifrån min egen cancer-resa. För det är inte troligt att jag hade varit där jag är idag om jag inte först hade gått ronden mot denna sjukdom. Om jag inte hade skrivit boken. Om jag inte hade suttit med i styrelsen för Bröstcancerföreningen Victoria, om jag inte hade suttit med i Patient- och Närståenderådet i Regionen. Om jag inte varit med och jobbat med Standardiserade vårdförlopp i regionens process för bröstcancer, diskussioner om 1177.se osv. Om jag inte varit med i Fonden för Klinisk Cancerforskning Jönköpings Län, Om...Om om om.........
Är det slumpen eller var det meningen med livet? Ja, jag vet inte.

Men det jag vet är att jag känner mig privilegierad , att jag känner det som att det var någon mening med eländet jag åkte på för några år sedan, så det blev något bra av det.  Att jag har fått många nya vänner, som jag inte hade fått om jag inte gjort denna resa. Att jag lärt mig mycket och lär. Ständigt lärande. Jag är helt enkelt en vinnare. Varje dag är en stor gåva att vårda och ta hand om.

Jag är tacksam att jag lyssnade till de goa medhjälpare som kämpat vid min sida. De som tyckte att jag skulle köra detta arbete ihop med regionen, inte som ett  vinstdrivande företag utanför. Som en del i regionen och inte som en förening. Ja, ärligt talat, Om  ni inte hade pushat mig och hejat på så hade det inte blivit något av det alls. Då hade jag gett upp. Ja, det vet ju du som har följt mig genom åren i min blogg här.  Hur mina tankar har snurrat runt och vridits och vänts utan och innan. I hopplöshet och frustration för att i nästa stund vändas i glädje och framtidstro.

Nu är jag bara tacksam och nyfiken på vad framtiden har i sitt sköte. Vad väntar bakom nästa hörn måntro?  Vad skall jag mer få vara med om?

Från det till något helt annat. I går kväll hade Bröstcancerföreningen Victoria här i Jönköping sin årliga julfest. En väldigt rolig kväll med ca 50 kvinnor. Det stod överraskning på programmet och överraskning blev det minsann.



Jessica och Åsa från Teater gruppen i Huskvarna gav oss en föreläsning om kvinnans olika stadier och utveckling, eller förfall om man så vill. Vi vek oss dubbla av skratt.  Det kan ju räcka med att se bilder för att få ett skratt.-utbrott. 



Jag lyckades fånga deras sista replik. Så roligt var detta. 
Vinstbordet var överfullt av vinster då många av kvällens gäster bidrog med vinster., som det alltid har gjorts Jag hade lite svårt att förstå poängen med detta då jag var med för första gången för ett antal år sedan. Men nog är det roligt då många har chans att vinna och många går därifrån med vinster i sin hand. Vi bjöds på gröt och smörgås, kaffe och kaka. Vi fick också lyssna till skön sång av Lena som har en så ljuvlig stämma. Hon sjöng både egna sånger såväl som några julsånger. Ja, det var verkligen gått att få träffas och dela gemenskapen tillsammans. 

Nu är det tisdag kväll, jag sitter här i soffan med mina hundar omkring mig. Laddar inför morgondagens Hjärtats Hus. Måntro vad som väntar i morgon. 
Önskar dig en fortsatt fin kväll. Och du, OM du vet någon som drabbats av cancer, som sjuk, eller som närstående. Hjälp oss gärna att tipsa om att vi finns. Vi behöver all hjälp vi kan för att nå ut till våra medmänniskor i samhället , så de vet att vi finns.


Obs. känn ingen panik. Men då jag nu hörde på nyheterna att de pratar om framtidens utbyggnad av 5G, att det kommer att finnas snart och att det då tex kommer att ge oss tjänsten att mjölken "talar om " att det är dags att köpa ny!!!!!!!!!!!!!!! Nej men nej. Då kommer det att pipa i kylskåpet också, vi som dricker så lite mjölk numer!!!!!!!!!!!!!Suck. Nu drar jag kudden över huvudet och njuter av hundens ljuva lugnande suckar då hon sover gott vid min sida.  Övar på att andas lugnt och rogivande, så jag kan sova gott framöver.

tisdag 21 november 2017

Mammografi- En livförsäkring

Hej vänner.

Nu var det verkligen länge sedan jag skrev. Sist berättade jag om att jag blivit Farmor. Man kan tro att jag är så högfärdig och mallig så jag inte skriver mera till er för den skull. Men så är det inte. Inte heller beror det på att jag sitter med honom, mitt älskade barnbarn, i famnen var dag, även om jag skulle vilja det..... Nej, det är helt enkelt så att livet tar sig lite olika svängningar. I bland är det så mycket som snurrar runt om som skall göras osv och ibland kan det också vara så att jag inte känner att jag har så mycket att berätta... Jo, så kan det faktiskt bli. Även om jag älskar att skriva.
Ibland kan jag tom känna mig trött på allt vad sociala medier heter. Den senaste månaden har ju varit otroligt mycket skriverier och prat om haschtagen metoo osv. Och jag tror att vi bara har sett början på denna enorma boll som nu är i rullning.
Jag tänker inte ge mig in i den diskussionen här och nu. Jag vet vad jag tycker. Men jag hoppas, för allas skull, att hela samhället skall ta sitt ansvar och än mer tänka och leva efter det gamla kloka talesättet:   Du skall vara mot andra som du vill att andra skall vara mot dig.
Levde alla så skulle vi inte behöva alla dessa haschtaggar och påhopp och misstänkliggöranden osv.
Nog om det nu.

I morgon är det onsdag igen. Det betyder Hjärtats Hus för min del. Som vanligt är jag där mellan klockan 13-18 tillsammans med volontärer och goa besökare. Alltid lika spännande att se vad dagen ger av nya och gamla möten. Jag vet ju aldrig vem eller vilka,  hur många som kliver in genom dörren. En sak vet jag i alla fall, jag behöver inte sitta ensam. Vi är nu mellan 25-35 besökare varje onsdag. Mitt hjärta gläds då jag får se och uppleva  hur medmänniskor hjälper och stöttar varandra i efterdyningarna av cancer , hur närstående förstår varandra och även de hjälper varandra. Det är helt magiskt.

I morgon skall jag dock börja dagen betydligt mindre trevligt. Det är dags för årets billiga men ack så viktiga livförsäkring. Mammografi! Jag har av olika anledningar tvingats flytta fram och ändra tiden vid två tillfällen i höst och nu gruvar jag mig mer än jag gjort på länge. Är ju nu åtta år sedan jag fick beskedet om cancer, men ändå poppar rädslan upp. Men det är bara att bita ihop och ta emot denna möjlighet att få checka av brösten igen. Det diskuteras om risken av att röntgas så ofta som vi gör vi kvinnor, men jag vill hävda att det är en bra livförsäkring i alla fall. Mammografi är bra. Och läser du det som inte brukar gå då du blir kallad, tänk om och ta chansen du också.

Nu står min lilla Moa nere i trappan och viftar på svansen så den slår mot väggen! Med en glad förhoppning att jag skall säga varsågod! Ja, det blev faktiskt inte riktigt som jag tänkte då min älskade Zelma dog. Jag brukar inte ha hunden i sängen men efter att hon lämnade oss så fick Moa ligga hos mig ett par nätter, sedan blev det några nätter till och nu,,,,, ja nu är det en vana som hon inte vill bryta. Så fort det mörknar är hon på hugget och beredd att springa upp till sängen numer! Och ni skall se  hur hon beter sig då hon väl är där. Hon är inte normal tror jag. Ni skall inte tro att hon ligger på täcket vid fotändan inte! Nej, då, hon gör allt hon kan för att ta sig in under täcket och ligga nära mig. Helst på min arm med huvudet på min axel . Där drar hon en djup suck innan hon somnar. Hon kan också ta sats och krypa längre ner, ja det händer att jag vaknar och undrar om hon lever där nere, väl gömd under täcket. Ja, den hunden lider inte av att det blir varmt inte.
Ibland får jag nog av värmen som hon alstrar så då får hon så lov att ligga uppe på täcket. Men ofta vaknar jag då under natten av att jag känner en kall nos som jobbar för att ta sig in under täcket. Ha ha, ja dessa djur, nog är de tydliga minsann.

Nu skall jag gå ner till alla tre djuren och hålla dom sällskap i soffan en sväng.
Än får sängen vänta en stund. Önskar dig en trevlig kväll där du befinner dig.

Skickar med en bild jag fotade här i viken tidigare i höst. En svan-familj på morgonturne. En av föräldrarna lär ut hur man fångar mat tror jag visst. Festlig syn då den stod på näsa i botten och paddlade med benen. Morgonen var för övrigt magisk, dimman låg tät över sjön. Solen försökte bryta sig igenom. Underbart. 


fredag 29 september 2017

Välkommen Frank

I dag skriver jag i tacksamhetens tecken.
💓💓💓
Nu har jag blivit Farmor.
Förra fredagen föddes lille Frank, så underbart vacker och så välskapt. Ja, frågar man mig så är han såklart vackrast i hela världen.
Jag fick träffa honom då han endast sett världens ljus i fyrtio timmar. Så fascinerande att se de små tårna och känna de små fingrarna greppa om mitt finger. Att känna den lilla hand som jag bara har känt puffa inuti Ebbas mage. Nu är det på riktigt.
Du lilla barn. Vad jag önskar dig allt gott. Dig och din goa familj.


Tänk att en liten barnahand kan ge sådan otrolig glädje i hjärtat.  Denna lilla hand hoppas jag att jag får hålla i många gånger under många år i framtiden. 


Stolt? Jo, det kan man väl säga. 

Välkommen till den här världen Frank. Vi skall göra det bästa för att du skall trivas och ha det bra. Måhända världen ser otäck ut med allt som händer runt om oss. Men vi hoppas du skall få uppleva det goda och det fina i livet. Allt det vackra som omger oss här i vårt land. 

Välkommen. 💝💝💝💝💝💝

fredag 15 september 2017

Dagarna går

Jo, dagarna går. Men OJ vad jag saknar min Zelma.
Går inte långa stunder förrän det fortfarande tar tag i mitt hjärta av smärta och sorg. Att man kan sakna en hund så enormt. Men det är väl bevis på att man har trivts väldigt bra tillsammans. Att jag har älskat henne mycket. Jag besöker hennes grav så gott som varje dag och förundras över blommorna som ännu står vackra. Trots regn och rusk.


Den här rosen kom kompisar med, ja de hade med sig varsin ros som vi satte på graven. Tänk att de står så vackra ännu. Stora och fina. 
Moa och Bezzie har varit där också. De nosar ivrigt och undrar nog vad som hänt. eller vad skall man tro? Hur mycket förstår en hund? Hur tänker dom om detta? 
Märks det mycket på våra hundar då vi är tillsammans kanske du undrar? Ja, att Moa känner sig lite ensam och är ännu mera mattig, det är väl helt klart. Hon följer mig som en skugga ännu mer nu än tidigare. En annan sak som jag märkt är att då Zelma löpte så snurrade hon alltid ett antal varv efter att ha gjort ifrån sig ute. Så gjorde inte Moa. Men nu, hon började löpa ett par dagar efter att vi sagt adjö till Zelma och hon snurrar!!! Precis likadant. 
 Det är klart att det är skillnad för Moa, nu har hon ingen som tvättar och sköter om henne som Zelma alltid gjort. Tur är ju att Moa har andra att sköta om, hon tvättar alla hon kommer åt. Inte minst Zitas mun kvällstid, inga matrester där inte!

Nu är tid för att plocka ner stängslen också efter sommarens betande kor som nu lämnat oss för denna säsong. Alltid lika spännande att ge sig ut i markerna för att se vad man kan hitta. Igår tyckte jag mig se en liten ödla för nog är det ganska likt så säg? I alla fall vid första anblicken.



Naturen har sina utsmyckningar minsann.

I veckan som har gått fick jag också ett brev med lite speciell innebörd. Ett brev från ett parti som skrev att jag blivit nominerad att ev delta inför kommunvalet nästa år!!! Men hur det kan bli då. 
Politiker!
Njae, jag tror inte jag är rätt ämne för det. Men nog blev jag lite glatt överraskad i alla fall.

Runt den 26e september kommer förresten ett reportage i tidningen Allers att handla om min vän Åsa och mig. Om vår resa efter cancern och Hjärtats Hus. Det blir spännande tycker i alla fall jag. Jag har läst texten men bilderna har vi inte sett. Hu, lite läskigt är det alltid. Men vad gör man inte för att få sprida om vår verksamhet i Jönköping?! All positiv marknadsföring tar oss ett steg framåt, så tänker jag.
Nehej, klockan är nu snart 16.Jag har tillbringat större delen av dagen bland papper här på kontoret och funderar om jag skall ge mig ut i markerna en sväng. Det är faktiskt uppehåll nu. 
Fick idag ett nytt väldigt bra ordspråk tycker jag:

" Ordning är till för idioter
Genier klarar kaos"

Ja, skulle ni se mitt skrivbord nu så skulle ni  nog förstå vilken jag syftar på. Jag gillar ordning och reda men se att inte ha en enda pappershög på skrivbordet , det fungerar inte. Det är för många saker som inte kan arkiveras och läggas undan, vi har för många saker som är på gång, jag och min livskamrat. Så är det.
Nu önskar jag er alla en riktigt skön helg. 

lördag 2 september 2017

Zelma, min älskade Zelma, du är för alltid i mitt hjärta.

"Mycket är bra". Ja så kan man svara på frågan som vi ofta får, hur mår du? Det ligger mycket i det.  På Hjärtats Hus i onsdags var det en av våra nya volontärer som sa denna mening och dess innebörd och jag har tänkt mycket på det sedan dess.
Somliga dagar så skulle det inte fungera att svara ärligt hur man mår, det orkar inte åhöraren lyssna till. Men att svara att "mycket är bra", inger ändå ett positivt bemötande. Och visst KAN mycket vara bra även om man är mitt i något jobbigt.
Jag vill nu dela senaste dagarnas tuffa resa för min del. Där faktiskt mycket ÄR bra.

Som jag berättat om tidigare så har min goa Zelma haft en tumör utanpå bröstkorgen i flera år. Efter mycket tankar hit och dit så bestämde jag då att inte göra någon operation, då hon aldrig behövt vara sövd eller opererad el dyl tidigare. Och dessutom inte är glad i att besöka veterinären.  Brukar vara tvärbroms vid dörren. Efter avstämning med veterinär tidigare i sommar så förstod jag att mitt beslut var rätt. Att döma av hur tumören såg ut nu så hade det inte hjälpt att operera, kanske tvärtom.  Nu har hon istället fått njuta av livet fullt ut under flera år till.
Hon har på senaste tiden pendlat väldigt mellan att vara full fart speciellt under morgonen. Rally på altanen, gira in köket för att få frukost. Full rulle. Nästan att hon tappat kontrollen på bromsen och sladdat in i möbler i sin iver och glädje. Men däremellan sovit, väldigt tungt och väldigt mycket. Tumören har ökat på sig på sistone och hon började få allt mer besvär att nå ner till vattenskålen, lite jobbigt att äta. Och hon hade tendens att magra av så portionerna har blivit allt större.
Jag har lovat Zelma att hennes sista tid skulle bli bra och att hon inte skulle behöva lida. Tycker jag är skyldig henne det, då hon har ställt upp på mig i alla år.
Så i torsdags morgon kände jag att det var dags att ta det tunga beslutet som var tvunget att komma. Jag försökte locka med henne på promenad ut i skogen för att plocka svamp, det som hon alltid älskat. Hon följde mig en bit sedan vände hon tillbaka till huset.  Hon ville helt enkelt inte mera. Jag kan inte tyda det till annat. Hon gick ut och gjorde det nödvändiga sedan ville hon bara in och sova igen. Hon hade också börjat hosta lite, vilket jag tror hänger ihop med tumören som veterinären trodde skulle gå mot lungorna.
Älskade Zelma.

I tolv underbara år har jag fått äran att få ha dig till vän. Du goa lilla hund. Du har följt våra flyttar från Fotsjö, till Näs, till Målviken. Du har gett livet till sex fina valpar. Du var min tröst och följeslagare då jag låg utslagen vid mina behandlingar, troget låg du vid min fotända och tröstade mig. Älskade lilla hund. Tack för allt du betytt för mig Zelma. Jag kommer alltid att bära minnet av dig i mitt hjärta.
Tänk att jag skulle få möjligheten att få ha en sådan fantastisk hund. Minns då jag såg bilden i en tidning på en sådan hund som du, som sprang över ängar med öronen fladdrande rakt ut. Tänk att jag fick uppleva det med dig. Hur du sträckte ut på fälten och lät vinden lyfta dina öron. En fantastisk syn som jag nu får bära inom mitt inre.


Jag har flera gånger besökt din grav. Och jag tycker fortfarande jag hör dina steg tassa runt här i huset. Tror mig se dig i fönstret, komma med svansen på vift, glad som du alltid var. 
Men nu vet jag att du inte lider. Du märkte aldrig vad som var på väg att hända dig. Du behövde aldrig åka till veterinären, du var hemma i din trygga miljö till sista andetaget. 
Moa och jag tog en promenad och letade upp några fina kottar. Nu får andra i hundhimlen kasta kottar till dig, det som du älskade så.  Nu får du sträcka ut på de himmelska fälten istället.
Tack Zelma.


Livet går vidare. 

Idag tog dimman en bra stund på sig att lätta från sjön. Men det var ändå en vacker morgon. Din grav, Zelma, vätter mot sjön, den vy du så ofta har suttit och skällt på och njutit av. Sov nu så gott älskade hund.

Och vet ni vad jag svarar om ni frågar mig nu hur jag mår? Jo jag svarar att mycket är bra. Jag är stolt att ha fått vara med Zelma alla år, jag är stolt att vi fick ett så fint avslut tillsammans. Jag har så oerhört mycket att vara glad för och känna att det är bra.
Nu ligger min Moa bredvid mig och Bezzie vid min fot här i soffan. Mysak, vår katt, sitter vid dörren och vill komma in. Ensam? Nej det är jag inte. Jag har gott om sällskap. Mina tårar är ömsom av saknad och ömsom av tacksamhet. Så som livet kan vara.  Mycket är bra.........

måndag 28 augusti 2017

John och Annie stora dag 20170826.

Vilken dag det blev. Vilken helg.
TACK John och Annie att vi fick vara med på er dag och dela er glädje med så många andra. Så många vänner ni har omkring er, så rika ni är. Och så lyckliga. Tror aldrig jag har sett ett så sprudlande glatt brudpar vid altarringen någon gång, brudgummen med ögonen fyllda med glädjetårar och bruden dansar till takt till sången av ren glädje och lycka. Sagolikt. Du John var dock inte den första att "ropa" ut ditt ja då Pastorn frågade om du vill ha din blivande hustru, det har vi faktiskt varit med om tidigare. Men det kändes klockrent att just du gjorde det. Ha ha.
För dig som undrar så är alltså John min mans brors son. Alltså en av Målvikarna. Och nu blev vi alltså en till med efternamnet Målevik.
Vigseln var i Gränna kyrka och ett härligt kalas i Missionskyrkan i Bankeryd. Massor med god mat och rolig underhållning där verkligen gästen gjorde festen också. Jag är så imponerad av dessa värdpar som lagt så mycket tid till planering och förberedelse och klarar allt så galant.


Ett lyckligt brudpar, blivande Herr och Fru Målevik.



Tårtan levererades av Haga Tårtcompani och Bageri. Jag åkte med i bilen med tårtorna där bak, vilket var spännande kan jag säga! Tvära svängar kan ju ställa till oreda om man har otur. 
Och ett kakbord som dignade av läckerheter, bakat av mödrarna.


Bagaren själv fick berätta om tårtans fantastiska smaker. Oscar Målevik , du levererar och skapar och vi bara njuter av att få hänga med. 

Så kom söndagen och vi fick möjlighet att bjuda in familjen och även våra amerikanska vänner som var här för några dagar. Så huset fylldes igår då vi åt och hade det trevligt tillsammans. Tänk att vi får ha det så bra. Och så mysigt att få träffa paret igen, höra om deras upplevelser under deras dag. 

Nu är det måndag morgon. Patrik har begett sig till skogs, jag laddar för en ny vecka med nya möjligheter. Jag och Janice skall äta frukost tillsammans innan hon drar vidare på nya äventyr under förmiddagen.
Jag skall förbereda veckans Onsdag på Hjärtats Hus. En del kontorsarbete väntar som vanligt på mig för firmans räkning. Jag har massor att göra utomhus som vanligt så inga problem att få denna vecka att gå heller som det känns. Zelma är med ännu, hon är så pigg stundtals så man tror hon är valp på nytt. Springer och åker kana då hon inte får stopp på golvet! För att i nästa stund sova så hårt så man undrar om hon lever.
Och så väntar jag på att bli farmor. Ja, detta kan bli en riktigt speciell vecka. En sådan där vecka som man inte trodde man skulle få uppleva.
Önskar dig en fin vecka också.



söndag 13 augusti 2017

Tingshusets Dag i Hullaryd

Käre vänner.
Jag säger bara det, Käre vänner.
Vilken dag det blev. Vilken upplevelse det blev för många och inte minst för oss som hade äran att få hjälpa till.... Vad pratar jag nu om då? Jo, om Tingshusets Dag i Hullaryd som anordnades under lördagen. Oscar och Henrik öppnade upp sitt hem för allmänheten för första gången sedan de tog vid huset 2009. De har ju varligt renoverat och försökt att återge huset dess gamla skepnad till viss del. Både utvändigt och invändigt.
Dagen var planerad till fullo. På tomten stod Länsmuseet från Jönköping, Länsstyrelsen, Falu Rödfärg kokade rödfärg på plats. Bakom huset var det flera bord fulla med loppis fynd för alla åldrar. I Häktet fanns det mängder med antikviteter som kunde säljas.  I ett av rummen vid cellen var Ann Håkansson och visade hur man räddar och lagar gamla spänntak. Också det ett intressant och bra evenemang.
I gamla tvätteriet var röda mattan utrullad och det bars ut tårtor som såklart bakats av husets bagare, Oscar.
Vi var förberedda och hade våra uppgifter. Var och en. Min uppgift var att stå i fiket och sälja tårta och kaffe.
Alla pengar som samlades in under dagen kommer att användas för vidare restaurering av häktet och huset. Mycket är gjort men mycket finns att jobba vidare med.


Alltså, det är ju inte lätt att beräkna hur många som skulle komma. Hur mycket tårta skulle det kunna gå åt? Hur många guidningar skulle det bli?
Killarna har jobbat och förberett minutiöst. Suveränt planerat och genomtänkt. 
Blev ett enormt media-drag dagarna innan så vi anade att det nog skulle komma många.
Men inte kunde vi ana att det skulle komma såååå många!!!!!!!!!!!!


Vackra blommor på väl placerade ställen, så vackert för alla besökare.


En glad och förväntansfull bagare.


Innan tolvslaget, då det var dags att släppa in folk, samlades alla "personal" för en praktisk genomgång.  Så alla hade samma information för att ge det bästa till de som kommer.
Tipsrunda för de som önskade. Lotterier med fina vinster. osv.

Nu börjar pulsen stiga kan jag säga. För var kommer alla människor ifrån????


Aldrig har vi sett så många människor på samma gång på denna gata? Kön av människor ringlade sig bort genom byn och då det var dags att släppa in besökare bara vällde det in människor. 
Tanken var att nog de flesta skulle välja att först ta vägen runt huset för att besöka loppisen och landa sist för att köpa en tårtbit. Men icke. Nej, direkt blev det en strid kö av kaffesugna gäster. En kö som vi inte såg slutet på under ett par timmars tid.
Käre vänner. Det är därför jag säger käre vänner.
Aldrig har jag bryggt så mycket kaffe på så kort tid innan. Och nog fick den gamla kaffebryggaren visa vad det gick för där inne i det lilla huset.... Käre vänner.
Ut kom Oscar med tårtor uppskurna i fina bitar, nio olika sorters. Minst. Jag tror det blev fler. Det var gräddtårtor, det var svartvinbärsmousse på pistagebotten, det var mazarintårtor och jag vet inte allt. Vi hade en lista för att kunna ge information om innehåll och smaker, vilket verkligen var bra. 
Aldrig har väl kaffet fått rinna så fort genom filtret, det var inte tid att låta de sista dropparna passera innan det var dags att sätta på nästa. Till köket för att hämta nästa gryta vatten, vi fick låna Davids bryggare också för att öka tempot. 
Måntro hur många liter kaffe det blev? Jag hann inte räkna. 

Jag kände mig lite smått tråkig då jag för det mesta stod vänd med ryggen mot kaffegästerna. Jag kunde liksom inte lämna kaffebryggarna med blicken, så jag missade väl de flesta som jag hade velat heja på. Men några hann jag se och hinna byta några ord med. Ja det var verkligen roligt.

Ja, efter sisådär två timmar var alla tårtor till ända. Fanns helt enkelt inte mer att uppbringa. Nu bars det ut kladdkakor i långa banor, som gick åt som smör i solsken de också. 
Då dessa också tog slut kom kreativiteten hos Oscar igång igen. Nu gjordes det våfflor, och samtidigt värmdes det ostkakor. Kön ringlar vidare.
 Nu tinades bullar upp. Nu togs de sista pepparkakorna fram. Kön ringlar vidare....
 Nu hämtades det mera ingredienser hos David , Oscar bakar mera kladdkakor. Folk stod och väntade i den fortsatt ringlande kön och allteftersom Oscar bar ut de varma kakorna så tömdes brickorna snabbt på läckerheterna. 
Ja , jag döpte efter detta denna dagen till "Stora Tabberaset i Hullaryd". Jag menar, då Emil i Lönneberga bjöd hem fattighjonen till sitt hem så fanns det minsann inte en korvände kvar, faten var renslickade. Så blev det här också. Det sista han skapade var en typ marängswiss, av sista grädden och marängerna. Men sedan var faktum, det var slut!

Vädret var med oss. Vi fick värsta regnet under sena eftermiddagen då det inte var så många besökare längre. Så det fungerade alldeles utmärkt det med.

Hullaryds Handelsträdgård fick extra besökare och nya kunder denna dag. Liksom Hullaryds Kafe. Kul när bygden lever upp och man kan dra nytta av varandra.

Henriks guidningar då? Ja, det gick ju som du förstår inte att bara göra en i timmen som han tänkt. Nej, han fick köra nonstop hela eftermiddagen. Han guidade ca 500 människor genom hallen, via rummet där det finns minnen sparade från banktiden, genom tingssalen, in till bankvalvet och de fick höra historier från svunnen tid.  Något som verkligen var uppskattat.
Jag bad honom om en egen guidning på kvällen men han var inte så sugen på det då... vilket ju är helt förståeligt.


Efter att ha städat och plockat undan avnjöt vi hemkokta kräftor på kvällen. Vi satt på altanen och regnet strilade lugnt mot taket. Så skönt och så mysigt att få vara tillsammans. 
Patrik och jag sov i häktet. Första gången vi har provat detta. Somliga menar ju att det spökar där, men vi sov gott och märkte då inte av några underliga väsen alls. Men det är klart att man kan ju inte annat än fundera på gamla tider då man ligger och tittar upp i det gamla taket. Vetskapen om att fångar har suttit inlåsta i cellen bredvid efter att ha begått dumheter, det är klart att man funderar lite då.


Efter god frukost tog vi så chansen att fira Oscar som ju fyller år till veckan. Man får ju ta tillfället i akt då han nu återvänder till huvudstaden igen för att öppna upp Haga bagerierna igen, efter några veckors semesterstängt. 
Grattis Älskade Oscar.
Och Stort Tack säger jag till er, Tack att vi fick vara med i detta fantastiska och lyckade evenemang.
Måntro om vi gör om det fler gånger. Det får framtiden utvisa. Vi är i alla fall väldigt glada och nöjda, allihopa. Tack till alla som kom. Och tack till alla som ryckte in och hjälpte till med att bära disk, diska mm.
För nog smakar väl en tårtbit bra mycket bättre om man får den på en porslinstallrik och gärna avnjuta den med en gaffel. Eller en silversked. Eller vad tycker du?