Translate

söndag 29 mars 2020

Sista söndagen i mars 2020

Solen lyser, himlen är blå. Vad det är skönt att leva då........... Så går en barnvisa som ofta sjungs. Här hemma stämmer det idag, solen lyser och himlen är blå. Ändå är det inte som vanligt.

Vi, och då menar jag hela världens befolkning, har kommit till ett läge där det tar nya stategiska steg varje dag, ja varje timme. Våra beslutsfattare och experter och många andra jobbar på högtryck för att finna lösningar och bromsa hemskheterna som ingen av oss kan missa att förstå. För att inte tala om vården som sliter dygnet runt för att rädda liv.

Idag vaknade jag upp till att det är sommartid. Det höll på att gå mig förbi. Det försvann liksom i allt flöde av information som väller över oss. Och det kändes inte som det brukar göra då vi ställt om klockan idag. Det kändes oroligt.

    Vad är det som händer? Var är världen på väg? Ja, många är vi som ställer oss den frågan. Inte kunde väl du och jag ana att det skulle se ut så här i Sverige idag, då vi först hörde talas om Coronas framfart i Kina. Eller, kunde du?

Jag har legat däckad med hosta och andra influensasymtom, hållt mig hemma nu i tre veckor. Vi kan kalla det för karantän, frivillig sådan, då jag inte har några bevis på att det skulle vara corona. Första veckan satt jag i soffan nattetid för att få någon slags sömn. Dagarna sov jag sittande för att ta igen det jag inte fick på natten. Ja, det är väl världsligt. Men jag har aldrig varit så trött vid tidigare influenser eller så. Men jag fixar det. Hostan ger sig till känna allt mer sällan nu, om än kraftig.

Då det uppenbarade sig att vi inte skulle kunna fortsätta hålla våra Hjärtats hus öppna för en tid, pga risken för spridning bland våra besökare, fick vi så bestämma att stänga ner alltihopa. I princip från en dag till en annan. Det gick åt mycket arbete att styra av allt, att få ut information till så många som möjligt, att ge återbud till inplanerade aktiviteter osv. Men numer kan man ju göra mycket hemifrån då vi lever så digitaliserat. Så detta kunde jag ju göra hemifrån, även om jag var sjuk. Och såklart har jag goda medarbetare, volontärer och andra krafter som har hjälpt till.
Då vi snart insåg att det kommer att bli väldigt tomt för många av våra besökare att inte få träffas föddes tanken på att vi måste göra något av det. En volontär kom med förslaget att de kan ut och gå i vårvädret så länge det går. Håller vi bara distans till varandra så är det ju okej att vara ute. Sagt och gjort, min goa vän Kristina ordnader bild för detta som vi började sprida ut och bjuda in till.


Fler volontärer på de andra orterna  hängde också på så tack vare dom kan vi nu bjuda in alla våra besökare och andra att komma med ut för att möta våren. Vill du se tider och platser så finner du mer information på Hjärtats hus.se

Vi skall ju alla hjälpas åt att skydda våra äldre, det är ju ett budskap som vi får höra dagligen. Och det vill vi såklart göra. På allra bästa sätt. Ett sätt kan då vara att försöka bryta ensamheten på de sätt som är möjliga. Det var där iden föddes med att öppna upp telefonen. Sagt och gjort. Vi gör ett Hjärtats hus på tråden. Två eftermiddagar i veckan sitter jag i telefonen vid samma tid och alla som vill får ringa in samtidigt. 
Vi testade första gången i torsdags. Spännande , då vi inte visste om någon alls skulle ringa. Men vi var totalt tio deltagare och hade ett gott samtal. Där vi kunde ge varandra lite energi, dela tankar och inspirera till saker att göra där i vår ensamhet. Kändes väldigt bra. 
Mer information om detta ser du på bilden nedan, men också på vår hemsida
Hjärtats hus.se



Ja, det var angående det jobbet ja. Men vi har ju eget företag också. Vi har ju skogsmaskinerna med våra anställda som vi värnar om och känner stort ansvar för. Det går åt mycket energi till dessa funderingar kan jag säga, hur skall vi göra nu? Vad skall vi göra nu? Hur ser det ut om en vecka? Hur ser det ut om en månad? Om ett år? Vad är logiskt och mindre troligt? Det mest frustrerande i dagsläget är nog just det , att inte ha något tidsperspektiv på detta. Att inte veta hur länge det kommer att hålla på eller hur utvecklingen framåt ser ut. Tuffa tankar. Dystert. Nu gäller det att hålla modet uppe och försöka se det positiva i allt.


Ponsse fyller femtio år i år. Det firar dom med en världstour och planen var att vi skulle vara med dem i Värnamo. Inställt! Ja, såklart fick de ställa in allt också. Tvärstopp. De hade bokat 150 portioner mat inför dagen, det gav de till Värnamo medborgare istället för att slänga. Kyrkan och kommunens omsorg mfl fick hjälpa till att dela ut dessa portioner så de kom till glädje. Bra Ponsse. Föredömligt som vanligt.
Kanske skall lägga till för dig som inte känner till Ponsse, de tillverkar skogsmaskiner och vi har varit kund hos dom sedan många många år tillbaka. På bilden syns en Ponsse Elk. En skotare.

Ja, solen lyser och himlen är fortfarande blå.....

Att detta virus med namnet Covid19 kan få så stora konsekvenser, kunde i alla fall inte jag ana. Att branscher, butiker, företag från en dag till en annan skulle tvingas stänga ner. Total kollaps. 
Vår älskade Oscar kämpar på. Han och Anna, kollegan, öppnade ju upp sitt fjärde ställe i Stockholm i oktober förra året. Haga Schweizeri. Som de har jobbat, ja så är det ju att driva företag. Inget kommer av sig självt utan det kräver sin man och kvinna. De har fått bra gensvar i branschen, många trogna kunder och det såg så bra ut. Tills detta kom! Den oron är tuff att leva med. Vi vet att de är envisa, de ger sig inte förrän det verkligen inte går längre. Men det är klart att det får ekonomiska konsekvenser som är svåra att förstå nu. Men jag måste säga att jag är så imponerad av deras engagemang och driv, deras ständiga positiva uppmaningar till kunder, deras påhittiga filmer och bilder för att synas, för att överleva, för att bjuda in fler kunder. Senast i går syntes den traditionella påskharen springa runt i Stockholm igen, självklart. Varför skulle inte han synas? Det är ju jättebra att vi får något igenkännande, något att skratta åt. De åker runt i staden och levererar bröd och godsaker hem till kunderna. Allt för att överleva och slippa sätta företaget i konkurs. 

Så är det såklart så att det är oroligt i mitt mamma hjärta, över mina barn och deras familjer. Oron att någon skall bli sjuk. 
Ja, tankarna är oändligt många idag och lär så vara för lång tid framåt. Men vi får försöka ta en stund i sänder, en dag i taget och njuta av solen som lyser och  himlen som är blå.

Usch, så trist detta inlägg blev. Så deprimerande. Så negativt. Hur skall jag avsluta för att få dig att le lite i alla fall? 

Jo, det får bli med en bild på en liten kattunge. Hon heter Lovis. Hon är nu några veckor gammal och hon skall snart flytta hem till mig. Ja, det blir så. Jag saknar mina älskade hundar så gräsligt men orkar inte med att bjuda in en hund i mitt liv nu. Men en katt, som kan hålla mig sällskap om natten såväl som ute på gården, det längtar jag till Det ser jag fram emot.


Min chef gav oss ett tips härom dagen då vi skypade på jobbet. Att ta en stund var dag till att ringa någon som du kanske inte vanligtvis ringer till. Att vi tänker på varandra och värnar om varandra. Och ett litet samtal kan göra skillnad, stor skillnad. 
Då kanske det blir lättare att se att uppleva att solen lyser och himlen är blå, kanske blir det också lite skönare att leva då?

Var rädd om dig.


   

onsdag 8 januari 2020

Årtiondets helger att minnas i evighet

Vilken omtumlande tid det har varit.
Som jag skrev om sist så firade jag min tio års dag nu mellan jul och nyår då det var så länge sedan jag fick livet tillbaka efter att ha tagit bort cancertumören som jag trodde skulle släcka mitt liv.

 Jag tror dock inte att jag har berättat om vår älskade lilla beagle Bezzie, hur hon kämpade med tumörer där det till slut inte gick att göra något annat än att ta farväl av henne. Det var tisdagen den 17 december, julveckan. Min livskamrat ringde och gav mig beskedet, det som vi fasat för och förstått att det var närstående. Så tomt blev det då.
Vi har haft  hundar i vår familj så länge som vi har varit tillsammans, alltså i 35 år. Ett antal hundar har hunnit vara med oss såklart då vi ju i regel överlever längre än våra fyrfota vänner.  Bezzie blev 12 och ett halvt år gammal och vi saknar hennes snarkningar och tydliga egenskaper, sätt och beteenden som vi kom att älska så. Det som gjorde henne så unik. Tom står din matskål och den glada uppsynen möter mig inte längre i fönstret då jag kör in på gården. Vi begravde dig bredvid Maja, Zelmas valp från första kullen.

   Så kom julen. Jag hade planerat att få säga några ord till min familj då vi var samlade  på julaftonskvällen. Vilket jag också gjorde. Jag ville visa dem uppskattning och glädje för vad livet har att ge oss. Jag hade slagit in små paket till var och en, som en symbolisk handling för att uppmana dem att vara rädda om sig. Jag behöver er.
Jag hade beställt en speciell gåva till min älskade Patrik. En sak med motiv som visade bilder från åren tillbaka, bilder där vi går hand i hand med våra hundar Zelma och Moa vid oss. Texten lyder; tillsammans genom livet.Dessvärre blev det fel i tillverkningen så den kom inte förrän efter jul. Men bättre sent än aldrig.

  Julhelgen gick och vi kom till fredag eftermiddag. Vi skulle ha gäster till middag och jag skulle som bäst sätta igång med förberedelserna. Då får Moa ett anfall, hon skriker och kvider och krampar.... Jag har inte sett henne så förr men vet vad det är. Var ju hos veterinären sommaren 2018 då de sa att det till största sannolikhet är syringomyelia som har satt klorna i henne. Vi lyckades den gången bromsa det bara genom att vara lite försiktigare, inga vilda språngpromenader i skogen, då blev ryckningar och sparkar värre. Hon fick helt enkelt leva lite lugnare men fullgott liv. Ingen medicin utan bara lite försiktigare.  Det har gått jättebra sedan dess. Men jag har ju legat om nätterna och vant mig vid att känna hur hennes ryckningar kommer och går i framförallt vänster bakben.
   Men det som hände denna fredag kväll var något helt annat. Så vidrigt jobbigt och jag ser på henne att hon har sååå ont.
Middagen ställdes in. Lördagen kom och där kom så nästa anfall. Nu ännu värre. Jag ringer hem Patrik och vi åker in till djursjukhuset för att veterinär skall titta på henne. Jag fasar och försöker ställa in mig på det värsta.
Men då hon är i så fint skick, hjärtat är starkt, hon är fin i vikt och pigg för övrigt så tycker veterinären att vi skall prova medicinera. Du må tro att jag är lycklig som får åka med henne hem igen. Även om det är med stor oro och en klump i magen.

   Nu följer dagar av oro och atacker. Hon får kramp nästan varje dag, av olika styrka och olika längd. Hon bör inte ha lika ont längre då hon får smärtstillande men det är tufft att se henne på detta viset.
   Efter några dagar ringer jag och får ännu en medicin. Testar den också.

   Nyårshelgen kommer. Min goa livskamrat har lovat mig att vi skall få en mysig nyårsafton tillsammans, på hemligt ställe och att vi självklart tar med våra hundar.
Det blir en nyårsafton jag aldrig kommer att glömma. Han har beställt nyårsmeny som vi tillsammans lagar till på den mysiga plats vi befinner oss i. Vi njuter liksom hundarna, långt från fyrverkerier och människor. Lugnt och stilla. Tack för den kvällen och tack att vi fick låna detta mysiga hus.



   Om några dagar skall jag och Moa åka till mor och far i Jämtland. Vi skall åka dagtåg och biljett är bokad sedan länge.
    Men dessa anfall ger inte med sig. Vi slängs mellan hopp och förtvivlan, ger det sig eller blir det bara värre. En dag är hon helt fri från anfall. Jag börjar hoppas.
   Men så i söndags, trettondagsafton, jag är hemma och grejar då vi igen planerar gäster till kvällen. Då händer det igen. Och den här gången krampar hon i en timmes tid. Jag sitter i soffan och håller hennes huvud i mina händer, hon finner trygghet i att jag är nära henne och hon verkar tycka om att känna mina händer omkring sig.
Är detta värdigt? Vad händer nästa gång?





     Alltså detta är bland det jobbigaste jag varit med om i mitt liv. Jag vet att vi som djurägare skall ta vårt ansvar, vi måste läsa hundens mående och ta beslut efter det, jag vet. Men sååå fruktansvärt jobbigt det är. Tänk om.... tänk om.......
   
Ja, denna trettondagsafton slutar alltså med att jag tar farväl av min älskade Moa vid sex tiden på kvällen. Älskade lilla Moa. Vi sitter och håller om varandra hela dagen, hon släpper mig inte ur sikte en sekund, följer mig som en skugga. I min värld så är hon rädd att det skall göra ont snart igen, därför följer hon mig. Ja, det är ju vad jag kan gissa mig till. Jag njuter av hennes goa öron, hennes lena tunga som slickar mina tårar. Hennes klotrunda ögon som  tittar så klart på mig och jag kan bara fundera vad hon tänker på.
 
Vilka svängningar livet kan ta. Hur snabbt det kan ändra sig. Från att för ett par år sedan ha fyra hundar och en katt så har vi nu bara en hund kvar! På trettondagen går jag till gravarna, tar med mig de julblommor jag har kvar och fördelar dem på alla gravarna. Inte kunde jag ana detta för ett par veckor sedan? Och tur är väl det.

Älskade Moa. Och älskade Cavalier King Charles Spaniel, denna underbara hundras som gett mig så mycket glädje i femton års tid. Nu är det slut.

I natt vaknade jag av att jag grät. Nätterna är jobbigast. I sömnen känner jag efter om hon ligger fint, om hon sparkar eller är lugn. Att då vakna och förstå att hon inte finns kvar hos mig gör så oerhört ont. Det river verkligen i hjärtat. I flera års tid har hon legat nära nära min rygg, gärna på min arm, in under täcket, nära nära nära.......tills nu.

I skrivande stund sitter jag på tåget upp till mor och far. Senaste tåget är inlandsbanan från Mora till Brunflo. Jag åker i vagnar som får  ha hundar, då Moa ju skulle vara med! Men ingen hund har delat vagn med mig idag. Inte en enda.

Att nu få lyssna till tågets jämna dunk mot rälsen, dess tutande vid järnvägsövergångar och vid risk för möte av djur, det ljudet ger mig i alla fall lite ro i min själ.

Att få komma hem till Norrlands natur och insupa frisk luft i mina lungor hoppas jag skall ge mig kraft och inspiration att orka vidare. Det blir inte många dagar tillsammans med mor och far denna gång, men jag är tacksam att jag i alla fall kom iväg.

Såklart snurrar ännu tankarna, var det rätt beslut? Skulle vi ha gett henne mer tid? Hade medicinen gjort bättre verkan på lång sikt?
Ingen vet. Men jag vet att jag nästa vecka skall jobba igen, då lämna henne ensam hemma. Tänk om hon då får kramp i sin ensamhet! Nej, det är inte värdigt. Ingen hund skall behöva lida för min skull.

Älskade Moa, nu får du istället springa omkring på de fina fälten med fladdrande öron och skrattande mun tillsammans med din mamma Zelma, din kompis Bezzie och din syster Maja. Nu har ni det gott tillsammans.
Vi får reda oss här ett tag till. Vi får ta hand om Zita nu, så inte hon känner sig alltför ensam. Det är ju inte bara för oss det blev en väldig skillnad, det är ju lika mycket för henne. Hon har alltid haft hundkompisar runt sig sedan hon kom till oss. Tur hon gillar att vara med oss även inomhus så vi får rå om henne ordentligt. Vi satt nedanför gravarna på gårdag -kvällens promenad där hon slickade mina tårar och gav mig en varm och go kram.

Det här inlägget blev till synes väldigt tungt. Ja, det blev det verkligen. Men det är ju precis så livet är. En del dagar är soliga och lätta att gå. Andra är tyngre och tuffare att klara av. Nu gäller det att se tillbaka på alla roliga minnen och härliga upplevelser vi fått. Och se fram mot härliga jakter med Zita liksom kramgoa stunder i soffan med henne.


Tack för att jag fick uppleva dessa känslor och den enorma kärlek som ni delade med er av till oss. Tack att ni var hos oss så lång tid. 💔💖💖💖

söndag 29 december 2019

Tio år sedan Cancern, för mig.

Idag är en speciell dag.
Ja, hela denna julen har varit speciell för mig , på flera sätt.
Idag för tio år sedan låg jag på operationsbordet för att ta bort den tumör som vänt upp och ner på mitt liv. En tumör som jag under hösten hade förstått att den fanns men det stod inte klart förrän innan jul att det måste till en operation för att ta bort, till att börja med. Jag hade under hösten varit hos gynekologen vid två tillfällen, som till att börja med trodde på en ofarlig knöl som man inte behövde bry sig om. Men jag kände att det var något som inte stod rätt till. Så vid andra tillfället fick jag honom att skriva remiss till mammografin så jag fick komma rätt i vårdens labyrint.
  Om jag inte minns fel så fick vi även ta taxi för att rent fysiskt få bilderna till rätt sjukhus för att det skulle hända något. Vi har flera sjukhus i vår region och då jag började hos en privat gynekolog blev det lite krångligt.
Hur som helst. Jag kom till rätt avdelning där de konstaterade att det troligen var en tumör som de tog en biopsi på. Nu fick jag vänta på svar.
Svaret kom strax innan julhelgen. En läkare ringde mig och sa att , ja, det är en tumör som måste operareras bort. Men nu är det ju så att det är jul och nyårshelger framöver så du får vänta tills nästa år!
Jag minns än i dag, de orden, var jag satt, på vilken stol i vilket av rummen i vårt hus som vi då bodde i. Jag minns ännu känslan av vanmakt och rädsla. Tankar som snurrade i mitt huvud, är det nu sista julen jag får med min familj? Kommer jag att dö snart?
Jag satt helt ensam en stund, tämligen likgiltig på min stol. Kom mig inte för att göra något. Tänkte att jaha, det är ju bara att acceptera och vänta till nästa år!!!!!! Vilket ju kändes som en hel evighet, nästa år. Tänk om det var för sent då? Jag vet ju inte det, har aldrig haft en tumör innan och vet inte hur fort de växer osv. Jag har heller ingen läkarutbildning i ryggen. Men jag har en nära vän som kämpar på , har så gjort i flera år vid detta tillfälle, med sina tumörer som inte ger sig så lätt. Jag följer hans resa, hans kämpande på väldigt nära håll. DET vet jag hur det kan se ut, jag har fått insikt i lidandet det kan innebära, både för den som fått sjukdomen men också för den som står bredvid.
Åh, jag vill inte att mina nära och kära skall behöva uppleva det med mig som cancersjuk! Jag vill inte ge dem den smärtan. Och jag är bara fyrtiofem år, mina barn är inte gamla alls.
Men då jag sitter där på stolen så kommer jag till insikt i att känna en tacksamhet över att det är jag som har en tumör i min kropp. Att det inte är mina barn, inte min livskamrat, eller mina föräldrar. Då är det bättre att jag nu tar det. Och ja, jag får vänta till nästa år. Jag får tänka att tumören nog växer sakta, att det inte skall bli försent. Nu skall vi fira jul.

     Då jag en stund senare tar kontakt med min livskamrat och berättar om samtalet tar livet en vändning. Han blir arg då han förstår hur samtalet gått tillväga. Han vägrar att låta tiden bara gå. Han agerar.
    Efter någon timme har han och en kompis till mig ringt och skakat fram operationsdatum för mig! Inom en vecka..... Jo, det var sant. Jag fick välja mellan två olika sjukhus som hade fått fram tider. En väldigt konstig känsla infann sig då jag direkt funderade hur det kunde komma sig att det plötsligt fanns tider nu! På två sjukhus! Hade de då gett återbud till någon annan, eller hur kom det sig?
Det lär jag aldrig få veta men jag tror så här i efterhand inte det handlade om det. Det handlade om att en läkare tog tag i saken och såg till att det kunde bokas in en tid för operation, trots att personal hade semester och  ledighet. Han satte sig in i min och vår situation, han kände efter hur det skulle kunna kännas att sitta på min stol.

   Julen kom. Min familj var hemma hos oss denna julafton och aldrig har vi då haft så mycket julklappar, tror jag, som denna jul. Var som att vi ville överösa varandra med paket och berömmande ord, som om det vore den sista vi finge tillsammans. Ja så minns jag det i alla fall. Jag minns stämningen som väldigt speciell och påtaglig. Närvaron av något som inte hörde hemma gjorde sig väldigt påtaglig. Den där tumören hade stor påverkan på alltihopa.

   Så kom då dagen, den 29e december 2009, då jag fick fantastisk vård och omsorg av en helt underbar läkare och hans personal som på allra bästa sätt tog hand om mig på sjukhuset. Tumören togs bort och den frihetskänslan är oslagbar. Att veta att den var borta från min kropp var fantastiskt.
Visst, nu återstog många månaders tuffa behandlingar men jag intalade mig att det sjuka nu var borta i alla fall. Nu skulle vi bara se till att det inte fick fäste igen, att varenda litet spår av eländet skulle suddas bort från varenda liten cell i min kropp.

Idag är det så den 29e december 2019. Jag sitter här. livs levande, inget återfall, frisk och allt är helt fantastiskt. Vilken resa det blev av detta. Ja så oerhört mycket har hänt sedan dess.
Under den här tiden med behandlingar osv skrev jag ganska mycket. Så 2011 gav jag ut en liten bok som berättar om mina känslor och tankar, även min äldste son och man skriver i den hur de tänkte under den här tiden. Boken heter "Cancer som resesällskap" med underrubriken "Min uppmuntran till dig"  Den här boken är jag så oerhört stolt att jag kunde göra och tacksam då jag vet att den fått betyda mycket för många åren efter. Jag hade sparade pengar från mitt tidigare calligrafi-hantverk som jag satsade på boken och jag har åren efter kunnat få igen vad den kostade. Jag fick nämligen bekosta den helt själv, fick inte napp någonstans hos något förlag. Jag är ju bara en vanlig medborgare i vårt avlånga land. Men ibland får man satsa ändå om det går. Att våga satsa är att släppa fotfästet en stund men det kan också ge dig ett starkare fäste längre fram.
Och kanske har den också varit en länk i vad som skulle komma att ske längre fram?

 Nu skall jag inte berätta här allt som hänt de senaste tio åren. Men jag vill ändå ta chansen att få berätta om vilken förändring denna resa gjort för mig och också har gjort stor påverkan för många medmänniskor i Region Jönköpings län. Enklast är att jag bifogar senaste artikeln som kom i personaltidningen Pulsen lagom till lucia i år. Här kan du läsa om vad det blev av det hela!

https://www.rjl.se/globalassets/rjl/om-oss/kontakta-oss/tidningar/pulsen/pulsen-3-2019.pdf


Fotograf Johan Werner Avby.



Fotograf Johan Werner Avby

Du som läser kan ju förstå hur oerhört tacksam jag är till livet. På julaftonen var vi samlade här hemma. lika som för tio år sedan. Men i år med Ebba och Frank som härliga familjemedlemmar också. Helt underbart. Tänk så mycket positivt som hänt de senaste åren. Att få uppleva att bli farmor är stort. Otroligt stort.
Att alla har hälsan är oslagbart.

Härom dagen fick jag ett brev från sjukvården. Då jag varit på mammografi tidigare i höst och fått svar på det, även betalat räkningen, blev jag lite fundersam vad det kunde vara. Det visade sig vara en hälsning från en läkare som skrev att då det nu är tio år sedan min operation så kommer jag nu inte att kallas varje år för mammografi längre, utan vartannat , tills det år då jag fyller 74 då jag inte är intressant längre! Ja, det sista skrev han inte såklart, det är min slutsats. Dessa rader satte lite stopp i min tanke för en kort stund. Dubbla känslor om man säger så. Jag blev så klart glad då det står svart på vitt att ja, det är verkligen tio år sedan nu. En seger. Men att nu bli kallad för mammografi vartannat år iställe, Njae, det kändes kluvet. Nu måste jag hålla än mer koll på mina egna bröst då mycket kan hända på två år. Ja, det här är väl tämligen larviga tankar men i alla fall. Det är ju inte alls givet att det skulle bli en bröstcancer igen OM det skulle bli någon, det kan likväl dyka upp tumörer någon annanstans i kroppen. Så nu lägger jag det brevet bland de andra och ser framåt med framtidstro.

Och jag kommer nu inför år 2020 att kämpa för att Hjärtats hus skall få ett sådant djupt och stadigt fäste i vår region så det är självklart att det skall stå kvar även efter projekttidens slut. Det får bli mitt mål det nya året som vi nu står inför. Och att få börja året med att öppna upp vår fjärde mötesplats nu i Tranås redan i januari känns lagom spännande och utmanande. 
På fredag skall jag in till Tranås närradio för att spela in inför kommande sändning. Vi känner oss väldigt väl mottagna i Tranås, både av kommun, sjukvård och medmänniskor. Men mycket arbete återstår då vi måste få fler att vilja vara volontärer hos oss. För varje medmänniska jag möter som kämpar med cancer eller andra tuffa sjukdomar, så känner jag tacksamhet åt att vi på Hjärtats hus kan få finnas vid deras sida, om så bara för ett samtal, en kram eller en stund av aktiviteter och gemenskap. Det är livskvalite för mig.

Med dessa rader av tacksamhet och glädje vill jag önska er alla ett riktigt 
Gott Nytt År.

söndag 27 oktober 2019

Haga Schweizeri-premiär

Hej vänner.
Mycket har hänt sedan jag var här inne senast. Väldigt mycket.
Jag vill dock främst berätta om senaste veckan som har varit väldigt spännande och rolig för min del.  Som många av er vet så har ju min Oscar under lång tid slitit på med arbetet kring att öppna Haga Schweizeri på Ljusgården inne på NK. Tillsammans med kompanjonen Anna Cardelius. Som de jobbat. Minsta lilla detalj måste sitta för att få ett fint resultat.
Vid de tidigare satsningarna, på Torsgatan, Fleminggatan och Söder har de gjort väldigt mycket av det praktiska byggandet också men denna gång var det ett än större projekt där de måste leja firma mer för att bygga allt från grunden. Men såklart kan de ändå själva sy kuddfodral och göra snygga smörknivar, matsedlar och mycket mycket annat.
Vi börjar från söndagen den tjugonde oktober, då var Oscar och Emelie med i direktsändning på Nyhetsmorgon Tv4. Under flera timmar fick de visa prov på vad de kommer att erbjuda på Schweizeriet.

Emelie är kökschef och en stjärna på att sätta smakerna. Under sändning visade de bland annat prov på smörgåstårtan som Oscar började med för några år sedan, prinsess smörgåstårtan, som är helt underbar. Jag har ätit den så jag vet. De vill nu ta in smörgåstårtan i finrummet igen.

På måndagen åkte jag med tåget till huvudstaden där jag direkt gick till NK. Oscar mötte mig i personalingången och jag fick tillgång till ett kort så jag kunde komma in och blev en sk gästarbetare! Ja, så kallade han mig, sonen. Ett bra och roligt namn. Jag har aldrig jobbat som det innan.


Här står jag några våningar upp i NK och blickar ner mot det som snart skall öppnas upp för Stockholmare och alla som vill avnjuta Schweizeriets goda läckerheter. Här är det ännu en "byggarbetsplats" där bakom spegelväggen.


En av alla hantverkare som nu monterar upp en av de fina ljusskyltarna som visar Hagas logga, den fina Haga kungen. Många var vi som trängdes följande dagar, elektriker, snickare, målare, kaffespecialister, personal, kassaregister experter och ja, jag vet då inte allt Trångt och tajt med tid, precis som det ju så lätt blir. Vi hade deadline onsdag kväll klockan nio. Så det packades upp kartonger med porslin, grytor, glas etc. Samtidigt som elektriker stod på stegar och monterade belysningar etc. Smärre kaos kan tyckas, men då alla hjälps åt så gick det galant. 


Jag fick fantastiska dagar då jag fick vara tillsammans med all den goa personal som nu laddar och lär för fullt. Här på bilden är det onsdag och dags att lära upplägg och avsmakning av några av de menyer som kommer att finnas. Emelie häller här upp en underbart god och krämig soppa i det fina handdrejade fatet. 


Jag nämnde provsmakning. Ja, du kan tro att det jublades då personalen fick smaka den underbara omeletten, alla i korus överens om att det var så gott och läckert upplagt. 


Onsdag kväll, klockan 21, då börjar snickarna att riva spegelväggen som har dolt det fina som växt fram under senaste veckorna. Dammar så ner allt det som var så städat och fint innanför väggarna!
 Torsdag morgon är personal och Oscar o Anna i full aktivitet med att städa och förbereda för pressfrukost och invigningstal.


Lokalen rymmer åttiofem sittplatser. Den faluröda tonen har kommit in på NK.


Det finns flera sittplatser längs med räcket som vätter ut mot ljusgården. Här gillar man att sitta och äta och titta på kunderna som går förbi.


Så här vackert blev det då väggarna togs bort. 


Kyldisken välfylld av många läckerheter. 
På Haga Schweizeri kan man äta frukost, lunch, afternoon tea, "bara fika" mm. Allt bakat från grunden och såklart svenska produkter såsom ostar från Brostorp, must från Rudenstams osv. 


Vid lunchtid på torsdagen kom Patrik, David och Ebba också. Då satte vi oss och avnjöt första måltiden på plats. Vad kan väl passa bättre än att få anjuta en Tarte Flambée. 
Magiskt gott och otroligt mättande.


Torsdag kväll och dags för mingel och invigningstal med Oscar och Anna. I mitten Tomas Lyon som  har ritat alltihopa, såklart i nära samarbete med Oscar och Anna. Det är detaljerna som gör det. Helheten är inget man bara får, den kräver arbete. Mycket arbete. Tomas har varit med sedan start av Hagas utveckling. Vilket gäng de är.


Mingel kvällen är slut och jag får en kram av Annika Jankell. Många roliga möten denna kväll och vi är så glada att få vara med om detta.


Familjen Målevik samlade, nu kan vi andas ut efter en fantastisk dag och kväll. Jag är så oerhört glad och stolt för de mina. Ni de mina, som är så fina. Livet är underbart. Tack att jag fick dela detta med er. Tack Oscar att jag fick vara med dessa dagar. Och nu, Lycka till...

Nu får jag leva på minnena en tid. Men jag tror inte det kommer att dröja så länge förrän jag är åter på Haga Scweizeri. 




fredag 23 augusti 2019

Tingshusets dag

Nu är det dags för en summering från Tingshusets dag 2019.
Det var ju samma dag som jag kom hem från min Norrlands/Norge/ Nordland resa. Men se efter det har det varit fullt ös med jobb och annat.
Som sagt, jag kom till Mjölby vid tiotiden på lördagsförmiddagen. Patrik hämtade mig och vi körde hem för att byta om, vit blus skulle det vara såklart. Tillhör man staben för servering etc måste man ha lite dresskode.
Vi landade i Hullaryd strax före tolv, lagom till att Henrik drog en snabb genomgång. Alla stod taggade och beredda- Måntro hur många som skulle komma denna dag... Förra gången, för  två år sedan ramlade det ju in ca 2000 besökare!!!! Nu då??? Inte kan väl så många vara intresserade i år igen.
Kön ringlade sig redan utanför häcken, alla beredda, regnet hade öst ner under förmiddagen men nu höll det upp. Henrik tar sin megfon i handen och stegar ut på gatan och hälsar alla välkomna.
Vi är beredda.....

Häktet stod redo....
 Bonnie är redo vid loppisen....

Stolarna är redo....

Och se direkt är kön ett faktum, i år igen. Den ringlar sig timme efter timme där kaffesugna och inte minst tårtsugna gäster vill smaka Oscars goda bitar. 
Tre kaffebryggare, pumptermosar som var fyllda från start så kör vi. 
Henrik kör guidade turer in i huset, först i tron att det skall räcka med en gång i timmen men se det blir två.... Precis som förra gången. Men den här gången har vi förberett med ett biljettsystem så inga större fejder uppstår i köerna som bildas. Inte vad vi vet i alla fall.
Det är flera aktörer i farten, det visas målningsteknik av bla Anne Håkansson som är orerhört skicklig kyrkomålare. Loppisar både för vuxna och barn.
Klockan tre håller  killarna auktion, kaffekön ringlar sig ännu likt en orm utifrån bryggeriet.
Så roligt detta är. Och inte en enda droppe regn på hela eftermiddagen.

Smart uppsamling av disk då flera hundra gäster fikade denna dag.


I köket rådde febril verksamhet för att hålla efter disk och kaffe. 
Men teamwork håller långt. Så roligt.

Kl 18 stängde vi så dörren, Henrik har då haft tio guidade turer i huset, auktionen löpte på bra och alla var lagom trötta och nöjda. Tårtorna var slut men det fanns ännu tårtbitar kvar så alla hade fått smaka av godisheterna.
Vi samlades sedan under kvällen runt det stora bordet där vi avnjöt hämtpizza!!! Ja, vad kan väl annars smaka bättre en sådan kväll. Resan efter dem kunde väl ha löpt på lite bättre om vi inte fastnat i kön i Tranås då det samma kväll var Tranås Cruising!!!! 
Ja, ja, vi är glada och tacksamma för detta event. Det som såg ut att kunna regna bort fullständigt blev än en gång succe´. Inga tvåtusen besökare, som väl var, men flera hundra nöjda besökare. Och så roligt som vi hade, vi som fick äran att vara med denna dag. Tack Oscar och Henrik att vi får vara med er.
Ni är grymma....
Måntro om det blir fler gånger...????.......



tisdag 13 augusti 2019

Min Nordlands / Norge resa del nio. Sista sträckan

Torsdag kväll landar vi, efter ett antal mil på både norska och svenska vägar så i Hemavan. Här hade Maria bokat vandrarhem. Vi hamnade i Bävern.


Trevligt och välordnat ställe, många vandrare som stannat till för att vila. Somliga packade sina ryggsäckar omsorgsfullt inför morgondagens etapp, jämvikt, vad som skall vara var osv. 
Ikväll var vi sugna på surströmming. Sagt och gjort, bara att leta upp ett fint ställe att sätta sig vid och ja, vi valde ett vindskydd ett stycke ifrån husen så vi störde ingen. Nu hör jag till den sorten av människa som njuter av denna delikatess. Vår burk hade dessutom färdats ända från Narvik och följt vår färd genom Norge. och vi kunde ju inte komma hem med den  utan att ha fått smaka.
Sagt och gjort. Vi dukade så fint och det blev en delikat måltid här ute tillsammans. 


Muuummmmmmsssssss.......


Maria njuter.....mums......


Nancy njuter också...mums mums.....


Cia njuter också..... men hon ville inte vara med på bild!

Vi tog en frisk promenad efter denna delikata måltid och stupade så i säng.  

Fredag morgon. Sista etappen med resmålet Lit igen, där vi började vår resa.
Men vi kom inte många meter från vandrarhemmet, i Hemavan finns nämligen Naturrum, vilket jag varmt vill rekomendera. Vilken underbar plats. Hiss fick vi åka för att komma upp på berget där alla fina odlingar var. Blommor av alla de slag, orkideer, träd och vackra lador. Och så en utsikt såklart. 

Det fanns fina spångar bitvis att gå på. Vackra att titta på även dom, eller hur?


Grönvide. Så vacker även nu då den blommat över.

Efter att ha fikat här satte vi fart söderut mot Jämtland igen. Passerade många fina ställen längs vägen, även om man snabbt har blivit bortskämd av alla fina berg och fjordar vi sett. Våra fjäll i Sverige blev aningen bleka i jämförelse med Norges gigantiska vidder.


Än en dag hade vi tur med vädret. Sådant fantastiskt ljus. Vi fick lite regn då vi satt i bilen men inte en enda droppe har vi fått då vi stannat för att fika, promenera, vara ute över huvud taget. Ja, man tror knappt det kan vara sant.

Vi nådde Lit framåt 18 tiden. Jag tog en kvällspromenad hemma i älskade Östersund på kvällen innan tåget gick hemåt vid 22 tiden. Många många år sedan jag gick själv en kväll och bara njöt av gågatan i stan, av att se och möta glada jämtar, att se gränder som man så väl känner igen. Ja, det blev ett riktigt gott avslut även på denna dag. 

Jag sov ganska gott på tåget mot Småland. Och där väntade en intensiv men väldigt rolig dag, men det tänker jag berätta om en annan gång. 
Tack att du följt min resa. Jag sa innan, att detta kanske var min livs resa och ja, jag tror faktiskt det. Dessa fantastiska vyer jag har fått ha i min kamera, dessa fantasiska ställen som jag knappt trodde fanns på riktigt. Himmelriket på jorden, ja, det är nog så nära jag kan komma. 
Men som alltid så är det ju gott att få komma hem igen. Borta bra men hemma bäst. Är det inte så det heter.




torsdag 8 augusti 2019

Min Nordlands / Norge resa del åtta.


I skrivande stund sitter jag ombord på båten som tar oss från Lofoten till Norska fastlandet. Ännu en vacker morgon och solen skiner fint på vår resa. Det gungar en del trots den stora båten, ja vågorna går.
Idag blir det bilåkande söder över ner mot Svenska gränsen för att så landa i Hemavan där vi bokat vandrarhem. 
   Jag vill bara dela några motiv med dig här och nu. 


         Hej då säger vi till Lofoten. Tack för en fantastisk vistelse här. Jag hoppas få komma tillbaka fler gånger. 


Båtfärd från Lofoten , med en avstickare till Skrova där några steg av och nya passagerare kom ombord. 


Ut från Skrova. 

  Vi stannade till i Kobbel på väg ner mot Mo i Rana. God lunch och såklart vacker utsikt.


Man blir bortskämd med alla underbara berg o fjordar som passerar. 

  
Såklart stannade vi till på Arctic center också. Polcirkeln. Och såklart åt vi mjukglass här, vad passar väl bättre..

Framåt kvällen landade vi på dagens slutdestination, Hemavan. 


Landade på Bävern. Ett vandrarhem med go stämning. 


Vad vi avslutade dagen med??? Ja det får du veta i morgon. 





Min Nordlands resa del sju

Igår hann jag inte berätta om allt vi fick vara med om. Vilken fantastisk dag. Vi nyttjade var minut i de olika miljöerna vi var i.
Vi åkte några mil norr om Kabelvåg, till Haukland Beatch där vi möttes av en fantastisk strand med vit sand. Det turkosa vattnet från havet var slående vackert.
Väl framme gick vi på tur. Upp på mannen, ja berget heter så. I beskrivningen sas det att den skulle vara ganska lätt, att det var brant till en början för att sedan plana ut.
Ingen av oss fyra tyckte den beskrivningen stämde speciellt bra. Det var flackt först för att sedan vara brant stötte delen av vägen. Eller i alla fall bitvis.
Men såklart helt fantastisk utsikt då snart havet, bergen, byar på avstånd kom fram allt mer ju längre upp vi kom. Stundtals kröp vi över klippblock med stup bredvid oss, men så vackert.
   
        Så fantastiskt vackert. Såklart värt varenda steg. Magiskt.


Stranden, en av flera längs denna väg. 

Efter att ha gått på tur var det dags för bad, såklart. 
Jag sätter väl med en bild så får ni själv gissa om jag tog ett helbad eller bara benen.... 


Kallt o salt? Jaaaa....

Resan tillbaka till boendet blev väldigt vacker.  Slingriga små vägar runt sjöar o fjordar. Berg som färgades av ljuset i regnbågens färger. 


Då vi kom hem åt vi en jättegod kycklinggryta som Maria ordnat. Egentligen var vi nu rejält trötta men ännu inte mätta på alla vyer och möjligheter till nya foton.  Så vi tog en promenad ut på piren där båtar kom in och Hurtigrutten passerade längre ut. 


Hurtigrutten tutar förbi. 


Sista kvällen på Lofoten. Och ljuset håller i länge. Så vi drar iväg igen med bilen ut mot solnedgången. Vi har nu ganska bra koll på hur länge vi har på oss att se skådespelet. Och idag är det lite mer moln och roligare färger. 
Jag fick syn på ett stim fiskar som körde rally i havet så det plaskade o for. Pendlade mellan att fånga solens strålar borta vid bergen, fiskarnas lek och fiskmåsarnas jakt efter mat. Då fantastiskt. Här blev vi sittande o gående och ett sjuttiotal bilder till fångades av linsens öga. 


Himlen färgas så vackert. 







Bbbb