Ett stukat öra!

Nu har det hänt! Det jag inte visste kunde hända. Vad då, undrar du?
Jo, jag har stukat mitt öra!
Ja, i alla känns det så. Jag vet egentligen inte om det är möjligt, om det finns något som heter så inom läkarvetenskapen. Men ömt är det så det förslår. Det hände då jag torkade mig med handduken, örat vek sig och ajjjjj så ont det blev då! Ha ha.
Ja, det är väl tämligen världsligt i alla fall. Tämligen onödigt att jag skriver om det över huvud taget. Det finns så mycket annat som är sååå mycket viktigare.
  Idag har jag suttit i möte med en man som vet vad jag jobbar för, som känner till mitt engagemang för cancersjuka och anhöriga , med projektet Hjärtats Hus. Vi satt under en timmes tid och ventilerade tankar och frågeställningar som dyker upp längs resans gång. Det kändes väldigt bra. Han frågade vem jag har att diskutera med då jag kommer hem från våra öppet hus- tillfällen. Vem jag bollar med. Ja, det är min man det svarade jag. Såklart är det min man jag bollar med. Han är mitt absolut största och bästa bollplank. Vi kan se saker utifrån helt olika synvinklar vilket ofta är väldigt bra då man snöar in på en vision och ett arbete. Men det tynger på också. Det är inte alltid lätt att mötas och förstå varandra, förstå varandras engagemang och vad man vill.
Vi har nu sommaruppehåll för Hjärtats Hus. Den 24 augusti öppnar vi dörrarna igen och kör då med att ha öppet en dag i veckan, hela hösten. Det ska bli så spännande att följa utvecklingen, att få möta de jag har mött, att få stifta nya bekantskaper, att få vara med vidare och bygga broar mellan människor, att få nätverka.
Jag gillar ordet Nätverka, det har fått en väldigt djup innebörd för mig. Att möta andra människor, få prata och se vad man har gemensamt, vilka gemensamma hållpunkter, åsikter man har etc. Att få möta personer senare i andra sammanhang och förstå att vi faktiskt hade "nytta" av varandras erfarenheter, fast vi kanske inte visste det första gången vi sågs. Ja, det kan faktiskt gå år mellan möten, plötsligt så finns personen där som kan ge de svar du letar efter.
Spännande.

Förra veckan firade jag och maken trettio år som gifta. Ja, firade och firade. Vad gör man en vanlig tisdag, en vanlig arbetsdag? Jo, man får göra det bästa av det. Då jag vaknade möttes jag av ett smycke från min livskamrat. Blev verkligen glad. Sedan jobbade vi som sagt var hela dagen, planen var att vi skulle äta gott och länge på kvällen. Men det visade sig inte vara så enkelt. Middagen fick vi fram på bordet framåt 21 tiden! Efter mycket strul och inte bara roliga händelser under dagen.
Gott var det hursomhelst och jag är så tacksam att vi får ha varandra ännu efter så många år. Det är inte självklart. Det är inte utan möda som vi är tillsammans ännu. Det tror jag alla par kan skriva under på, det är inte en dans på rosor alla dagar i ett förhållande. Om jag tänker tillbaka så vet jag tillfällen då det har varit kämpigt, stressigt, osäkra saker som händer som tär på förhållandet. Men någonstans så har aldrig tankar funnits på att vi inte skulle stå vid varandras sida. Någonstans så har det alltid varit självklart att vi skall kämpa vidare, sida vid sida.
 Den gången sjukdomen slog till mot mig, blev det inte lika självklart längre. Då trodde jag att resan var slut, att min käre man skulle få leta sig en annan fru. Så funkade jag.

Men tji, så blev det inte. Vi fick år efter det också. Och jag får nog säga att vårt förhållande idag är ännu starkare. På något sätt så är vi så inkörda med varandra så något annat finns inte.
Så länge våra kroppar och hjärnor fungerar, skall vi stå och gå tillsammans genom livet. Så är det med det. Och jag känner mig såååå trygg.

Att vi känner varandra bevisas också genom att han år efter år lyckas köpa kläder till mig som passar både i form, färg och storlek. Ja, jag brukar få en klänning av honom varje födelsedag, har så fått i många år. Och det är inte många gånger jag har behövt byta. Eller velat för den delen.
Så var det även denna gång då jag fick smycket av honom. Mina ögon blev fyllda av glädjetårar då han lyckats ge mig det smycket som jag har drömt om, men inte yppat för honom.  Vi känner varandra rätt bra, det är helt tydligt.

Nu hoppas vi få vara friska och köra vidare med våra liv, våra projekt, våra visioner och drömmar. Jag skall avsluta dagen med att åka med en kompis till en mysig klädbutik ute på landet, "Lilla Hus Collection" i Boet. Lite kvällsnöje så här på kvällskvisten, en helt vanlig torsdag i juni.

Hoppas du får en mysig kväll också.

 

På lördag är det dags för de årliga auktionerna i Sunhult och Frinnaryd, det ser jag fram emot och hoppas att jag kan komma iväg på det.