Kolla vilken bild......
Helt magisk. Jag blir helt lyrisk och jag är så glad att jag har Nancy som vän här på facebook också där jag får ta del och njuta av hennes bilder. Nancy och jag gick på Förskollärarutbildningen tillsammans för ett antal år sedan och man förstod redan då att hon hade öga för att se det vackra. Hon har verkligen förmågan att fånga ögonblicket, eller hur? Åh så sugen jag blir på att äga en fin kamera och få go på fotokurs hos dig Nancy.
Jag får själv ägna mig åt att berätta historian om höstens sista utflygning här på gården. Nämligen svalorna. Jo, det blev minsann två kullar i år också, precis som förra året. Men två helt nya bon. Förra sommaren nyttjade man samma bo men se det dög inte i år. Nej, i år byggdes det två nya på vår altan och jag kan inte med att förstöra dom såklart utan har följt deras uppväxt med stort intresse.
I årets andra bo såg vi så småningom fyra små huvuden sticka upp och bli ivrigt matade av föräldrarna. Och denna höst var det ju tämligen gott om mat. Luften var full av gott. Och det är klart att byggmaterial finns det ju gott om då vi har flera hundar som har go päls att isolera med, eller i alla fall bädda med.
Fredagen den 9 september, klockan var 8 på morgonen, jag satt vid tvn och åt frukost. Brukar inte göra det men turligt nog gör jag det just denna morgon. Ser boet från soffan. Ser hur det är mer aktivitet i boet än tidigare.
Då jag räknar huvudena ser jag att de är tre och förstår då att en har flugit ut. Nu blir det ännu mera spännande att se vad som händer.
En vuxen kommer och sätter sig på kanten, flyger iväg. En av ungarna sätter sig på kanten, sträcker ut sina vingar, putsar och tvättar sig, sträcker ut sig lite igen och så........ sträcker den ut vingarna för att för första gången i sitt liv flyga......
Vilken känsla det må vara.
Två ungar kvar. Nu kommer en vuxen svala igen och sätter sig på kanten. Måntro om den säger till sina små ungar att "Var inte rädd, du KAN flyga"?
Ja, detta är helt fantastiskt. Det gjorde min fredag till en jättefin dag. Jag får följa hur en efter en tar steget ut i luften. Den sista att lämna boet tar extra lång tid på sig. Jag tänker ett tag att den nog inte är redo att lämna boet ännu, kanske den behöver några dagar till för att växa till sig.....
Men nej då. Efter en stund till så sträcker den ut också och lämnar tryggheten i boet.
Vilket skådespel.
En annan underlig sak denna höst har varit hur arg en av föräldrarna har varit på mig. Jo, faktiskt. Trots att jag verkligen lät dom få göra ifrån sig på trappsteget och husera på vår altan. trots det var hon/han arg på MIG. Ja, det var främst mig.
Så fort jag kom ut på den sidan huset så började det sjungas på svalors vis över mitt huvud och det dröjde inte länge till förrän hon/han gick till attack mot mig. Ja, det var som ett viggenplan tog sats från hög höjd och siktade mot mitt huvud. Gång på gång på gång på gång.
Alltid lika skickligt, kunde känna hur den nästan snuddade vid mitt hår, som för att varna mig från att gå för nära. Jag var väl mest rädd att den skulle krascha i mitt huvud! Tala om att kunna parera sin flygning otroligt skickligt.
Tiden som följde tillbringade ett tjugofem tal svalor stunder på antennen på taket. Viss flyguppvisning som för att tala om att nu är vi snart beredda att åka söderut. Snart är vi samlade och färdiga, beredda på en lång flygning. Några dagar......sedan blev det tyst....
Nu är svalorna borta, flugit iväg till sydligare breddgrader antar jag.
Du lilla svala, välkommen tillbaka nästa år. Era bon finns kvar, bara att flytta in till våren igen. Jag längtar redan tills ni kommer tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Skriv gärna en kommentar här om du vill.