Ja, hela denna julen har varit speciell för mig , på flera sätt.
Idag för tio år sedan låg jag på operationsbordet för att ta bort den tumör som vänt upp och ner på mitt liv. En tumör som jag under hösten hade förstått att den fanns men det stod inte klart förrän innan jul att det måste till en operation för att ta bort, till att börja med. Jag hade under hösten varit hos gynekologen vid två tillfällen, som till att börja med trodde på en ofarlig knöl som man inte behövde bry sig om. Men jag kände att det var något som inte stod rätt till. Så vid andra tillfället fick jag honom att skriva remiss till mammografin så jag fick komma rätt i vårdens labyrint.
Om jag inte minns fel så fick vi även ta taxi för att rent fysiskt få bilderna till rätt sjukhus för att det skulle hända något. Vi har flera sjukhus i vår region och då jag började hos en privat gynekolog blev det lite krångligt.
Hur som helst. Jag kom till rätt avdelning där de konstaterade att det troligen var en tumör som de tog en biopsi på. Nu fick jag vänta på svar.
Svaret kom strax innan julhelgen. En läkare ringde mig och sa att , ja, det är en tumör som måste operareras bort. Men nu är det ju så att det är jul och nyårshelger framöver så du får vänta tills nästa år!
Jag minns än i dag, de orden, var jag satt, på vilken stol i vilket av rummen i vårt hus som vi då bodde i. Jag minns ännu känslan av vanmakt och rädsla. Tankar som snurrade i mitt huvud, är det nu sista julen jag får med min familj? Kommer jag att dö snart?
Jag satt helt ensam en stund, tämligen likgiltig på min stol. Kom mig inte för att göra något. Tänkte att jaha, det är ju bara att acceptera och vänta till nästa år!!!!!! Vilket ju kändes som en hel evighet, nästa år. Tänk om det var för sent då? Jag vet ju inte det, har aldrig haft en tumör innan och vet inte hur fort de växer osv. Jag har heller ingen läkarutbildning i ryggen. Men jag har en nära vän som kämpar på , har så gjort i flera år vid detta tillfälle, med sina tumörer som inte ger sig så lätt. Jag följer hans resa, hans kämpande på väldigt nära håll. DET vet jag hur det kan se ut, jag har fått insikt i lidandet det kan innebära, både för den som fått sjukdomen men också för den som står bredvid.
Åh, jag vill inte att mina nära och kära skall behöva uppleva det med mig som cancersjuk! Jag vill inte ge dem den smärtan. Och jag är bara fyrtiofem år, mina barn är inte gamla alls.
Men då jag sitter där på stolen så kommer jag till insikt i att känna en tacksamhet över att det är jag som har en tumör i min kropp. Att det inte är mina barn, inte min livskamrat, eller mina föräldrar. Då är det bättre att jag nu tar det. Och ja, jag får vänta till nästa år. Jag får tänka att tumören nog växer sakta, att det inte skall bli försent. Nu skall vi fira jul.
Då jag en stund senare tar kontakt med min livskamrat och berättar om samtalet tar livet en vändning. Han blir arg då han förstår hur samtalet gått tillväga. Han vägrar att låta tiden bara gå. Han agerar.
Efter någon timme har han och en kompis till mig ringt och skakat fram operationsdatum för mig! Inom en vecka..... Jo, det var sant. Jag fick välja mellan två olika sjukhus som hade fått fram tider. En väldigt konstig känsla infann sig då jag direkt funderade hur det kunde komma sig att det plötsligt fanns tider nu! På två sjukhus! Hade de då gett återbud till någon annan, eller hur kom det sig?
Det lär jag aldrig få veta men jag tror så här i efterhand inte det handlade om det. Det handlade om att en läkare tog tag i saken och såg till att det kunde bokas in en tid för operation, trots att personal hade semester och ledighet. Han satte sig in i min och vår situation, han kände efter hur det skulle kunna kännas att sitta på min stol.
Julen kom. Min familj var hemma hos oss denna julafton och aldrig har vi då haft så mycket julklappar, tror jag, som denna jul. Var som att vi ville överösa varandra med paket och berömmande ord, som om det vore den sista vi finge tillsammans. Ja så minns jag det i alla fall. Jag minns stämningen som väldigt speciell och påtaglig. Närvaron av något som inte hörde hemma gjorde sig väldigt påtaglig. Den där tumören hade stor påverkan på alltihopa.
Så kom då dagen, den 29e december 2009, då jag fick fantastisk vård och omsorg av en helt underbar läkare och hans personal som på allra bästa sätt tog hand om mig på sjukhuset. Tumören togs bort och den frihetskänslan är oslagbar. Att veta att den var borta från min kropp var fantastiskt.
Visst, nu återstog många månaders tuffa behandlingar men jag intalade mig att det sjuka nu var borta i alla fall. Nu skulle vi bara se till att det inte fick fäste igen, att varenda litet spår av eländet skulle suddas bort från varenda liten cell i min kropp.
Idag är det så den 29e december 2019. Jag sitter här. livs levande, inget återfall, frisk och allt är helt fantastiskt. Vilken resa det blev av detta. Ja så oerhört mycket har hänt sedan dess.
Under den här tiden med behandlingar osv skrev jag ganska mycket. Så 2011 gav jag ut en liten bok som berättar om mina känslor och tankar, även min äldste son och man skriver i den hur de tänkte under den här tiden. Boken heter "Cancer som resesällskap" med underrubriken "Min uppmuntran till dig" Den här boken är jag så oerhört stolt att jag kunde göra och tacksam då jag vet att den fått betyda mycket för många åren efter. Jag hade sparade pengar från mitt tidigare calligrafi-hantverk som jag satsade på boken och jag har åren efter kunnat få igen vad den kostade. Jag fick nämligen bekosta den helt själv, fick inte napp någonstans hos något förlag. Jag är ju bara en vanlig medborgare i vårt avlånga land. Men ibland får man satsa ändå om det går. Att våga satsa är att släppa fotfästet en stund men det kan också ge dig ett starkare fäste längre fram.
Och kanske har den också varit en länk i vad som skulle komma att ske längre fram?
Nu skall jag inte berätta här allt som hänt de senaste tio åren. Men jag vill ändå ta chansen att få berätta om vilken förändring denna resa gjort för mig och också har gjort stor påverkan för många medmänniskor i Region Jönköpings län. Enklast är att jag bifogar senaste artikeln som kom i personaltidningen Pulsen lagom till lucia i år. Här kan du läsa om vad det blev av det hela!
https://www.rjl.se/globalassets/rjl/om-oss/kontakta-oss/tidningar/pulsen/pulsen-3-2019.pdf
Fotograf Johan Werner Avby.
Fotograf Johan Werner Avby
Du som läser kan ju förstå hur oerhört tacksam jag är till livet. På julaftonen var vi samlade här hemma. lika som för tio år sedan. Men i år med Ebba och Frank som härliga familjemedlemmar också. Helt underbart. Tänk så mycket positivt som hänt de senaste åren. Att få uppleva att bli farmor är stort. Otroligt stort.
Att alla har hälsan är oslagbart.
Härom dagen fick jag ett brev från sjukvården. Då jag varit på mammografi tidigare i höst och fått svar på det, även betalat räkningen, blev jag lite fundersam vad det kunde vara. Det visade sig vara en hälsning från en läkare som skrev att då det nu är tio år sedan min operation så kommer jag nu inte att kallas varje år för mammografi längre, utan vartannat , tills det år då jag fyller 74 då jag inte är intressant längre! Ja, det sista skrev han inte såklart, det är min slutsats. Dessa rader satte lite stopp i min tanke för en kort stund. Dubbla känslor om man säger så. Jag blev så klart glad då det står svart på vitt att ja, det är verkligen tio år sedan nu. En seger. Men att nu bli kallad för mammografi vartannat år iställe, Njae, det kändes kluvet. Nu måste jag hålla än mer koll på mina egna bröst då mycket kan hända på två år. Ja, det här är väl tämligen larviga tankar men i alla fall. Det är ju inte alls givet att det skulle bli en bröstcancer igen OM det skulle bli någon, det kan likväl dyka upp tumörer någon annanstans i kroppen. Så nu lägger jag det brevet bland de andra och ser framåt med framtidstro.
Och jag kommer nu inför år 2020 att kämpa för att Hjärtats hus skall få ett sådant djupt och stadigt fäste i vår region så det är självklart att det skall stå kvar även efter projekttidens slut. Det får bli mitt mål det nya året som vi nu står inför. Och att få börja året med att öppna upp vår fjärde mötesplats nu i Tranås redan i januari känns lagom spännande och utmanande.
På fredag skall jag in till Tranås närradio för att spela in inför kommande sändning. Vi känner oss väldigt väl mottagna i Tranås, både av kommun, sjukvård och medmänniskor. Men mycket arbete återstår då vi måste få fler att vilja vara volontärer hos oss. För varje medmänniska jag möter som kämpar med cancer eller andra tuffa sjukdomar, så känner jag tacksamhet åt att vi på Hjärtats hus kan få finnas vid deras sida, om så bara för ett samtal, en kram eller en stund av aktiviteter och gemenskap. Det är livskvalite för mig.
Med dessa rader av tacksamhet och glädje vill jag önska er alla ett riktigt
Gott Nytt År.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Skriv gärna en kommentar här om du vill.