Maggies blogg: Årtiondets helger att minnas i evighet

Vilken omtumlande tid det har varit.
Som jag skrev om sist så firade jag min tio års dag nu mellan jul och nyår då det var så länge sedan jag fick livet tillbaka efter att ha tagit bort cancertumören som jag trodde skulle släcka mitt liv.

Jag tror dock inte att jag har berättat om vår älskade lilla beagle Bezzie, hur hon kämpade med tumörer där det till slut inte gick att göra något annat än att ta farväl av henne. Det var tisdagen den 17 december, julveckan. Min livskamrat ringde och gav mig beskedet, det som vi fasat för och förstått att det var närstående. Så tomt blev det då.
Vi har haft hundar i vår familj så länge som vi har varit tillsammans, alltså i 35 år. Ett antal hundar har hunnit vara med oss såklart då vi ju i regel överlever längre än våra fyrfota vänner. Bezzie blev 12 och ett halvt år gammal och vi saknar hennes snarkningar och tydliga egenskaper, sätt och beteenden som vi kom att älska så. Det som gjorde henne så unik. Tom står din matskål och den glada uppsynen möter mig inte längre i fönstret då jag kör in på gården. Vi begravde dig bredvid Maja, Zelmas valp från första kullen.

Så kom julen. Jag hade planerat att få säga några ord till min familj då vi var samlade på julaftonskvällen. Vilket jag också gjorde. Jag ville visa dem uppskattning och glädje för vad livet har att ge oss. Jag hade slagit in små paket till var och en, som en symbolisk handling för att uppmana dem att vara rädda om sig. Jag behöver er.
Jag hade beställt en speciell gåva till min älskade Patrik. En sak med motiv som visade bilder från åren tillbaka, bilder där vi går hand i hand med våra hundar Zelma och Moa vid oss. Texten lyder; tillsammans genom livet.Dessvärre blev det fel i tillverkningen så den kom inte förrän efter jul. Men bättre sent än aldrig.

Julhelgen gick och vi kom till fredag eftermiddag. Vi skulle ha gäster till middag och jag skulle som bäst sätta igång med förberedelserna. Då får Moa ett anfall, hon skriker och kvider och krampar.... Jag har inte sett henne så förr men vet vad det är. Var ju hos veterinären sommaren 2018 då de sa att det till största sannolikhet är syringomyelia som har satt klorna i henne. Vi lyckades den gången bromsa det bara genom att vara lite försiktigare, inga vilda språngpromenader i skogen, då blev ryckningar och sparkar värre. Hon fick helt enkelt leva lite lugnare men fullgott liv. Ingen medicin utan bara lite försiktigare. Det har gått jättebra sedan dess. Men jag har ju legat om nätterna och vant mig vid att känna hur hennes ryckningar kommer och går i framförallt vänster bakben.
Men det som hände denna fredag kväll var något helt annat. Så vidrigt jobbigt och jag ser på henne att hon har sååå ont.
Middagen ställdes in. Lördagen kom och där kom så nästa anfall. Nu ännu värre. Jag ringer hem Patrik och vi åker in till djursjukhuset för att veterinär skall titta på henne. Jag fasar och försöker ställa in mig på det värsta.
Men då hon är i så fint skick, hjärtat är starkt, hon är fin i vikt och pigg för övrigt så tycker veterinären att vi skall prova medicinera. Du må tro att jag är lycklig som får åka med henne hem igen. Även om det är med stor oro och en klump i magen.

Nu följer dagar av oro och atacker. Hon får kramp nästan varje dag, av olika styrka och olika längd. Hon bör inte ha lika ont längre då hon får smärtstillande men det är tufft att se henne på detta viset.
Efter några dagar ringer jag och får ännu en medicin. Testar den också.

Nyårshelgen kommer. Min goa livskamrat har lovat mig att vi skall få en mysig nyårsafton tillsammans, på hemligt ställe och att vi självklart tar med våra hundar.
Det blir en nyårsafton jag aldrig kommer att glömma. Han har beställt nyårsmeny som vi tillsammans lagar till på den mysiga plats vi befinner oss i. Vi njuter liksom hundarna, långt från fyrverkerier och människor. Lugnt och stilla. Tack för den kvällen och tack att vi fick låna detta mysiga hus.

Om några dagar skall jag och Moa åka till mor och far i Jämtland. Vi skall åka dagtåg och biljett är bokad sedan länge.
Men dessa anfall ger inte med sig. Vi slängs mellan hopp och förtvivlan, ger det sig eller blir det bara värre. En dag är hon helt fri från anfall. Jag börjar hoppas.
Men så i söndags, trettondagsafton, jag är hemma och grejar då vi igen planerar gäster till kvällen. Då händer det igen. Och den här gången krampar hon i en timmes tid. Jag sitter i soffan och håller hennes huvud i mina händer, hon finner trygghet i att jag är nära henne och hon verkar tycka om att känna mina händer omkring sig.
Är detta värdigt? Vad händer nästa gång?

Alltså detta är bland det jobbigaste jag varit med om i mitt liv. Jag vet att vi som djurägare skall ta vårt ansvar, vi måste läsa hundens mående och ta beslut efter det, jag vet. Men sååå fruktansvärt jobbigt det är. Tänk om.... tänk om.......

Ja, denna trettondagsafton slutar alltså med att jag tar farväl av min älskade Moa vid sex tiden på kvällen. Älskade lilla Moa. Vi sitter och håller om varandra hela dagen, hon släpper mig inte ur sikte en sekund, följer mig som en skugga. I min värld så är hon rädd att det skall göra ont snart igen, därför följer hon mig. Ja, det är ju vad jag kan gissa mig till. Jag njuter av hennes goa öron, hennes lena tunga som slickar mina tårar. Hennes klotrunda ögon som tittar så klart på mig och jag kan bara fundera vad hon tänker på.

Vilka svängningar livet kan ta. Hur snabbt det kan ändra sig. Från att för ett par år sedan ha fyra hundar och en katt så har vi nu bara en hund kvar! På trettondagen går jag till gravarna, tar med mig de julblommor jag har kvar och fördelar dem på alla gravarna. Inte kunde jag ana detta för ett par veckor sedan? Och tur är väl det.

Älskade Moa. Och älskade Cavalier King Charles Spaniel, denna underbara hundras som gett mig så mycket glädje i femton års tid. Nu är det slut.

I natt vaknade jag av att jag grät. Nätterna är jobbigast. I sömnen känner jag efter om hon ligger fint, om hon sparkar eller är lugn. Att då vakna och förstå att hon inte finns kvar hos mig gör så oerhört ont. Det river verkligen i hjärtat. I flera års tid har hon legat nära nära min rygg, gärna på min arm, in under täcket, nära nära nära.......tills nu.

I skrivande stund sitter jag på tåget upp till mor och far. Senaste tåget är inlandsbanan från Mora till Brunflo. Jag åker i vagnar som får ha hundar, då Moa ju skulle vara med! Men ingen hund har delat vagn med mig idag. Inte en enda.

Att nu få lyssna till tågets jämna dunk mot rälsen, dess tutande vid järnvägsövergångar och vid risk för möte av djur, det ljudet ger mig i alla fall lite ro i min själ.

Att få komma hem till Norrlands natur och insupa frisk luft i mina lungor hoppas jag skall ge mig kraft och inspiration att orka vidare. Det blir inte många dagar tillsammans med mor och far denna gång, men jag är tacksam att jag i alla fall kom iväg.

Såklart snurrar ännu tankarna, var det rätt beslut? Skulle vi ha gett henne mer tid? Hade medicinen gjort bättre verkan på lång sikt?
Ingen vet. Men jag vet att jag nästa vecka skall jobba igen, då lämna henne ensam hemma. Tänk om hon då får kramp i sin ensamhet! Nej, det är inte värdigt. Ingen hund skall behöva lida för min skull.

Älskade Moa, nu får du istället springa omkring på de fina fälten med fladdrande öron och skrattande mun tillsammans med din mamma Zelma, din kompis Bezzie och din syster Maja. Nu har ni det gott tillsammans.
Vi får reda oss här ett tag till. Vi får ta hand om Zita nu, så inte hon känner sig alltför ensam. Det är ju inte bara för oss det blev en väldig skillnad, det är ju lika mycket för henne. Hon har alltid haft hundkompisar runt sig sedan hon kom till oss. Tur hon gillar att vara med oss även inomhus så vi får rå om henne ordentligt. Vi satt nedanför gravarna på gårdag -kvällens promenad där hon slickade mina tårar och gav mig en varm och go kram.

Det här inlägget blev till synes väldigt tungt. Ja, det blev det verkligen. Men det är ju precis så livet är. En del dagar är soliga och lätta att gå. Andra är tyngre och tuffare att klara av. Nu gäller det att se tillbaka på alla roliga minnen och härliga upplevelser vi fått. Och se fram mot härliga jakter med Zita liksom kramgoa stunder i soffan med henne.