Vill säga ett STORT TACK

 Nu har det gått drygt en månad sedan jag lämnade över Hjärtats hus i varm hand till Elin och gänget. Vilken resa det blev. Första veckan utanför gemenskapen som är på våra träffar, utan ansvaret som jag burit under flera år, kände jag sådan sorg och grät, då Hjärtats hus ligger mig så varmt om hjärtat. Men det var tid att lämna över och gå vidare i livet. Allteftersom dagarna går så känns det allt bättre och rätt. 

Men jag kommer alltid att bära med mig minnen och erfarenheter från möten med så många människor, alla goa volontärer som gör ett sådant fantastiskt arbete bara genom att finnas där för sina medmänniskor. Sådan styrka det är i detta. Jag är så stolt och glad att det vi skapade får leva vidare och utvecklas vidare. 

Jag har fått så många tack och under mina sista dagar på plats blev jag även avtackad på arbetsplatsen, Qulturum, där jag fick dela med mig av mina tankar till alla kollegor som jag har fått komma närmare under åren. Det sas många fina ord som jag nu får bära med mig. 

De hade också gjort ett fint bildspel som visades på storskärm under avtackningen. Nu vill jag dela dem med dig. Och jag vill med dom rikta ett STORT TACK till alla som jag mött genom åren. Alla besökare som jag har fått dela samtal med, alla volontärer som jag fått lära känna, alla kollegor som jag mött, all personal inom olika avdelningar, såväl inom regionen som primärvården, alla olika föreningar och företag osv osv.... Ni anar inte så tacksam jag är. 

Peter, jag och Elin.

Den fina blomman står sig fint här hemma hos mig.

Idag är det onsdag, det är träff på Hjärtats hus i Jönköping. Jag har ännu inte varit med på någon träff, efter att jag lämnade. Men snart skall jag göra besök även där. Även om jag inte är med fysiskt så är jag med er alla i tanken. Och till dig som kanske läser detta och som har det tufft av olika anledningar, om du skulle vilja få kontakt och stöd av medmänniskor, besök då Hjärtats hus så får du känna det jag försöker beskriva. Värmen och gemenskapen där är så stark. Och du är så välkommen. Vi nådde ju målet att dessa mötesplatser inte bara är för den som har eller har haft cancer, utan nu är öppen för alla, oavsett vilken sjukdom man lever med eller har i bagaget. 

Nu lyser solen från en klarblå himmel. Jag skall sätta på en kopp kaffe och sätta mig o blicka ut över sjön som glittrar så fint. Våren är här och snart slår växtligheten till och blommar ut, det är fantastiskt att få vara med om det igen.

Önskar dig en fortsatt fin maj månad. 

 Godmorgon världen

Ny dag med nya möjligheter. Vaknar till ännu en solig dag, klarblå himmel och våren visar sig från bästa sida här i Jämtland. Hemma hos mor o far några dagar. 

De här dagarna när snö ännu ligger kvar på lägdan o i skogen, drivor på gårdsplanen, isen ännu på sjön men den ändrar sakta färg från vit till grå allteftersom solens varma strålar värmer o smälter ner. I dikena är det ännu snö men under porlar o rinner den smälta snön och tussilagon börjar kika fram allt eftersom snön ger vika. Den doften, doften av fuktig jord och tussilago, DÅ är det vår. Och just nu är jag hemma.  Jag gick längs diken i går, då var det ännu lite kvar innan den rätta stunden är här. Men två dagar till av sol så tror jag att jag hinner njuta av även doften innan jag åker tillbaka till Småland igen. Barndomsminnen för mig. 

Istället för tussilago är här en bild från rabatten vid föräldrarnas hus. Ser du de små myrorna som ännu har vingarna kvar? Nu är våren här. 

Då jag anlände Östersund i tisdags morgon, efter en natt på liggvagn i ett ringlande skakande rusande tåg, fick jag en skön promenad till centrum där jag åkte vidare med buss. Denna turen åkte via Frösön och det visade sig vara tiden då ungdomarna skulle till skolan i Brunflo. 

Så många minnen passerade då jag tänkte på hur det kändes då jag själv var i deras situation. Det är ju några år sedan nu, om man säger så! Hur tänker dom, hur upplever dom livet, vilka rädslor lever dom med? Somliga sitter ensamma, djupt försjunkna i sina telefoner. Andra sitter o pratar om allt som hänt sedan de sågs för några timmar sedan (fast de säkert haft kontakt via mess o dyl sedan de sist sågs)

Bussen passerar så många hus o gårdar där jag vet att mina forna klasskamrater växte upp. Hur är det med dom idag? Vad gör dom? Finns de kvar i bygden? Kvar på gården? Är det deras ungdomar som åker vid min sida? Jag försöker se likheter för att lista ut men lyckas såklart inte. 

Att det alltid ska bli så mycket känslor o minnen då jag kommer hem till mitt barndomshem. Jag vårdar dom väl, jag lägger dom varsamt inom mig, för att kunna ta fram dom fler gånger o njuta av känslan jag får. 

Men det är också sorg då jag vet att inte alla fick chansen till ett fint liv. Jag minns hans hus, hans familj också. Han, min klasskamrat, som tidigt i livet valde att kliva av. Jag minns honom ännu med klara bilder. 

Då jag växte upp kunde jag säkert känna rädsla också. Men den var av annan sort. Jag visste knappt vad cancer var, mobbning på sociala medier existerade inte. Krig fanns men var långt bort. 

Idag ser verkligheten så annorlunda ut. 

Hur som helst så har du dagen idag framför dig. Den är din. Utanför mitt fönster vaknar nu även fåglarna inför en ny dags arbete. De bygger som bäst sina bon och rustar för att anta ännu en sommar. 

Jag är laddad för att tillbringa ännu en dag med mor o far, kanhända blir det en promenad längs dikeskanten i eftermiddag. 

Önskar dig en fortsatt fin vår. 

Nytt steg i livet

 

Fredag morgon, sista mars 2023. Ny dag och omtag i livet som det känns. Efter en omtumlande tid har jag nu lämnat min arbetsplats på Qulturum och Hjärtats hus. Har haft en otroligt stark vecka med många fina ord och mycket kärlek från många. I onsdags hade vi träff i flygeln i Jönköping där ett trettiotal besökare och volontärer slöt upp. Så mycket kärlek och glädje och känsla det var. Volontärer hade förberett med presenter och blommor, goda ord, tårta osv. Jag körde balans och avslappningsövningen som jag gjort några gånger nu genom åren, inte trodde väl  jag att jag skulle stå framför människor och göra något sådant! Mycket har jag fått lära mig under dessa år minsann. Efter det goda fikat körde jag ett föredrag där jag i ord och bild berättade om hur Hjärtats hus har kommit till, resan dit vi är i dag. Att få göra detta bildspel och visa det har verkligen varit ett sätt för mig att få knyta samman säcken och förstå vad det blev av visionen jag hade för många år sedan. Så gott det känns i hjärtat och själen att ha fått vara med om allt detta. Sju år som anställd i Region Jönköpings län, med några år av ideellt arbete dessförinnan. Och nu lämnar jag över till Elin, volontärer mfl som tar skutan vidare framåt i tiden. Fantastiskt. Jag är stolt och glad.

Tänk om vi inte hade kunnat fortsätta, om det hade tagit slut i och med att inte jag orkade köra vidare i egen takt! Det hade varit tragiskt och tufft. Nu känns det så mycket lättare att lämna då jag vet att jag gör det i trygga händer. 

Önskar dig verkligen Lycka Till i ditt nya arbete Elin Danielsson och alla ni andra som är med henne framåt. Det skall bli jättespännande att få följa bredvid och se vart det bär. 

Och jag försvinner ju inte till mars, inte vad jag planerat i alla fall. Så jag kan ju finnas med om det behövs...

Underbar bukett och tänkvärda presenter, oj så överväldigande med allt ni gjort för mig. TACK Jag skall nu fundera ut vad jag skall unna mig utifrån presentkortet, massage eller fixa naglar mm, fantastiskt att veta att jag är bjuden på detta, jag lovar att njuta vad än jag väljer. Ljuset står på mitt köksbord och brinner vidare med er i mina tankar. TACK

I går då det var min sista dag hade jag ett trevligt avslutningssamtal med min nya chef. Det kändes väldigt gott att få summera tiden med honom. Det är viktigt att få sätta punkt i något man lämnar, det har jag förstått i detta också. Vi åt lunch tillsammans och hade ett gott samtal. Jag skall tillbaka senare i april för att bli avtackad på arbetsplatsen också, så jag kommer att få träffa alla kollegor igen.

Sista gången jag stämplade ut från Qulturum

Vet du förresten vad Qulturum är? Jo, i Jönköpings region är vi lyckligt "lottade" att ha en egen utvecklingsenhet, där det görs mycket förbättringsarbeten för personal i vården, för ledning och chefer, för patienter etc. Det fina är att här lyssnar man även in tidigare patienters berättelser och erfarenheter, för att göra det bättre för patienten på sikt. Det var därför jag hamnade här med min vision. Här finns därför tex patientstödjare, som har erfarenhet som tidigare patient och idag jobbar för och med patienter, där de kan samtala och svara på frågor utifrån deras situation. En patientstödjare kan alltså möta upp på en vårdavdelning om man vill prata med någon "utanför" vården som själv kan ha erfarenhet av att vara just patient. Det gäller "bara" att veta att de finns. I Jönköping finns det idag två anställda samt en även i Eksjö. De är guld värda. Två av dessa är med oss i Hjärtats hus arbete också.

Det finns också "Levande böcker". Det är alltså också tidigare patienter, personer med erfarenhet av olika sjukdomar som kan "lånas" in till ex konferenser, förbättringsarbeten, möten med personal etc. Jag är en levande bok. Undrar vilken hylla jag hamnar i nu?!  I ett arkiv eller för utlåning! Ha ha, ja vi får se vad framtiden ger.

Jag stänger ingen dörr, men kommer att jobba på att landa nu tillbaka där jag var innan detta drog i gång. Det är lätt att jobba ihjäl sig då det är något extra man brinner för. Nu skall jag fokusera på vårt egna företag, på gården, på andra åtaganden vi har, på familj och framförallt barnbarnen. 

Jag skall åka och hämta dom på förskolan i eftermiddag, så lyckligt lottad är jag.

Ute snöar det ännu, vi har fått massor snö i natt, igen. Den här vintern håller verkligen i sig. Det kanske blir vår såsom vårarna i Jämtland brukar vara, med smältande snö och rinnande vatten i diket samtidigt som tussilagon blommar och sprider en helt magisk doft. Har du tänkt på att om det är fuktigt runtom tussilagon så doftar den starkare? Vet inte om det faktiskt är så, men jag har då upplevt det så. Det längtar jag till. 

Vet att under snötäcket blommar snödropparna för fullt nu, väntar på att få se solen de liksom vi. 

Nu skall jag ta sällskap av dammsugaren en sväng och dansa bort lite tussar från våra älskade pälsdjur. 

Önskar er alla en fin helg. Var rädd om armar och ben då det säkert är halt där ute....

Önskar er en fin helg

 Nu räknar jag verkligen ner. En vecka kvar på Hjärtats hus, sedan checkar jag ut. Märklig känsla men försöker tänka positiva tankar. Har en träff i Jönköping på onsdag då jag ska i ord och bild berätta hur Hjärtats hus kom till. En vision som blev sann, en föreläsning om och med tacksamhet. På torsdag är det avslutningssamtal och utcheckning. 

Fick tips på en podd av en kollega häromdagen då jag känner att jag skulle vilja ha något att lyssna på då jag kommer att jobba mer själv framöver, inte vara bland så mycket folk. Tar gärna fler tips om du vet någon spännande. 

Idag vräker regnet ner igen och det är så enormt blött i markerna, vägar blir rena lervällingen. Tvätta bilen är ingen större idé. 

Igår hämtade jag barnbarnen på förskolan. Underbart då dom kommer springande mot mig o slänger sig om halsen🤩. Vi myste hela em sedan, åt mellis, lekte mamma pappa barn där vi byggde hus med duplo osv. Så tacksam att jag har dom så nära så jag kan träffa dom. Och snart med mitt ”nya liv” kan jag ha mer tid att njuta med dom. 

I går kväll var det norrsken här igen. Och jag lyckades se lite av det men jag förstår att vi inte ser så mycket av det då vi har berg runt om oss som blockerar horisonten. Men nog har det varit mycket norrsken och väldigt långt söderut denna vinter! Måntro vad det beror på. 

När jag var i åtta-nio årsåldern upplevde jag norrsken otroligt starkt en gång. Jag åkte spark genom byn, det fanns inget väglyse på den tiden så det var månen och ficklampa som gällde. Rätt som det var var det ett svart hål rakt över mitt huvud uppe i himlavalvet och ut ifrån detta sköt det färgade strålar, helt fantastiskt. Jag minns det inte med rädsla utan tvärtom, en helt fantastisk upplevelse som jag aldrig kommer att glömma. Nästan så jag trodde jag skulle flyga upp i rymden!!!

Våren är på gång ändå, har hört tranor den här veckan, duvor o koltraster är i farten. Men också domherren! Så frågan är om det blir mer snö?! Bara att vänta o se

Nu ska jag ta mig en kaffetår innan jag tar tag i nästa ”att göra” på min lista. 

 Hej vänner.

Fredag, dag hemmavid. Har städat och nu står det limpor i ugnen, blir ingen veckohandling denna vecka utan då använder vi oss av det vi har hemma. Inte dumt att det sedan luktar nybakat heller för den delen. Blir nog lite bullar med känner jag...

Det är så mycket som händer nu! Framförallt på jobb-fronten. Jag vet att jag senast nämnde om mitt beslut att kliva av som ansvarig samordnare för Hjärtats hus. Otroligt tufft beslut och en vinglig resa framåt där jag nu befinner mig i överlämnandet till min efterträdare. Somliga dagar känns det helt rätt, då jag måste bromsa i min framfart, försöka att ha ett jobb mindre av dem alla. Men nästa dag så kan jag fortfarande undra om jag har tagit rätt beslut. Lämnar ju ett projekt som har gjort stort intryck på mig, inte minst beroende av alla fina människor jag mött längs denna resa sedan min cancer för tretton år sedan. 

Men det blir nog bra. Ibland kan det ju också vara bra att andra människor kommer till som får jobba vidare med "sina" ögon och utveckla det vidare. Det skall bli jättespännande att få följa Hjärtats hus vidare och jag kommer säkert att hälsa ibland, då jag fått många goa vänner på de olika mötesplatserna. Alla fina volontärer som gjort stort intryck på mig. 

Den här veckan lämnade jag över telefonen och till veckan lämnar jag över datorn till min efterträdare Elin. Då minskar ju direkt chansen att jobba! Känns ändå bra att ta det lite steg för steg så jag kan vänja mig vid en ny livscykel.

Elin, ja, vilken tjej. Alltså det är ju för underligt hur det ena kan leda till det andra, hur vägar korsas och möts igen. Måste nästan få berätta det. Jag var hos organisationen Coompanion 2014 då vi funderade mycket på i vilken form Hjärtats hus skulle vara. Företag, enskild firma, aktiebolag, förening, ideell förening, stiftelse eller vad? I samverkan med någon organisation och i så fall vilken? Kommun eller Region eller vad. ja, det var många tankar och diskussioner kring detta där vi fick tips och ideer av Coompanion.  Jag har sedan dess hängt med i deras organisation, varit med på en del nätverksträffar och även själv varit inbjuden till evenemang som de anordnat där vi har fått berätta om Hjärtats hus osv. Jag förstår att dom har använt oss som ett lyckat exempel, där en ide kommer från en civil person och sedan har kunnat bli en del av Region Jönköpings verksamhet. Hur som haver, innan jul fick jag mail från Elin som hade kontakt med Coompanion, där de tyckte att hon skulle kontakta mig då hon också var intresserad att bygga mötesplatser. Det var så vi fick kontakt. Alltså, det samtalet som vi sedan hade, det kändes som att höra mig själv 2014. Hennes tankar och drömmar och visioner och mål kändes som då. Dessutom kommer hon från Östersund, vilket ju också var en häftig tillfällighet, eller vad man skall kalla det. 

Efter lite kringelikrokiga vägar så blev det alltså Elin som tar vid rollen som samordnare för denna skuta. Och det känns sååå rätt. Jag är så tacksam och glad att vi möttes. Tack Coompanion får jag säga, som förde oss samman. Tänk om vi hade mötts tidigare och kunnat jobbar sida vid sida vidare med dessa mötesplatser! Men nu är det som det är och jag är förvissad om att det blir jättebra.

Jag försöker nu landa i att det skall bli spännande att följa på distans. Och som jag sa, jag flyttar ju inte till mars, jag kan ju finnas för råd och kanske andra insatser i framtiden, vem vet, jag stänger ingen dörr.

 Nog om detta.  I går tog jag ett annat avstamp. Vi hade då årsmöte för Bröstcancerföreningen Jönköping där jag har varit med i styrelsen under många år och senaste tre åren i valberedningen. Nu klev jag ur den vilket känns naturligt, inte minst i detta läge. Måste visa vilken underbar bukett blommor jag fick, TACK. Den pryder nu vårt köksbord och jag skall verkligen njuta av den

På bilden är också Werdis med, goa kvinna som har varit med i såååå många år och gett av sitt engagemang till föreningen på flera sätt. Som styrelsemedlem, som kassör, som stödperson mm. Det kändes verkligen starkt att få stå vid hennes sida. 

I veckan hade NK sin årliga fest för personal och folket i huset. Även Oscar var med tillsammans med några av personalen från Haga Tårtcompani o Bageri. Inte anade han då att han skulle bli årets ambassadör på NK. Ett pris som ledning mfl bestämmer. Så glad jag blir för hans skull, de ser hans förmåga till engagemang, inte bara för sitt egna företag utan för helheten, för varuhusets bästa, för samhället osv. Vilken kille du är Oscar. Då du var nitton år fyllda vann du SM i Unga Bagare och nu står du i Berns salonger och tar emot ett sådant hedersvärt pris. 

                                                           Grattis Oscar.

Jag kommer nog tror jag att skriva mer på min blogg nu i framtiden. Jag har ju under flera år ansvarat för alla social medier för Hjärtats hus och då har jag liksom fått nog med skrivande. Men då jag nu släpper även den bollen så tar jag nog mer tid till bloggen, tror jag. Det är ju kul att skriva, om det så bara är för mig själv ibland.

Nu skall jag ta ut första plåten med bullar. Limpan har jag redan provsmakat. Önskar er alla en riktigt fin helg. Var rädd om dig.

Önskar dig ett gott slut på detta märkliga år och ......

 .........önskar dig ett riktigt Gott Nytt År. 

Må 2023 få bli ett bra år, för oss alla. För vårt land, för Europa, för världen. För barnen, för oss vuxna, för djuren, för alla. 

Hur skall man kunna sammanfatta ett sådant år som 2022? Det känns som vi som lever har fått uppleva så mycket som vi knappt visste att det kunde bli till. En väldigt omtumlande tid för de flesta av oss. 

Men mitt i allt som händer runt om oss så gäller det att se till det goda, det positiva, det glada och det som betyder mest för oss. Att få vara friska och ha varandra. Och det är jag tacksam för. Att få följa dessa härliga barnbarn som är fulla av liv och energi, det ger mig energi.

Under detta året har familjen här i Målviken också utökats med dessa två härliga katter. Charlie och Prinsen. Två underbara herrar som nu är sju månader gamla och sköter sig alldeles utmärkt. Har redan tagit möss och gör som katter skall göra, både allvar och mys.

Oscar kämpar vidare, öppnar upp portarna till nästa ställe i serien för Haga Tårtcompani och Bageri, denna gång på Mariatorget. 

Premiär öppning, alla laddade som vanligt. Fyllda hyllor med gosaker. 

Härlig miljö även på detta ställe. 

  

                                               I augusti laddades det för bröllop. Killarna kör slips-skola

En förväntansfull brudgum med finklädda barn. Frank fick äntligen kliva i sin kostym

Familjen Målevik

Kerstin.

 Att ännu ett år ha fått ha kvar mina kära föräldrar som ännu kämpar på och visar bevis på att hålla i och hålla ut. Jag är så imponerad av mor och far. Jag önskar jag vore närmare så jag snabbt kunde komma in på en fika och bara vara där en stund. Men med dessa åttio mil emellan oss så är det inte så enkelt. Men de har varandra fortfarande, det är jag evigt tacksam för. Kram till er kära mor och far, vi ses framöver hoppas jag.

Besök på kyrkogården i Marieby, september -22

Julen är nu över, vi fick äran att vara med Oscar och familjen i Tingshuset under julafton. Denna miljö är magisk och såklart blir julen ännu vackrare då. Vi hade dessutom lite snö vilket förhöjer stämningen.

Måleviks barna  julen-22

 Henrik tänder ljus innan vi sätter oss till bords. Ho ho ho.

Jag fick bidra med lite med betoning på lite. Gjorde bla en "ost-gran" som rullades i färsk persilja och "ljusslinga" av flagad mandel och "julgranskulor" av granatäpple.  

Vid jul brukar vi ju jaga också. Ofta står jag vid spisen så de andra jagar men i år kunde även jag vara med. Och en galt på runt åttio kg kom i min väg, eller rättare sagt bössans väg. Kul då det går bra och känns bra. 

Denna bild målade jag för flera år sedan, då jag började jobba fram tanken som blev våra mötesplatser. Den känns lika rätt idag som då. 

Jag vill skriva några rader om Hjärtats hus också. Det älskade projektet som har tagit stor del av min tid och engagemang under åren sedan 2014. Ja egentligen började det hela med min cancer sjukdom 2009! Hade jag inte blivit sjuk då och överlevt det hela hade jag heller inte fått uppleva allt detta som sedan hände! Du som följt mig sedan tidigare vet hur vi har jobbat för att få till våra mötesplatser som idag finns på fyra orter i Jönköpings Region. I Jönköping, Eksjö, Värnamo och Tranås. De ca femtio volontärer som jobbar ideellt i detta och gör ett fantastiskt arbete. En vision som gick till ideellt arbete, som ledde till projekt med Regionen som samverkanspartner, till att bli en del av Region Jönköpings verksamhet. Där vi under 2021 bestämde oss för att även bredda och bjuda in besökare från andra diagnoser och grupper. Nu spelar ingen roll vad man lever med för sjukdom, vad man har med sig i sin ryggsäck, tidigare patient eller patient nu, närstående idag eller tidigare. Alla är lika välkomna. 

Nu är detta unikt i vårt land igen, det finns ingen annan region som bedriver samma verksamhet som oss. Där vi samverkar med sjukvården, både regionens vård, kommunens, privata aktörer, med personalen, med patientföreningar, med studieförbund, med företag, med kommun, med landsting etc. 

Sedan starten med Regionen 2016 har vi haft ca 6500 besökare hos oss. Det värmer mig så oerhört då jag tänker på alla vänner jag fått, alla goa kontakter jag fått, alla fina samtal jag fått ta del av från besökare såväl som volontärer. Otrolig resa.

Dock finns det ju en ände på det mesta. Efter lång tids funderande och frustration att inte räcka till, blev det i november bestämt att jag lämnar stafett pinnen vidare och kliver av som samordnare för Hjärtats hus. Det gör ont och det är inget lätt beslut att ta. Men någonstans måste jag i detta vägskäl ändå välja familjen och vårt egna företag. Energin är tämligen använd i mina batterier.  Och någonstans måste jag landa i att det vi har åstadkommit genom dessa år har bringat god frukt och alltjämt skall få leva vidare. Jag är så stolt och tacksam att vi fick prova detta och att det har burit så fin frukt. 

 Ersättare för mig är redan tillsatt och kommer att ta över allt mera under första månaderna på det nya året, innan jag lämnar helt. Det kommer att bli bra, det vill jag tro. 

Egentligen känner jag mig inte färdig med visionen jag har för Hjärtats hus. Det finns så mycket mera att göra. Att få igång även kvällsöppet för de som arbetar dagtid, för yngre besökare. Att komma på banan igen såsom det var innan pandemin, där är vi inte än. Men ingen vet heller om det kan bli som det var innan, ibland känns det som det inte blir som innan någonsin mer. 

Nej, det känns faktiskt som vi människor har gjort ändringar i våra liv som gör att samhällsengagemanget och ideellt arbete har förändrats. Jag hör från bla studieförbund att det ser så ut hos dom också, att det är svårare att få kursledare, att föräldrar valt andra aktiviteter liksom barn och unga.  Ja, tänk vad ett virus kan förändra världen!

Nu är det några timmar kvar av detta år. Snart vänder vi blad och ser fram mot ett nytt oskrivet år. Ingen vet hur det kommer att se ut. Spännande eller skrämmande? Ja, det väljer vi själva hur vi vill se på det. Jag vill tänka att det nya året skall bli ett spännande och givande år. Ett år då vi får uppleva positiva saker, både nära och fjärran. Det finns så många goda krafter, så många människor som vill oss väl. Så mycket ljus att lyfta fram. Och kom ihåg, hur mörkt det än är, finns det en enda ljusstrimma så syns den, det kan inte mörkret dölja.  Ljuset skall övervinna mörkret. 

Önskar dig ett riktigt Gott Nytt År.

Magiskt bröllop

 Valdagen 2022. En minst sagt spännande dag. Som jag hoppas leder till något riktigt bra. Jag har såklart varit och röstat, viktigt att få göra det i vår demokrati. Och så hoppas jag innerligt att det går att bilda en stadig regering som kan ta itu med så mycket i vårt land som behöver en trygg hand. Istället för pajkastning och hårda ord så skulle jag vilja se mer av god handling. Det finns mycket bra i vårt land men det finns även mycket som skulle kunna vara så mycket bättre.

Jag påbörjade detta inlägg för några dagar sedan men blev inte klar. Så nu gör jag ett nytt försök.

Några veckor har gått sedan bröllopet som vi så länge längtat efter. Jag har nu landat, efter att ha svävat i det blå i flera dagar. David och Ebbas bröllop blev verkligen sådär fantastiskt drömlikt vackert som vi bara kunde fantisera om. Så otroligt glad och lycklig jag är att ha fått vara med om denna dag.

Redan på morgonen kom David med sina marschalker hit hem för att tillbringa några timmar här. Ja, kanske inte främst för att umgås med mig och Patrik förstås, utan för att ladda och förbereda sig för eftermiddagens vigsel. Vi åt frukost, de tvättade bilen, de knöt slipsar, vilket var väldigt roligt att se. De polerade bilen i bara kalsongerna, då det var varmt och fint och de ville vara rädda om kläderna såklart. 

De åt lunch och barnbarnen kom, klädda och fina de också. Spänd förväntan då bruden kom med sitt följe. 

Älskade unga tu, så fina ni är. Och så glada. 

Kerstin, David och Frank redo att möta Ebba

Ebba med lilla Kerstin hemma i Målviken

Frank i sin älskade kostym, dagen till ära

Att få vara med då David första gången fick se sin brud i den vackra klänningen, var magiskt. Inte ett öga torrt. Att se de små barnen sitta tillsammans med sina lyckliga föräldrar, ja det värmer otroligt.

Det blev mycket fotograferande och filmande innan tjejerna tog lite lunch och så begav de sig vidare för att fotografera på fler ställen innan vigseln

Då alla lämnat huset och jag körde ner disk i diskhon kom jag på att jag var hungrig!!! Jag hade glömt att äta kom jag på. Ja, ja, det hann jag. Och jag hann sätta upp mitt hår och få på mig kläderna också innan vi begav oss till Gränna kyrka där vi fick uppleva en fantastisk stund. Med mycket sång och musik. Att se Ebba svänga med brudbuketten i gången ut, så lycklig och glad, det var magiskt. 

Ja, så följde en fin fest på logen i Hullaryd. Där Ebba och David gett allt, verkligen allt, av förberedelser med blommor, ljus, skyltar, fina arrangemang, allt så genomtänkt och fint. 

Toastmaster kvällen till ära var Oscar och Henrik. De firade just denna dag sin elvaåriga bröllopsdag, häftigt så säg. Och de gjorde ett galant jobb, riktigt proffsigt. Oscar hade dessutom så klart med tårtor, de som visst heter naked cakes. Gott gott, även om lilla mamma, som så ofta, tyckte det var lite syrligt. Jag är ju hopplös då det gäller syrligt och surt! Det behövs inte mycket för det skall dra upp i nerverna i hårfästet!! Ja, ja det är säkert bara inbillning

Dagen efter bröllopet hjälptes vi åt att städa och plocka det mesta från logen. Rolig känsla att känna vilken stor familj vi blev nu! Känns så gott.

Nu har några veckor gått och vardagen har återtagit vårt fokus. Jobba och försöka göra det bästa av tiden vi får. Jag njuter av mina små kattungar som växer så det knakar. Bossen och Prinsen, två härliga livliga killar som har väldigt roligt tillsammans, även med Nisse som ibland hänger på i samma tempo. Och de ligger gärna tillsammans och sover, dricker vatten ur samma skål osv. Så inga problem med kamratskapen där inte. 

             

                                              Ofta ligger de nära varandra och håller om varandra

Söndag är det idag. Och ny vecka stundar. Med nya utmaningar och säkert roligheter också. Jag kör på vidare med våra träffar på Hjärtats hus. Hade förra veckan två härliga volontärträffar, en i Tranås och en i Jönköping, med ett gäng härliga och fina volontärer. Gav verkligen kraft och glädje att få se varandra igen, efter sommar o sol. Och med förhoppningen att vi nu alla skall kunna hjälpas åt att få hälsa nya både besökare och volontärer till våra fyra mötesplatser. Nu kör vi. Kanske vet du någon som skulle vilja komma till oss? Hör av dig om du funderar eller har frågor. Våra Hjärtats hus vänder sig ju nu till alla med långvariga sjukdomar (inte som tidigare bara cancer) och viktigt att poängtera är att vi finns här för närstående, anhöriga och vänner också. 

Önskar dig en fin vecka, önskar oss i vårt fina land ett bra resultat där vi kan fortsätta jobba tillsammans för en bra framtid. Det vill jag tro på.

 Hej vänner.

Idag vill jag presentera vår familjs nya medlemmar. Jag lovade ju det förra inlägget jag gjorde. 

De har bott hos oss en vecka nu, våra små kattungar.

Här har vi Prinsen, han hittade snart sin plats hos Nisse. Nisse var dock mer förvånad tror jag då han första gången kröp ner vid honom.

Prinsens bror Kungen flyttade också till oss. Och ni kan tänka att de har roligt tillsammans. 

Klokt att ta två? Jag vet inte men jag tänker att de kan slösa energi på varandra istället för att riva huset. Ja, vi får väl se om det är smart eller ej. 

Så här långt fungerar det alldeles utmärkt i alla fall. Och jag är övertygad om att Nisse uppskattar sina nya kompisar också.

Namnen de har fått, ja, Prinsen kändes som en liten prins. Kungen för att han håller sig framme först, tar för sig mest, hörs och syns mest av de två. Och framförallt för att mitt barnbarn tyckte att det var ett fint namn. Två härliga personligheter som blir spännande att följa framåt. Idag har jag klätt in soffan i påslakan, deras klor är ju inte helt roliga, det liksom kliar i dom och det skall testas att klättras överallt. 

Om en stund skall Patrik och jag åka med vår traktor i kortege till Klevens loge i Gränna. Idag har budkavlen gått Vättern runt, den som vill hjälpa till att bevara Vättern som den är idag. Vi som bor här i närheten är oroliga för vad en gruva i Norra Kärr skulle kunna ställa till med , både för Vättern som vattentäkt men även i områden runt ikring. Får se om jag kommer ut med lite bilder här framöver.  Vi har varit med på något möte angående detta, men idag är alltså en stor dag då politiker skall sluta upp tillsammans med oss medborgare. 

Kort inlägg idag. Men önskar er alla en fortsatt fin söndag. På tisdag är jag tillbaka på mitt jobb igen, då vi jobbar vidare med våra mötesplatser Hjärtats hus. Jag laddar alltså för fullt.....

                         Hälsningar Maggie, Nisse, Prinsen o Kungen

Blogga vidare eller inte, det är frågan

 Oj, jag har en blogg ju! Den har jag i princip helt glömt bort. Nej, nu ljög jag, men jag har faktiskt inte funderat mycket över den på länge nu. 

Frågan är om jag skall satsa energi på den eller om jag skall lägga den i malpåse? Vad tycker du? Är det någon som vill läsa om mina aktiviteter och händelser numer?

Under en period såg jag nästan bloggen som en slags dagbok, där jag fick skriva av mig och ventilera tankar, även om det ofta kanske bara blev med mig själv. Numer är jag mer osäker om man skall hålla på och skriva offentligt alls. 

Jag kom under våren fram till en gräns i mitt yrkesliv då jag kände jag var nära att köra slut på mig, ja jag var nog väldigt nära känner jag nu så här efteråt. Det är lätt att gasa då man brinner extra för något och vill förändra saker och ting. Och envis är jag ju sedan födelsen så det är inte så lätt att dra i den berömda handbromsen heller. 

Nu är jag inne på sista semesterveckan och har landat och vilat ut. Senaste veckan hade både Patrik och jag semester tillsammans, wow, ja det är sant. Vi fick ta dagarna som de kom. Underbart. Vi pratade om att åka iväg en tripp men det blev inte så. Vi semestrade hemma istället. Sovmorgon om vi kände för det, vilket vi gjorde nästan varje morgon. Satt uppe sent om kvällarna, har varit en fin sommarvecka nu med sköna temperaturer även under kvällen. En dag tog vi oss en biltur uppåt slätten, bara över dagen. Ja, först åkte vi upp mot Kisa och körde runt i de trakterna. Så åkte vi upp på Östgötaslätten där vi landade i Väderstad. För dig som känner till så finns det en alldeles fantastisk fisk och skaldjurschark där. Först pratade vi om att gå in och äta någonstans men det slutade med att vi köpte med oss skaldjur hem istället och njöt av delikatesser hemmavid. Då  får man väl ändå säga att man är hemmakär. 

Dessutom räckte skaldjuren till kvällen därpå då Oscar och Henrik kom hem så kunde de vara med på kalas då också. 

En kväll tillbringade vi på Örserumsbrunns Getgifveri, där vi njöt av räkfrossa och en underbar buffé. Dit färdades vi i båt, perfekt ju.

Helgen innan var det återigen dags för En helg i Hullaryd. Sååå roligt och så intensivt. Oscar preppade bakelser, David gräddade våfflor, Patrik bryggde kaffe och diskade, Henrik körde guidade visningar i deras tingshus, loppis utanför i boden, jag med hjälp av andra serverade kaffe och fika på löpande band. Ebba var på sin möhippa hela lördagen så hon hade annat roligt för sig. Men under söndagen kom hon med i alla fall.  Vi hade tur med vädret, bara lite regn på lördagen medans söndagen blev jättefin. På lördagskvällen bakade Oscar ett sextiotal pizzor, Henrik körde musikquisse i trädgården och sedan blev det lördans så hela byn kunde hänga på om de ville. Vilka killar, att de orkar. 

Nu laddar de för att bygga en klockstapel för pengarna de fick in. Så får vi se hur det blir nästa år, det vet man inte. Den som lever får se.

Här hemma har vi i år fått smaka flera härliga aprikoser från vår fruktlund. Så roligt att trädet verkar trivas hos oss, det är så gott att äta solvarma helt färska aprikoser.

Av Oscar fick jag en ätbar bukett härom kvällen. Nog är det vackert med ringblommor så säg.

Nu måste jag avbryta, middagen är på gång. Men jag lovar, jag skall titta in här någon dag framöver. Jag har ett par nya kompisar här hos oss som jag gärna vill visa för er. Två små rara kompisar som nu börjar bli bekanta både med mig och Nisse. 

Önskar er en fin kväll, här lyser solen nu efter en rejäl regnskur under eftermiddagen.

En stund i sänder

 Hej vänner.

Nu äntligen sitter jag här, med datorn i mitt knä och har känslan att jag vill skriva några rader. Har inte haft lust till det på länge vilket beror på flera saker. Det har varit mycket kring arbete och den eländiga pandemin som påverkar oss alla på så många sätt. Men nu är jag taggad efter att ha haft en fin helg med mycket spännande innehåll.

Jag hade barnbarnmys igår. Min älskade lilla fyraåring som höll mig sällskap hela dagen. Förutom legobygge och annan lek så roade vi oss med att göra ny musli (den är populär min hemgjorda musli, av honom liksom andra barn) så burken blev proppfull. Så bakade vi bullar. Såklart gjorde han alldeles egna som han så fint ringlade runt sitt pekfinger. Inte första gången han bakar bullar inte, det märks att han får vara med i köket. Han fick dessutom den geniala iden att tvätta mina köksluckor, vitrinskåpet över diskbänken. Med en liten trasa putsade han glasrutorna och var så stolt. Att de kanske inte direkt blev renare, det får man förbise, det viktigaste är inte alltid resultatet. Det är viljan att hjälpa till som är värdefull. 

En fingerfärdig kille.....

....gör så fina o goa bullar. Hoppas han fått bjuda sin familj idag.

Efter gräddning och disk tog vi en picknick tillsammans ut i det fina vädret. Underbar dag. Och tänk att få njuta av ljummen nybakt bulle och varm choklad, bättre kan man väl inte ha.

Mys mys

Jag försökte fånga Nisse på bild men det var ju inte enkelt att få en lycklig hund i farten.

Hur har vi det annars i dessa tider då? Ja, 2021 blev ännu ett omtumlande år då det gäller pandemin. Och nog hade jag en stor förväntan att 2022 skulle bli bättre. Men men inte känns det då så nu inte. Jag vet inte vad man skall tro egentligen. När tar det slut? Tar det slut på detta virus? Blir det som det var innan? Eller hur blir det nya normala som det pratas om?

Ja, jag har inga svar. Vet bara att jag jobbade hårt under hösten förra året för att få igång våra mötesplatser på Hjärtats hus igen. Så hårt så att jag veckan före jul nästan började bli rädd för mig själv. Du vet då man säger saker man inte minns man sagt, skrev en sak men tänkte en annan, gjorde saker jag inte kom ihåg att jag gjort osv. Sov urdåligt på nätterna då hjärnan jobbade på högvarv för att finna lösningar på saker som egentligen inte låg i mina händer att lösa, definitivt inte under nattens timmar. Att man aldrig lär sig....

Sista jobbdagen före jul tog jag på väg hem från jobbet tredje dosen av vaccinet. Och kvällen före jul blev jag sjuk. Hosta osv som höll i sig i tre veckor. Så den ledigheten blev verkligen hemma och lugn, isolerad och tråkig. Det var inte covid, i alla fall inte enligt snabbtester som jag köpte på apoteket och gjorde hemma. Om nu dom stämmer!!! Jag ville ju inte belasta vården med prov så därför tog jag dessa snabbtester istället. Men har i efterhand hört att de inte är så tillförlitliga! Suck, vad stämmer och inte? 

Det är väl det klurigaste med allt detta. Vad stämmer och vad stämmer inte? Vem har rätt och vem har fel svar? Vad var rätt och vad var inte rätt att göra under denna tid av pandemi? 

Ja, den som lever får kanske svar i framtiden. 

Jag har efter denna ledighet i alla fall landat och vilat upp mig. Och efter att nu återigen fått inse att vi inte kan öppna våra mötesplatser för fysiska träffar inomhus får jag göra så gott jag kan i detta. Att få kontakt med besökare och volontärer, att få jobba vidare för att nå fler patientföreningar som kan vilja samverka med oss på Hjärtats hus, ja det finns saker att ta tag i. 

Kanske skulle jag här lägga till en kort förklaring vad som hänt under 2021 som får stor betydelse för Hjärtats hus i framtiden. Vi har ju tills förra sommaren i första hand vänt oss till den som har eller har haft cancer, till närstående och vän. Men då projektet avslutades och vi blev en fast del av Region Jkp läns verksamhet kände vi att tiden var mogen för att bjuda in andra långtidssjuka. Alltså vill vi nu nå andra patientföreningar och medborgare med tex kroniska sjukdomar, handikapp av olika slag osv. Vi är helt övertygade om att vi tillsammans kan stötta varandra och ge varandra kraft och mod att göra livet ännu bättre. Vi har så mycket erfarenhet att ge till varandra. 

Jag längtar efter att höra skratten från besökare som delar gemenskapen i rummen, från sorlet av röster som pratar om allt mellan himmel och jord. Jag längtar efter personliga möten vid dörren där vi kan räcka ut en hjälpande hand. Jag längtar efter att få se människor glada igen. 

Dit skall vi igen. Vill du vara med?

Så nu vill det till att ta en dag i taget. En stund i sänder. En sak i taget. Att se till varandra och vara rädda om varandra. 

God fortsättning på det ganska nya året vill jag önska dig som läser detta. 

Hurra för mig, det är min alldeles egna födelsedag

 Ja, så är det. Jag fyller år, än en gång. För femtiosjunde gången närmare bestämt! Wow. Ofta ojar man sig för att man börjar bli gammal, men jag tänker att vi skall väl vara oerhört tacksamma om vi får uppleva att bli gamla, eller hur? Livet är inget självklart. Livet är en gåva som vi får vårda så länge vi kan. Idag har jag njutit från det att jag slog upp mina blå.

Kaffe på sängen och paket av min käre livskamrat. Som alltid hade han varit och inhandlat en klänning till mig. Det är jag bortskämd med, jag vet. Nu gäller det bara att hitta tillfälle att använda den.....Till min stora glädje så fick jag också ett 1500 bitars pussel, det ser jag fram emot att sätta igång med någon dag. Men kanske får det vänta då våren alltid är smått körig med allt man vill göra utomhus och så. Jag målar huset nu, blir så fräscht och fint. Målandet är kul men att borsta väggarna innan är såååå tråkigt men jag vet, nödvändigt. Man får ta en vägg i sänder.  

 Efter sen frukost blev det en stund vid telefonen för att få vara med på livesändning vid konfirmation. Väldigt fin gudsjänst med många härliga ungdomar. Proffsigt filmat må jag säga om än konstigt för familjemedlemmar att inte få vara med i kyrkan.

Så bar det av till Viredaholm för mat. Så gott och skönt att slippa laga middag idag.

Och så åkte vi vidare till yngste sonen och familjen där så fick jag mysa med barnbarnen en stund också. Ja, jag kan väl inte ha det mycket bättre. 

Flaggan har jag dock inte fått upp idag. Varje gång jag varit på gång ut så har himlen öppnat sig och regnet har fullkomligt forsat ner. Nu är det blött blött blött... Lite värme efter detta så kommer det att fullständigt explodera i naturen.

Jag måste få berätta en häftig sak också. I går fick jag syn på ett gammalt armbandsur som legat i mina gömmor, men direkt då jag såg det så kände jag såväl igen det. Ett litet armbandsur som jag bar då jag gick i tredje-fjärde klass. Jag minns kläder jag hade samtidigt. Jag minns saker som hände då jag bar denna klocka. Jag var tvungen att testa att vrida upp uret, ja, man gjorde så på den tiden! Och tro det eller ej, men den gick igång direkt. Den fungerar perfekt. Otroligt, efter att ha legat undangömd i en låda i typ 45 år så går den igår helt normalt. Tala om att det var bra kvalitet på den tiden!!! Svea är namnet på urverket också.

Jag har fått många samtal idag från släkt och vänner. Bland andra såklart från mor och far. Pappa om du läser detta, vi pratade ju idag om att du tycker att det var bättre förr. Ja, du kan ha rätt i det. I alla fall så måste vi ju säga att urverken som gjordes var det väldigt god kvalite på, eller hur? Den här klockan vill jag för alltid spara. Tack far och mor för den, för jag antar att det var ni som såg till att jag hade en klocka om armen för att lära mig hålla tiden. 
Nu är det kväller och jag känner mig laddad för ny arbetsvecka. Hoppas på goa samtal med de som har koppling till Hjärtats hus på olika sätt. Till mina arbetskamrater på Qulturum osv. Att få vara med vidare och utveckla dessa mötesplatser känns verkligen som ett stort privilegium. 
Önskar dig en fin vecka också. Var rädd om dig. Och ta tillvara på dagen idag, den kommer inte tillbaka.
Och stort Tack till alla som smsat, ringt, sjungit, hejat via facebook under dagen. Jag är så tacksam för det. Att ha vänner som bryr sig är en stor rikedom. Tack

Nisse njuter av bonna-livet

 Idag var det premiär för Nisse att både åka traktor och vagn ut på beten för att hägna. En fantastisk dag och med sol som värmde gott även om vinden ännu är lite kall. Vi stängslar inför att kossorna ska komma framöver. Det absolut roligaste för Nisse var helt klart att springa i vattenfyllda diket. Och efter ett par timmars springande och hoppande ligger han nu vid min sida och sover tungt tämligen slut i kroppen.

Då vi följdes åt Patrik och jag var det perfekt tillfälle att träna på inkallning. Jag kunde ibland passa på att gömma mig bakom ett träd och vissla. Så härligt att se honom komma springande bland vitsippor o våriga ängar. 

Idag fanns det också utslagna gullvivor i soliga lägen. Jag plockade en fin bukett och så klart tänkte jag då på Maj-Stina. Den här våren får jag plocka gullvivorna själv men för varje blomma så tänker jag så klart på henne.

Att ha en Wellsh springer spaniel har jag förstått är en spännande tillvaro. Det händer alltid roliga saker i hans sällskap. Nu är tid att greja i trädgården och så klart är han med där. Jag får hela tiden tänka mig för var jag lägger saker, till exempel här om dagen då jag fyllde gjord i min rosenrabatt, hade jag då en halv full säck så vips var den väck! På ett ögonblick fick den fötter och drogs iväg i flygande fart. Nisse är dessutom otroligt bra på att öppna till exempel plastsäckar med jord. Konsten är bara att hålla säcken på rätt sätt så Nisse gör hålet där jag vill och inte där han vill!!! Det är liksom som om han absolut vill hjälpa till att bära. Jag börjar inse att då jag bär saker som är tunga då är det bästa att han får hålla i och hjälpa mig. Då är han lycklig och glad. Försöker jag istället att hålla saker högt då blir ju hans önskan att hoppa och försöka nå saker istället.

Nu är Nisse fyra månader gammal, för det mesta fungerar allt bra. Han följer mig fint och ja han är redan en trogen vän. Det vi måste träna på mer är att han ska kunna vara ensam korta stunder. Det gillar han inte. Att vara ensam nere i huset om jag är på övervåningen är inga problem. Men att vara ensam och jag går ut det är inte lika roligt. Bara att träna på.

I veckan fick jag min första spruta mot covid-19. Känns jättebra och nu börjar man att se ljuset i tunneln. Men jag måste säga att det kändes märkligt då vi stod på rad in i lokalen för att få vaccin. Personal med visir och munskydd, numrerade bord längs väggar, människor som följde tydliga markeringar var man skulle gå.

Kanske det mest märkliga ändå var då jag efter att ha fått sprutan skulle sitta i ett rum 10 minuter tillsammans med ca tjugofem andra människor. Det slog mig att så många personer i samma rum har jag inte upplevt på över ett år. Jag tror att fler än jag satt och funderade på samma sak. Det som vi förr inte tänkte på utan såg som helt normalt det känns idag väldigt annorlunda. 

Till veckan ska vi ha volontär dagar för volontärer på hjärtats hus. Jag ser fram emot att få träffa dem igen. Vi hade planerat att träffas alla tillsammans men nu blir det istället i mindre grupper. Hoppas att vädret är bra då vi ska vara utomhus.

Nu har vi vilat en stund så det är dags att ge sig ut igen. Vi hinner med några stängselstolpar till innan kvällen är kommen. Vi önskar er en fortsatt fin helg, håll i och håll ut så hoppas vi att det går mot normalare tider framöver. Jag längtar efter att få krama barnen, att få krama far och mor. 

Sorg och glädje, så är livet

 Men oj vad länge sedan jag var inne här då!!!!

Pinsamt, du som brukar titta in här undrar väl var jag tagit vägen? Vill bara säga att jag lever och mår väl, så ock min familj. Mycket har hänt sedan sist.

Om man skall börja med tråkigheter så ställer ju pandemin till det för oss alla. Så frustrerande att inte kunna mötas då man vill, att inte kunna njuta av varandras sällskap då man vill. Jag vet inte hur många gånger under detta år som jag har fått en idé att , tex nu skall vi bjuda hem dem.... för att i nästa sekund komma på att , nej det kan vi ju inte alls det! Och med tiden har jag nästan blivit likgiltig, tappar modet fast jag inte borde göra det. Kunde väl aldrig tro att det skulle få sådana här stora påverkningar och under så lång tid. Men håll i och håll ut, vaccin är på gång och jag vill se ljuset i tunneln.

Nog om det nu.

Jag vill nämna några ord också om min goa och kära vän MayStina, som stilla somnade in i sitt hem 24e februari, efter lång och otroligt tuff kamp. Goa MayStina, som jag har haft så många fina samtal med genom  åren. Fick lyckan att få ha henne som vän i ca 37 år! Många är vi som kan ställa oss i den skaran att känna oss sedda och hörda, då MayStina var en stjärna på att lyfta och stötta. Så rik jag känner mig att ha fått vara med henne så lång tid men sååå jag nu saknar att inte längre kunna samtala med henne. Ja, senare tid har det mest varit via mail och sms, då hennes hälsa gjorde det jobbigt för henne att tala. Men då hon hade talets gåva även i skrift så blev det många stärkande digitala samtal också. Vi hade en gemensam sak varje vår nämligen att plocka gullvivor här i Målviken. Ibland kom hon hit till oss och vi kunde gå ut i hagen för att plocka tillsammans, ibland åkte jag dit med ett stort fång av gullvivor som jag visste hon älskade så mycket. Denna vår blir inte detsamma, nu får jag plocka mina gullvivor själv. Men jag kommer att ägna var blomma till minnet av dig. Vila i frid MayStina och TACK för allt du har gett oss alla. 💓💓💔💖💖💖

Tider kommer och tider går, vänner kommer och vänner går. Glädje och sorg, omvartannat, så är livet för de flesta. 

Den 3e februari fick vi för andra gången uppleva lyckan att få bli Farmor och Farfar. Underbara lilla Kerstin föddes och kom till vår familj med stor Lycka. 

Älskade lilla tös, att jag får vara med om detta är fantastiskt. Så tacksam är jag.

Frank blev stolt storebror efter lång väntan. 

På natten då Kerstin kom till världen facetimade vi med mor och far och vi fick för första gången se det lilla underverket. Du vaknade Frank där vi satt med mobilen i sängen. Och lyckan vi alla tre kände då vi fick somna igen var total. Så mycket roligt vi skall ha i framtiden. 💖

Kerstin Anna Margareta

En annan rolig sak som hänt. Jag har ju sedan jag fick ta farväl av Moa (januari 2020) känt en stor tomhet och längtan men inte vågat tänka mig att bjuda in en ny hund i familjen. Det fick gå en tid. Men så i höstas kände jag att det var dags. Jag har länge tittat på olika raser och landade så i att jag skulle vilja få en Welsch Springer Spaniel. Men att hitta en var ju lättare sagt än gjort, nu under pandemin verkar alla vilja skaffa hund! 

Tur eller vad men jag fick nys om en uppfödare inte långt härifrån. Bjöd in mig själv till dem för att få träffa en hund. Kennel Funbone visade sig vara en fullträff, valpar var på gång och i slutet av året stod det klart att jag skulle kunna få bli vid en valp. Nu blev väntan lång. Att både vänta på ett barnbarn och en valp, det är stort. 

Och det blev så att samma morgon som goa MayStina lämnade oss så var det dags att hämta min nya livskamrat! Glädje och sorg, så som livet är för många.

Välkommen till vår familj Funbones Go-Go Boy, vår Nisse.

Zita vande sig snabbt vid en ny familjemedlem. Fördelen med Jämtar som är så vänliga och förståndiga. Turligt nog så har ju Zita sin fotölj som bara hon ligger i och dit når inte Nisse än så länge, så dit går hon när hon vill vara själv. 

Nisse, åtta veckor gammal. 

Så mycket roligt vi skall ha, du o jag. En ny följeslagare då vi stängslar, åker båt och mycket annat. Hoppas dock att du inte blir allt för fascinerad av fåglar och annat som man kan jaga. Vi får se.

Ja, detta inlägg blev verkligen av skiftande karaktär. Liv och död, glädje och sorg. 

I MayStinas dödsannons står det en dikt av Bo Stterlind.

Att dö är seger

inte nederlag

Det lyser över bergen

Natt har blivit dag

Sörj inte den som äntligen är fri

Och frukta ingenting ty Gud är liv

MayStina , du lyser i din frånvaro.