Nu är det natt. Klockan är ett och jag har försökt att sova men gav upp. Sitter nu och vänjer mina ögon vid ljuset från datorskärmen. Vet att det sägs att det inte är så sövande precis att sitta med ljuset i ögonen från skärmen då man egentligen borde sova. Men jag gör så en stund i alla fall.
Hur har du det? Mår du bra? Njuter du av den svenska sommaren? Har du hunnit plocka några smultron ännu och trä på strå så som man skall göra?
Jag har smakat ett och annat men tagit de mest i farten då jag varit ute på ängarna för att stängsla. Tänk att dessa små röda bär kan smaka så fantastiskt mycket.
Önskar jag kunde skriva om alla mina tankar men livet är inte så enkelt. Av hänsyn till medmänniskor etc så kan jag inte göra det. Jag kan bara sända dem en tanke från mitt inre, och det är väl just det som man lätt gör på natten då man skall sova. Eller?
Jag har under senaste året fått så många nya vänner, mycket genom vår verksamhet i Hjärtats Hus. Och jag vet att många där kämpar på olika sätt, med sina sjukdomar och biverkningar, med rädslor och ångest. Det har varit ett fascinerande år att få vara en del i denna gemenskap, att få finnas där för att stötta och hjälpa till så andra kan hjälpa varandra. Och stötta varandra. Att få se den kamratskap som har skapats där besökare ger varandra styrka och motivation att kämpa vidare. Det är häftigt att få uppleva. Och jag känner mig rik av den tanken.
Nu har vi uppehåll några veckor. Helt enkelt därför att vi inte kan vara i flygeln förrän i augusti igen. Och det kanske är bra också, för somliga av oss. Kanske behöver jag släppa taget lite och ägna min hjärna åt andra saker en tid. Men jag vet också att sjukdomen tar ju inte semester. Somliga av mina vänner kämpar likadant, oförtrutet, oavsett om det är sommar, semester eller vanliga vardagen.
Jag vet också att vi har mist ett par av våra besökare, jag vet flera i min närhet som har fått ge upp kampen mot cancern och har lämnat oss. Det är det tunga. Det är det värsta.
Förra veckan nåddes vi av beskedet att Michael Nyqvist tvingades ge upp sin kamp. Ännu en människa vars liv blev alldeles för kort. Jag blev väldigt gripen av att höra detta. Någon uttryckte sin sorg och sa att hon ju egentligen inte kände honom privat men ändå kändes det som hon kände honom väldigt väl. Lite så kände jag också. Jag har bara fått se honom på bioduken och senast var nog dokumentären som sändes i Tv. Men tänk så många roller han hann att spela. Så många intryck han hann göra på många människor. Jag blev också väldigt gripen då jag förstod att inte många visste om att han var så sjuk som han var. Om jag har förstått rätt så ville han inte berätta om sin sjukdom. Han ville inte bli sammankopplad med den och få frågor om den kampen. Han ville leva så länge han kunde, han ville att vi skulle minnas honom för den han var, för det han hann göra i sitt liv. Ja, hur det nu var , det vet bara hans närmaste familj.
Tack Michael för dina fantastiska gestaltningar och tolkningar. Jag kommer att se dina filmer många gånger till.
Varför skall man tänka på döden och meningen med livet just under nätterna för? Eller är jag ensam om det? Nej, jag tror inte det. Jag vet att jag inte är det.
Somliga som har lämnat oss här på jorden har valt andra vägar att ta farväl. Jag har hört om personer som haft en stor avskedsfest för sina nära och kära, för vänner och alla som ville vara med. Somliga väljer att fira livet på det viset. Jag har varit inbjuden till sista farväl där jag förstod att det var sista gången vi sågs. Jag har suttit vid en väns sida och hållit sällskap och vetat att vi inte kommer att ses här fler gånger.
Vad gott att vi kan vara så olika. Finns inget rätt eller fel i detta. Vi är alla så unika och måste respektera varandra för det.
Och livet är tufft och hårt i mycket. Men vi lär oss så oändligt mycket av det.
Jag har varit så oändligt trött sedan jag gick min omgång med cancern 2010. Ja, jag är fortfarande så oändligt trött. Vet inte varför, även om jag tror jag förstår delvis varför. Jag sökte i alla fall läkare under våren för att kolla upp lite mera. Har lite andra besvärligheter som kommer och går så jag kände att det var lika gott att ta tjuren vid hornen. Den här läkare på vårdcentralen är så lyssnande och tog mig på allvar. Har aldrig träffat henne tidigare. Hon gjorde en neurologisk undersökning och vi kollade blodtryck etc. Mina blodprover visade inte på något underligt men hon ville ändå gå vidare och göra en MR på både hjärnan och ryggen. Så så blev det. Fick snabbt remiss och gjorde undersökningen. Var beredd att få vänta ett antal veckor på svar. Och då är man ju där igen. Tankarna snurrar och rädslan försöker få tag i en...... Men tänk att jag fick svar redan inom två veckor! Hon ringde mig och berättade att inga metastaser syns vare sig i huvudet eller ryggen. TACK.
Problemen jag har med rygg och annat skall vi jobba vidare på för att försöka råda bot på. Och jag fick livet åter.
Nu kör vi en sväng till. Tacksamheten är stor.
Ja, detta skrivande i natt blev då inget speciellt upplyftande inte! Men det gjorde mig gott att skriva av mig lite.
Jag får väl avsluta med att visa upp vinterns skapande. Jag fick ju förfrågan från Adelövs Pingstförsamling om att skapa ett träd.... vilket jag gjorde så gott jag kunde. Jag försökte under lång tid leka lite Ernst, att tänka fritt utifrån vilka material jag skulle använda, hur jag skulle gestalta trädet. Det blev en målning till slut. Uj uj, ett enormt arbete.
Så här ser det ut på kyrkans hemsida där både jag och trädet fastnade på bild.
Kanhända tycker du spontant att färgerna är lite udda. Men färgerna finns i kyrksalen så det stämmer ihop bra. Och får jag tycka till så vill jag nog säga att den gör sig bättre på plats än så här på bild. Du får väl ta och åka till kyrkan för att se den.
I morgon skall jag till veterinären med några av våra hundar. Två skall vaccineras. Min goa lilla Zelma skall de bara titta till lite. Hon har ju en knöl som växer allt sakteliga under magen. Hon hör inget. Hon är stel då hon har sovit länge. Men däremellan är hon fortfarande oftast pigg. Men jag vill ändå att de tittar på henne, jag tror inte hon har ont. Hon är gammal och sover mycket , och så länge hon har livsgnistan och vill vara med mig så har jag lovat att hon skall få det.
Nu skall jag stänga ner datorn. Och ta några djupa andetag och försöka sova en sväng. Och så satsar jag på att berätta något roligt nästa gång jag är inne på bloggen. Jag skall nog kunna lista ut något.
Sov så gott ni vänner där ute.
Och du. Vänta inte med att stanna upp och ta ett strå i dikeskanten. Ta dig tiden att trä några underbart solmogna smultron på stråt och njut av livet. Det har vi bara en gång. Det skall jag försöka göra senare idag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Skriv gärna en kommentar här om du vill.