De älskade fyrfota vännerna.

Vilken dag det blev idag. Jobbig och sorgsen men jag känner mig rik ändå. Tacksam mitt i allt.
Du som känner mig vet att min älskade Zelma fick två valpkullar, tre stycken 2009 och tre stycken 2011. En av valparna i första kullen, Maja, fick ett underbart hem hos en go familj i Tranås. Och vi har haft lyckan att få låna henne ibland och dom har även lånat min Moa ibland. Kul att se så olika hundar kan vara.
Moa har ju, liksom sin mor, rätt bra fart i benen, att springa efter bollar eller kottar är ju bland det bästa som finns. Maja hade andra intressen. Hon var en klok liten tik som snabbt bestämde sig för att spara på stegen och inte ödsla energi på någon larvig boll eller dyligt. Något som nog var ett klokt val kan man tänka så här i efterhand. Hon var som en liten Ferdinand, hon tog det lugnt och beskådade andra som for ikring istället.
Idag fick så familjen ta ett sista farväl av sin goa familjemedlem Maja. Det gick inte längre nu. Trots att hon tog det lugnt och stilla så orkade inte kroppen med mera. Och hon hade en klok familj som såg signalerna i tid. Vilket jag är er evigt tacksam för. Det är inte alla som sätter hundens hälsa före sina egna känslor, det är inte så enkelt.
Nu ligger Maja här ute i Målviken, begravd nära sin mamma Zelma. Måntro om hon just nu sitter och tittar på Zelma som springer efter bollar och kottar i deras hundhimmel?
Sorgset och ledsamt är vad det är, att ta farväl är alltid så jobbigt.
Men då jag nu sitter här och försöker samla mina tankar så slås jag av hur otroligt lycklig den hunden fick vara, vilken fantastisk familj hon hade hela livet. Hon kunde inte fått det bättre. Tack snälla ni för att ni har njutit av Maja, jag är så tacksam för er alla.

Det är nu två år sedan som Zelma lämnade mig och Moa. Då liksom idag så hade jag blommande rosor i min trädgård att lägga på graven. 

Ja. så är livet. Att mötas och skiljas. En del berör mycket medans somliga bara går förbi. En del berör så det gör riktigt ont i kroppen efter ett farväl. 

💗💗💗💗💗

Nu måste jag få berätta om något roligt också. Årets midsommarafton blev så där magiskt fantastisk som jag har drömt om i hela mitt liv. Så där fantastisk. 

Patrik, jag och två  hundar åkte till Orsa tidigt på morgonen där vi bokat boende över natten. Vid sjutton tiden samlades folk utanför Tingshuset för att tillsammans med Orsa Spelemän tåga genom Orsa ut till udden vid campingen. Fantastiskt väder, massor med glada människor, underbara musiker och ja, det blev så underbart fint alltihopa. Check på den. Tänk att jag fick uppleva det också. 

Patrik fick dessutom uppleva att resa midsommarstången tillsammans med många andra män. Ja, den här stången var minsann väldigt mycket längre än de han rest här i Småland genom åren. Och jag må säga att jag var förundrad över att de fick upp den utan att den drösade i backen, det var nära mer än en gång kan jag säga. Det gick ett sus genom publiken då den svajade till....

Vi avslutade kvällen med att äta god middag på restaurangen där ute på udden. Och firade så vår trettiotredje bröllopsdag. 

Hästen måste också få vara fin, eller hur?!

Dagen därpå åkte vi vidare till Jämtland , hem till far och mor. Fick några fina dagar tillsammans med goa samtal och såklart mycket gott att äta. Ja, vi fick förvisso inte behålla all maten själva! Mor hade gjort en god squasch soppa en förmiddag, efter att vi ätit oss mätta ställde hon den på avsvalning där hon brukar sätta rester....... bara det att efter en stund så gick jag för att leta efter Bezzie och vad hittar jag väl då? Jo såklart en  hund som slickar bunken helt ren, inte så mycket som en lök bit var kvar.

      Vi har visst vår alldeles egen Emil i familjen, skillnaden är att hon inte satte fast huvudet i någon soppskål. Och än en gång bevisade hon att hennes mage är gjord av stål, hon klarar att äta det mesta och ändå se ut att må alldeles förträffligt. Beagle, yes.
   Nu ropar kontoret på mig så nu måste jag återvända till verkligheten. Önskar er allt gott.