Förra gången jag skrev var jag ledsen då vi fick begrava en av Zelmas valpar då hon inte klarade att leva längre. En sorglig dag o händelse.
I fredags fick jag tvärtom uppleva en fantastisk dag där nya liv fick prova sina vingar. Nu undrar du säkert vem jag menar... Jo, svalorna menar jag.
Vi har ju sedan flera år tillbaka svalbon här på altanen. Så och i år. Senaste tre veckorna har föräldrarna ivrigt matat o skött om dom alldeles ypperligt. Så i fredags var stunden kommen att få testa sina vingar för första gången. Då jag kom hem på fm förstod jag att ungarna hade lämnat boet, luften var full av glada svalor. Men se i boet satt en unge kvar! Jag blev så förundrad så jag gick o tittade till detta lilla liv under eftermiddagen. Såg hur den klättrade upp på kanten, satt o kikade ut, tvättade sina vingar o fjädrar. Hur föräldrarna kom till den, ömsom med mat men ibland med tom mun där den istället satte sig på kanten o petade lite på ungen, som för att mana på den att våga flyga den också. Ja, så tänkte jag i alla fall.
Timmarna gick och den var alltjämt kvar.
Jag satte mig vid fönstret då jag pratade i telefon, jag kunde då se svalan samtidigt. Och bäst som jag sitter där kommer en förälder och SÅ tar den lille sats och släpper taget om bokanten! Och jag får se hur den vingligt svajande far iväg, till en början ner mot marken, men i nästa stund lyfter den och flyger upp mot himlen. Så magiskt. Så vackert.
Här sitter de nu på natten med skydd av taket. Jag får städa varje morgon men vad gör väl det!
Under fredags kvällen tog jag mig en promenad i skogen, plockade kantareller. På vägs hem satte jag mig på ett berg, en bra bit från huset och studerade svalorna som flög lyckliga i skyn. Vilken syn, vilken frihet. Vilken seger för föräldrarna.
Då händer det märkliga, ja jag tror att jag kanske har nämnt om det tidigare då jag varit om det flera gånger innan. ( men då har jag varit hemma vid huset) Nu sitter jag ju på ett berg. Blickar upp mot skyn, då kommer den igen! Svalan!! Som en missil från ett plan, högt upp i himlen, rakt mot mig och svischar förbi mig, skickligt precis framför mitt ansikte !!!! Hon låter också, mycket. Jag sitter kvar en stund till och samma sak händer igen. Ännu en uppvisning som säkert skulle skrämma en del men jag blir bara så fascinerad. Jag känner mig inte alls rädd eller så.
Men finns det någon som läser detta som kan förklara för mig Varför hon/han gör så mot just mig????! Tycker hon om mig eller är jag ett hot?
Det vore verkligen intressant att kunna förstå.
Har du också varit med om detta?
Nu väntar jag med stor förväntan på nästa kull svalor. För nog kan de hinna med en till. Innan se små liven skall flyga ända till Afrika till hösten. För att komma tillbaka till mig nästa vår. För tillbaka kommer dom. Ofta till samma bo, om det finns kvar. Nog är väl naturen fantastisk så säg. Jag är i alla fall förundrad.
Nu kom en koltrast o satte sig i gräset framför mig. Måntro om han vill ha en liten pratstund med mig? Nja, han är nog mer intresserad av masken i jorden än av mig.
Sov gott nu alla svalor. Vi ses i morgon igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Skriv gärna en kommentar här om du vill.