Hej vänner.

Idag vill jag presentera vår familjs nya medlemmar. Jag lovade ju det förra inlägget jag gjorde. 

De har bott hos oss en vecka nu, våra små kattungar.

Här har vi Prinsen, han hittade snart sin plats hos Nisse. Nisse var dock mer förvånad tror jag då han första gången kröp ner vid honom.

Prinsens bror Kungen flyttade också till oss. Och ni kan tänka att de har roligt tillsammans. 

Klokt att ta två? Jag vet inte men jag tänker att de kan slösa energi på varandra istället för att riva huset. Ja, vi får väl se om det är smart eller ej. 

Så här långt fungerar det alldeles utmärkt i alla fall. Och jag är övertygad om att Nisse uppskattar sina nya kompisar också.

Namnen de har fått, ja, Prinsen kändes som en liten prins. Kungen för att han håller sig framme först, tar för sig mest, hörs och syns mest av de två. Och framförallt för att mitt barnbarn tyckte att det var ett fint namn. Två härliga personligheter som blir spännande att följa framåt. Idag har jag klätt in soffan i påslakan, deras klor är ju inte helt roliga, det liksom kliar i dom och det skall testas att klättras överallt. 

Om en stund skall Patrik och jag åka med vår traktor i kortege till Klevens loge i Gränna. Idag har budkavlen gått Vättern runt, den som vill hjälpa till att bevara Vättern som den är idag. Vi som bor här i närheten är oroliga för vad en gruva i Norra Kärr skulle kunna ställa till med , både för Vättern som vattentäkt men även i områden runt ikring. Får se om jag kommer ut med lite bilder här framöver.  Vi har varit med på något möte angående detta, men idag är alltså en stor dag då politiker skall sluta upp tillsammans med oss medborgare. 

Kort inlägg idag. Men önskar er alla en fortsatt fin söndag. På tisdag är jag tillbaka på mitt jobb igen, då vi jobbar vidare med våra mötesplatser Hjärtats hus. Jag laddar alltså för fullt.....

                         Hälsningar Maggie, Nisse, Prinsen o Kungen

Blogga vidare eller inte, det är frågan

 Oj, jag har en blogg ju! Den har jag i princip helt glömt bort. Nej, nu ljög jag, men jag har faktiskt inte funderat mycket över den på länge nu. 

Frågan är om jag skall satsa energi på den eller om jag skall lägga den i malpåse? Vad tycker du? Är det någon som vill läsa om mina aktiviteter och händelser numer?

Under en period såg jag nästan bloggen som en slags dagbok, där jag fick skriva av mig och ventilera tankar, även om det ofta kanske bara blev med mig själv. Numer är jag mer osäker om man skall hålla på och skriva offentligt alls. 

Jag kom under våren fram till en gräns i mitt yrkesliv då jag kände jag var nära att köra slut på mig, ja jag var nog väldigt nära känner jag nu så här efteråt. Det är lätt att gasa då man brinner extra för något och vill förändra saker och ting. Och envis är jag ju sedan födelsen så det är inte så lätt att dra i den berömda handbromsen heller. 

Nu är jag inne på sista semesterveckan och har landat och vilat ut. Senaste veckan hade både Patrik och jag semester tillsammans, wow, ja det är sant. Vi fick ta dagarna som de kom. Underbart. Vi pratade om att åka iväg en tripp men det blev inte så. Vi semestrade hemma istället. Sovmorgon om vi kände för det, vilket vi gjorde nästan varje morgon. Satt uppe sent om kvällarna, har varit en fin sommarvecka nu med sköna temperaturer även under kvällen. En dag tog vi oss en biltur uppåt slätten, bara över dagen. Ja, först åkte vi upp mot Kisa och körde runt i de trakterna. Så åkte vi upp på Östgötaslätten där vi landade i Väderstad. För dig som känner till så finns det en alldeles fantastisk fisk och skaldjurschark där. Först pratade vi om att gå in och äta någonstans men det slutade med att vi köpte med oss skaldjur hem istället och njöt av delikatesser hemmavid. Då  får man väl ändå säga att man är hemmakär. 

Dessutom räckte skaldjuren till kvällen därpå då Oscar och Henrik kom hem så kunde de vara med på kalas då också. 

En kväll tillbringade vi på Örserumsbrunns Getgifveri, där vi njöt av räkfrossa och en underbar buffé. Dit färdades vi i båt, perfekt ju.

Helgen innan var det återigen dags för En helg i Hullaryd. Sååå roligt och så intensivt. Oscar preppade bakelser, David gräddade våfflor, Patrik bryggde kaffe och diskade, Henrik körde guidade visningar i deras tingshus, loppis utanför i boden, jag med hjälp av andra serverade kaffe och fika på löpande band. Ebba var på sin möhippa hela lördagen så hon hade annat roligt för sig. Men under söndagen kom hon med i alla fall.  Vi hade tur med vädret, bara lite regn på lördagen medans söndagen blev jättefin. På lördagskvällen bakade Oscar ett sextiotal pizzor, Henrik körde musikquisse i trädgården och sedan blev det lördans så hela byn kunde hänga på om de ville. Vilka killar, att de orkar. 

Nu laddar de för att bygga en klockstapel för pengarna de fick in. Så får vi se hur det blir nästa år, det vet man inte. Den som lever får se.

Här hemma har vi i år fått smaka flera härliga aprikoser från vår fruktlund. Så roligt att trädet verkar trivas hos oss, det är så gott att äta solvarma helt färska aprikoser.

Av Oscar fick jag en ätbar bukett härom kvällen. Nog är det vackert med ringblommor så säg.

Nu måste jag avbryta, middagen är på gång. Men jag lovar, jag skall titta in här någon dag framöver. Jag har ett par nya kompisar här hos oss som jag gärna vill visa för er. Två små rara kompisar som nu börjar bli bekanta både med mig och Nisse. 

Önskar er en fin kväll, här lyser solen nu efter en rejäl regnskur under eftermiddagen.

En stund i sänder

 Hej vänner.

Nu äntligen sitter jag här, med datorn i mitt knä och har känslan att jag vill skriva några rader. Har inte haft lust till det på länge vilket beror på flera saker. Det har varit mycket kring arbete och den eländiga pandemin som påverkar oss alla på så många sätt. Men nu är jag taggad efter att ha haft en fin helg med mycket spännande innehåll.

Jag hade barnbarnmys igår. Min älskade lilla fyraåring som höll mig sällskap hela dagen. Förutom legobygge och annan lek så roade vi oss med att göra ny musli (den är populär min hemgjorda musli, av honom liksom andra barn) så burken blev proppfull. Så bakade vi bullar. Såklart gjorde han alldeles egna som han så fint ringlade runt sitt pekfinger. Inte första gången han bakar bullar inte, det märks att han får vara med i köket. Han fick dessutom den geniala iden att tvätta mina köksluckor, vitrinskåpet över diskbänken. Med en liten trasa putsade han glasrutorna och var så stolt. Att de kanske inte direkt blev renare, det får man förbise, det viktigaste är inte alltid resultatet. Det är viljan att hjälpa till som är värdefull. 

En fingerfärdig kille.....

....gör så fina o goa bullar. Hoppas han fått bjuda sin familj idag.

Efter gräddning och disk tog vi en picknick tillsammans ut i det fina vädret. Underbar dag. Och tänk att få njuta av ljummen nybakt bulle och varm choklad, bättre kan man väl inte ha.

Mys mys

Jag försökte fånga Nisse på bild men det var ju inte enkelt att få en lycklig hund i farten.

Hur har vi det annars i dessa tider då? Ja, 2021 blev ännu ett omtumlande år då det gäller pandemin. Och nog hade jag en stor förväntan att 2022 skulle bli bättre. Men men inte känns det då så nu inte. Jag vet inte vad man skall tro egentligen. När tar det slut? Tar det slut på detta virus? Blir det som det var innan? Eller hur blir det nya normala som det pratas om?

Ja, jag har inga svar. Vet bara att jag jobbade hårt under hösten förra året för att få igång våra mötesplatser på Hjärtats hus igen. Så hårt så att jag veckan före jul nästan började bli rädd för mig själv. Du vet då man säger saker man inte minns man sagt, skrev en sak men tänkte en annan, gjorde saker jag inte kom ihåg att jag gjort osv. Sov urdåligt på nätterna då hjärnan jobbade på högvarv för att finna lösningar på saker som egentligen inte låg i mina händer att lösa, definitivt inte under nattens timmar. Att man aldrig lär sig....

Sista jobbdagen före jul tog jag på väg hem från jobbet tredje dosen av vaccinet. Och kvällen före jul blev jag sjuk. Hosta osv som höll i sig i tre veckor. Så den ledigheten blev verkligen hemma och lugn, isolerad och tråkig. Det var inte covid, i alla fall inte enligt snabbtester som jag köpte på apoteket och gjorde hemma. Om nu dom stämmer!!! Jag ville ju inte belasta vården med prov så därför tog jag dessa snabbtester istället. Men har i efterhand hört att de inte är så tillförlitliga! Suck, vad stämmer och inte? 

Det är väl det klurigaste med allt detta. Vad stämmer och vad stämmer inte? Vem har rätt och vem har fel svar? Vad var rätt och vad var inte rätt att göra under denna tid av pandemi? 

Ja, den som lever får kanske svar i framtiden. 

Jag har efter denna ledighet i alla fall landat och vilat upp mig. Och efter att nu återigen fått inse att vi inte kan öppna våra mötesplatser för fysiska träffar inomhus får jag göra så gott jag kan i detta. Att få kontakt med besökare och volontärer, att få jobba vidare för att nå fler patientföreningar som kan vilja samverka med oss på Hjärtats hus, ja det finns saker att ta tag i. 

Kanske skulle jag här lägga till en kort förklaring vad som hänt under 2021 som får stor betydelse för Hjärtats hus i framtiden. Vi har ju tills förra sommaren i första hand vänt oss till den som har eller har haft cancer, till närstående och vän. Men då projektet avslutades och vi blev en fast del av Region Jkp läns verksamhet kände vi att tiden var mogen för att bjuda in andra långtidssjuka. Alltså vill vi nu nå andra patientföreningar och medborgare med tex kroniska sjukdomar, handikapp av olika slag osv. Vi är helt övertygade om att vi tillsammans kan stötta varandra och ge varandra kraft och mod att göra livet ännu bättre. Vi har så mycket erfarenhet att ge till varandra. 

Jag längtar efter att höra skratten från besökare som delar gemenskapen i rummen, från sorlet av röster som pratar om allt mellan himmel och jord. Jag längtar efter personliga möten vid dörren där vi kan räcka ut en hjälpande hand. Jag längtar efter att få se människor glada igen. 

Dit skall vi igen. Vill du vara med?

Så nu vill det till att ta en dag i taget. En stund i sänder. En sak i taget. Att se till varandra och vara rädda om varandra. 

God fortsättning på det ganska nya året vill jag önska dig som läser detta. 

Hurra för mig, det är min alldeles egna födelsedag

 Ja, så är det. Jag fyller år, än en gång. För femtiosjunde gången närmare bestämt! Wow. Ofta ojar man sig för att man börjar bli gammal, men jag tänker att vi skall väl vara oerhört tacksamma om vi får uppleva att bli gamla, eller hur? Livet är inget självklart. Livet är en gåva som vi får vårda så länge vi kan. Idag har jag njutit från det att jag slog upp mina blå.

Kaffe på sängen och paket av min käre livskamrat. Som alltid hade han varit och inhandlat en klänning till mig. Det är jag bortskämd med, jag vet. Nu gäller det bara att hitta tillfälle att använda den.....Till min stora glädje så fick jag också ett 1500 bitars pussel, det ser jag fram emot att sätta igång med någon dag. Men kanske får det vänta då våren alltid är smått körig med allt man vill göra utomhus och så. Jag målar huset nu, blir så fräscht och fint. Målandet är kul men att borsta väggarna innan är såååå tråkigt men jag vet, nödvändigt. Man får ta en vägg i sänder.  

 Efter sen frukost blev det en stund vid telefonen för att få vara med på livesändning vid konfirmation. Väldigt fin gudsjänst med många härliga ungdomar. Proffsigt filmat må jag säga om än konstigt för familjemedlemmar att inte få vara med i kyrkan.

Så bar det av till Viredaholm för mat. Så gott och skönt att slippa laga middag idag.

Och så åkte vi vidare till yngste sonen och familjen där så fick jag mysa med barnbarnen en stund också. Ja, jag kan väl inte ha det mycket bättre. 

Flaggan har jag dock inte fått upp idag. Varje gång jag varit på gång ut så har himlen öppnat sig och regnet har fullkomligt forsat ner. Nu är det blött blött blött... Lite värme efter detta så kommer det att fullständigt explodera i naturen.

Jag måste få berätta en häftig sak också. I går fick jag syn på ett gammalt armbandsur som legat i mina gömmor, men direkt då jag såg det så kände jag såväl igen det. Ett litet armbandsur som jag bar då jag gick i tredje-fjärde klass. Jag minns kläder jag hade samtidigt. Jag minns saker som hände då jag bar denna klocka. Jag var tvungen att testa att vrida upp uret, ja, man gjorde så på den tiden! Och tro det eller ej, men den gick igång direkt. Den fungerar perfekt. Otroligt, efter att ha legat undangömd i en låda i typ 45 år så går den igår helt normalt. Tala om att det var bra kvalitet på den tiden!!! Svea är namnet på urverket också.

Jag har fått många samtal idag från släkt och vänner. Bland andra såklart från mor och far. Pappa om du läser detta, vi pratade ju idag om att du tycker att det var bättre förr. Ja, du kan ha rätt i det. I alla fall så måste vi ju säga att urverken som gjordes var det väldigt god kvalite på, eller hur? Den här klockan vill jag för alltid spara. Tack far och mor för den, för jag antar att det var ni som såg till att jag hade en klocka om armen för att lära mig hålla tiden. 
Nu är det kväller och jag känner mig laddad för ny arbetsvecka. Hoppas på goa samtal med de som har koppling till Hjärtats hus på olika sätt. Till mina arbetskamrater på Qulturum osv. Att få vara med vidare och utveckla dessa mötesplatser känns verkligen som ett stort privilegium. 
Önskar dig en fin vecka också. Var rädd om dig. Och ta tillvara på dagen idag, den kommer inte tillbaka.
Och stort Tack till alla som smsat, ringt, sjungit, hejat via facebook under dagen. Jag är så tacksam för det. Att ha vänner som bryr sig är en stor rikedom. Tack

Nisse njuter av bonna-livet

 Idag var det premiär för Nisse att både åka traktor och vagn ut på beten för att hägna. En fantastisk dag och med sol som värmde gott även om vinden ännu är lite kall. Vi stängslar inför att kossorna ska komma framöver. Det absolut roligaste för Nisse var helt klart att springa i vattenfyllda diket. Och efter ett par timmars springande och hoppande ligger han nu vid min sida och sover tungt tämligen slut i kroppen.

Då vi följdes åt Patrik och jag var det perfekt tillfälle att träna på inkallning. Jag kunde ibland passa på att gömma mig bakom ett träd och vissla. Så härligt att se honom komma springande bland vitsippor o våriga ängar. 

Idag fanns det också utslagna gullvivor i soliga lägen. Jag plockade en fin bukett och så klart tänkte jag då på Maj-Stina. Den här våren får jag plocka gullvivorna själv men för varje blomma så tänker jag så klart på henne.

Att ha en Wellsh springer spaniel har jag förstått är en spännande tillvaro. Det händer alltid roliga saker i hans sällskap. Nu är tid att greja i trädgården och så klart är han med där. Jag får hela tiden tänka mig för var jag lägger saker, till exempel här om dagen då jag fyllde gjord i min rosenrabatt, hade jag då en halv full säck så vips var den väck! På ett ögonblick fick den fötter och drogs iväg i flygande fart. Nisse är dessutom otroligt bra på att öppna till exempel plastsäckar med jord. Konsten är bara att hålla säcken på rätt sätt så Nisse gör hålet där jag vill och inte där han vill!!! Det är liksom som om han absolut vill hjälpa till att bära. Jag börjar inse att då jag bär saker som är tunga då är det bästa att han får hålla i och hjälpa mig. Då är han lycklig och glad. Försöker jag istället att hålla saker högt då blir ju hans önskan att hoppa och försöka nå saker istället.

Nu är Nisse fyra månader gammal, för det mesta fungerar allt bra. Han följer mig fint och ja han är redan en trogen vän. Det vi måste träna på mer är att han ska kunna vara ensam korta stunder. Det gillar han inte. Att vara ensam nere i huset om jag är på övervåningen är inga problem. Men att vara ensam och jag går ut det är inte lika roligt. Bara att träna på.

I veckan fick jag min första spruta mot covid-19. Känns jättebra och nu börjar man att se ljuset i tunneln. Men jag måste säga att det kändes märkligt då vi stod på rad in i lokalen för att få vaccin. Personal med visir och munskydd, numrerade bord längs väggar, människor som följde tydliga markeringar var man skulle gå.

Kanske det mest märkliga ändå var då jag efter att ha fått sprutan skulle sitta i ett rum 10 minuter tillsammans med ca tjugofem andra människor. Det slog mig att så många personer i samma rum har jag inte upplevt på över ett år. Jag tror att fler än jag satt och funderade på samma sak. Det som vi förr inte tänkte på utan såg som helt normalt det känns idag väldigt annorlunda. 

Till veckan ska vi ha volontär dagar för volontärer på hjärtats hus. Jag ser fram emot att få träffa dem igen. Vi hade planerat att träffas alla tillsammans men nu blir det istället i mindre grupper. Hoppas att vädret är bra då vi ska vara utomhus.

Nu har vi vilat en stund så det är dags att ge sig ut igen. Vi hinner med några stängselstolpar till innan kvällen är kommen. Vi önskar er en fortsatt fin helg, håll i och håll ut så hoppas vi att det går mot normalare tider framöver. Jag längtar efter att få krama barnen, att få krama far och mor. 

Sorg och glädje, så är livet

 Men oj vad länge sedan jag var inne här då!!!!

Pinsamt, du som brukar titta in här undrar väl var jag tagit vägen? Vill bara säga att jag lever och mår väl, så ock min familj. Mycket har hänt sedan sist.

Om man skall börja med tråkigheter så ställer ju pandemin till det för oss alla. Så frustrerande att inte kunna mötas då man vill, att inte kunna njuta av varandras sällskap då man vill. Jag vet inte hur många gånger under detta år som jag har fått en idé att , tex nu skall vi bjuda hem dem.... för att i nästa sekund komma på att , nej det kan vi ju inte alls det! Och med tiden har jag nästan blivit likgiltig, tappar modet fast jag inte borde göra det. Kunde väl aldrig tro att det skulle få sådana här stora påverkningar och under så lång tid. Men håll i och håll ut, vaccin är på gång och jag vill se ljuset i tunneln.

Nog om det nu.

Jag vill nämna några ord också om min goa och kära vän MayStina, som stilla somnade in i sitt hem 24e februari, efter lång och otroligt tuff kamp. Goa MayStina, som jag har haft så många fina samtal med genom  åren. Fick lyckan att få ha henne som vän i ca 37 år! Många är vi som kan ställa oss i den skaran att känna oss sedda och hörda, då MayStina var en stjärna på att lyfta och stötta. Så rik jag känner mig att ha fått vara med henne så lång tid men sååå jag nu saknar att inte längre kunna samtala med henne. Ja, senare tid har det mest varit via mail och sms, då hennes hälsa gjorde det jobbigt för henne att tala. Men då hon hade talets gåva även i skrift så blev det många stärkande digitala samtal också. Vi hade en gemensam sak varje vår nämligen att plocka gullvivor här i Målviken. Ibland kom hon hit till oss och vi kunde gå ut i hagen för att plocka tillsammans, ibland åkte jag dit med ett stort fång av gullvivor som jag visste hon älskade så mycket. Denna vår blir inte detsamma, nu får jag plocka mina gullvivor själv. Men jag kommer att ägna var blomma till minnet av dig. Vila i frid MayStina och TACK för allt du har gett oss alla. 💓💓💔💖💖💖

Tider kommer och tider går, vänner kommer och vänner går. Glädje och sorg, omvartannat, så är livet för de flesta. 

Den 3e februari fick vi för andra gången uppleva lyckan att få bli Farmor och Farfar. Underbara lilla Kerstin föddes och kom till vår familj med stor Lycka. 

Älskade lilla tös, att jag får vara med om detta är fantastiskt. Så tacksam är jag.

Frank blev stolt storebror efter lång väntan. 

På natten då Kerstin kom till världen facetimade vi med mor och far och vi fick för första gången se det lilla underverket. Du vaknade Frank där vi satt med mobilen i sängen. Och lyckan vi alla tre kände då vi fick somna igen var total. Så mycket roligt vi skall ha i framtiden. 💖

Kerstin Anna Margareta

En annan rolig sak som hänt. Jag har ju sedan jag fick ta farväl av Moa (januari 2020) känt en stor tomhet och längtan men inte vågat tänka mig att bjuda in en ny hund i familjen. Det fick gå en tid. Men så i höstas kände jag att det var dags. Jag har länge tittat på olika raser och landade så i att jag skulle vilja få en Welsch Springer Spaniel. Men att hitta en var ju lättare sagt än gjort, nu under pandemin verkar alla vilja skaffa hund! 

Tur eller vad men jag fick nys om en uppfödare inte långt härifrån. Bjöd in mig själv till dem för att få träffa en hund. Kennel Funbone visade sig vara en fullträff, valpar var på gång och i slutet av året stod det klart att jag skulle kunna få bli vid en valp. Nu blev väntan lång. Att både vänta på ett barnbarn och en valp, det är stort. 

Och det blev så att samma morgon som goa MayStina lämnade oss så var det dags att hämta min nya livskamrat! Glädje och sorg, så som livet är för många.

Välkommen till vår familj Funbones Go-Go Boy, vår Nisse.

Zita vande sig snabbt vid en ny familjemedlem. Fördelen med Jämtar som är så vänliga och förståndiga. Turligt nog så har ju Zita sin fotölj som bara hon ligger i och dit når inte Nisse än så länge, så dit går hon när hon vill vara själv. 

Nisse, åtta veckor gammal. 

Så mycket roligt vi skall ha, du o jag. En ny följeslagare då vi stängslar, åker båt och mycket annat. Hoppas dock att du inte blir allt för fascinerad av fåglar och annat som man kan jaga. Vi får se.

Ja, detta inlägg blev verkligen av skiftande karaktär. Liv och död, glädje och sorg. 

I MayStinas dödsannons står det en dikt av Bo Stterlind.

Att dö är seger

inte nederlag

Det lyser över bergen

Natt har blivit dag

Sörj inte den som äntligen är fri

Och frukta ingenting ty Gud är liv

MayStina , du lyser i din frånvaro.

En hälsning från bilen, på väg söderöver.

 I morgon är det Alla Helgons dag.

En dag att minnas de som vi har förlorat under året, under tider tillbaka. 

När jag skriver detta sitter jag i bilen på väg söderut efter en veckas älgjakt i Jämtland. En oerhört skön vecka där jag fått släppa från alla måsten och saker att göra. Bara vara, få sitta på pass och vänta på älgen eller i alla fall hunden som letar frimodigt. Njuta av den fantastiska naturen som vårt land bjuder på. Växlande väder med snö, regn, solsken och slutligen geggiga vägar. Som sedan övergick till minusgrader som gjorde det omöjligt att släppa hundar idag då skaren skär sönder tassar och ben. Att dela gemenskapen med goda jaktkamrater. Tack för dessa dagar. 

I tisdags nåddes vi av beskedet att en av våra kära volontärer på Hjärtats hus har lämnat oss. Det var väntat och det var under rådande läge efterlängtat från hennes fönster. Hennes liv var inte längre värdigt att leva. MEN så vi kommer att sakna henne, hennes glädje och kloka ord, hennes humor mitt i allt, även det svåra. Hon sa då jag besökte henne sista gången att "vägen till himlen är så vinglig". Jag förstod verkligen då vad hon menar. Nu vilar du och behöver inte längre lida. Ditt verk på jorden är avklarat. Men vi är många som kommer att sakna dig och bära minnet av dig med oss vidare i livet. Tack för allt du gav oss.

Jag tänker också på min kära svärmor som inte heller finns bland oss längre. Älskade Nancy som jag saknar dig. Du fattas oss som man säger. Du finns med mig ofta i mina tankar, inte minst då jag är i det kök där du har bakat sååå många bullar och annat som du frikostigt delade med dig av.

En sak som dock har grumlat glädjen den här veckan är att jag inte vågade besöka mor och far några dagar. Tyvärr. Vi har pratat hit och dit hur jag skulle göra, om jag skulle ta buss ner till dom i slutet av veckan. Men då coronan än en gång ökar så kände vi att vi inte vågade riskera något. Men såååå jobbigt. 

Kanske är det inte så lätt för dig som läser att förtå vad jag menar. Många av er har era föräldrar och nära i er närhet. Ni vet inget annat. Jag valde att flytta 90 mil från min mor och far i min ungdom. Inte kunde jag då ana att det skulle kunna bli så här! Att ett virus skulle kunna ställa till det så pass att jag inte kan träffa min egen mor och far..

Men vi ville ändå se varandra. Jag har inte sett dem sedan jag var hemma hos dom i januari. I våras var jag sjuk, då kunde jag inte åka. I somras då vi var på gång hade vi plan på att åka längs Höga kusten på ett håll men då kom det stora utbrottet i Gällivare och vi vågade inte ge oss iväg norröver. Kanke inte främst av rädsla för våra egna liv, men för att inte ställa til det för andra, för vården i andra län osv.

Så har vi hela tiden intalat oss att det kommer att gå över snart. Det blir ingen andra våg som det pratas om. Men tji så fel vi hade. Nu sitter vi här och det bara ökar igen. Inte bara här i vårt land utan det ser ut illa i många länder.

Hur blev det nu då? Jo vi valde att åka vägen förbi mor och far. Vi möttes utomhus med luftkram som den närmaste kontakten. Vi stod utomhus och pratade och låtsades som allt var normalt när inget är normalt någonstans. Det här är så fel så jag finner inte ord. 

Jag hade med blommor till dom. Jag hade med ett litet farsdags paket till far då den dagen snart är här också. Vi diskuterade lite av varje, vädret, årets skörd, de nya fina trapporna  som pappa gjort under sommaren. Vi konstaterade också att måtte det få bli ett slut på detta virus, vi längtar efter att få träffas under samma tak. 

Jag vill uppmana er alla som läser mina rader. Håll avstånd till dina medmänniskor. Tvätta händerna och håll dem borta från ansiktet. Stanna hemma om du känner dig minsta sjuk. Och snälla du, detta gäller ALLA ÅLDRAR. Även unga människor. Även ungdomar. Nu måste vi hjälpas åt. skippa festen i helgen. Vi måste hjälpas åt för allas skull. Det här går inte över så lätt som många verkar tro.

Jag åker nu hem till Småland med den stora förhoppningen och önskan att snart kunna åka hem till min mor och far och få KRAMA OM DOM.     Var fortsätt rädda om er mor och far så hoppas jag att vi snart ses igen.

Och alla ni andra, var försiktiga. Det är allvarligt läge. Luftkram från mig med önskan om en fin helg.

Förunderligt är livet

 Hej vänner.

Fredag kväll och jag har dumpit ner i min soffa och bara njuter efter en veckas inspirerande möten med människor. Vilken ynnest jag har att få möta så många intressanta människor och ta del av deras liv och erfarenheter.

Igår och idag har jag fått delta i en kurs med temat Human Dynamics, för dig som vet vad det är så förstår du varför jag är lite extra upprymd i kväll. Det var fantastiska dagar där jag fick förstå lite närmare hur jag fungerar, hur jag är i medspelet med mina medmänniskor. Jag fick det liksom bekräftat. Sååå intressant och en kurs som jag kommer att bära med mig erfarenheter från resten av mitt liv. Önskar att alla kunde få gå denna.

Då jag stod uppe vid rummet där vi höll till, på Fjällstugan med blick ut över Jönköping slogs jag av stor tacksamhet och förundran. Kolla in bilden skall du se.

Vad är det med det tänker du kanske?

Jo, om du kan zooma in den här bilden så kan du skymta Länssjukhuset Ryhov. Och för x antal år sedan stod jag på liknande plats och fotade ut mot just Länssjukhuset Ryhov och drömde om att få till en mötesplats för cancersjuka och anhöriga. 

Och idag står jag och blickar utåt och vet att ni finns där! Alla goa människor som jag träffat och lärt känna på , ja numer är det en av våra FYRA mötesplatser. Här har jag fått möta de som kämpar mot sin sjukdom, anhöriga som står vid deras sida och anhöriga som lämnats ensamma. En kamp i ordets rätta bemärkelse för de som blir ensamma. 

En annan tanke som slog mig häromdagen är att då jag startade min blogg i oktober 2011, ja det är faktiskt så länge sedan. Då döpte jag bloggen till 

Maggies blogg

En blogg där jag lyfter mina tankar om ett föränderligt samhälle. Om mina visioner och drömmar. Hänger du med?

Och tänk att det är ju precis vad det blev. Många tankar har passerat denna blogg genom åren och visioner och drömmar om att få vara med och förändra vårt samhälle. Och det bästa av allt, det blev verklighet. Jag har fått vara med och förändra en liten liten liten del av samhället till det bättre. Och jag vet att det har betytt väldigt mycket för många människor jag mött genom dessa år som vi har jobbat fram Hjärtats hus. Att tillsammans med andra fantastiska medmänniskor och medarbetare få föra ett sådant här projekt framåt är fantastiskt. Ja, jag känner mig väldigt ödmjuk och priviligierad. 

Vad framtiden har att erbjuda har jag ingen aning om där jag sitter nu. Men jag känner mig glad och tacksam till livet, tacksam till de personer som har stöttat mig igenom denna process. Tacksam till ledare inom Region Jönköpings län som har trott och tror på vårt Hjärtats hus. Tacksam till alla volontärer som finns med oss och gör en fantastisk insats, utan er hade vi inte stått där vi gör idag. Tacksam till medarbetare som var och en tillför på sitt sätt.

TACK säger jag från djupet av mitt hjärta. 

Igår kväll fick jag äntligen träffa mina goa kompisar Stina och Evelina, för er som känner till resan vet ni att dessa två underbara tjejer var med mig i början av bildandet av Hjärtats hus. Vi satt i går och minns tillbaka hur allt startade. Vi minns det med glädje hur vi startade bloggen där vi gjorde en marknadsundersökning, om man nu får kalla det för det. Hur vi bollade vad det skulle heta, hur vi bestämde oss för namnet, hur vi skapade facebook och så tillsammans lobbade för att ta det vidare. Tog kontakter med beslutsfattare, Coompanion, vårdpersonal, utvecklingsledare för att nämna några. Och dessa två tjejer har alltjämt funnits vid min sida och hejat på genom åren. Tänk då de överraskade mig med att Maria från TV 4 kom in på Hjärtats hus i Jönköping med mikrofon och blommor i högsta hugg. Sällan har jag blivit så överraskad. Tala om kupp, där lyckades ni Stina och Evelina.

Då vi pratade om detta igår, yppade jag att det inte bara är av godo att jag är en bild för Hjärtats hus. Ibland kan jag faktiskt känna som att cancer "står skrivet på min näsa". Inget ont i det, men jag blir förknippad med cancer överallt jag visar mig, i jobbet såväl som privat. Men utifrån kursen jag nu har gått så förstår jag än mer att det blir så. Jag är en känslomänniska som känner av hur andra mår. Och jag är bra på att lyssna. Och jag gör det gärna. Det är en självklar del av mig. Vad skulle jag annars vara?

Jag ser med nyfikenhet framåt mot en vidare utveckling av Hjärtats hus. Tillsammans kan vi göra detta hur bra som helst. 

Jag bifogar även en youtube länk där du kan höra lite mera om Hjärtats hus. Kanske känner du som ser detta att du skulle vilja vara med och vidareutveckla detta vidare? Hör då av dig. Det finns en uppgift för alla. 

https://join.video.rjl.se/invited.sf?secret=.3s.tFAo5BKdErEXwocIfw&id=825076099

Och så måste jag ju tipsa om föreläsningar som vi anordnar nu i oktober. Den första redan på måndag, då i samarbete med Studieförbundet Vuxenskolan. Kolla in vår hemsida eller facebook Hjärtats hus så hittar du mera information. 

Nu vill jag önska dig en fin helg. Hoppas du kan ut och njuta av höstens skådespel där färgerna växlar nästan från timme till timme. Var rädd om dig och tack att du finns.

Maggie

Chipslåda i skyarna.

 Hej alla ni som läser mina rader. Hoppas du mår bra. Jag har parkerat här i köket där jag njuter av solen utanför fönstret. Lite för svalt för att sitta utomhus denna afton. Känns att sommaren börjar släppa sitt tag och snart kommer den härliga hösten med frisk och hög luft. Då naturen ändrar skepnad, i regnbågens alla färger. 

Snart skulle det varit dags för Adelövs marknad, alltid första torsdagen i september. Men detta år blir ju såklart inte den av heller. som så mycket annat. 

Jag skall strax öppna upp en sida jag precis börjat följa. mat_stockholm. Ja, mycket skall man vara med om. Men de skall visst laga chipslåda ikväll, det kan jag följa live. Det är inte jag som hittat på detta gamla recept, o nej. Men min Oscar har visst tipsat och höjt denna rätt till skyarna så nu skall det upp till bevis. Ha ha, det blir spännande att se vad de tycker om det då den står där varm och god. Mums, jag kan känna smaken av underbart gott.... Nyttigt? Nej, det är väl inget som är nyttigt i den rätten. Men gott....

Jag måste dela med mig av lite bilder här idag. Var ute och fotade lite i trädgården. Ja är du trött på blommor så får du bläddra förbi. 

Blev så glad då det även i år kom en vacker stockros. Denna är gammal i min rabatt men alltid så ståtlig och vacker.

Fick en tomatplanta av Oscar i våras. En vinbärstomat. Jo, de är små nästan som vinbär men kan inte säga att de påminner för övrigt om vinbär. Massor med små på gång så jag hoppas på värme ett tag till.

En gammal lilja har lyckats sträcka sig upp mot skyn. Dessa fantastiska lökar.

Det här är ett Ödesträd. En gammal krukväxt. Min mormor hade den och jag har fått plantor av min mamma som i sin tur hade blommor från mormor. Det underliga med denna blomma är att den är lite lurig med oss. Mors vill inte blomma. Kvittar hur mycket hon pratar och grejar med dem så blir det bara gröna blad. Mina har tvärtemot nästan blommat innan de fått blad, somliga år har de varit helt översållade med blommor. Just detta exemplar vissnade ner totalt förra våren, alltså våren 2019. Tappade alla blad och återstod bara en torr gren som slingrade sig runt bågen. Jag gjorde dock som jag brukar göra om sommaren, jag ställde ut den och har vattnat lite sparsamt under sommaren. Tog in den under hela vintern utan att ett uns av liv syntes till. Ut igen i våras och döm om min förvåning när den nu för några veckor sedan började visa tecken på liv igen!  Så glad jag blir. 

Så du som har en sådan här, släng den inte, även om den ser helt död ut. Den kan komma igång igen. Kanske behöver den bara vila upp sig emellanåt.

Nog med blommor nu. Oscar fyllde ju år , som han alltid har gjort i augusti månad. Ännu ett gott kalas där vi även njöt av kräftor. Såklart hade Oscar med sig tårta. Wow, vilken härlig chokladtårta. Med lite inslag av kaffe till mångas förtjusning. Grattis Oscar. Önskar dig en underbar framtid. 

Igår kväll var det lite ruskigt och svalt. Till och med Mio tyckte visst det. Eller kanske laddade han för natten. Han ser i alla fall ut att njuta.

Häromnatten tog vi en övernattning i vår lilla stuga. Inte fel att vakna till denna utsikt till frukost. Jag älskar denna plats på jorden. Här råder ett lugn och en frid som är så skön. Zita njöt hon med minsann. 

I lördags åkte jag för att titta på hundar! Alltså, jag saknar mina älskade hundar så fruktansvärt. Ja, vi har ju vår härliga Zita kvar. Och hon har jag sällskap av också. Men det blir ju inte riktigt samma sak att ha en hund som kan springa lös och hänga runt benen vid min sida hela tiden. Släpper jag Zita ur sikte så tar hon snart upp en älg eller varför inte ett vildsvin..... så som hon skall göra.

 Har inte kunnat titta på bilder förrän nu på mina fyrfota vänner och inte har jag heller kunna tänka mig att eventuellt bjuda in en ny fyrfota vän i familjen. Men nu känner jag att såren börjar läkas och längtan kommer tillbaka. Har tittat och läst om alla möjliga och kanske omöjliga raser. Fastnade för welsh springer spaniel. Och fick kontakt med uppfödare inte långt härifrån. Sagt och gjort, jag bad att få komma. För att se hur de ser ut i verkligheten. Och de var så fina och härliga som jag hade hoppats på. Nu är det bara frågan vilket årtionde jag kan få tag på en valp? Det är ju en väldig efterfrågan på hundar och katter i dessa corona tider. Ja, det är väl bara till att söka vidare och hålla tummarna att jag får napp någonstans. Jag tänker att är det meningen att en liten welsh skall komma till oss så dyker hon upp på ett eller annat sätt. 

Nu är jag tillbaka till jobbet och försöker att tillsammans med alla våra goa volontärer bygga upp en framtid igen för Hjärtats hus. Det är inte helt enkelt i denna tid med pandemi. Men vi vill tro att det skall fungera på något sätt. Vi har ju våra promenader igång på flera orter och bjuder nu in till samtalsgrupper i Jönköping till att börja med. Vi hoppas kunna smyga igång lite försiktigt så att man även kan få träffas fysiskt och även inomhus då ute temperaturen sjunker. Den här isoleringen och ensamheten som många lever med nu är grym på flera sätt. 

I fredags skulle det ha varit inslag på Radio Jkp från oss, Hjärtats hus i Tranås. Men då hände ju en tragisk atack där en ung kille omkom, vilket såklart upptog större delen av alla nyhetsinslag den dagen. Usch, så onödigt våld det finns. 

Vi hoppas att vårt inslag kommer nu på fredag istället. Vi vill ju nå ut till så många som möjligt.

Nu skall jag ladda inför chipslådelagandet på instagram. Ha ha. Önskar dig en fortsatt fin kväll. 

                                                              Chips, chips, go kväll.

Nog bor vi vackert så säg.

Hej säger jag denna måndag kväll.
Måste få skriva några rader så du inte tror jag har bäddat ner mig fullständigt. Var ju inte så vidare värst positiv i mitt förra inlägg.
Jag tog mig modet att ringa vårdcentralen, ville ta lite prover för att se mina värden, blodtryck mm. Men då jag dras med mitt onda i halsen mm så blev det först till att ta coronatest. Jag fick inte komma annars.  Och då det visade sig att jag inte hade det så fick jag efter viss tvekan komma innanför dörrarna och ta lite blodprover. Och så vänta på dem.
Allt visar sig vara bra. Så varför jag mår som jag gör och varför jag är så innerligt trött det vet jag faktiskt inte.
Men då vet du det i alla fall, jag är på benen och springer på ungefär som vanligt igen. Har ännu några dagar kvar på min semester, så jag skall allt komma tillbaka med energi och engagemang.

Jag sitter nu vid mitt köksfönster och blickar ut mot sjön. Det är mängder med gäss som simmar mittsjöss. Och inne i viken ömsom simmar och dyker lommar och njuter av en fin kväll. Ja, idag har det ju varit uppehåll, faktiskt hela dagen. Kors i taket. Igår eftermiddag damp det ner 21 mm regn här IGEN. Så jag behöver inte vattna ute idag heller...

Ett par svanar njuter av lugnet här på landet. De med.

Igår ja. Då var det söndag och vi fick längtan efter att få plocka svamp. Så vi tog några papperspåsar, vår korg och såklart lite fika med oss till skogar ikring. Och gissa om vi fann svamp?! Har aldrig tidigare kommit hem med så mycket.

Efter att ha rensat och förvällt så har jag idag fryst in 8 liter kantareller! 43 påsar. Så nu blir det inga konserverade champinjoner ett år framåt. 

Häromdagen plockade jag 24 liter vinbär. Ska snart repa av blad också och frysa in så jag har till vinterns vinbärsjuice. Vitaminer. Mums.

Tanken idag var att jag skulle ge mig ut och måla. Har man hus så finns det alltid något som måste göras vid dem. Men vi fastnade på kontoret istället. Har uppdaterat pärmar till våra skogsmaskiner med utskrifter på alla oljor och annat som finns och används i skogsbruket. Det skall man ha, så är det. Blev många sidor att skriva ut och sätta i ordning men är nu nästan klar med det.  Hoppas på uppehåll i morgon så jag kan ut och jobba då. 

Måste få lägga ut en bild på blommor från vår trädgård också. Här är det Astrid Lindgren, rosor som jag fick av goa vänner för sex år sedan. Nu är busken gigantisk och blommar som aldrig förr. Underbart. 

Måste få berätta en liten rolig historia jag hörde i affären härom dagen. Var och handlade lite mat. Ja, jag är inte så ofta i andra affärer, håller mig gärna ifrån större folksamlingar. I kön framför mig stod i alla fall en kvinna som bar munskydd. Bakom henne kom en kille med sin son som var sisådär sju år skulle jag tippa. Sonen säger spontant , så som barn gör: Varför har du den där på dig i ansiktet?

Hans pappa förklarar att det är en ansiktsmask och att hon har den för coronas skull. 

Då svarar han: Låter du som doktorn gör då?

Ha ha. Kvinnan sa dock inget, varken före  eller efter. Men jag tyckte det var ett klokt argument i alla fall.

Har du lyssnat på några av årets sommarpratare? Om inte, gör det. Så många goa berättelser jag fått ta del av i sommar. Väcker så många tankar hos mig då jag får höra andra berätta från sin barndom och andra upplevelser. Verkligen intressant. Och så älskar jag introt- musiken som är till detta program. Det är det mest somriga för mig, och helt ljuvligt att det får vara som det alltid varit. Då är det sommar.

Önskar dig en fin kväll nu och en skön natts sömn. Att vi får en fin tisdag i morgon. Måntro vad för spännande som kommer att hända då? 

Helt plötsligt är det juli 2020!

Hur är det möjligt? Var tog tiden från mars tills idag vägen? Ja, inte vet då jag. Alla dessa dagar, var blev de av.....
Ja, lite är det faktiskt så att jag mitt i allt glömde bort min kära blogg. Jo, det är sant. I denna underliga vår och sommar så försvann lite av glädjen att dela med mig av roliga och viktiga ting. Knepigt. Var faktiskt en person som min man träffade som påminde mig om att det var länge sedan jag skrev, hon följer visst mina rader här.... Så nu gör jag ett försök att hitta tillbaka.
    Ja, jag nämnde nyss att jag tappade lite av glädjen att vilja dela med mig. Och det stämmer. Såklart har det hänt många roliga saker senaste tiden också, men det har också varit oerhört tröttande med allt corona - snack och allt vad det fört med sig. Jag har försökt fokusera på att hålla facebook och hemsidan vid liv för Hjärtats hus del, jag har talat in min bok och delat med mig av, haft många samtal från medmänniskor som lider i det tysta. Som lever isolerade och ensamma, då vi skall hålla distans till varandra och vara rädda om våra sjuttio plusare.... Ja, en minst sagt sugande och frustrerande tid.
Ändå har ju jag det så bra. Jag har min familj, jag bor så jag kan gå ut precis när jag vill. Men det känns som jag lever i en bubbla som jag väntar på skall spricka snart och allt skall bli något sånär normalt igen. När kan jag få åka hem till mor och far igen och krama om dom???
 Måntro om det blir det gamla vanliga igen? Njae, jag tvivlar på det ibland. Och kanske är det bra. Kanske var det inte bra så som vi levde innan, mänsligheten körde på i ett rasande tempo, jagande på framtid och upplevelser, på att synas och utöka. Att hela tiden växla upp till nästa växel, och nästa, och nästa..... Kanske var det bra med en broms som fick hela världen att stanna upp och tänka till hur vi har det egentligen. Vad är meningen med livet? Vad är meningen med att jag finns här, just nu?
Ja, tro nu inte att jag gillar corona. Absolut inte.
Men ibland känner jag att jag måste försöka se något positivt med hemska saker som händer. Det måste väl kunna komma något bra utifrån detta elände, eller hur?
Och visst har vi redan sett effekter som vi kan ha stor nytta av i framtiden. Hur vi tex har fått lära oss digitala lösningar, som kan hjälpa oss att till viss del få  umgås med våra medmänniskor, om än i en inte så speciellt social tillvaro. Hur det går att köra möten och konferenser digitalt, vilket sparar både resurser och miljö mm. Jättebra. Men du skall veta att det också kan vara oerhört frustrerande att sitta uppkopplad med flera personer som försöker föra en dialaog via dataskärmen, där den ena "slängs ut", medans någon inte kommer in, och ytterligare någon kommer in sent och samtidigt har du någon uppkopplad via telefon som inte har tillgång till dator..... En ganska stressande miljö och tröttande om än lärorik.
Men nog är det gott att ses öga mot öga då man skall diskutera saker och ting. Hoppas den möjligheten återkommer snart.

Jag måste dock erkänna att jag fortfarande är oerhört trött efter min influensa i våras. Känns som jag går i en bubbla, kan somna i sittande ställning i princip efter att ha klivit ur sängen. Jag borde nog bege mig till vårdcentralen för lite check men har inte kommit mig för.
Ja, ja ,det rer sig. Ingen fara med mig.

Nu skall jag dela med mig av lite bilder tänkte jag.Vi börjar med våra kära husdjur.

I februari hämtade vi en ny liten familjemedlem. En katt som vi trodde var en tjej visade sig vara en Mio. En helsvart mer eller mindre jaktmaskin som redan efter ett par månaders ålder kom in med första fångsten , en mus. Som bilden visar så har Mio gott sällskap av vår Zita, ja de trivs bra ihop.

Eftersom de trivs bra ihop så stängde jag in katten en stund i hundgården för att se hur de reagerade. Mio gick runt och kikade, lade sig att sova en sväng hos Zita. Numer klättrar han in själv till henne då han vill ha sällskap! Hund och katt trivs så gott ihop, i alla fall här.







Apropå att klättra. Och vara kompis. Mio tror han är odödlig. Totalt orädd för höjder, djur osv. Här tar han sig en titt på kossorna. Ström i tråden, ja vadå då!

Sommaren 2020 har för min del gett oss väldigt mycket blommor. Tror aldrig jag sett clematisen blomma som detta år. Värmen gjorde susen. Men så kom regnet och sköljde varenda blomma bort. Hoppas på en andra omgång nu.... bara att vänta och se.

Lilleman då? Jo, han växer minsann. Vi följdes åt en dag förra veckan, Ebba, Frank och jag, till Oberga för att plocka jordgubbar. Det var den veckan då sommaren slog tvärnit och gick över till blöt höst. Jag blev blöt vad jag än företog mig. Stängsla, klippa gräs eller som här , plocka jordgubbar. Allt slutade i total genomvåta kläder. Suck. Ja ja, regnet behövdes, men nu efter att vi fått ca 130 mm på ett par veckor känns det som det räcker för ett tag.
Jordgubbarna var i alla fall supergoda. Och det blev både saft, sylt och en härlig jordgubbstårta.

Uj uj, vad jag har klagat nu då! Då jag läser igenom så jag inte stavat tokigt, så ser jag, är ju mest elände och tandagnisslan. Men får bli så idag.

Alla dagar är inte i topp. Men morgondagen kan bli jättebra. Det vet jag inte ännu. Spännande att se. Jag har semester några veckor till och har flera projekt att sätta händerna i, så det blir säkert bra.
Det regnar lite lätt ute, ser jag. Funderar om jag skall ta mitt spö och se om jag kan få mig en abborre måntro. Det är så avkopplande att fiska. På med mina favoritplagg, sydväst och stövlar. Det är grejer det.
Önskar dig en fin kväll och fortsatt fin sommar så ses vi här en annan dag.

Sista söndagen i mars 2020

Solen lyser, himlen är blå. Vad det är skönt att leva då........... Så går en barnvisa som ofta sjungs. Här hemma stämmer det idag, solen lyser och himlen är blå. Ändå är det inte som vanligt.

Vi, och då menar jag hela världens befolkning, har kommit till ett läge där det tar nya stategiska steg varje dag, ja varje timme. Våra beslutsfattare och experter och många andra jobbar på högtryck för att finna lösningar och bromsa hemskheterna som ingen av oss kan missa att förstå. För att inte tala om vården som sliter dygnet runt för att rädda liv.

Idag vaknade jag upp till att det är sommartid. Det höll på att gå mig förbi. Det försvann liksom i allt flöde av information som väller över oss. Och det kändes inte som det brukar göra då vi ställt om klockan idag. Det kändes oroligt.

    Vad är det som händer? Var är världen på väg? Ja, många är vi som ställer oss den frågan. Inte kunde väl du och jag ana att det skulle se ut så här i Sverige idag, då vi först hörde talas om Coronas framfart i Kina. Eller, kunde du?

Jag har legat däckad med hosta och andra influensasymtom, hållt mig hemma nu i tre veckor. Vi kan kalla det för karantän, frivillig sådan, då jag inte har några bevis på att det skulle vara corona. Första veckan satt jag i soffan nattetid för att få någon slags sömn. Dagarna sov jag sittande för att ta igen det jag inte fick på natten. Ja, det är väl världsligt. Men jag har aldrig varit så trött vid tidigare influenser eller så. Men jag fixar det. Hostan ger sig till känna allt mer sällan nu, om än kraftig.

Då det uppenbarade sig att vi inte skulle kunna fortsätta hålla våra Hjärtats hus öppna för en tid, pga risken för spridning bland våra besökare, fick vi så bestämma att stänga ner alltihopa. I princip från en dag till en annan. Det gick åt mycket arbete att styra av allt, att få ut information till så många som möjligt, att ge återbud till inplanerade aktiviteter osv. Men numer kan man ju göra mycket hemifrån då vi lever så digitaliserat. Så detta kunde jag ju göra hemifrån, även om jag var sjuk. Och såklart har jag goda medarbetare, volontärer och andra krafter som har hjälpt till.
Då vi snart insåg att det kommer att bli väldigt tomt för många av våra besökare att inte få träffas föddes tanken på att vi måste göra något av det. En volontär kom med förslaget att de kan ut och gå i vårvädret så länge det går. Håller vi bara distans till varandra så är det ju okej att vara ute. Sagt och gjort, min goa vän Kristina ordnader bild för detta som vi började sprida ut och bjuda in till.

Fler volontärer på de andra orterna  hängde också på så tack vare dom kan vi nu bjuda in alla våra besökare och andra att komma med ut för att möta våren. Vill du se tider och platser så finner du mer information på Hjärtats hus.se

Vi skall ju alla hjälpas åt att skydda våra äldre, det är ju ett budskap som vi får höra dagligen. Och det vill vi såklart göra. På allra bästa sätt. Ett sätt kan då vara att försöka bryta ensamheten på de sätt som är möjliga. Det var där iden föddes med att öppna upp telefonen. Sagt och gjort. Vi gör ett Hjärtats hus på tråden. Två eftermiddagar i veckan sitter jag i telefonen vid samma tid och alla som vill får ringa in samtidigt. 

Vi testade första gången i torsdags. Spännande , då vi inte visste om någon alls skulle ringa. Men vi var totalt tio deltagare och hade ett gott samtal. Där vi kunde ge varandra lite energi, dela tankar och inspirera till saker att göra där i vår ensamhet. Kändes väldigt bra. 

Mer information om detta ser du på bilden nedan, men också på vår hemsida

Hjärtats hus.se

Ja, det var angående det jobbet ja. Men vi har ju eget företag också. Vi har ju skogsmaskinerna med våra anställda som vi värnar om och känner stort ansvar för. Det går åt mycket energi till dessa funderingar kan jag säga, hur skall vi göra nu? Vad skall vi göra nu? Hur ser det ut om en vecka? Hur ser det ut om en månad? Om ett år? Vad är logiskt och mindre troligt? Det mest frustrerande i dagsläget är nog just det , att inte ha något tidsperspektiv på detta. Att inte veta hur länge det kommer att hålla på eller hur utvecklingen framåt ser ut. Tuffa tankar. Dystert. Nu gäller det att hålla modet uppe och försöka se det positiva i allt.

Ponsse fyller femtio år i år. Det firar dom med en världstour och planen var att vi skulle vara med dem i Värnamo. Inställt! Ja, såklart fick de ställa in allt också. Tvärstopp. De hade bokat 150 portioner mat inför dagen, det gav de till Värnamo medborgare istället för att slänga. Kyrkan och kommunens omsorg mfl fick hjälpa till att dela ut dessa portioner så de kom till glädje. Bra Ponsse. Föredömligt som vanligt.

Kanske skall lägga till för dig som inte känner till Ponsse, de tillverkar skogsmaskiner och vi har varit kund hos dom sedan många många år tillbaka. På bilden syns en Ponsse Elk. En skotare.

Ja, solen lyser och himlen är fortfarande blå.....

Att detta virus med namnet Covid19 kan få så stora konsekvenser, kunde i alla fall inte jag ana. Att branscher, butiker, företag från en dag till en annan skulle tvingas stänga ner. Total kollaps. 

Vår älskade Oscar kämpar på. Han och Anna, kollegan, öppnade ju upp sitt fjärde ställe i Stockholm i oktober förra året. Haga Schweizeri. Som de har jobbat, ja så är det ju att driva företag. Inget kommer av sig självt utan det kräver sin man och kvinna. De har fått bra gensvar i branschen, många trogna kunder och det såg så bra ut. Tills detta kom! Den oron är tuff att leva med. Vi vet att de är envisa, de ger sig inte förrän det verkligen inte går längre. Men det är klart att det får ekonomiska konsekvenser som är svåra att förstå nu. Men jag måste säga att jag är så imponerad av deras engagemang och driv, deras ständiga positiva uppmaningar till kunder, deras påhittiga filmer och bilder för att synas, för att överleva, för att bjuda in fler kunder. Senast i går syntes den traditionella påskharen springa runt i Stockholm igen, självklart. Varför skulle inte han synas? Det är ju jättebra att vi får något igenkännande, något att skratta åt. De åker runt i staden och levererar bröd och godsaker hem till kunderna. Allt för att överleva och slippa sätta företaget i konkurs. 

Så är det såklart så att det är oroligt i mitt mamma hjärta, över mina barn och deras familjer. Oron att någon skall bli sjuk. 

Ja, tankarna är oändligt många idag och lär så vara för lång tid framåt. Men vi får försöka ta en stund i sänder, en dag i taget och njuta av solen som lyser och  himlen som är blå.

Usch, så trist detta inlägg blev. Så deprimerande. Så negativt. Hur skall jag avsluta för att få dig att le lite i alla fall? 

Jo, det får bli med en bild på en liten kattunge. Hon heter Lovis. Hon är nu några veckor gammal och hon skall snart flytta hem till mig. Ja, det blir så. Jag saknar mina älskade hundar så gräsligt men orkar inte med att bjuda in en hund i mitt liv nu. Men en katt, som kan hålla mig sällskap om natten såväl som ute på gården, det längtar jag till Det ser jag fram emot.

Min chef gav oss ett tips härom dagen då vi skypade på jobbet. Att ta en stund var dag till att ringa någon som du kanske inte vanligtvis ringer till. Att vi tänker på varandra och värnar om varandra. Och ett litet samtal kan göra skillnad, stor skillnad. 

Då kanske det blir lättare att se att uppleva att solen lyser och himlen är blå, kanske blir det också lite skönare att leva då?

Var rädd om dig.

   

Årtiondets helger att minnas i evighet

Vilken omtumlande tid det har varit.
Som jag skrev om sist så firade jag min tio års dag nu mellan jul och nyår då det var så länge sedan jag fick livet tillbaka efter att ha tagit bort cancertumören som jag trodde skulle släcka mitt liv.

 Jag tror dock inte att jag har berättat om vår älskade lilla beagle Bezzie, hur hon kämpade med tumörer där det till slut inte gick att göra något annat än att ta farväl av henne. Det var tisdagen den 17 december, julveckan. Min livskamrat ringde och gav mig beskedet, det som vi fasat för och förstått att det var närstående. Så tomt blev det då.
Vi har haft  hundar i vår familj så länge som vi har varit tillsammans, alltså i 35 år. Ett antal hundar har hunnit vara med oss såklart då vi ju i regel överlever längre än våra fyrfota vänner.  Bezzie blev 12 och ett halvt år gammal och vi saknar hennes snarkningar och tydliga egenskaper, sätt och beteenden som vi kom att älska så. Det som gjorde henne så unik. Tom står din matskål och den glada uppsynen möter mig inte längre i fönstret då jag kör in på gården. Vi begravde dig bredvid Maja, Zelmas valp från första kullen.

   Så kom julen. Jag hade planerat att få säga några ord till min familj då vi var samlade  på julaftonskvällen. Vilket jag också gjorde. Jag ville visa dem uppskattning och glädje för vad livet har att ge oss. Jag hade slagit in små paket till var och en, som en symbolisk handling för att uppmana dem att vara rädda om sig. Jag behöver er.
Jag hade beställt en speciell gåva till min älskade Patrik. En sak med motiv som visade bilder från åren tillbaka, bilder där vi går hand i hand med våra hundar Zelma och Moa vid oss. Texten lyder; tillsammans genom livet.Dessvärre blev det fel i tillverkningen så den kom inte förrän efter jul. Men bättre sent än aldrig.

  Julhelgen gick och vi kom till fredag eftermiddag. Vi skulle ha gäster till middag och jag skulle som bäst sätta igång med förberedelserna. Då får Moa ett anfall, hon skriker och kvider och krampar.... Jag har inte sett henne så förr men vet vad det är. Var ju hos veterinären sommaren 2018 då de sa att det till största sannolikhet är syringomyelia som har satt klorna i henne. Vi lyckades den gången bromsa det bara genom att vara lite försiktigare, inga vilda språngpromenader i skogen, då blev ryckningar och sparkar värre. Hon fick helt enkelt leva lite lugnare men fullgott liv. Ingen medicin utan bara lite försiktigare.  Det har gått jättebra sedan dess. Men jag har ju legat om nätterna och vant mig vid att känna hur hennes ryckningar kommer och går i framförallt vänster bakben.
   Men det som hände denna fredag kväll var något helt annat. Så vidrigt jobbigt och jag ser på henne att hon har sååå ont.
Middagen ställdes in. Lördagen kom och där kom så nästa anfall. Nu ännu värre. Jag ringer hem Patrik och vi åker in till djursjukhuset för att veterinär skall titta på henne. Jag fasar och försöker ställa in mig på det värsta.
Men då hon är i så fint skick, hjärtat är starkt, hon är fin i vikt och pigg för övrigt så tycker veterinären att vi skall prova medicinera. Du må tro att jag är lycklig som får åka med henne hem igen. Även om det är med stor oro och en klump i magen.

   Nu följer dagar av oro och atacker. Hon får kramp nästan varje dag, av olika styrka och olika längd. Hon bör inte ha lika ont längre då hon får smärtstillande men det är tufft att se henne på detta viset.
   Efter några dagar ringer jag och får ännu en medicin. Testar den också.

   Nyårshelgen kommer. Min goa livskamrat har lovat mig att vi skall få en mysig nyårsafton tillsammans, på hemligt ställe och att vi självklart tar med våra hundar.
Det blir en nyårsafton jag aldrig kommer att glömma. Han har beställt nyårsmeny som vi tillsammans lagar till på den mysiga plats vi befinner oss i. Vi njuter liksom hundarna, långt från fyrverkerier och människor. Lugnt och stilla. Tack för den kvällen och tack att vi fick låna detta mysiga hus.

   Om några dagar skall jag och Moa åka till mor och far i Jämtland. Vi skall åka dagtåg och biljett är bokad sedan länge.
    Men dessa anfall ger inte med sig. Vi slängs mellan hopp och förtvivlan, ger det sig eller blir det bara värre. En dag är hon helt fri från anfall. Jag börjar hoppas.
   Men så i söndags, trettondagsafton, jag är hemma och grejar då vi igen planerar gäster till kvällen. Då händer det igen. Och den här gången krampar hon i en timmes tid. Jag sitter i soffan och håller hennes huvud i mina händer, hon finner trygghet i att jag är nära henne och hon verkar tycka om att känna mina händer omkring sig.
Är detta värdigt? Vad händer nästa gång?

     Alltså detta är bland det jobbigaste jag varit med om i mitt liv. Jag vet att vi som djurägare skall ta vårt ansvar, vi måste läsa hundens mående och ta beslut efter det, jag vet. Men sååå fruktansvärt jobbigt det är. Tänk om.... tänk om.......
   
Ja, denna trettondagsafton slutar alltså med att jag tar farväl av min älskade Moa vid sex tiden på kvällen. Älskade lilla Moa. Vi sitter och håller om varandra hela dagen, hon släpper mig inte ur sikte en sekund, följer mig som en skugga. I min värld så är hon rädd att det skall göra ont snart igen, därför följer hon mig. Ja, det är ju vad jag kan gissa mig till. Jag njuter av hennes goa öron, hennes lena tunga som slickar mina tårar. Hennes klotrunda ögon som  tittar så klart på mig och jag kan bara fundera vad hon tänker på.
 
Vilka svängningar livet kan ta. Hur snabbt det kan ändra sig. Från att för ett par år sedan ha fyra hundar och en katt så har vi nu bara en hund kvar! På trettondagen går jag till gravarna, tar med mig de julblommor jag har kvar och fördelar dem på alla gravarna. Inte kunde jag ana detta för ett par veckor sedan? Och tur är väl det.

Älskade Moa. Och älskade Cavalier King Charles Spaniel, denna underbara hundras som gett mig så mycket glädje i femton års tid. Nu är det slut.

I natt vaknade jag av att jag grät. Nätterna är jobbigast. I sömnen känner jag efter om hon ligger fint, om hon sparkar eller är lugn. Att då vakna och förstå att hon inte finns kvar hos mig gör så oerhört ont. Det river verkligen i hjärtat. I flera års tid har hon legat nära nära min rygg, gärna på min arm, in under täcket, nära nära nära.......tills nu.

I skrivande stund sitter jag på tåget upp till mor och far. Senaste tåget är inlandsbanan från Mora till Brunflo. Jag åker i vagnar som får  ha hundar, då Moa ju skulle vara med! Men ingen hund har delat vagn med mig idag. Inte en enda.

Att nu få lyssna till tågets jämna dunk mot rälsen, dess tutande vid järnvägsövergångar och vid risk för möte av djur, det ljudet ger mig i alla fall lite ro i min själ.

Att få komma hem till Norrlands natur och insupa frisk luft i mina lungor hoppas jag skall ge mig kraft och inspiration att orka vidare. Det blir inte många dagar tillsammans med mor och far denna gång, men jag är tacksam att jag i alla fall kom iväg.

Såklart snurrar ännu tankarna, var det rätt beslut? Skulle vi ha gett henne mer tid? Hade medicinen gjort bättre verkan på lång sikt?
Ingen vet. Men jag vet att jag nästa vecka skall jobba igen, då lämna henne ensam hemma. Tänk om hon då får kramp i sin ensamhet! Nej, det är inte värdigt. Ingen hund skall behöva lida för min skull.

Älskade Moa, nu får du istället springa omkring på de fina fälten med fladdrande öron och skrattande mun tillsammans med din mamma Zelma, din kompis Bezzie och din syster Maja. Nu har ni det gott tillsammans.
Vi får reda oss här ett tag till. Vi får ta hand om Zita nu, så inte hon känner sig alltför ensam. Det är ju inte bara för oss det blev en väldig skillnad, det är ju lika mycket för henne. Hon har alltid haft hundkompisar runt sig sedan hon kom till oss. Tur hon gillar att vara med oss även inomhus så vi får rå om henne ordentligt. Vi satt nedanför gravarna på gårdag -kvällens promenad där hon slickade mina tårar och gav mig en varm och go kram.

Det här inlägget blev till synes väldigt tungt. Ja, det blev det verkligen. Men det är ju precis så livet är. En del dagar är soliga och lätta att gå. Andra är tyngre och tuffare att klara av. Nu gäller det att se tillbaka på alla roliga minnen och härliga upplevelser vi fått. Och se fram mot härliga jakter med Zita liksom kramgoa stunder i soffan med henne.

Tack för att jag fick uppleva dessa känslor och den enorma kärlek som ni delade med er av till oss. Tack att ni var hos oss så lång tid. 💔💖💖💖