Oj, nu var det längesedan.

Kära vänner. Idag är det fjorton dagar sedan jag skrev senast på min blogg. Du tror väl att jag har gått under jorden? Men nejdå, det har jag inte. Jag sitter här i min soffa och funderar och laddar inför en ny vecka med nya möjligheter.
Jag har medvetet legat lågt med skrivandet och kommer nog att göra det en tid framåt. Har känt det nödvändigt att dra i handbromsen för att orka med. Så mycket omkring mig, så många bollar i luften samtidigt så jag blir så splittrad. Du vet det där jag har skrivit om tidigare, att inte tanken räcker hela vägen. Jag tänker något men det når inte hela vägen och kan sluta i att jag blir frustrerad då det inte alls blir som jag tänkt mig. Tex häromkvällen då vi skulle baka, barnen och jag i kyrkan. Jag hade med mig elvisp, bunke, mått, mjöl, margarin, salt , mjölk mm för att göra scones. Kollade att det var tillräckligt med mjöl i påsen för att kunna göra ev fler satser beroende av hur många barn det skulle vara med. MEN det jag hade missat var ju att kolla i bakpulver burken, hur mycket /lite pulver det fanns! Och det var inte mycket kan jag säga. Slutade med en sats och alla barn fick inte baka en egen bit som jag tänkt. Då blir jag såklart frustrerad. Ja, nu blev det ju så att alla blev mätta och nöjda ändå, bröden räckte till. Men just känslan av klantighet är så frustrerande. Och detta är klockrent pga att jag har för mycket i huvudet på samma gång. Tanken räcker inte till.
 Nu jobbar jag på att sålla bland mina uppdrag och sysslor. En sak i taget. Inte stressa för mycket för det mår jag inte bra av.
Vissa saker tar det ett helt liv för att lära sig.

Vad har då hänt sedan sist? Ja, jag har fått hjälp i projektet med drömmen om center för cancersjuka och anhöriga. Två underbara tjejer som är helt fantastiska. Tillsammans jobbar vi nu konkret med affärsplan, planerar framåt ett upplägg som vi hoppas ska resultera i något riktigt stort. Många är gångerna jag undrar vad jag håller på med, varför lägger jag så mycket tid och energi på detta? Istället för att tänka på mig och min familj, leva livet i ett lugnare tempo. Varför håller jag på och engagerar mig i detta som känns så stort och svårt att gripa om? Ja, den frågan ställer jag mig nästan dagligen. Men jag landar i samma tanke, jag kan inte låta bli. Det är för bra för att låta bli. Vi måste prova denna ide och se bärigheten. Såklart går inte allt på räls, det ska stötas och blötas och massor med pusselbitar ska falla på plats. Men än så länge ger jag mig inte. Och nu är vi tre. Nu stöttar vi varandra och uppmuntrar varandra. Nu kan vi dela upp arbetsuppgifterna mellan oss. Och det är såååååå spännande.
Vi startade för snart två veckor sedan en face book sida med namnet Hjärtats Hus. Vi har fått otroligt bra gensvar och många som gillar vår sida.
Nästa söndag är det dags för årets julmarknad i Adelöv, då ska vi vara med och sprida vår ide och tanke där. Spännande.

Stina Holmesson, jag och så Evelina Golander. Tillsammans kämpar vi vidare. 

Vill du besöka vår facebooksida så hittar du den genom att söka på facebooks sida på just Hjärtats Hus. Var gärna med och sprid denna tanke vidare. Desto fler som känner till och vill vara med och påverka, desto lättare kan vi tillsammans göra skillnad.

Jag önskar dig en riktigt bra vecka. Trots mörka november dagar då ljuset lyser med sin frånvaro.