Efter en skön promenad i skogen doftar det nu gott av nybakade semle bullar, skorpor, gaffelkakor och nu havreflarn. Tvn står på då det är skidtävlingar i rutan. Tidigare idag från Östersund, åh jag njuter av att bara se vyerna från min barndomsbygd. Så otroligt vackert det är.
Dock väldigt tråkigt att Emil Jönsson skadades , ev är det muskelfäste som brakat samman. Måste vara fruktansvärt inte minst då det händer så här några dagar före VM i Falun. Lider med Emil.
Ja, du kanske inte ser mig som en idrottare precis! Och se där har du helt rätt. Jag var kanske lite idrottare i min ungdom, åkte skidor på både utför och längd, skridskor och bollspel i skolan. Men, nu, nej, jag är ingen idrottare. MEN jag vet hur det är att förstöra ett muskelfäste i låret!
Hur? Jo, det ska jag berätta, om du orkar läsa.
Det var i min gröna ungdom, på den tiden man kunde få för sig de mest underliga saker. Idee´r som man tyckte var väldigt viktiga. Numer är man ju klok och ger sig inte ut för sådana utmaningar, eller?
Då jag gick på gymnasiet fick jag för mig att jag minsann borde kunna sitta spagat. Det är ju väldigt viktigt att kunna, eller hur? Det är ju sådant man blir lycklig av att kunna, höjer självkänslan eller vad jag nu var ute efter. Hur som helst så fick jag för mig att jag skulle fixa det och började "träna" och tänja på mitt vis. Helt i egen regi så att säga. Så en dag på gymnastiken hade vi styrketräning och fick då verkligen smaka på vad det handlade om att tänja ut musklerna och upptäcka muskler i kroppen som man inte visste man hade.
Hur som helst. Efter denna lektion var ju min kropp bra uppvärmd och då alla gick ut från gympasalen testade jag och satte mig i just spagat. Jag hade aldrig klarat det tidigare, inte helt. Döm då om min förvåning att jag kunde! Wow! Vilken seger.
Glad och stolt kommer jag ut i omklädningsrummet och säger till någon kompis att jag just suttit i spagat. Ja, då var det väl förstås så att ingen trodde mig. Inte skulle jag kunna det...... Så vad gör man. Jo, då måste jag ju visa att jag visst kan. Ja, men hur dum får man vara?
Jag sätter mig och kommer ner helt i sin ordning. Sedan händer det som inte får hända. Det smäller till så jag tror att det hörs ut i korridoren! Och stjärnorna dansar över mitt huvud och runt i min omgivning. Ja, mina kära vänner fick hjälpa mig upp från denna tokiga sittande ställning. Svinont i mitt lår.
Till saken hör ju att jag är ju en envis jämte. Jämtar ger inte upp så lätt. Och inte klagar man i första taget heller. Nej då. Inte gick jag till någon läkare för detta lilla intermesso inte. Så vad blev det av det? Jo, att jag än idag, trettiofem år senare, fortfarande känner av detta släpp! Att plocka potatis eller annan framåtlutande arbetsställning är inte skönt för mig. Då värker det så pass. Ja, hur dum får man vara?
Hur kom jag då in på detta? Jo, visst ja, det var ju Emil Jönssons fall idag. Usch, ja jag lider med dig Emil. Hoppas verkligen att inte skadan var så stor som det lät och såg ut till en början.
Nu ska jag återvända till köksregionen. Packa mina kakor och bullar så de kommer i frysen.
Önskar dig en fortsatt trevlig helg med min alldeles egna härliga isbild. Visst är den häftig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Skriv gärna en kommentar här om du vill.