Translate

söndag 19 oktober 2014

Nu fortsätter vi resan....

Måste först och främst berätta om incidenten från måndag kvällen. Det läskigaste under hela resan men även dråpligt så här i efterhand.
Vi besökte under kvällningen den stora marknaden Jemaa El Fna, innanför Medinan. Där inga bilar får vara men desto mera mopeder och åsnor och hästar såg det ut som.
På torget stod ormtjusare och män med apor som skulle tjusa besökare. Folk stod och berättade historier, inte för turister utan för invånarna. Historier som ofta inte hade ett slut utan besökaren fick dra sin egen slutsats av. Så har vi hört det vill säga, vi förstod ju såklart inte ett ord.
Vi förstod dock snart att kåbrorna var levande och att om man tog kort så fick man betala för det, som så mycket annat.

Vi höll oss på behörigt avstånd, ville för allt i världen inte ha en orm om halsen.
Ingen apa heller för den delen. Kändes inte så fräscht. Ja , Oscar fick en apa på axeln för ett ögonblick så klart.


Så här kan det se ut på torget framåt skymning. Det ryker från diverse grytor där det lagas lammhuvud och andra delikatesser!

Runt omkring torget går det gränder,  souker, där man kan gå och handla massor av saker. Kryddor, kläder, skinnväskor, frukt och grönt, mattor, skor, prydnadsgrejer, lyktor och mycket mycket annat. Överallt står  försäljarna och lockar en med sina saker. 
Denna gång gick vi först upp på taket på ett av husen vid skymningen för att se verksamheten och höra hur prästerna , böneutroparna sjunger från minareterna runt omkring oss. Ett oerhört annorlunda skådespel, alla dessa människor, ormtjusare, ap-männen, åsnor som hämtar sopor , allt i en salig blandning och så dessa böneutropare. Klockan tio minuter över sju på kvällen var det som mest intensivt. Vi lyckades stå utanför en moske strax efter och såg då hur mängder med människor vällde ut därifrån efter kvällsbönen. De kom med sina tofflor i handen för att ta på dom vid tröskeln ut. Ja, några kvinnor också om än rätträknade.
Hur som helst. Ikväll skulle vi minsann shoppa loss. Så vi gav oss in i soukerna. Slingriga gångar och gränder. Somliga med något som skulle likna tak, plåt och annat som skydd mot sol och regn. Kvällen gick och det blev mörkt. 
Ja, sagt och gjort. Efter ett par timmar där inne så visste vi helt plötsligt inte hur vi skulle hitta ut! Vi hade ingen aning om vilket håll vi kom ifrån eller vart vi skulle gå för att komma ut på torget igen. Vi gick och gick och spänningen och frustrationen steg. Det dråpliga var att vi skojat om detta innan, att vi säkert kommer att gå vilse!
Vi kom fram till ett litet torg där tre killar satt. Den ene frågade oss vart vi skulle, han såg väl att vi var vilse. Han hängde på då och ville visa oss vägen ut. I brist på annat så ville vi lita på honom och följde honom. Han gick med stora steg längs gränder som blev allt smalare och framför allt än mörkare. Folktomt och inga mopeder. Vi stannade upp gång på gång och ville vända men visste samtidigt inte vart vi skulle ta vägen. Var han rätt person att lita på? Var tog hans kompisar vägen? 
Ja, vi var rädda för att bli påhoppade rätt vad det var, någon kanske skulle dyka upp bakom nästa  husvägg för att kräva pengar av oss eller vad? Ja, huga mig så rädda vi var. Inte bara jag utan allihopa. Ändå var vi tre män och jag, ändå var jag livrädd.....
Alltså , jag vill ju verkligen inte vara misstänksam mot människor som vill hjälpa till men detta var riktigt jobbigt.
Vi kom så småningom fram till en stor träport som precis skulle stängas framför oss. Vi ropade på mannen som stod vid porten att vi ville komma ut. Han stannade upp och vi tog snabbt fram slantar och gav till killen som lotsat oss. Han var dock inte nöjd, han ville ha mera. Men vi bara rusade ut genom porten , med andan i halsen. Ut ut ut.....
Han fortsatte att följa efter oss och det visade sig att gångarna och gränderna fortsatte. Vi var inte ute på torget och heller inte klokare på vart vi skulle. 
Men då fick jag se ett par, europeer. Jag frågade dom om hjälp och vi tog följe med dom en bit och de förklarade hur vi skulle gå för att komma ut.  Därefter såg vi inte killen mera. Varken den kvällen eller senare i veckan.
Ja, käre vänner. Jag slås av tanken , undrar hur vanligt detta är. Hur många av turisterna villar bort sig i dessa gränder? Var vi unika? Har svårt att tro det. Så vitt jag vet så finns det inte kartor över gränderna och det stod inte mycket till skyltar och namn heller. Så det är lätt att gå fel.
Sällan har jag varit så tacksam att få komma ut, ut i friheten, tillbaka till tryggheten.
Vi hastade oss hem till hotellet för att pusta ut efter detta äventyr. Och jag kan säga att sömnen var allt utom bra natten som kom. Jag kommer nog aldrig att glömma känslan av hur det kändes då vi småsprang där i gränderna och fick akta oss för mopederna som körde som stollar i dessa trånga gator. Känslan då mörkret föll och vi helt plötsligt inte hörde människor mera, hur mopederna tystnade och allt var stilla och tyst. Huga mig. Aldrig mera säger jag.
Vi besökte dessa souker fler gånger under veckan men aldrig längre in än vi säkert hittade ut igen.


Tisdag Marrakech, klockan 7.30 lokal tid. Kliver ombord på en minibuss utanför hotellet för att bege oss på en dagsutflykt till Essaouira. En vacker stad utmed västkusten, två timmars resa.
Ett varierande landskap seglar förbi.
Vi gör ett snabbt stopp vid de trädklättrande getterna! ??? Jo , det är sant. Jag såg faktiskt getter uppe i träd. Ett par meter över marken. Enligt historian så lär de geten att klättra, för att äta frukterna som finns på trädet. Efter att ha spytt upp frukten kan människan ta hand om den. Sant eller inte, men geten var där i alla fall.


Under detta träd stod en man, så ja, det var högt upp. Undrar om geten njuter av utsikten?

Längre fram under resan stannar vi på ett ställe där det tillverkas olja. Kvinnor sitter på rad och knäcker dessa små nötter/frukter som de sedan använder till flera olika saker, Oljor, till mat till boskap mm.

Essaouira var en vacker stad. Där vandrade vi under hela dagen. Gick bland köpmän, fruktstånd, kryddstånd, klädstånd , ja allt möjligt fanns att köpa. Och överallt gäller det att pruta. Och då menar jag pruta. Förstod med tiden att det var bra att säga varifrån man kom. Trodde de att man var från Ryssland så var deras utgångspris svindlande högt.....
Jag köpte nygräddat bröd av en kvinna, vi köpte mandlar och nötter längs gatan. Vi gick i hamnen och njöt av de tusentals båtar som låg inne. Somliga arbetade med sina träbåtar medans andra båtar såg ut att ha legat för ankar under många år. Från en svunnen tid.
I denna hamn gick fransmännen i land en gång i tiden. 


Det här brödet påminner faktiskt om mormorbrödet hemifrån Jämtland. Åh så gott.....


En otroligt intressant och givande utflykt. Kändes som att gå tillbaka långt i tiden, tillbaka till fiskares slit och möda i svunnen tid. Och såklart såg vi även viss del av fattigdom, såklart finns den där också. Vissa hus vi passerade längs vår resväg såg verkligen inte beboeliga ut, men rätt som det var stod det en bil bredvid och hängde en handduk ut genom fönstret. Eller barn som lekt utanför och sparkade boll. 

Denna kväll blev det ett dopp i poolen innan middagen intogs på hotellet. Till ackompanjemang av ett par glada inhemska spelemän. De spelade och sjöng så gott de kunde, vi hade allt lite svårt att hålla oss för skratt åt denna underliga underhållning men klappade troget händerna efter avslutat sångnummer. 

Jaha, tisdag avklarad . Nästa gång jag öppnar bloggen tar vi nästa steg i resans minnen. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skriv gärna en kommentar här om du vill.